söndag 23 juli 2017 - 20:30

Slut på det roliga

Ojojoj

 

 

 

Tre veckor är en kort tid.

Det är lite mindre än en månad. Det är knappt 5 gånger så lång tid som historiens längsta match i cricket. Det är ungefär lika lång tid som det tar för en expert att förklara reglerna i cricket. Det är också hälften så lång tid som det tar för den ovannämnda experten i cricket att förklara sitt val av karriär för sina föräldrar.

Det är lika länge som Linn har haft semester. Tre veckor är en kort tid.

Som brukligt är så har vi gjort ungefär en tredjedel av alla de saker som vi hade planerat att göra. Linn är den sortens person som ljudligt trånar efter dagen då man inte behöver göra någonting, för att sedan fylla den dagen till bredden med aktiviteter när den väl kommer. Således hade vi stora planer, men insåg snabbt att vi skulle bli tvungna att moderera våra ambitioner lite grann. Flera gånger har vi planerat att åka någonstans men insett — efter att Egon har matats, tvättats, klätts på, lekt, klätts av igen eftersom han skitit på sig, klätts på och sedan somnat — att klockan redan blivit för mycket för att det ska vara värt att åka iväg över huvudtaget. När man subtraherar all den tid det tar att organisera, ställa till och komma sig för så finns det inte så mycket kvar av tre ynka veckor.

En del saker har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Stockholm några dagar. Vi har plaskat med fötterna i havet vid Fäboda. Vi har flitigt besökt Jakobs dagar. Vi har lagt undan långkalsongerna, för att sedan med snopen min och kalla ben gräva fram dem igen. En riktigt vanlig, traditionell österbottnisk sommar med andra ord.

För Egons del så tror jag nog att det viktigaste har varit att ha hela familjen samlad en tid. Under de här veckorna har han för det mesta bara velat kramas med mamma och pappa och njuta av långa mys-sessioner i sängen innan vi stiger upp. Han har också sjåpat sig för mamma dagarna igenom. Vid varje tillfälle som ges försöker han få henne att skratta. Han gör miner, gör pruttljud eller bara apar sig. När Linn börjar skratta skiner han upp som en sol.

På det sättet är vi ganska lika Egon och jag. Vi har båda som vår viktigaste uppgift i livet att få Linn Holmgård att skratta. Tyvärr så verkar det krävas betydligt mindre ansträngning från Egon än vad det krävs av mig för att uppnå samma resultat. För honom tycks det räcka med att kasta lite mat på golvet för att få ett riktigt gapskratt, medans min senaste karaktär “Självsäker med förkyld velociraptor” bara lyckades generera ett generat halvskratt.

Men nu är det slut på det roliga. Imorgon börjar Linn jobba igen och jag och lillen får klara oss själva. Jag är faktiskt lite orolig för hur det ska gå. Först och främst är jag lite nervös inför hur Egon ska reagera på att Linn inte är hemma. Han har aldrig surat när hon går till jobbet, men nu när han har vant sig vid att ha alla hemma så är jag lite osäker på hur han kommer att ta det.

Sen så är jag lite orolig för min egen del också. Jag har blivit lite bortskämd under semestern med att ha tillgång till hjälp hela tiden. Det är ganska lätt att falla in i bekväma vanor och bli den där föräldern som säger “håller du i ungen så länge jag städar upp lite / plockar i disken / bara står här och tänker en stund?”. Nu är det tillbaka till vardagen igen.

Ojojoj.

onsdag 19 juli 2017 - 23:01

Överlevnadsguide: Att resa med en 1-åring

Oj oj oj. Nu har du allt ställt till det. Du bokat en resa för hela familjen. I ditt huvud ser du minnesbilder från resor du gjorde under studietidens glada dagar. Skrattande med dina reskamrater vandrar du fram längs Köpenhamns gator, planlöst strosande från ett oväntat äventyr till ett annat. Du vill dit igen. När den initiala euforin lagt sig så börjar du så småningom inse vad du har gett dig in i. Att resa med ett litet barn är inte samma sak som att resa med dina studiekompisar, även om de i många situation verkar vara lika kognitivt utvecklade. Att åka till ett främmande land kan vara skrämmande nog i sig. Nu ska du dessutom ansvara för ett litet knyte vars överlevnadsinstinkt nätt och jämnt är stark nog att hindra honom från att försöka sätta hans eget arsle i halsen. Hur ska det gå nu?

Frukta icke. Med pappamonologernas överlevnadsguide kommer du vara rustad för att komma igenom det här elddopet med din mentala hälsa i behåll. Vem vet, du kanske t.o.m. kommer ha det riktigt trevligt*.

 

Således: Pappamonologernas överlevnadsguide till att resa med småbarn.

 

1. Lägg ribban rätt
Den här resan kommer, i bästa fall, att vara rolig och inspirerande. Om du gör allting rätt kommer du och ditt barn att få se och uppleva nya saker tillsammans och till följd kommer ni, måhända, återvända hem som en starkare, mer sammansvetsad familj.

Den här resan kommer däremot INTE vara vilsam. Det är ingen semester ni ska iväg på. Du kommer att behöva göra allt du gör där hemma, men utan tillgång till varken dina vanliga attiraljer eller nära tillgång till grundläggande hygienartiklar.

Att lägga förväntningarna på en realistisk nivå kommer inte bespara dig all den möda som väntar, men det kan göra det lite lättare att handskas med de oundvikliga besvikelser du kommer möta. Chanserna är stora att du i något skede kommer stå med bajs upp till axlarna i en mörk toalett som saknar rinnande vatten och har ett löfte om platoniskt men intensivt sex kl 13:00 med en man som heter Janne inristat i kaklet. Förbered dig mentalt!

2. Torrträna
Det är alltid lite extra nervöst att göra något första gången. Därför kan det vara en idé att torrträna innan, så är man redan ett steg före när det beger sig. Med vanliga hushållsobjekt och lite assistans från några hjälpsamma vänner kan man snabbt och enkelt återskapa flera av de scenarion du kommer att möta under resans gång.

Tåget: Välj ett litet rum (t.ex. bastun) som du värmer upp till 40℃. Fyll rummet med stolar så att du måste sitta trångt. Sätt dig med ditt barn på en stol och sitt där i ett par timmar. Om du vill göra det ännu mera realistisk kan du be en kompis sitta bredvid och prata högt i telefon.

Hotellet: Flytta hela familjens sängar till ett nytt rum. Försök sova där medans en kompis skruvar termostaten så att rumstemperaturen alternerar mellan kokhett och iskallt. Be ett par du känner ha högljutt sex i rummet bredvid.

Färjan: Gå runt i en affär och köp godis som inte är gott men som du minns att dina föräldrar köpte åt dig när du var liten. Tänk typ fruktpastiller, eller Werther’s Original. Låt sedan en högtalare spela upp ett dovt muller under natten. Strö runt lite kiss i huset och bjud in alla dina barnlösa vänner att komma hem till dig efter krogen för att sova av sig ruset utanför din sovrumsdörr. Om det verkar för krångligt kan du också slå upp ett tält på godtycklig finsk rockfestival och sova där. Upplevelsen är dylik, om än lite mera intensiv.

3. Tänj på matreglerna
Att försöka vänja sitt barn med grönsaker och annan hälsosam kost är ett nobelt uppsåt, men det finns en tid och plats för sådan idealism och det är inte här och nu. Ge barnet vad som helst som hen vill äta, oberoende av näringsinnehåll eller kemiska sammansättning. Om ditt barn vägrar äta något annat än fruktklämmisar och toblerone så ger du hen fruktklämmisar och toblerone. Morötter kan ni äta hemma. Det handlar om överlevnad här.

4. Håll ut
Vid flera tillfällen kommer det att kännas som att det enda ni gör på resan är att leta toaletter och försöka hindra lillen från att äta fimpar på gatan. Vid sådana tillfällen är det lätt att tappa hoppet, men gör inte det. För ibland, om man har tur, så kommer det där ögonblicket då allt är fantastiskt. Då alla är glada. Då man får njuta av att komma bort hemifrån. Då lillen pekar extatiskt på alla nya, häftiga saker hen får se när ni strosar genom gamla stan.

Det är de stunderna man kommer ihåg. Det är de stunderna man berättar om åt sina vänner och bekanta när man kommer hem. Det är de stunderna som gör att man, mot bättre vetande, gör om hela fadäsen om något år igen.

IMG 20170711 091208Egon på väg till Stockholm

 

* Texten är tänkt att vara riktgivande. Pappamonologerna tar inte ansvar för någons trevnad under resans gång. Du har faktiskt ställt till med det här helt själv.

tisdag 11 juli 2017 - 22:47

Att resa med en 1-åring: några observationer

Det är ungefär 50/50

 

 

Jag skriver det här inlägget från sängen bredvid en tungt sovande Egon i ett hotellrum i Stockholm. Det är dag två av vår 5 dagar långa trip ,Egons första riktiga resa. Jag hade tänkt skriva ett inlägg i tåget till Helsingfors, men det visade sig att det inte är så lätt att få någonting gjort när man sitter instängd i en lekvagn i 40 graders värme tillsammans med 30 skrikande ungar som försöker ha ihjäl sig själva på diverse lek-attrapper, speciellt inte när en av de där ungarna är under ditt juridiska och moraliska ansvar.

Vem kunde ha anat?

Eftersom det lugn som råder just nu antagligen inte kommer vara särskilt länge så tänker jag inte skriva något långrandigt inlägg om hur det är att resa med en 1-åring. Det inlägget får komma senare. Jag tänkte istället skriva några korta observationer som jag har gjort så här långt.

Således: några korta observationer om hur det är att resa med en 1-åring.

1. Det är lätt att bli nostalgisk
När vi steg av bussen nära vårt hotell såg jag en affär där de sålde e-cyklar och jag var nära att börja gråta. City-hipsters. Mitt folk! Jag är tillbaka! Jag kände hur det kändes att vara studerande i en större stad och fundera på att köpa en skrivmaskin eller en filmkamera från 60-talet. Simpler times.

2. Det är lätt att bli besviken
Hög på hipstervibbar styrde vi in oss, hungrig unge i släptåg, på en trendig juicebar. Där dog magin när vi insåg att vi betalat 20€ för två glas juice på ett ställe där det inte fanns mikro, tallrik eller en ens en sked för att mata Egon. Efter det har vi inte gått nära de ställen som drivs av män i vaxade mustascher.

3. Jag vet inte riktigt var jag tycker om kullersten
Vill man få en unge att sova är det något av det bästa som finns, men vill man undvika att väcka en unge som redan sover är det kanske det sämsta som finns. Idealet vore att natta Egon genom gamla stan så att han somnar precis när man kommer in till Norrmalm. Hör av mig om jag lyckas.

4. Det går både upp och ner
När vi gick mot hotellet längs Drottninggatan frågade jag Linn om hon, med två dagar i backspegeln, tyckte att det var mera roligt eller mera besvär att resa med en 1-åring. Hon svarade, med en lätt sammanbiten min: “det är ungefär 50/50”

Seems about right

söndag 2 juli 2017 - 22:25

Sex år sedan, på dagen

För sex år sedan så hände något mystiskt. Den dagen, 02.07.2011, bestämde sig den här kvinnan:

SEB 0144

för att gifta sig med den här mannen

DSCF1953

 

Det kan tyckas överraskande, nästan oförklarligt. I det avseendet är vi visserligen i gott sällskap bland alla till synes oförklarliga saker som inträffar nästan dagligen. Rasister vinner val. Politiker förnekar klimatförändringen. Människor ser frivilligt på när Finlands landslag spelar fotboll. Det övergår mitt förstånd, men likt förbannat händer det. Hela tiden.

Vi var båda två 19 när vi gifte oss. Det är ungt. Misstänksamt ungt. Här i bibelbältet är det ingen som tittar två gånger för att två tonåringar gifter sig, men när vi flyttade till Åbo några månader efteråt brukade jag roa mig med att se på folks ansikten när de fick höra att jag var gift. Jag fann det oerhört komiskt att se på när deras sydfinska ansikten förvred sig i koncentration då de försökte luska ut om jag (1) har gjort någon gravid och gift mig av pliktkänsla, (2) egentligen är bosnier och gift mig för att få uppehållstillstånd eller (3) är en religiös fanatiker som gift sig för att få tillgång till det för äktenskapet ämnade och i detsamma sanktionerade karnala umgänget *.

När de väl bestämt för vilken av dem som var mest trolig så var de ofta nöjda med det och ställde inga följdfrågor. Jag, för min del, lät dem ha sin teori.

För det är svårt att förklara för en person som man knappt känner varför vi valde att gifta oss så tidigt. Om någon ställde frågan rakt ut så brukade jag svara något halvlustigt, som att jag helt enkelt vill knyta knuten när tillfälle gavs, innan hon inser att hon är för bra för mig. Att jag tycker om känslan av att det finns en stor mängd pappersarbete mellan mig och min ensamhet. Och det är i och för sig inte direkt osant, men det är heller inte sanningen.

Hur skulle jag kunna förklara för dem, inom ramen för lättsam konversation, att vi ville gifta oss för att det helt enkelt kändes lite töntigt att “bara vara tillsammans”. Vi visste ju att vi skulle gifta oss någon gång, så om vi skulle vänta så var det bara för att det skulle verka mer acceptabelt i andras ögon, och det är ju ingen bra orsak. För vår del kunde vi lika gärna göra det med detsamma.

Hur skulle jag kunna förklara för dem att vi hade varit bästa vänner länge innan vi blev ett par, och att vi innan vi blev tillsammans kom överens om att inte riskera vår vänskap för något annat än ett livslångt förhållande?

Det passar liksom inte — bland lättsamma frågor om vart man har rest och vilka band man tycker om — att försöka förklara att vi helt enkelt bara visste.

Så jag gör inte det. Jag förklarar inte. Istället säger jag något halvlustigt om att jag hittade en så bra flickvän att jag för min del kunde lägga på fotbojan själv på ort och ställe. Och det är inte direkt osant.

Men det inte sanningen heller.

Tack älskling för de här åren!

IMG 2foto: Jan Holmgård

 

* Översättning: ligga

söndag 25 juni 2017 - 22:19

Ett år sedan, på dagen

Bara han inte ser ut som sotarn

 

 

I morse kl 05:00 blev vi väckta av Egon. Det i sig är inte så märkligt. Om ett blogginlägg skulle produceras varje gång en förälder blir väckt av ett barn i någon ogudaktig timme så skulle internet snart ge vika under trycket. Just i morse kändes det dock något speciellt med att bli väckta just klockan 5. För det första så var det nytt rekord i oavbruten sovtid för Egon, som i vanliga fall vaknar där kring midnatt och klockan 3 för att få en drickpaus. För det andra så var det kusligt likt en morgon för exakt ett år sedan när han också väckte oss klockan 5 på morgonen.

Och det är en välsignad tur att det är den enda likheten mellan de två dagarna. Idag har vi bara ställt till med ett litet oskyldigt födelsedagskalas. Ifjol, minsann, tog det hus i helvetet.

Under graviditetens gång hade jag förberett mig mentalt för dagen D. Jag skulle vara fantastisk. Jag ville vara den lugna, sansade mannen som stöder sin fru klanderfritt under hela processen, som alltid gör och säger rätt saker och som förstår allvaret men inte låter det rubba hans inre lugn.

Det började inte sådär särdeles bra.

Jag minns att Linn väckte mig klockan 5 med ett finurligt leende på läpparna och sa “värkarna har börjat, vi kommer antagligen få barn idag”. Eller ja, det är tekniskt sett inte sant. Linn har berättat det för mig efteråt. Jag vaknade inte riktigt. Egentligen inte alls. Jag muttrade tydligen något till svar och somnade sedan om ett par timmar medans Linn vaknade varje timme med värkar.

Inte riktigt den superman jag hade velat vara. Just den morgonen hade jag nog lika stor chans på priset för “Årets äkta man” som Steve Bannon har för “Mr Universe”.

Resten av morgonen var också helt annorlunda än bilden jag hade haft i huvudet. Linn var lugn. Nästan förväntansfull. Inte alls den panikslagna individ jag hade föreställt mig att hon skulle vara, som jag själv skulle vara i samma situation.

Jag hade laddat ner en app som tar tiden mellan värkarna, för att se när det skulle vara lönt att börja åka till sjukhuset. När värkarna hade hållit på ett bra tag så bestämde vi oss för att kolla, bara för att se hur nära vi var. Till vår stora förvåning så visade appen att vi borde ge oss iväg snarast. Värkarna kom med bara några minuters mellanrum. Jag ville ge mig av direkt, men Linn sa att hon klarade sig så pass bra att hon inte trodde att det var bråttomt. Vi kompromissade och ringde sjukhuset för att be om råd. Budet jag fick av personen i andra ändan var att “stanna hemma så länge ni känner att ni klarar er utan hjälp”. Jag berättade vad de sagt åt Linn ord för ord, något jag nu i efterhand ångrar bittert. Hon är den mest envisa person jag känner. I hennes ögon såg jag den där lågan jag kan se där ibland. Challenge accepted. Om det inte var så att vattnet gick en stund senare hade vi nog suttit där än.

I bilen på väg till sjukhuset så blev värkarna värre, men ingen av oss trodde ännu att förlossningen var nära förestående. Väl framme visade det sig att hon var öppen 6 cm. Linn såg förvånad ut. Barnmorskan såg förvånad ut. Jag såg också förvånad ut, men inte för att jag förstod innebörden av vad som sagts, utan för att jag uppfattade det som passande att göra det i just det ögonblicket. Trots alla förberedelsekurser och böcker vi hade förkovrat oss i innan förlossningen så hade jag aldrig tagit mig tid att lära mig exakt vad som händer vid olika skeden av öppningsfasen. Följaktligen var frasen “du är öppen 6 centimeter” ungefär lika meningsfull för mig som “björnen prunkar unkna valthorn”. Som tur är så är jag en bra observatör av mänskligt beteende, och när barnmorska ledde Linn till en förlossningssal kunde jag snabbt dra slutsatsen att det betydde att det började dra ihop sig.

Jag tror att det är vanligt att man som partner känner sig lite malplacerad i en förlossningssal. Åtminstone gjorde jag det. Hittills hade det bara varit Linn och jag, och allt hon behövde fick jag stå till tjänst med. Nu fanns det proffs med i bilden som kollade saker, frågade saker och överlag fejade med henne. Plötsligt var det oklart vad jag skulle göra. Under de första 20 minutrarna satt jag på en stol, ungefär 2 meter bort från sängen, och koncentrerade mig på att inte vara i vägen. Det var först när barnmorskan sa att jag gärna får stå brevid sängen och pyssla om min fru som jag lite generat hasade mig fram till sängkanten och tafatt frågade “hur går det?”.

Jag försökte febrilt komma ihåg allt jag hade läst om hur man kan underlätta för sin partner under värkarna. Jag testade att massera hennes rygg lite grann och frågade om det fungerar. Linn, välsigne henne, vet hur känslig jag är när det gäller konstruktiv kritik och svarade “det är en bra idé, men jag tror det är bäst att du låter bli”. Att hon i det skedet, med all den smärta hon genomgick, tog mitt ömtåliga ego i beaktande är något som jag alltid kommer komma ihåg och uppskatta. Det är kanske bra att ha ett sådant minne från den dagen. Det enda jag minns att hon sade efter det var när barnmorskan mitt i en brinnade värk ojade sig “stackarn, vem är det som ställer till det sådär för dig?” och Linn sträckte ut ett anklagande finger från mig och brölade bakom lustgasmasken “det är DU!”.

När värkarna övergick till krystvärkar var första gången som Linn försvann. Ena sekunden var hon där, nästa sekund var hon borta. Hon hade gått någonstans djupt inom sig, till det ställe som jag antar att människor går när de måste genomföra det tillsynes omöjliga. Jag grät som ett barn. Dels för att jag såg hur ont det gjorde. Dels för att jag insåg hur nära det var att jag skulle få se vår son för första gången.

Efter ungefär 15 minuter så lades Egon upp på sin mammas bröst för första gången. Jag var fullkomligt oförberedd. Sedan morgonen hade jag ställt in mig på att jag skulle bli far innan natten, men det gick alldeles för snabbt. Vi hade kommit till sjukhuset bara 2 ½ timme tidigare. Jag har tagit bad som varat längre än så.

För tidigt var det också. Jag hade trott att det skulle ta hela dagen, möjligtvis hela natten. Jag hade sett det framför mig hur jag kör hem i mörkret, omskakad och trött. Så blev det inte. Klockan var 12:49. Det var knappt lunchtid ännu. Hur är det möjligt? Hur kan en dag börja utan barn och sedan fortsätta med ett barn? Skulle jag behöva laga mat ännu idag? Hur ska det gå till?

När jag tidigare hade föreställt mig det här ögonblicket så hade jag föreställt mig själv ungefär som Oprah när hon ger en bil åt någon behövande person, en perfeckt mix av glad och rörd. Jag skulle vara samlad. Närvarande. Istället var jag totalt och fullkomligt borta. Jag var fumlig, tafatt och rödgråten. Därför blev det så att när barnmorskan, antagligen i ett försök att kalla mig tillbaka till den riktiga världen, artigt anmärkte att “han liknar pappa” så var det första som slank ur min mun, med en röst som var lika mycket gråt som skrik, “det gör ingen skillnad, bara han inte liknar sotarn”.

Idag är det ett år sen vår lilla busunge kom till världen. Då var han bara en liten skrutt, bylte mer än bebis. Nu är han en liten sprallig pojke som tycker om att trumma, dansa, leka med Churchill och gosa. Han är söt som socker, glad som solen och viljestark som en spansk strandpolis. Vi älskar honom mer än något annat.

Grattis på 1-årsdagen, din lilla tok.

05 l2

Foto: Jan Holmgård

måndag 19 juni 2017 - 22:38

Som ett vrak

Jag hade ju fått kläm på det där

 

 

Jag hade rytmen i blodet. Egon vaknar och jag hinner precis sköta morgonbestyren och leka en stund innan han somnar, varpå jag kan räkna med åtminstone en och en halv timme för att röja upp. Sen vaknar han, det blir mat och lek och så knappa två timmar senare är det nati nati igen. Då har jag rejäla två timmar på mig att laga mat och göra lite annat innan Linn kommer hem och Egon vaknar. Jag kunde schemat i sömnen. Jag kände att jag hade kontroll. Jag var kungen i djungeln. Herreman på täppan. Pampen på Strampen*. Nu är allt uppe i luften. Vi har nämligen gått över från två sovturer per dag till bara en.

Det låter ju så enkelt. Vi hade två, nu har vi bara en. Poff så finns bara hälften kvar.

Lite som ett visst regeringsparti…

Och likheterna med just det partiet fortsätter i och med det att halveringen orsakats av en man vars ansikte ger intrycket av någon som inte har sovit sedan 2004 när han, mot bättre vetande, gick med på att göra en kompis sällskap till biopremiären av Alexander. Låt oss alla vara tacksamma för att likheterna slutar där.

Med två sovturer blev dygnet helt enkelt för långt. Egon sov bra på dagarna, men när kvällen kom fick vi i princip brotta ner honom i sängen kring midnatt. När vi väl hade gjort det låg han med vidöppna ögon och bara såg på oss på samma roat tålmodiga sätt som ett bältdjur ser på en mygga. Följaktligen sov han dåligt på natten, vilket i sin tur ledde till att han sov igen sig på dagen istället, alltså var han pigg på kvällen. Ni ser problemet.

Så nu sover Egon bara en gång per dag, och min dag ser helt annorlunda ut. Variation förnöjer kan man tycka, men jag tycker att den här förändringen är ungefär lika uppfriskande som en uppvärmd frottéhandduk i Dubai. Istället för att lägga honom för att sova så fort han blir lite sömnig försöker jag hålla honom vaken några timmar till. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro. Han blir rätt så gnällig och svår att underhålla. Dessutom kan han somna precis när och var som helst; vid matbordet, i bärselen, i gungan, på Churchill eller på diskmaskinen.

Följaktligen går min dag numera ut på att fördröja programpunkter så som lunch och mjölkflaska så länge det är möjligt, för att sedan desperat försöka hinna med allt medans Egon håller på att somna. Under hela den här processen försöker jag hålla honom vaken med allehanda sång- och dansföreställningar som ökar exponentiellt i besynnerlighet vartefter sovturen närmar sig. Jag har deleatat bildbevisen för allas bästa.

Sen sover Egon inte så länge heller. Oftast kring en och en halv timme, vilket för mig inte är mycket tid att reda en diskho som är så sprängfylld med kärl att vi snart måste teckna den som lagerbyggnad samt plocka upp alla leksaker, böcker och geggiga fruktbitar som ligger utspridda över golvet. Har jag tur hinner jag betala någon räkning eller gå på toa också, men där gäller det att prioritera.

Som följd av allt det här så känner jag mig jäktad hela tiden. Jag hinner liksom aldrig ikapp och är ett steg efter. Jag har blivit en katastrof-förälder. Ni känner alla till typen. Den typen av förälder som kommer för sent. Hen som trampar in med ketchup på tröjan, majskrok i örat, ett reservdäck i handen och genast vänder om eftersom ungen sitter kvarglömd i bilen. Jag brukar rynka på näsan åt den där föräldern. Nu är jag en själv.

Åh den ljuva, hemvana känslan av att vara en besvikelse för sitt förflutna, pompösa jag.

Till en början kunde jag oroa mig för vad folk skulle tycka. Jag kan bara föreställa mig hur jag ser ut, svettig och röd där jag halvspringer med en sovande unge över axeln iklädd en för varm tröja och bakvända blöja (ungen alltså, inte jag). Jag kan höra vad folk tänker.

Men sen märkte jag att det finns en viss solidaritet föräldrar emellan. För varje småroad blick på någon osnuten gymnasist så ser man också ett igenkännande smil på en förälder som har gått igenom precis samma sak. Det är leendet man ser på trebarnspappan i kassan när man generat ursäktar sig för att man redan öppnat klämmisen som ligger på bandet. När man med en hand försöker hitta någon kvarglömd slant i en ficka att betala med, samtidigt som andra handen balanserar en sovande unge med bajs i blöjan och aprikosmousse i ansiktet.

Det är en blick som säger “Du ser ut som ett vrak. Jag förstår mig på dig!”

 

 

 

 

* Fråga någon Österbottning du känner. Hen vet.

fredag 9 juni 2017 - 22:12

Att fånga en brax: miljölistan

Jag har tänkt en del på vår planet och kommit fram till att jag gärna vill behålla den.

 

Det har redan gått en tid sedan Sevendays började med veckans lista, men jag har aldrig tagit mig tiden att fylla i en av dem tidigare. Det är inte det att jag inte skulle tycka om konceptet, det är bara det att något alltid har kommit i vägen. Det är så mycket att stå i nuförtiden.  Exempelvis så går jag var tionde sekund till en av väggarna i vårt vardagsrum för att vända på gåkärran som en hejdlöst gråtande Egon försöker trycka igenom isoleringen. Man skulle kunna tro att ungefär 300 upprepningar av den här proceduren skulle ha gjort ungen lite mer emotionellt förberedd på den besvikelse som en gåkärra mot en vägg oundvikligen innebär, men han blir lika otröstlig varje gång. Varje “klopp” när kärran stöter emot någon av våra allt mindre vitmålade golvlister utlöser ett skri av indignerad sorg, som om han precis insett att livet inte är en givmild och kärleksfull modersfigur utan en sur kontorist som ser en nedlåtande i ögonen och släpper en nonchalant fis samtidigt som hen arkiverar ens drömmar under “osannolikt”.

Eller ja, så tycker jag att det låter. Det kan hända att jag projicerar.

När jag såg att veckans tema var miljö och hållbar utveckling tänkte jag att det var dags, eftersom det är saker som jag bryr mig väldigt mycket om.

Så utan att förlänga det här preludiet mer än nödvändigt, här kommer min miljölista:

Min inställning till hållbar utveckling:
Jag tycker att det är en bra sak. Jag har tänkt en del på vår planet och kommit fram till att jag gärna vill behålla den.

Tre tips hur man minskar avfall:
1. Köp inte godispåsar där alla godisar är individuellt inslagna. Förutom att det är dåligt för miljön är det också ett sätt för tillverkarna att få påsen att se större ut än vad den är och göra det svårare att äta flera godisar samtidigt. Så behandlar man inte folk!
2. Använd en tygkasse när du handlar. Gärna med ett lustigt motiv. Det finns en hel avdelning på etsy med djurbaserade ordvitsar. Jag vet inte om evig fred på jorden är möjlig, men jag tror bestämt chansen vore större om alla hade en tygkasse med texten “oh the humanatee” på.
3. Istället för pappersnäsdukar, gör som i gamla disneyfilmer och snyt dig i en tygtrasa som du sedan lägger i fickan och återanvänder. Ni kan inte tro hur mjuk och skön den blir efter någon vecka.

Mina val som gör gott för miljön:
Jag köper bara grön el. Jag cyklar alltid då det är möjligt. Ibland ägnar jag mig åt lite lättsam aktivism; bland annat så gick jag i climate march i New York 2014. Det är också möjligt att hela den här listan bara är ett svepskäl för att få skryta med att jag har stått i samma folkmassa som Leonardo Dicaprio...

Mina val som gör skada för miljön:
Jag har rest mer med flygplan under min livstid än jag kanske borde och äter för mycket kött. Det förstnämnda löste sig ganska enkelt när Egon föddes, och jag räknar med att det andra reder upp sig när Egon någon gång i tonåren skaffar en vegansk flick-/pojkvän som stirrar på oss som om vi bajsat på golvet när vi frågar om hen vill ha kyckling till lunch.

Jag tycker zero waste-livsstilen är:
Svårare än det borde vara. Lite som att fånga en brax med en hålstans.

En miljöhjälte:
En fransk kompis jag har som brukar göra raclettes av ingredienser som han stulit från olika affärers sopor. Jag jobbar gärna för att motverka klimatförändringen men där drar jag gränsen. Det finns ingenting som är så viktigt att jag skulle vara villig att äta raclettes för det.

 

Skämt åsido. Klimatförändringen är antagligen det största hotet som vi någonsin stått inför, och de val vi gör i vardagen har en direkt inverkan på hur vår planet kommer att se ut i framtiden. Om inte vi gör något NU så kommer våra barn få ärva en ohållbar situation som vi, deras föregångare, har satt dem i. Det förtjänar de inte!

 

Act like you live here!

 

söndag 4 juni 2017 - 22:13

Fet och ful

Det verkliga problemet sitter i huvudet

 

Jag skriver det här inlägget backstage i Schaumannsalen i Jakobstad. Om ungefär 30 minuter ska jag upp på scenen och sjunga Bohemian Rhapsody. Det är lite väl generöst av kören Tonfallet att lägga mitt namn där eftersom jag bara sjunger en vers i en låt under en konsert som går lös på 2+ timmar, men jag klagar inte. Faktum är att jag tror jag stjäl en av de där affischerna innan jag far hem ikväll. Den får bli en av de där grejerna som jag ska lämna fram på bordet “i misstag” när Egon är lite äldre i hopp om att han börjar fråga mig om mitt förflutna som musiker. Jag ska vara den där motvilliga pappan som säger något vagt om en begynnande musikkarriär som blev lagd på is för familjens skull.

Det är, strikt talat, inte sant, men det kommer låta sååååå coolt!

Jag försöker få håret att hållas i något som påminner om en ordnad frisyr. Man vill ju se bra ut för folket på främsta raden. Jag börjar tänka på hur ovan jag egentligen är att hålla på med sånt här, hur annorlunda det känns i jämförelse med när jag stod och gjorde samma sak inför ett gig med mitt gamla rockband när jag var kring 16-17 år gammal. Då skulle jag aldrig ha stått framför en spegel och försökt snygga till mig. Jag tyckte det var ytligt att hålla på med sånt. Inget för lite mer djupa människor, så som jag själv. Eller ja… det var vad jag sa åt mig själv att var orsaken. Egentligen handlade det om att jag trodde att det inte tjänade något till. Att försöka snygga till håret skulle bara påminna mig om vad jag på riktigt tyckte om mig själv.

Jag var fet och ful.

Jag har alltid haft problem med vikten. Redan som liten var jag ett ganska så mulligt barn. I lågstadiet övergick jag från att vara mullig till att, så småningom, bli vad man kan kalla för tjock. Trots att jag höll på med både ishockey och fotboll flera gånger i veckan så fortsatte min vikt klättra uppåt. I högstadiet, när jag slutade med hockey, så blev saken ännu värre. Nu var jag inte längre bara tjock. Jag var den tjockaste personen jag kände.

10400663 24046069890 2401 n

När jag var som störst vägde jag närmare 130 kg, tränade i princip inte alls och klarade inte av att springa 2 km utan att gå ibland.

I 17-18 års ålder hände det någon gång att jag fick hjärtklappningar när jag bara satt och gjorde ingenting, och då blev jag på riktigt blev rädd och tvingade mig att göra något åt saken.

4674 86913119542 4333383 n

Det var inte enkelt. Den svåraste delen var nog att brottas med alla de hjärnspöken som jag hade skapat åt mig själv under åren. Det tog nästan 1 år innan jag kunde gå ut och jogga utan att inbilla mig att alla förbipasserande bilar skulle tuta och ropa något åt tjockisen som är ute och springer. Jag var ofta arg, ledsen och besviken när jag var ute och sprang, och det fanns långa perioder där jag inte kunde förmå mig att göra någonting alls, men så småningom började jag också se resultat.

23 programblad

Ungefär 4 år efter det att jag var som störst vägde jag 82 kg, tränade varje dag och sprang en gång ett halvmarathon för mig själv en kväll för att jag ville testa hur det kändes. Jag hade inte längre hjärtklappningar då jag satt, men nu svimmade jag nästan varje gång jag ställde mig upp istället.

Sommar2013 2

Så, det blev en mellanväg. Idag är jag lite mullig. Pappakropp, sådär eufemistiskt sagt.

Det finns något vrickat över hur vi pratar om vikt.

Under alla de år som jag har kämpat med min vikt så har jag fått höra det mesta. Råd, förmaningar, uppmuntran och hån. Otaliga är de förslag folk har gett mig för vad jag borde göra. Nästan aldrig har jag bett om dem. Det är något folk tycks känna att de behöver få sagt bara. Deras rätt att säga, min skyldighet att lyssna till. Folk har en bild av vad som orsakar övervikt, vad som gör att man går ner i vikt och varför man borde göra det. Av alla de saker som jag har hört under åren har jag märkt att den här bilden ofta grundar sig på missuppfattningar, misinformation eller ren okunskap. De flesta har hjärtat på rätt ställe, men missförstår problemet.

Övervikt, i min erfarenhet, är ett mentalt problem. Den praktiska biten av att gå ner i vikt är enkel. Det finns hundratals dieter som alla suger ungefär lika hårt, men nästan alla går ner i vikt om de följer någon av dem. Problemet ligger i att bryta mönster, döda hjärnspöken och få upp självförtroendet så man själv kan tro att man klarar det. Och där hjälper det inte hur många böcker om kolhydrater någon har läst så kan de inte lösa de problemen åt någon annan. Där måste alla hitta sin lösning själv. En lösning som också är hållbar på långsikt.

Faktum är att sedan jag på riktigt blev intresserad av hälsa och började läsa böcker om hälsosam mat och träning så har jag bara gått upp i vikt.

Jag skriver inte om det här bara för att tillfredsställa något bisarrt behov av att exponera mig själv, eller för att gotta mig i min egen excellens. Jag skriver det för att jag upplever att det är en dimension som sällan kommer upp när det kommer till hälsa. Det skrivs vitt och brett om dieter, träning, diabetes och fat shaming. Allt det där är viktigt och intressant, men det är bara en liten del av det verkliga problemet.

Det verkliga problemet sitter i huvudet. Det såg jag när jag försökte gå ner i vikt. Jag ser det fortfarande. Hjärnspökena finns kvar. Jag har aldrig slutat vara tjock.

Det gör ingen skillnad hur många kilo jag går ner så är jag inte, och kommer aldrig bli, smal. Jag är en tjock person som för tillfället, tack vare medveten ansträngning, inte väger så mycket.

För det första, rent fysiskt är min kropp ganska annorlunda. T.ex. finns det en person i det här huset som har bristningar på magen, och det är inte hon som burit på ett barn. Om jag inte anstränger mig, har jag en framåtlutad hållning som jag lade till med i lågstadiet för att försöka få tröjan att dölja magen. Dessutom är min kropp fortfarande inställd på att ligga där kring 120 kg, vilket gör att min vikt skjuter i höjden direkt jag inte aktar mig. Många som går ner i vikt kämpar med det här, vilket är en av orsakerna till varför så många av oss får tillbaka kilona. Allt det här gör att många av de komplex och fobier jag hade innan fortfarande finns kvar, men i lite annan form.

Men, framför allt är jag fortfarande tjock rent psykiskt. Det tar sig uttryck bland annat i hur jag äter — vilket skulle få varje självrespekterande dietist att sätta sina chiafrön i halsen — men också i min personlighet. Oberoende av hur självsäker jag är i övrigt kommer jag aldrig bli bekväm med att t.ex. gå till simhallen. Jag är obekväm med många sorters beröring, med undantag för min fru och son. Om någon skrattar på gatan är min första instinkt att gå undan, utifall att de skrattar åt mig och tänker säga något elakt.

Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt rent praktiskt. Det svåra ligger i att läka de mentala såren. Det är en kamp som kräver både mer kraft och mer tid.

Jag själv kommer nog aldrig bli helt klar med den kampen, men det är något jag också lärt mig leva med. Det är som man säger; bilringarna går aldrig ur...

13321940 10153793298868789 8578570560057062195 n

fredag 2 juni 2017 - 20:12

Ingen bebis

Det är lönlöst att försöka hänga med längre.

 

 

“Det händer så mycket nu”. Det är en av de många meningslösa fraserna som föräldrar strör omkring sig. Det är som att vår tidsuppfattning förvrängs när vi får barn. Det gör ingen skillnad om det senaste steget i utvecklingen var att ungen lärde sig gå eller började att fisa i lite djupare, mognare timbre; för dess vårdnadshavare verkar det ständigt som att det är precis just nu som dammarna brister och allting skenar iväg. Barnets liv har tills nu varit en tradig, händelselös lunk, men nu minsann. Nu händer allt på en gång.

Jag hade ett sådant moment häromdagen, när mammagruppen var på besök (pilutta dig Carola Ekman) och vi började prata om att våra ungar inte är några bebisar längre. Nu är de, tydligt och distinkt, något helt annat. Nu är de barn.

Och det är stor skillnad mellan de två kategorierna. Bebisar är så harmlösa på något sätt. Så oemotståndliga. Alla gillar bebisar. Det har aldrig hänt sig att någon blivit erbjuden att hålla i en liten bebis men vägrat och svarat “nej tack, jag tycker inte om bebisar”. Det händer bara inte.

Däremot är det helt okej att vara lite tveksamt inställd till barn. Barn är så mycket mer kapabla, och med förmåga följer också ansvar. Man kan lämna en arg lapp i trapphuset om ett barn. Det skulle man inte göra med en bebis, oberoende av vad den har ställt till med. “Jag tycker inte om barn” är en sak man kan säga på dejt och inte riskera mer än möjligtvis chansen till en andra dejt. Om man istället skulle säga “jag tycker inte om bebisar” tar man sitt liv i sina egna händer.

Nu är vi där med Egon. Ingen bebis längre. Ett barn.

Och visst har jag märkt skillnaden. Inte bara det att han kan så mycket nuförtiden, som att peka på lampan, vinka hejdå och gå med gåkärran (Ja okej, det är inte Einstein-nivå direkt, men kom ihåg att det här är en person som bara för en vecka sedan tappade bort sig när han i misstag kröp in under en stol. Vi betygsätter enligt framgång här, inte prestation!). Folk relaterar också annorlunda till honom. De förväntar sig mer på något sätt. Det räcker inte att bara vara bedårande längre. Nu måste man också kunna göra något.

Den största skillnaden är dock hur pass villiga folk är att erbjuda sig att byta blöja på honom. Tidigare, när han ännu var en bebis, räckte det med att lite förstrött annonsera att någon bajsat på sig lite i ett befolkat rum för att tio personer skulle komma rusande och säga “jag kan byta på honom”, med en så lyrisk uppsyn att det såg ut som om Egon vore Påven som förutom evigt liv i paradiset också bjöd på kaffe och kärleksmums.

Om man idag fråga om någon kan byta blöja på honom är svaret snarare en blick som antyder att de gärna skulle göra det, om det inte var så att de hellre skulle gå runt kvarteret och missionera för pingstkyrkan iklädd endast ett par chaps än att komma nära det där stinkpaketet.

Det går så snabbt just nu. Jag vet att alla säger det, i alla skeden. Men den här gången tror jag faktiskt att det är jag som har rätt.

tisdag 30 maj 2017 - 23:45

Lägga pussel

Det är lite rörigt just nu.

Det är vår. Tiden då livet återvänder till naturen. Tiden då hemmaföräldrar som spenderat större delen av året inspärrade i hus tillsammans med rastlösa ungar ser hopp om en väg ut. Tiden då samma föräldrar upptäcker att de släppt lös sina barn i en värld full av diken, sjöar, komposter, grillar och högspänningsledningar och andra ställen där småfolk kan tänkas gå ihjäl sig.

Det är också tiden då många av oss får försöka hitta ett sätt att lägga bitarna på plats för att få saker och ting att gå runt. Man behöver ju pengar till det mesta här i livet. Att amortera. Att betala räkningar. Att hålla ungar, hundar och eventuellt annat löst folk med mat. Någonstans måste de där pengarna komma ifrån.

Just nu händer det ungefär tre gånger per vecka att jag och Linn sätter oss ner och försöker pussla ihop våra liv. Det är ett ganska så svårt pussel att få att gå ihop nuförtiden. Redan det att få ekonomin att gå ihop kan vara svårt nog, sen måste man fundera om man vill lägga småbarn på dagis, vem som ska vara hemma och — gud förbjude — om man någonsin vill ha flera barn.

Det är klart, vi kunde ju låta bli att skaffa flera barn och låta Egon växa upp som ensambarn, men det känns inte riktigt rätt för oss. Just nu går det bra, men hur skulle det bli när Egon blir äldre? Vi skulle överösa honom med uppmärksamhet. Ständigt stå givakt utanför hans dörr; spänt väntandes utifall att han skulle vilja hitta på något med oss. Egon skulle känna sig kvävd, göra revolt och ta avstånd ifrån oss. Han skulle så småningom bli bortskämd, börja kamma håret bakåt, köra mercedes, dricka sherry, bli tillsammans med någon rik, stroppig tjej/kille som besvarar varje uttalande med att smacka med tuggummit och utstöta “hördu din danneman, lägg af!”.

Säg till om jag går händelserna i förväg här.

Ibland avundas jag generationen som fick jobb på industri i tonåren, fick en klocka när de fyllde 50 och sedan gled räkmacka in i pensionen. På vägen tog man en sväng till Kanarieöarna eller två, eventuellt till Rhodos om man kände sig lite äventyrlig. Just nu känns det där förutsägbara som rena rama drömlivet.

Sen tänker jag, men det är ju så här vi ville ha det. Millenniumfolket. Vi som ville bryta oss loss från lunken, uppleva världen och, framför allt, uttrycka oss själva. Vi som ville ha intressanta, utmanande, och varierande jobb som gärna byts ut regelbundet för att undvika att det någonsin blev “rutin”. Vi som ville ställa ut oss, göra skillnad. Som, metaforiskt sett, ville ligga på ett nytt piano varje kväll, iklädd en skandalös negligé och fjäderboa, och bara låta världen sola sig i vår strålglans. Jag vill inte det där längre. Jag vill bara ha något stabilt. Något långvarigt. Något … tråkigt.

Men de där dagarna är förbi. Verkligheten ser ut så här nu.

 

Så jag gör vad varje självrespekterande millenniumbarn gör i den här situationen. Jag skriver ett strängt formulerat blogginlägg. Sen gör jag en avokadomacka, tar en frappuccino och går och tittar på buzzfeed tills jag somnar.