måndag 19 juni 2017 - 22:38

Som ett vrak

Jag hade ju fått kläm på det där

 

 

Jag hade rytmen i blodet. Egon vaknar och jag hinner precis sköta morgonbestyren och leka en stund innan han somnar, varpå jag kan räkna med åtminstone en och en halv timme för att röja upp. Sen vaknar han, det blir mat och lek och så knappa två timmar senare är det nati nati igen. Då har jag rejäla två timmar på mig att laga mat och göra lite annat innan Linn kommer hem och Egon vaknar. Jag kunde schemat i sömnen. Jag kände att jag hade kontroll. Jag var kungen i djungeln. Herreman på täppan. Pampen på Strampen*. Nu är allt uppe i luften. Vi har nämligen gått över från två sovturer per dag till bara en.

Det låter ju så enkelt. Vi hade två, nu har vi bara en. Poff så finns bara hälften kvar.

Lite som ett visst regeringsparti…

Och likheterna med just det partiet fortsätter i och med det att halveringen orsakats av en man vars ansikte ger intrycket av någon som inte har sovit sedan 2004 när han, mot bättre vetande, gick med på att göra en kompis sällskap till biopremiären av Alexander. Låt oss alla vara tacksamma för att likheterna slutar där.

Med två sovturer blev dygnet helt enkelt för långt. Egon sov bra på dagarna, men när kvällen kom fick vi i princip brotta ner honom i sängen kring midnatt. När vi väl hade gjort det låg han med vidöppna ögon och bara såg på oss på samma roat tålmodiga sätt som ett bältdjur ser på en mygga. Följaktligen sov han dåligt på natten, vilket i sin tur ledde till att han sov igen sig på dagen istället, alltså var han pigg på kvällen. Ni ser problemet.

Så nu sover Egon bara en gång per dag, och min dag ser helt annorlunda ut. Variation förnöjer kan man tycka, men jag tycker att den här förändringen är ungefär lika uppfriskande som en uppvärmd frottéhandduk i Dubai. Istället för att lägga honom för att sova så fort han blir lite sömnig försöker jag hålla honom vaken några timmar till. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro. Han blir rätt så gnällig och svår att underhålla. Dessutom kan han somna precis när och var som helst; vid matbordet, i bärselen, i gungan, på Churchill eller på diskmaskinen.

Följaktligen går min dag numera ut på att fördröja programpunkter så som lunch och mjölkflaska så länge det är möjligt, för att sedan desperat försöka hinna med allt medans Egon håller på att somna. Under hela den här processen försöker jag hålla honom vaken med allehanda sång- och dansföreställningar som ökar exponentiellt i besynnerlighet vartefter sovturen närmar sig. Jag har deleatat bildbevisen för allas bästa.

Sen sover Egon inte så länge heller. Oftast kring en och en halv timme, vilket för mig inte är mycket tid att reda en diskho som är så sprängfylld med kärl att vi snart måste teckna den som lagerbyggnad samt plocka upp alla leksaker, böcker och geggiga fruktbitar som ligger utspridda över golvet. Har jag tur hinner jag betala någon räkning eller gå på toa också, men där gäller det att prioritera.

Som följd av allt det här så känner jag mig jäktad hela tiden. Jag hinner liksom aldrig ikapp och är ett steg efter. Jag har blivit en katastrof-förälder. Ni känner alla till typen. Den typen av förälder som kommer för sent. Hen som trampar in med ketchup på tröjan, majskrok i örat, ett reservdäck i handen och genast vänder om eftersom ungen sitter kvarglömd i bilen. Jag brukar rynka på näsan åt den där föräldern. Nu är jag en själv.

Åh den ljuva, hemvana känslan av att vara en besvikelse för sitt förflutna, pompösa jag.

Till en början kunde jag oroa mig för vad folk skulle tycka. Jag kan bara föreställa mig hur jag ser ut, svettig och röd där jag halvspringer med en sovande unge över axeln iklädd en för varm tröja och bakvända blöja (ungen alltså, inte jag). Jag kan höra vad folk tänker.

Men sen märkte jag att det finns en viss solidaritet föräldrar emellan. För varje småroad blick på någon osnuten gymnasist så ser man också ett igenkännande smil på en förälder som har gått igenom precis samma sak. Det är leendet man ser på trebarnspappan i kassan när man generat ursäktar sig för att man redan öppnat klämmisen som ligger på bandet. När man med en hand försöker hitta någon kvarglömd slant i en ficka att betala med, samtidigt som andra handen balanserar en sovande unge med bajs i blöjan och aprikosmousse i ansiktet.

Det är en blick som säger “Du ser ut som ett vrak. Jag förstår mig på dig!”

 

 

 

 

* Fråga någon Österbottning du känner. Hen vet.

fredag 9 juni 2017 - 22:12

Att fånga en brax: miljölistan

Jag har tänkt en del på vår planet och kommit fram till att jag gärna vill behålla den.

 

Det har redan gått en tid sedan Sevendays började med veckans lista, men jag har aldrig tagit mig tiden att fylla i en av dem tidigare. Det är inte det att jag inte skulle tycka om konceptet, det är bara det att något alltid har kommit i vägen. Det är så mycket att stå i nuförtiden.  Exempelvis så går jag var tionde sekund till en av väggarna i vårt vardagsrum för att vända på gåkärran som en hejdlöst gråtande Egon försöker trycka igenom isoleringen. Man skulle kunna tro att ungefär 300 upprepningar av den här proceduren skulle ha gjort ungen lite mer emotionellt förberedd på den besvikelse som en gåkärra mot en vägg oundvikligen innebär, men han blir lika otröstlig varje gång. Varje “klopp” när kärran stöter emot någon av våra allt mindre vitmålade golvlister utlöser ett skri av indignerad sorg, som om han precis insett att livet inte är en givmild och kärleksfull modersfigur utan en sur kontorist som ser en nedlåtande i ögonen och släpper en nonchalant fis samtidigt som hen arkiverar ens drömmar under “osannolikt”.

Eller ja, så tycker jag att det låter. Det kan hända att jag projicerar.

När jag såg att veckans tema var miljö och hållbar utveckling tänkte jag att det var dags, eftersom det är saker som jag bryr mig väldigt mycket om.

Så utan att förlänga det här preludiet mer än nödvändigt, här kommer min miljölista:

Min inställning till hållbar utveckling:
Jag tycker att det är en bra sak. Jag har tänkt en del på vår planet och kommit fram till att jag gärna vill behålla den.

Tre tips hur man minskar avfall:
1. Köp inte godispåsar där alla godisar är individuellt inslagna. Förutom att det är dåligt för miljön är det också ett sätt för tillverkarna att få påsen att se större ut än vad den är och göra det svårare att äta flera godisar samtidigt. Så behandlar man inte folk!
2. Använd en tygkasse när du handlar. Gärna med ett lustigt motiv. Det finns en hel avdelning på etsy med djurbaserade ordvitsar. Jag vet inte om evig fred på jorden är möjlig, men jag tror bestämt chansen vore större om alla hade en tygkasse med texten “oh the humanatee” på.
3. Istället för pappersnäsdukar, gör som i gamla disneyfilmer och snyt dig i en tygtrasa som du sedan lägger i fickan och återanvänder. Ni kan inte tro hur mjuk och skön den blir efter någon vecka.

Mina val som gör gott för miljön:
Jag köper bara grön el. Jag cyklar alltid då det är möjligt. Ibland ägnar jag mig åt lite lättsam aktivism; bland annat så gick jag i climate march i New York 2014. Det är också möjligt att hela den här listan bara är ett svepskäl för att få skryta med att jag har stått i samma folkmassa som Leonardo Dicaprio...

Mina val som gör skada för miljön:
Jag har rest mer med flygplan under min livstid än jag kanske borde och äter för mycket kött. Det förstnämnda löste sig ganska enkelt när Egon föddes, och jag räknar med att det andra reder upp sig när Egon någon gång i tonåren skaffar en vegansk flick-/pojkvän som stirrar på oss som om vi bajsat på golvet när vi frågar om hen vill ha kyckling till lunch.

Jag tycker zero waste-livsstilen är:
Svårare än det borde vara. Lite som att fånga en brax med en hålstans.

En miljöhjälte:
En fransk kompis jag har som brukar göra raclettes av ingredienser som han stulit från olika affärers sopor. Jag jobbar gärna för att motverka klimatförändringen men där drar jag gränsen. Det finns ingenting som är så viktigt att jag skulle vara villig att äta raclettes för det.

 

Skämt åsido. Klimatförändringen är antagligen det största hotet som vi någonsin stått inför, och de val vi gör i vardagen har en direkt inverkan på hur vår planet kommer att se ut i framtiden. Om inte vi gör något NU så kommer våra barn få ärva en ohållbar situation som vi, deras föregångare, har satt dem i. Det förtjänar de inte!

 

Act like you live here!

 

söndag 4 juni 2017 - 22:13

Fet och ful

Det verkliga problemet sitter i huvudet

 

Jag skriver det här inlägget backstage i Schaumannsalen i Jakobstad. Om ungefär 30 minuter ska jag upp på scenen och sjunga Bohemian Rhapsody. Det är lite väl generöst av kören Tonfallet att lägga mitt namn där eftersom jag bara sjunger en vers i en låt under en konsert som går lös på 2+ timmar, men jag klagar inte. Faktum är att jag tror jag stjäl en av de där affischerna innan jag far hem ikväll. Den får bli en av de där grejerna som jag ska lämna fram på bordet “i misstag” när Egon är lite äldre i hopp om att han börjar fråga mig om mitt förflutna som musiker. Jag ska vara den där motvilliga pappan som säger något vagt om en begynnande musikkarriär som blev lagd på is för familjens skull.

Det är, strikt talat, inte sant, men det kommer låta sååååå coolt!

Jag försöker få håret att hållas i något som påminner om en ordnad frisyr. Man vill ju se bra ut för folket på främsta raden. Jag börjar tänka på hur ovan jag egentligen är att hålla på med sånt här, hur annorlunda det känns i jämförelse med när jag stod och gjorde samma sak inför ett gig med mitt gamla rockband när jag var kring 16-17 år gammal. Då skulle jag aldrig ha stått framför en spegel och försökt snygga till mig. Jag tyckte det var ytligt att hålla på med sånt. Inget för lite mer djupa människor, så som jag själv. Eller ja… det var vad jag sa åt mig själv att var orsaken. Egentligen handlade det om att jag trodde att det inte tjänade något till. Att försöka snygga till håret skulle bara påminna mig om vad jag på riktigt tyckte om mig själv.

Jag var fet och ful.

Jag har alltid haft problem med vikten. Redan som liten var jag ett ganska så mulligt barn. I lågstadiet övergick jag från att vara mullig till att, så småningom, bli vad man kan kalla för tjock. Trots att jag höll på med både ishockey och fotboll flera gånger i veckan så fortsatte min vikt klättra uppåt. I högstadiet, när jag slutade med hockey, så blev saken ännu värre. Nu var jag inte längre bara tjock. Jag var den tjockaste personen jag kände.

10400663 24046069890 2401 n

När jag var som störst vägde jag närmare 130 kg, tränade i princip inte alls och klarade inte av att springa 2 km utan att gå ibland.

I 17-18 års ålder hände det någon gång att jag fick hjärtklappningar när jag bara satt och gjorde ingenting, och då blev jag på riktigt blev rädd och tvingade mig att göra något åt saken.

4674 86913119542 4333383 n

Det var inte enkelt. Den svåraste delen var nog att brottas med alla de hjärnspöken som jag hade skapat åt mig själv under åren. Det tog nästan 1 år innan jag kunde gå ut och jogga utan att inbilla mig att alla förbipasserande bilar skulle tuta och ropa något åt tjockisen som är ute och springer. Jag var ofta arg, ledsen och besviken när jag var ute och sprang, och det fanns långa perioder där jag inte kunde förmå mig att göra någonting alls, men så småningom började jag också se resultat.

23 programblad

Ungefär 4 år efter det att jag var som störst vägde jag 82 kg, tränade varje dag och sprang en gång ett halvmarathon för mig själv en kväll för att jag ville testa hur det kändes. Jag hade inte längre hjärtklappningar då jag satt, men nu svimmade jag nästan varje gång jag ställde mig upp istället.

Sommar2013 2

Så, det blev en mellanväg. Idag är jag lite mullig. Pappakropp, sådär eufemistiskt sagt.

Det finns något vrickat över hur vi pratar om vikt.

Under alla de år som jag har kämpat med min vikt så har jag fått höra det mesta. Råd, förmaningar, uppmuntran och hån. Otaliga är de förslag folk har gett mig för vad jag borde göra. Nästan aldrig har jag bett om dem. Det är något folk tycks känna att de behöver få sagt bara. Deras rätt att säga, min skyldighet att lyssna till. Folk har en bild av vad som orsakar övervikt, vad som gör att man går ner i vikt och varför man borde göra det. Av alla de saker som jag har hört under åren har jag märkt att den här bilden ofta grundar sig på missuppfattningar, misinformation eller ren okunskap. De flesta har hjärtat på rätt ställe, men missförstår problemet.

Övervikt, i min erfarenhet, är ett mentalt problem. Den praktiska biten av att gå ner i vikt är enkel. Det finns hundratals dieter som alla suger ungefär lika hårt, men nästan alla går ner i vikt om de följer någon av dem. Problemet ligger i att bryta mönster, döda hjärnspöken och få upp självförtroendet så man själv kan tro att man klarar det. Och där hjälper det inte hur många böcker om kolhydrater någon har läst så kan de inte lösa de problemen åt någon annan. Där måste alla hitta sin lösning själv. En lösning som också är hållbar på långsikt.

Faktum är att sedan jag på riktigt blev intresserad av hälsa och började läsa böcker om hälsosam mat och träning så har jag bara gått upp i vikt.

Jag skriver inte om det här bara för att tillfredsställa något bisarrt behov av att exponera mig själv, eller för att gotta mig i min egen excellens. Jag skriver det för att jag upplever att det är en dimension som sällan kommer upp när det kommer till hälsa. Det skrivs vitt och brett om dieter, träning, diabetes och fat shaming. Allt det där är viktigt och intressant, men det är bara en liten del av det verkliga problemet.

Det verkliga problemet sitter i huvudet. Det såg jag när jag försökte gå ner i vikt. Jag ser det fortfarande. Hjärnspökena finns kvar. Jag har aldrig slutat vara tjock.

Det gör ingen skillnad hur många kilo jag går ner så är jag inte, och kommer aldrig bli, smal. Jag är en tjock person som för tillfället, tack vare medveten ansträngning, inte väger så mycket.

För det första, rent fysiskt är min kropp ganska annorlunda. T.ex. finns det en person i det här huset som har bristningar på magen, och det är inte hon som burit på ett barn. Om jag inte anstränger mig, har jag en framåtlutad hållning som jag lade till med i lågstadiet för att försöka få tröjan att dölja magen. Dessutom är min kropp fortfarande inställd på att ligga där kring 120 kg, vilket gör att min vikt skjuter i höjden direkt jag inte aktar mig. Många som går ner i vikt kämpar med det här, vilket är en av orsakerna till varför så många av oss får tillbaka kilona. Allt det här gör att många av de komplex och fobier jag hade innan fortfarande finns kvar, men i lite annan form.

Men, framför allt är jag fortfarande tjock rent psykiskt. Det tar sig uttryck bland annat i hur jag äter — vilket skulle få varje självrespekterande dietist att sätta sina chiafrön i halsen — men också i min personlighet. Oberoende av hur självsäker jag är i övrigt kommer jag aldrig bli bekväm med att t.ex. gå till simhallen. Jag är obekväm med många sorters beröring, med undantag för min fru och son. Om någon skrattar på gatan är min första instinkt att gå undan, utifall att de skrattar åt mig och tänker säga något elakt.

Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt rent praktiskt. Det svåra ligger i att läka de mentala såren. Det är en kamp som kräver både mer kraft och mer tid.

Jag själv kommer nog aldrig bli helt klar med den kampen, men det är något jag också lärt mig leva med. Det är som man säger; bilringarna går aldrig ur...

13321940 10153793298868789 8578570560057062195 n

fredag 2 juni 2017 - 20:12

Ingen bebis

Det är lönlöst att försöka hänga med längre.

 

 

“Det händer så mycket nu”. Det är en av de många meningslösa fraserna som föräldrar strör omkring sig. Det är som att vår tidsuppfattning förvrängs när vi får barn. Det gör ingen skillnad om det senaste steget i utvecklingen var att ungen lärde sig gå eller började att fisa i lite djupare, mognare timbre; för dess vårdnadshavare verkar det ständigt som att det är precis just nu som dammarna brister och allting skenar iväg. Barnets liv har tills nu varit en tradig, händelselös lunk, men nu minsann. Nu händer allt på en gång.

Jag hade ett sådant moment häromdagen, när mammagruppen var på besök (pilutta dig Carola Ekman) och vi började prata om att våra ungar inte är några bebisar längre. Nu är de, tydligt och distinkt, något helt annat. Nu är de barn.

Och det är stor skillnad mellan de två kategorierna. Bebisar är så harmlösa på något sätt. Så oemotståndliga. Alla gillar bebisar. Det har aldrig hänt sig att någon blivit erbjuden att hålla i en liten bebis men vägrat och svarat “nej tack, jag tycker inte om bebisar”. Det händer bara inte.

Däremot är det helt okej att vara lite tveksamt inställd till barn. Barn är så mycket mer kapabla, och med förmåga följer också ansvar. Man kan lämna en arg lapp i trapphuset om ett barn. Det skulle man inte göra med en bebis, oberoende av vad den har ställt till med. “Jag tycker inte om barn” är en sak man kan säga på dejt och inte riskera mer än möjligtvis chansen till en andra dejt. Om man istället skulle säga “jag tycker inte om bebisar” tar man sitt liv i sina egna händer.

Nu är vi där med Egon. Ingen bebis längre. Ett barn.

Och visst har jag märkt skillnaden. Inte bara det att han kan så mycket nuförtiden, som att peka på lampan, vinka hejdå och gå med gåkärran (Ja okej, det är inte Einstein-nivå direkt, men kom ihåg att det här är en person som bara för en vecka sedan tappade bort sig när han i misstag kröp in under en stol. Vi betygsätter enligt framgång här, inte prestation!). Folk relaterar också annorlunda till honom. De förväntar sig mer på något sätt. Det räcker inte att bara vara bedårande längre. Nu måste man också kunna göra något.

Den största skillnaden är dock hur pass villiga folk är att erbjuda sig att byta blöja på honom. Tidigare, när han ännu var en bebis, räckte det med att lite förstrött annonsera att någon bajsat på sig lite i ett befolkat rum för att tio personer skulle komma rusande och säga “jag kan byta på honom”, med en så lyrisk uppsyn att det såg ut som om Egon vore Påven som förutom evigt liv i paradiset också bjöd på kaffe och kärleksmums.

Om man idag fråga om någon kan byta blöja på honom är svaret snarare en blick som antyder att de gärna skulle göra det, om det inte var så att de hellre skulle gå runt kvarteret och missionera för pingstkyrkan iklädd endast ett par chaps än att komma nära det där stinkpaketet.

Det går så snabbt just nu. Jag vet att alla säger det, i alla skeden. Men den här gången tror jag faktiskt att det är jag som har rätt.

tisdag 30 maj 2017 - 23:45

Lägga pussel

Det är lite rörigt just nu.

Det är vår. Tiden då livet återvänder till naturen. Tiden då hemmaföräldrar som spenderat större delen av året inspärrade i hus tillsammans med rastlösa ungar ser hopp om en väg ut. Tiden då samma föräldrar upptäcker att de släppt lös sina barn i en värld full av diken, sjöar, komposter, grillar och högspänningsledningar och andra ställen där småfolk kan tänkas gå ihjäl sig.

Det är också tiden då många av oss får försöka hitta ett sätt att lägga bitarna på plats för att få saker och ting att gå runt. Man behöver ju pengar till det mesta här i livet. Att amortera. Att betala räkningar. Att hålla ungar, hundar och eventuellt annat löst folk med mat. Någonstans måste de där pengarna komma ifrån.

Just nu händer det ungefär tre gånger per vecka att jag och Linn sätter oss ner och försöker pussla ihop våra liv. Det är ett ganska så svårt pussel att få att gå ihop nuförtiden. Redan det att få ekonomin att gå ihop kan vara svårt nog, sen måste man fundera om man vill lägga småbarn på dagis, vem som ska vara hemma och — gud förbjude — om man någonsin vill ha flera barn.

Det är klart, vi kunde ju låta bli att skaffa flera barn och låta Egon växa upp som ensambarn, men det känns inte riktigt rätt för oss. Just nu går det bra, men hur skulle det bli när Egon blir äldre? Vi skulle överösa honom med uppmärksamhet. Ständigt stå givakt utanför hans dörr; spänt väntandes utifall att han skulle vilja hitta på något med oss. Egon skulle känna sig kvävd, göra revolt och ta avstånd ifrån oss. Han skulle så småningom bli bortskämd, börja kamma håret bakåt, köra mercedes, dricka sherry, bli tillsammans med någon rik, stroppig tjej/kille som besvarar varje uttalande med att smacka med tuggummit och utstöta “hördu din danneman, lägg af!”.

Säg till om jag går händelserna i förväg här.

Ibland avundas jag generationen som fick jobb på industri i tonåren, fick en klocka när de fyllde 50 och sedan gled räkmacka in i pensionen. På vägen tog man en sväng till Kanarieöarna eller två, eventuellt till Rhodos om man kände sig lite äventyrlig. Just nu känns det där förutsägbara som rena rama drömlivet.

Sen tänker jag, men det är ju så här vi ville ha det. Millenniumfolket. Vi som ville bryta oss loss från lunken, uppleva världen och, framför allt, uttrycka oss själva. Vi som ville ha intressanta, utmanande, och varierande jobb som gärna byts ut regelbundet för att undvika att det någonsin blev “rutin”. Vi som ville ställa ut oss, göra skillnad. Som, metaforiskt sett, ville ligga på ett nytt piano varje kväll, iklädd en skandalös negligé och fjäderboa, och bara låta världen sola sig i vår strålglans. Jag vill inte det där längre. Jag vill bara ha något stabilt. Något långvarigt. Något … tråkigt.

Men de där dagarna är förbi. Verkligheten ser ut så här nu.

 

Så jag gör vad varje självrespekterande millenniumbarn gör i den här situationen. Jag skriver ett strängt formulerat blogginlägg. Sen gör jag en avokadomacka, tar en frappuccino och går och tittar på buzzfeed tills jag somnar.

torsdag 18 maj 2017 - 07:46

Sista Chansen

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med HSS Media och Bjud.fi

 

I dag är sista dagen som man kan ge sig in i budgivning på www.bjud.fi. För den oinvigde så går konceptet ut på att lokala företag lägger upp varor eller tjänster på sidan för auktion. Man kan hitta allt från möbler till motorsågar till gymkort och allt däremellan.

Jag har samma relation till auktioner som jag har till blåbärscheesecake. Jag tycker hemsk mycket om dem, men jag är fullkomligt opålitlig i deras närhet. Om någon börjar bjuda på samma vara som jag så slutar jag vara Sebastian som försöker få något han behöver till ett bra pris och blir istället Sebastian som ska vinna, vad som än händer. Det blir en tävling av det. Då händer det lätt att saker och ting glider en ur händerna lite grann. Att vinna är kul, men glädjen avtar snabbt när man inser att man har lagt ut 200€ för en trädgårdstomte som liknar Enrique Iglesias.

Därför blev jag så glad när jag såg att bjud.fi har en funktion som gör att du kan sätta ditt max-bud redan tidigt och sedan låta bjud.fi höja ditt bud vartefter det behövs, men stanna när taket kommer emot. Då kan du ställa in vilket pris du är villig att betala när du fortfarande är vid ditt sinnes fulla bruk och sedan låta bjud.fi göra vettiga beslut åt dig. Då kan du använda din tid att fatta andra dåliga beslut, som att ringa ett ex eller starta ett dansband. You do you!

Om du inte vet vad du ska köpa så kommer här en del förslag på saker som jag har hittat som verkar intressanta.

Robotdammsugare
En robotdammsugare gör livet 15% bättre. Det är ett vetenskapligt faktum. Sluta dammsuga manuellt, som någon slags tönt, och skaffa dig en automatisk dammsugarrobot. Kalla den något kreativt. Min heter Jens.

Akustisk gitarr
Skaffa dig en gitarr från Rune på Nordsound, Österbottens mest spännande musikaffär. Tillverkad i Europa av gran. Gitarren alltså, inte Rune. Köpkort finns också tillgängliga till samma affär.

Öronakupunktur
För why not?

Elektronisk gasolkanon, fågelskrämma
Budgivningen startar på 280 €. Det kan verka mycket för en fågelskrämma, men då kommer också din fågelskrämma att vara en gasolkanon. Jag ser inte hur man kan sätta ett pris på sånt.

Ett ursnyggt akvarium
Passar för två till tre mindre fiskar eller räkor.

En motorsäng från Hästens
För alla andra 90-tals barn som brukade se Hästens reklamfilmer när det var paus i Sikta mot stjärnorna och tänka “En sån ska jag ha när jag blir stor”. Nu har du chansen!

Så passa på och ta en titt på bjud.fi. Vissa varor har fortfarande inga bud, så med lite tur kan du göra ett riktigt kap nu innan deadline. Mer info om bjud.fi hittar du här.

Lycka till!

 

tisdag 16 maj 2017 - 21:46

Lite närmare, lite tryggare, lite bättre

Linn fick fira sin första morsdag här i helgen.

Jag och Egon steg upp och gjorde frukost och ställde till så att hon skulle få sova ut och känna sig lite extra omhuldad. Det var extremt viktigt att det skulle bli rätt den här gången, eftersom jag helt glömde bort att sjunga för henne på hennes födelsedag. Inte nog med att jag glömde det, jag kom inte på vilken dag det var innan middagstid när Linn var ute med hunden. Linn, som den förstående och tålmodiga fru hon är, underhöll sig själv med att pika mig hela morgonen i fruktlöst hopp om att jag skulle komma ihåg. “Vad ska vi göra idag?” sa hon. “Vet inte...” sa jag, “...får se vad vi hinner”. “Vad ska vi äta till frukost?” frågade hon. “Det är ingen skillnad, vad som helst” sa jag.

Jag vet vad ni tänker. Such a lucky lady.

När hela familjen låg och gosade i sängen på morsdagsmorgonen så kom jag att tänka på några av de saker som jag brukade fundera på när det blev klart att jag skulle bli hemmapappa och Linn skulle börja jobba. Hur skulle det förändra hennes relation med Egon? Hur skulle Egon reagera på att mamma, som alltid funnits där, plötsligt skulle vara borta en stor del av dagen? Vem skulle han ty sig till när han faller och slår sig och behöver tröstas? Vem av oss skulle rusa till först när det händer?

Orsaken till varför jag ställde de här frågorna var att jag inte hade några praktiska exempel på hur ett mera jämnt fördelat föräldraskap ser ut. Ingen jag känner har bytt roller för en längre tid så som vi har gjort. Mina egna föräldrar är ingalunda några urtyper för traditionella könsroller — min pappa är den som kramas och håller på, emedan min mamma är mer benägen att visa kärlek genom att tvinga i en kopiösa mängder mat eller vilt skrikande hävda att henner smash var innanför linjen när vi spelar volleyboll — men även de gjorde så som tiden påbjöd när det gällde barn. Jag har ingen direkt modell för hur en familj där mamman arbetar ser ut, så jag kunde bara spekulera.

Så som jag såg det, kunde det gå en av två vägar. Endera så byter allting om, vilket skulle betyda att jag skulle bli den primära vårdgivande föräldern som barnet tyr sig till, eller så skulle allting fortsätta som vanligt och Egon skulle växa närmare och närmare sin mamma, och vårt hemmaliv skulle på så sätt utvecklas mer och mer till någon sorts gisslan-situation. Det underliggande antagandet här är att någon av oss får något som den andra blir av med. Det utgår ifrån att ett barn alltid har en ‘favorit’ bland föräldrarna som på något sätt är lite närmare, lite tryggare, lite bättre.

Men, så har det inte alls blivit.

Det jag har märkt är att det inte alls är ett nollsummespel. Under de här första, snart 5, månaderna, har jag fått så mycket. Jag och Egon har kommit varandra mycket närmare. Egon har dessutom utvecklat en väldigt tydlig personlighet och gör det mycket lätt för oss andra att förstå vad han vill. Jag har också blivit mycket bekvämare med att ta hand om honom. Förr så hände det lätt att jag utgick ifrån att Linn skulle byta blöja eller klä på ytterkläderna om vi hade bråttomt eftersom hon var mycket snabbare och bättre på det (jag vet nu i efterhand att detta var en dålig ursäkt). Nu när vi är ute på stan och Egon bestämmer sig för att ett café är ett ypperligt tillfälle att glatt och ljudligt bajsa ner sig totalt så är båda av oss lika motvilliga att ta itu med situationen. Ingen skillnad alls. Jämlikhet!

Samtidigt som jag inser hur mycket jag har fått så går det inte att missta den speciella relation som Egon har med sin mamma. Ibland på nätterna är det bara mamma som duger om han måste gosa lite extra. Mamma får det där speciella leendet när hon kommer hem som barn reserverar för den förälder som är borta mera. Om man såg på när Egon gosade med sin mamma i sängen på morsdag morgon skulle man nog inte kunna gissa sig till att det är mamma som är borta mera i den här familjen.

Man skulle också eventuellt bli arresterad. Att bara klampa in i ett hus och stirra på dess pyjamasbeklädda invånare är, i bästa fall, moraliskt tvivelaktigt.

Just nu har vi varit hemma nästan lika länge med Egon båda två, och jag skulle säga att vi båda har en egen relation med Egon, men ingen av oss har en “bättre” eller “starkare” relation. Bara lite olika. Den enda skillnaden som jag har märkt är att Linn nu får uppleva de skuldkänslor som de flesta känner när man är borta från barnet stora delar av dagen.

Det måste vara jobbigt för henne när hon sitter där i sitt kontor, dricker kaffe och skämtar med kollegorna utan ett skrikande barn inom en mils avstånd. Ni vet, sånt där som psykologer gör.

Oerhört jobbigt.

Boohoo.

lördag 13 maj 2017 - 13:54

Hemmapappans guide till Eurovision

Det är den tiden på året igen: Eurovision. Dagen då barn får vara uppe sent för att bevittna ett glittrande spektakel där Europas länder lägger vapnen till sidan för att istället mäta sina krafter i form av kommersiell pop av varierande kvalitet och skev moral. Det är en dans lika gammal som tiden själv.

Jag har en märklig relation med Eurovision. Rent musikaliskt är det kanske så långt bort man kommer från den musik jag vanligtvis lyssnar på, men hur kan man motstå ett sådant välsignat spektakel? Det finns något oemotståndligt i ett evenemang som man vet är fullkomligt galet, men som vi alla kollektivt kommer överens att ta på allvar en gång om året. Jag älskar det.

För att hjälpa er alla att komma i stämning så har jag skrivit en liten förhandstitt på alla deltagare i finalen. Den kan också fungera som hjälpmedel under finalen ifall man missar en låt när man grälar om vilket bidrag som är bäst, vem i sällskapet som bara grannröstar och vilken barbar det är som ätit den sista guacamolen.

Så här har ni den: hemmapappans guide till ESC 2017

1. Israel IMRI - I Feel Alive
Svängig men intetsägande dans-dänga. Israels egen Channing Tatum står på scen iklädd en skandalöst genomskinlig tröja och ser djupt in i min själ med sina mörka ögon. Jag minns inte ett ord av vad han sa…
2 Carolafläktar

2. Polen Kasia Moś - Flashlight
En kvinna med stor röst och liten klänning sjunger en släpig powerballad med en försynt violinist i bakgrunden. Stoppa mig om du har hört det här förut.
1 Carolafläkt

3. Vitryssland Naviband - Story of My Life
Glättig folk-pop som i ett annat liv kunde ha varit djingeln till ett barnprogram om en flicka som pratar med fåglar. Egon sitter som fängslad.
2 Carolafläktar

4. Österrike Nathan Trent - Running on Air
Genuint charmig liten sång med ett bra sväng. Showen börjar lovande med kommer aldrig riktigt igång. För att inte tala om det paradoxala i en man som står på månen och sjunger om att springa på luft. Plus för återvinning (han har Westlifes gamla scenkläder). Minus för en missvisande bild av universum.
3 Carolafläktar

5. Armenien Artsvik - Fly With Me
Balkanpop med snirkliga handrörelser, häftiga frisyrer och en exentrisk mängd ringar. De som spelar Eurovision Drinking Game får börja ta varannan vatten om de ska orka till slutet i den här takten.
1 Carolafläkt

6. Nederländerna OG3NE - Lights and Shadows
90-tals ballad framförd av tre sjönsjungade damer. Det luktar poolparty, fumliga tryckare, Axe-deodorant och dåliga beslut. Ljuv nostalgi!
2 Carolafläktar

7. Moldavien Sunstroke Project - Hey Mamma
Här är den. Tji fick alla de som sade att saxofonsommarplågan var ett avslutat kapitel. Pluspoäng till Moldavien för deras inklusiva dans som går att utföra även med benprotes.
2 Carolafläktar

8. Ungern Joci Pápai - Origo
Jag har bokstavligen inget att säga om den här låten. Inget fel, inget rätt. Lika uppiggande som att höra sitt eget bokslut uppläst av Fredrik Reinfeldt.
1 Carolafläkt

9. Italien Francesco Gabbani Occidentali’s Karma
Här har vi någon som kan citera Arthur Freed och Heraclitus i samma mening beprydd av en mustach som ingen annan kunde ha utan att vara ironisk. Man måste respektera en sådan person.
4 Carolafläktar

10. Danmark Anja - Where I Am
Låten är något slätstruken, vilket Anja försöker kompensera för med att sjunga som om Hannibal stod för portarna. More is more.
3 Carolafläktar

11. Portugal Salvador Sobral - Amar Pelos Dois
Urskön jazzballad framförd av excentrisk liten Woody Allen i manbun. Om IMRI väckte lustarna i mig så får Salvador mig att vilja flytta in i en liten stuga vid andernas fot och leva ut våra dagar i en hammock. Hand i hand skulle vi vandra genom vår trädgård och diskutera poesi och vin…
5 Carolafläktar

12. Azerbajdzjan Dihaj - Skeletons
Välproducerad låt med tryck, framförs här av Azerbajdzjans egen Dolores O’Riordan. Vad hästen på A-stegen ska symbolisera vet jag inte, men det är möjligtvis en känga till ESCs arbetarskydd som tillåter jobb från en så hög stege.
2 Carolafläktar

13. Kroatien Jacques Houdek - My Friend
Vilken röst! Jacques ansikte får mig att vilja bli hans kompis på riktigt, men det verkar ju som att han klarar sig rätt bra själv, så jag vet inte…
4 Carolafläktar

14. Australien Isaiah - Don’t Come Easy
Zac Hanson är tillbaka men med Nick Offermans ögonbryn. Underbar röst och en skönt låt som kunde ha varit Ed Sheerans.
4 Carolafläktar

15. Grekland Demy - This is Love
Plötlisgt höjer sig en pelare från scenen, halvnakna män kommer fram och balladen övergår till klatschig eurodisko. Skulle ha platsat i ESC 1999.
1 Carolafläkt

16. Spanien Manel Navarro - Do it For Your Lover
En man i långa blonda lockar sjunger strand-pop på spanska för mig. Jag har drömt om det här en gång tror jag. Två gånger kanske. Max tre…
2 Carolafläktar

17. Norge JOWST - Grab the Moment
Kul sound och intressant visuellt upplägg. Refrängen kan dock inte riktigt täcka för den feta checken som versen skrev ut. Rent textnässigt skulle “seize the moment” ha varit mer konventionellt. “Grab” är ett något olyckligt ordval i dagens politiska landskap.
3 Carolafläktar

18. Storbritannien Lucie Jones - Never Let Go
Traditionell ballad som är vacker och väl framförd, men som har en lite märklig melodi. Det är mycket jobb, men det leder inte riktigt någon vart. Lite som att studera stadsvetenskap, men tvärtom.
2 Carolafläktar

19. Cypern Hovig - Gravity
Snygga killar dansar och sjunger en låt som är välgjord, om än lite slät i sammanhanget. Kul dock att se att ESC har tagit lärdom av friidrottens problem med doping och numera tvingar artisterna göra alkotest på scen för maximal öppenhet och insyn.
2 Carolafläktar

20. Rumänien Ilinca ft Alex Florea - Yodel It
Det känns lite som att personerna bakom det här numret ville gardera sig.
- Men Hanz, vi har redan joddlare, elgitarrer, en rappare och en psykadelisk backdrop. Är du säker på att vi verkligen behöver mera?
- JAG SKA HA STROBOLIGHTS SA JAG! OCH KANONER! HÖRDE DU DET? KANOOONEEEERRR!!!!
1 Carolafläkt

21. Tyskland Levina - Perfekt Life
Introt är ett utmärkt tillfälle att leka “gissa referenslåten” med nära och kära. Låten är lite vandrande, lite spretig, men när Levinas röst spricker i de höga tonerna låter hon som Janis Joplin.
3 Carolafläktar

22. Ukraina O. Torvald - Time
Fatta min besvikelse när jag insåg att jag hade läst fel då jag trodde att O Torvald var namnet på låten. Tänk vilken grym dansbandslåt det kunde ha varit. Istället får vi hårdrock. Det är inte bidragets fel, men det känns som om världen gick miste om något här.
1 Carolafläkt

23. Belgien Blanche - City Lights
Ett mycket speciellt bidrag. Det finns något charmigt över Blanches närvaro på scen. Hon passar in på den stora scenen lika bra som en bisonoxe på ett cocktailparty men resultatet blir faktiskt riktigt bra. För Blanche alltså. Cocktailpartyt kan gå båda vägarna...
3 Carolafläktar

24. Sverige Robin Bengtsson - I Can’t Go On
Swag! Som vanligt kommer Sverige med ett välgjort nummer som är snyggt och välproducerat. Om dansarna på riktigt sjunger i sina mickar är det ännu ett tecken för mig att allvarligt fundera på att överge musiken för trädgårdshållning.
3 Carolafläktar

25. Bulgarien Kristian Kostov - Beautiful Mess
En ballad i Eurovision som har ett modernt sound och framförs på ett sätt att jag faktiskt bryr mig. Nyp mig!
4 Carolafläktar

26. Frankrike Alma - Requiem
Har svårt att förstå vad den här låten försöker säga. Texten behandlar en dömd kärlek, men skärmarma spelar upp något som verkar handla om stadsplanering av något slag. Låten i sig är lite som en blöt sumobrottare i våtdräkt. Det är inget fel med den, men den är lite svår att få grepp om.
2 Carolafläktar

Den jag tror att vinner: Italien
Välgjord låt med ett intressant upplägg. Italienskan ger låten lite extra gravitas. Värdig vinnare

Den jag vill att vinner: Portugal
Något för mig och min Salvador att tala om när vi dricker vin på en taverna vid havet när vi flyttar till sicilien på äldre dagar.

Det viktigaste att komma ihåg är att även om tanken är att utvärdera bidragen så går det inte att undkomma att alla artister som ställer sig på scenen idag är exceptionellt duktiga sångare och sångerskor, oberoende vad vi tycker om deras låtar.

Fram med paljetterna, popcornen och physalis - nu kör vi!

 

tisdag 9 maj 2017 - 23:00

Jag har inte varit mig själv

De senaste veckorna har jag inte varit mig själv.

Jag minns inte riktigt exakt när det blev så. Chocken lade sig så småningom och jag trodde faktiskt att jag hade bearbetat sorgen ganska så bra. Det är inte en sorg som man “kommer över” direkt, men jag tyckte att jag hade kommit tillbaka in i vardagen på något sätt. Allt var nästan som vanligt. Nästan.

Det var först i helgen som jag märkte att jag inte var den Sebben jag brukar vara. Vanligtvis är jag glad, trygg och ganska så svår att rubba. Nu har jag varit lättretlig och butter. Jag har blivit irriterad på att jag inte hittar två likadana strumpor, att Linn inte kan lägga babylarmet på rätt ställe och att hon har svårt att acceptera Jens som en del av familjen, att Egon kräver allt större uppmärksamhet och att Churchill inte bidrar till hushållet utan ligger där på vardagsrumsmattan som en strandad belugaval. Jag har varit besvärlig och elak. Min syster, familjens diplomat, anmärkte lite försynt “do siir liiti fitti ut!”.

Men det är förstås Linn som har fått ta den värsta biten. En av de många fördelar man får på köpet som äkta hälft. Jag har varit oresonlig, provokativ och elak. Varje gång jag har hittat något litet fel som Linn gör har jag gnällt om det. Vi har gnabbats och grälat, något vi väldigt sällan gör annars. Ändå förstod jag inte att jag var annorlunda. Jag var övertygad om att det var alla andra som var problemet.

Men så i helgen hade jag och Linn en diskussion som fick mig att se bakåt över de senaste veckorna för att se vad det var som orsakade våra ständiga smågräl. Det var först då som jag såg hur jag hade betett mig. Hur besvärlig och lynnig jag hade varit. Hur jag hade dragit in mig i mig själv, bort från Linn. Och vi insåg båda två att våra sorgeprocesser såg väldigt olika ut, vilket för första gången gjort det svårt för oss båda att relatera till och förstå varandras behov.

Men det mest iögonfallande var hur lite vi hade skrattat tillsammans.

Vanligtvis skrattar vi ofta, hårt och länge. För det mesta är det jag som står för skämten. Linn skrattar för att hon vid det här laget har blivit van med min humor. För att hon älskar mig. För att glädje är smittsamt. Jag skrattar för att jag älskar mina egna skämt, och för att jag tycker att jag är för fab. När vi inte skrattar åt mina skämt skrattar vi åt Linns skämt. Eller ja ... Linn skrattar åt skämten och jag åt Linn. Resultatet är detsamma.

När jag insåg att vi inte skrattade sådär längre så bestämde jag mig för att göra en medveten ansträngning att bli mitt gamla jag igen. Den där Sebben som skrattar, som är så mycket närmare Linn än nu. Det är naturligt att sörja och det kan tyckas ohälsosamt att försöka tvinga sig ur sorgen på det där sättet. Men den här sorgen är annorlunda. Den kommer inte gå över. Det finns ingen mängd tårar och ingen process att gå igenom som skulle kunna göra att jag skulle vakna en dag och känna att jag har kommit över det. Att nu är det “bra” igen. Det enda man kan göra är att försöka komma tillbaka till någon form av vardag, och det var dit jag ville. Jag ville bli mig själv. Jag bestämde mig för att sluta vara så mörk. Sen gav jag mig fasen på att få Linn att skratta igen.

Så häromdagen gav jag det ett försök. Jag och Linn var ute och gick med Egon när vi halkade in i en diskussion om hjärnans beståndsdelar (något som händer oroande ofta här hos oss. Gift er med en psykolog vetja, och se hur lätt det är). När Linn nämnde hippocampus såg jag en öppning. En liten öppning utan särdeles mycket potential, men dock en öppning. Jag sa att om jag fick göra vad jag ville skulle jag öppna ett center för övergivna flodhästbebisar och kalla det för hippocampus.

Ja, okej. Det är inte Eddie Izzard-nivå vi arbetar på här, men jag gjorde vad jag kunde med ämnet i fråga.

Jag vände blicken mot Linn för att se hennes reaktion. Minen som mötte mig är en sällsynt variant. Pillemarisk. Nästan konspiratorisk. Det är samma min jag ser på Egon när han fejk-hostar för att få oss att skratta. Det är en min som säger “vi har något här som bara vi förstår”. Sen började hon bröl-garva.

Det är kanske för tidigt att säga att vi är tillbaka helt och hållet, men det där kändes minsann som vanliga Linn och Sebben.

 

linnsebastian 2

Bild av Linda på LYSA photography, som gjorde ett beundransvärt jobb med ett par riktigt oseriösa modeller

fredag 28 april 2017 - 20:19

Det som ingen egentligen klarar av

Människan tror inte att något sådant någonsin ska drabba någon i ens närhet. Att den där lilla statistiska möjligheten, den där lilla förtegna 1:an i en på miljonen är någon du känner. Att slumpen, likgiltig och kall, kan slå till mot människor du älskar och kasta deras liv ur sin bana för alltid. Det är nog människans överlevnadsinstinkt, en slags självbevarelsedrift, att inte tänka så.

Två människor, som står oss mycket nära, har fått beskedet som ingen förälder någonsin borde få höra. Ett besked som ingen förälder egentligen borde klara av att få. Deras barn, inte ens två år fyllda, är allvarligt sjukt. Fyra enkla bokstäver, som i en annan värld kunde ha varit förkortningen för en handelsorganisation eller en diet, döljer en fruktansvärd sjukdom. Under de kommande åren kommer den gradvis att beröva två föräldrar det finaste som de har. Lite i taget, tills den en dag tar deras barn ifrån dem.

Telefonsamtalet jag hade med pappan till barnet efter att diagnosen kom är antagligen det värsta jag har varit med om. Den där känslan av ångest, bedrövelse och hjälplöshet i en tystnad. Vad säger man åt någon som har fått det värsta av besked? Allt det där man säger när någon sörjer kändes patetiskt. Och hoppet, som ofta är det sista man släpper taget om, var på något sätt redan borta. Han kommer aldrig att bli bra igen. Han kommer ha ont.
Det finns inget ljus någonstans. Det är idel mörker.

Men jag gjorde vad jag kunde. Jag lyssnade. Jag svor. Jag ställde meningslösa frågor som inte hade något annat syfte än att hålla igång diskussionen för att inte behöva säga hejdå riktigt än. Hur säger man ens hejdå längre? Sen svor jag igen.

Sen grät jag.

Först grät jag över att allt kändes så hemskt. Över att världen, i all sin skönhet, samtidigt är så kall och grym. Över att livet är orättvist. Sen grät jag över mina nära. Över föräldrarna för vilka livet, så som de hade föreställt sig det, förstörts. Över barnet. Över de dagar han inte kommer att få. Över att han fortfarande är samma livfulla pojke, helt omedveten och obekymrad över det vi fått veta. Över att han är så fin.

Till sist grät jag över mig själv. Över mitt liv, så som det plötsligt hade blivit. För att barnet också är mitt att förlora. För att Egon så tidigt i sitt liv kommer få veta vad det är att förlora en kompis.

Det är därför det har varit tomt här på bloggen en tid. Vem bryr sig om en blogg egentligen? Min första tanke var att stänga ner den helt och hållet. Vem sjutton bryr sig? Vad skulle jag någonsin kunna skriva om som skulle ha någon som helst betydelse? Blotta tanken att jag någonsin suttit här och gnällt om förkylningar kändes bisarr. Jag kunde heller inte förmå mig att skriva om hur vår värld på något sätt kastats upp och ner. Det gjorde för ont och jag kunde inte läsa vad jag skrev genom tårarna. Jag klarade nätt och jämt av att hålla ihop när jag var ensam med Egon på dagarna.

Till sist sa vi alla åt oss att skärpa oss. Hur absurt det än må låta. Och jag fick för mig att ändå börja skriva igen. Först och främst för att Linn trodde det skulle vara bra för mig, bloggen har fungerat terapeutiskt förr. Dessutom är det något som kan hålla tankarna borta från det som har hänt för en liten stund. Men jag kunde ändå inte bara ta vid där jag slutade. Dels för att jag skulle känna mig som en hycklare, dels för att jag upplever att vi lärt oss hemskt mycket om vad det innebär att vara familj, vad vi går för då det gäller, vad människan i all sin bottenlösa sorg är kapabel till.

Jag har sett hur en annars brokig familj, med motstridande personligheter och starka åsikter och viljor, istället för att dra sig undan och bespara sig smärtan, kan komma samman när något drabbar de sina. Jag har sett människor, vars sorg är så stor att allt annat blir trivialt, säga att de ändå vill höra om våra andras små problem. Inte nödvändigtvis för att de är intresserade av eller ens orkar lyssna på historier om hosta och skrubbsår, men för att de vill höra om det som är viktigt för oss och få känna att jorden fortfarande snurrar sin bana.

Men det största jag har sett, och det jag mest vill berätta om, är hur oerhört stark människan kan vara.

Det är faktiskt så att jag av en tillfällighet fick höra om den här sjukdomen redan innan jag visste att jag skulle få se den på nära håll. Jag minns att jag då sa åt Linn, så som de flesta säkert någon gång sagt om en hypotetisk misär, att jag aldrig skulle klara av att hantera en sådan sak. Nu förstår jag bättre. När det otänkbara händer och man går sönder finns det sällan en möjlighet att ge upp, speciellt när man har ett barn, som behöver en, att tänka på. Verkligheten fortsätter oavsett och det är där på bottnet vår styrka kan visa sig enorm. När en människa vaknar på morgonen till en värld i kras, och ändå bestämmer sig för att stiga upp, koka kaffe, träffa en vän eller lära ett barn gå som en dag kommer att förlora sin rörelseförmåga. Det är då styrkan i människan kommer fram.

Första gången vi träffades efter diagnosen och vi hade suttit en bra stund och gråtit runt deras köksbord, såg jag den där styrkan. Att någon som brutits ner totalt kan bestämma sig för att fortsätta leva vidare. Att till en början låtsas att de där sakerna som brukade betyda något – att äta, umgås, ta en promenad, se på film – fortfarande betyder något tills de plötsligt, en dag, faktiskt gör det. Jag såg dem le, trots allt det onda, för att något i den stunden var roligt. Och jag kunde inte förstå hur det där leendet var möjligt. Varifrån fick det där leendet kraft? Var kom det ifrån? Hur kan en människa klara av att klamra sig fast vid livet när allting runt omkring fallit samman?

Det är inte för att de nödvändigtvis klarar av det eller orkar, men för att det inte finns några andra alternativ. De går vidare i tron att det kommer att bli lättare för varje dag. Vi känner bara till slutet, men vägen är oviss. Likt förbannat finns det där hoppet där. Inte att allt ska bli bra igen, men att livet, på något sätt, ska gå vidare.

En dag kommer det gå två människor nerför gatan som har upplevt en ofattbar sorg. En sorg över en sjukdom som tog deras barn. En sorg över drömmar som gick i kras. Och det är en sorg som de alltid bär med sig.

Men just den dagen kommer de att le. För att solen skiner. För att en av dem precis sagt något roligt. För att livet, i just den där stunden, är helt okej.

Och vi andra ska förundras och fråga varandra,

Var kommer det där leendet ifrån?