onsdag 22 mars 2017 - 21:17

Ett öppet brev till Carola Ekman

För några veckor sedan hade jag den stora äran att få träffa den välkända och flerfaldigt prisbelönta bloggaren Carola Ekman. Vi var bjudna på ett evenemang tillsammans och jag hade förmånen att hinna byta några ord med henne under kvällens lopp. Jag tyckte jag klarade det rätt så bra, med tanke på att jag hade sovit väldigt dåligt, var lite star-struck och dessutom drabbades av den tankspriddhet som de flesta föräldrar upplever när de får en kväll för sig själva utan barn. Det var hur trevligt som helst, och den lilla kontakt jag och Carola hade gav mig intrycket att hon är en trevlig och genuint snäll person.

Under evenemanget så hade vi diskuterat att det finns så lite hemmapappor och jag hade nämnt att jag faktiskt inte känner till en enda. Jag antar att Carola hade snappat upp den observationen eftersom hon, efter evenemanget när vi gick mot våra bilar, sade något i stil med “du borde komma över på kaffe någon gång när du behöver lite föräldrasällskap”.

Det är i det skedet som någonting gick snett.

Det rätta svaret skulle vara “vad kul, jag kommer gärna” eller en av hundratals varianter därav. Det är något man säger, en social konvention. Det är ett vänligt förslag, som förtjänar ett artigt svar.

Den här biten av mänsklig kommunikation – vanlig, folklig artighet – är något jag ofta har problem med. Min hjärna jobbar snabbt, men inte särskilt strukturerat. Den låter sig lätt distraheras av saker som blänker. Ofta hamnar den in på sidospår och då händer det lätt att små artiga fraser, så som “hur är läget?” besvaras med en utläggning om den mongoliska arméns kosthållning istället för det betydligt mer acceptabla “tack bra, själv då?”. Ibland tycks min hjärna vara upptagen på helt annan ort, så min mun får ta hand om det sociala utan cerebral övervakning.

Vid just det där tillfället, då Carola mycket vänligt föreslog att vi borde träffas någon gång, hörde jag mig själv säga:

“Jag har redan en mammagrupp”

I stunden verkade det vara ett helt acceptabelt svar. Lite trivia som kunde vara kul för henne att veta. Jag gick till min bil, glad i hågen, och körde hem. Det var först efter att jag hade kommit hem, och min hjärna anlände en tid senare med egen transport, som det plötsligt slog mig. Vad SA jag egentligen?

Det första stadiet av sorg är förnekelse, och jag försökte övertyga mig själv att jag oroade mig i onödan. Ingen skada skedd. Linn gjorde ett tappert försök att trösta mig och sa “kanske det inte lät så illa som du tror”, varpå jag ordagrant återgav det jag hade sagt. En del av ljuset i Linns ögon försvann den kvällen när hon suckade och gav ifrån sig ett uppgivet “oj…”. Jag berättade storyn åt den omtalade mammagruppen och hoppades lite att deras gensvar skulle vara ett frågande “var det allt? Vad är det att hetsa upp sig över?”. Så blev det naturligtvis inte, och deras hjärtliga gapskratt övertygade mig till sist. Det var nog precis så illa som jag trodde.

Därför, ifall Carola, eller någon i hennes närhet, av en händelse snubblar över det här inlägget vill jag, å det djupaste, be om ursäkt. Det var inte meningen att vara fräck och det var absolut inte min intention att antyda att jag inte skulle vilja träffas igen någon gång. Det var helt enkelt ett misstag. En snodd på tråden. En hjärn-fjärt.

Det var dumt sagt, inte illa ment. Jag hoppas det inte verkade så.

Med vänliga hälsningar
Sebastian

 

söndag 19 mars 2017 - 21:19

Pestens tid

Jag har aldrig begripit vad folk menar när de pratade om influensasäsong. Att växa upp med två lärare till föräldrar, tre syskon, ett flertal hundar och en i allmänhet slapp attityd till personlig hygien har gett mig ett näst intill ogenomträngligt immunförsvar. Därför blir jag nästan aldrig sjuk. Lite snuvig kan jag bli, men under hela min skolgång kan jag bara minnas två gånger då jag har varit hemma i feber, och en av de gångerna värmde jag termometern på nattlampan*. Därför har jag aldrig aktat mig för, eller ens märkt av, den årliga influensaepidemin som brukar svepa igenom samhället.

Livet som hemmapappa har breddat mitt perspektiv i det här avseendet. Plötsligt är influensasäsongen årets största händelse; en årligt återkommande högtid av bedrövelse. Förutom snoret, gråten och de nattliga sjukhusbesöken är man helt och totalt fråntagen all social samvaro. Det är som att pesten slår till bland alla småbarnsföräldrar. Ingen vågar träffas för smittorisken. De hus som har drabbats hänger ut halm på sin dörr för att visa att farsoten slagit till och ingen äga längre in- eller utträde. Om morgonen räknar man sina överlevande samtidigt som far- och morföräldrars bilar ränner till och från sjukhuset utanför fönstret med de senaste offren. Skriet “bring out your dead!” ekar över gatorna, där man sitter inomhus med sitt barn från morgon till kväll.

Tristessen är total.

Jag börjar hitta nya sätt att underhålla mig. Egon har en leksak som ursprungligen är en svans till en hund, men vars nuvarande funktion är tuggleksak vid matbordet. Den senaste veckan har jag, varje gång som han tappat eller slängt den, plockat upp den och lagt den till mitt öra som om den vore en gammaldags hemtelefon. Det har utvecklats till ett litet surrealistiskt skådespel. Jag svarar “Holmgård” och stirrar ut i tomma intet så som människor gör när de pratar i telefon. Sen säger jag “jodå han är här” och kastar en snabb blick åt Egons håll. Efter ytterligare några artighetsfraser lägger jag handen mot botten av svansen där, i min fantasi, mikrofonen sitter innan jag tittar uppfordrande på Egon och säger “det är till dig”. Sen räcker över svansen åt en bebis som vid det här laget är både förvirrad och rätt så arg. Det här har jag gjort ungefär 20 gånger per dag åt en publik som består av mig själv, en perplex pojkvask och en fet liten hund som verkar lika förbryllad som ungen. Jag skrattar högt varje gång. På riktigt.

Det är inte vackert.

Jag trivs egentligen rätt bra för mig själv, men efter några dagar börjar till och med jag bli lite lös i limningarna. Jag får stugfeber helt enkelt. Tomheten trycker mot mina trumhinnor och tankarna snurrar i cirklar. Jag börjar fundera på saker jag annars inte lägger energi på, som varför båtar flyter och vad böcker som jag läst egentligen vill säga. Förutom det så hittar jag på dadaistiska dramer att spela upp för mig själv. Ni hör ju själva, det kan inte vara hälsosamt. Det är som att till och med min hjärnas elektriska impulser håller på att dö tråkighetsdöden och det jag upplever är deras sista spasmodiska försök att få något att hända.

Men även småbarnsföräldrarnas svarta natt har ett slut. Nu är vi äntligen friska igen och har vågat oss ut i världen. Egon är sitt vanliga jag, om än lite extra entusiastisk, som att han försöker kompensera för förlorad tid. Nu ikväll lade jag ner honom ungefär en meter bort från lådan där hans leksaker är, tittade bort en sekund och så plötsligt hörde jag hur lådan vältes på ända och alla sakerna åkte ut över golvet.

Vi repar oss nog.

 

*sorry mamma

torsdag 16 mars 2017 - 21:02

Böcker för barn av den simplare sorten

Jag gillar böcker. Gillar!

Inte gillar på det sättet att jag läser deckare på tåget och toan och tycker om det. Jag gillar böcker som en gris gillar lera, som ett hund gillar dragkamp eller som Kanye West gillar Kanye West. Jag är besatt. Jag köper ungefär dubbelt flera böcker (ofta begagnade) än vad jag någonsin kommer kunna läsa. När jag ser mig själv i framtiden ser jag en vision där någon undrar något på en middagsbjudning och jag klättrar upp på en stege vid bokhyllan, dammar av en bok och viktigt grubblar med pipan i munnen “jag tror den här kan vara något för dig”. Nåja, för det första är vår bokhylla 1,90 hög, för det andra ser Linns hökögon dammet innan det lagt sig och för det tredje testade jag att röka en gång och har mardrömmar om det än.

Även om jag, som mången förälder, strävar till att låta mitt barn växa upp till sin egen person, så gör jag allt jag kan för att han ska finna glädjen i att läsa. Delvist för att jag önskar att han skulle hitta samma tillflykt som jag själv hittade i böcker, men också för de utvecklingsmöjligheter böcker erbjuder. Jag upplever att man utvecklas som människa, breddar sitt perspektiv och sin förståelse, när man lever sig in i någon annans värld så totalt som man bara gör när man läser en bok.

Well...

Problemet är att Egon inte alls verkar ha den litterära förmågan i sig. När vi läser någon klassiker tillsammans blir han rastlös redan efter någon minut och vill ner och snurra istället. Han verkar helt ointresserad av den metafiktiva aspekten av Nalle Puh. Symboliken kring kärlek och ensamhet i Den lille prinsen verkar gå honom förbi totalt. Även den enklaste av Aisops fabler verkar vara för svår för honom. Han bara sitter där och gör pruttljud. Ett barn med begränsad begåvning. Dreglande och oförstående. Nej, han fattar helt enkelt inte.

Skam den som ger sig. Jag har, efter mycket efterforskning, hittat några böcker som passar även för barn som Egon som inte förstår så bra. Om ditt barn också är av den simplare sorten så kan jag varmt rekommendera de här. 

 

1. Gissa hur mycket jag tycker om dig

IMG 20170316 175914En klassiker. Förutom att det är en fin liten historia så är den lätt att göra lite rörelser till. Egon tycker om att titta på när jag sträcker händer upp och till sidorna för att visa hur mycket jag tycker om honom. Den här upplagan har också tjocka och bra sidor som går att tugga på, vilket kan vara kul för stora som små.

 

2. Vad är det som låter: Klassisk musik

IMG 20170316 180116

Böcker som ger ljud ifrån sig kan vara en förälders bästa vän eller en förbannelse för hela hushållet. Det gäller att hitta en med ett behagligt ljud, och den här boken som Egon fick i gåva av sin faster är riktigt bra, speciellt i jämförelse med en annan av Egons favoritböcker som låter som en gäll fagott spelar en melodi som exakt inte är hjulen på bussen

 

3. Hopplösa Hilda

IMG 20170316 180201Den här boken är en liten doldis. Historien i sig är lite väl simpel, men bilderna är helt otroliga. Varje uppslag är smockfull med saker att titta på, och Egon kan sitta och stirra på sidorna rätt så länge utan att få tråkigt. Det finns också några saker som finns gömda på varje uppslag som lite äldre barn kan roa sig med att leta efter. Om ni hittar roboten på sida 4 får ni gärna höra av er för jag ger upp snart.

 

4. Vems rumpa är det?

IMG 20170316 2En bok på rim om rumpor. Jag ser ingen orsak att säga mer än så.

 

5. Råttan Bettan och masken Baudelaire

IMG 20170316 180140Den här boken är en gåva från Linns kusin och den är helt suverän. Den innehåller dikter om allt från grannar till en förälders kärlek till någon som rider på en spindel. Den har fina illustrationer som Egon tycker om att titta på och rytmiken tycks ha en lugnande effekt. Dikterna är klipska, fina och inte sällan roliga. Jag kan inte rekommendera den här boken varmt nog. Den är fantastisk!

tisdag 14 mars 2017 - 21:09

Nattliga eskapader

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

torsdag 9 mars 2017 - 14:21

Ingen borde vara feminist

Det blev lite konstigt igår. Jag började noja, så som jag regelbundet gör, att alla hatar mig och ville förklara mig och lära mig. Det blev ett lite märkligt och antiklimaktiskt inlägg på internationella kvinnodagen. Ni kan se det här inlägget som en omtagning.

 

Tänk vad härligt om det inte fanns några feminister. Tänk om de bara försvann, bara sådär tvärt. Som en duva ur en trollkarlshatt, eller sakligheten i en debatt så fort Timo Soini tar ton. Inga fler besvärliga facebook debatter, inga fler protestmarscher och inga arga krönikor. Inga fler frågor som “är du feminist eller?”. Puts väck. Borta. Vore det inte för härligt?

Tänk om ingen behövde gå runt med “feminist javisst" på sin tröja, utan om du ansåg att alla borde ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av kön så skulle du bara vara “normal”. Om du outtröttligt arbetade för kvinnors rätt till sina egna kroppar, till att inte kallas “hora” när de säger nej och till att inte objektifieras så skulle du inte kallas för feminist, bara “engagerad”. Det skulle inte längre vara ett politiskt ställningstagande att säga “kvinnor borde ha lika hög lön som män”, det skulle vara sunt bondförnuft, god sed, klädsam medmänsklighet. Självklart.

Det vore härligt, men vi är inte där ännu. Långt ifrån. Därför behövs feminismen.

Det är konstigt att folk ser feminismen som något extremt, något ute på kanten. Det är det inte. Att säga att “jag är för jämställdhet men jag är inte feminist” är ett oxymoron. Feminism handlar om allas lika rätt att välja sin egen väg. Det betyder att alla ska få följa sina drömmar och leva ut sin personlighet oberoende av kön. Feminismen är för alla. Det är ett epitet som alla kan, och bör, lägga till sig med. Chanserna är t.o.m. stora att du redan är feminist utan att veta om det.

Om du är en lycklig hemmafru som tycker att din dotter borde få bli vadhelst hon vill bli så är du feminist. Om du är en man som älskar nascar och öl som tycker att kvinnor borde få samma lön för samma arbete är du feminist. Om är skribent på MV-Lehti och anser att en kvinnlig chefredaktör vore lika bra som en manlig så bör du först och främst SERIÖST se över dina värderingar, men du är, likt förbannat, en feminist.

Tills vi har nått det jämlika samhället så kan du ta en liten funderare kring dina värderingar. Om de innefattar lika rättigheter för alla så ska du seriöst fundera på att börja kalla dig själv feminist. Vi behöver nämligen dig.

Om du däremot inte anser att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter så kan du också ta en funderare på vad du ska kalla dig själv.

Jag föreslår rövhål.

onsdag 8 mars 2017 - 22:02

Grattis... eller?

Uppdatering:

Jag blev medveten om att det kan uppfattas som att jag gnäller i det här inlägget, och hävdar att det borde vara min rättighet att gratulera kvinnor på kvinnodagen. Jag vill understryka att det inte alls var min mening. Jag var omedveten, sedan blev jag nojig att alla gick omkring och hatade mig. därför kände jag att jag ville fråga för att undvika liknande problem i framtiden

 

Jag vet inte vad jag ska säga på kvinnodagen.

Jag är feminist, och därför vill jag naturligtvis uppmärksamma den på något sätt. Trots att jag hade önskat vi skulle vara längre än så här i jämställdhetsfrågor och att kvinnor, lika ofta som män, skulle uppmärksammas för vad de åstadkommit vill jag ändå på något sätt belysa hur bra kvinnor är. Jag vill uppmärksamma alla kvinnliga forskare, författare, historiska gestalter och andra dignitärer som är kvinnor. Gud vet att de inte uppmärksammas tillräckligt. Jag vill också belysa de orättvisor som finns kvar; glastaket, lönegapet, stereotyperna och allehanda närmanden och kommentarer som är vardag för kvinnor världen över. Ni har mitt stöd och jag, liksom så många andra män, gör vad vi kan för att motarbeta orättvisorna trots att det inte alltid räcker till.

Men vad säger man till en kvinna på kvinnodagen?

Som manlig feminist är det svårt att veta ibland. Jag kommer inte ifrån att jag aldrig direkt har upplevt de orättvisor jag opponerar mig mot. Jag kan inte förstå, inte helt och hållet. För mig handlar feminismen om rättvisa, och för den vill jag visa mitt stöd. Men jag är ibland rädd för att uttala mig för mycket, ifall jag tar en plats i diskussionen som inte var avsedd för mig. En del av problemet är ju att vi karlar tar för mycket plats, på kvinnors bekostnad. Därför försöker jag att vara lite försiktig.

Jag började min dag med att skriva “grattis på kvinnodagen” på facebook. Jag skrev också att vi har kommit långt men att vi har långt kvar att gå. Jag tyckte att det var något säkert, som jag kunde säga utan att ta för mycket plats. Jag gjorde det i all välmening.

Nu ikväll gick jag in och ändrade på den statusen. Under dagen såg jag flera inlägg av kvinnliga vänner som skrev saker som att “att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera Jesus på långfredagen” och “kvinnodagen handlar inte om gratulationer, den handlar om allas rätt att behandlas lika”. Många skrev att det borde vara “självklart”.

Jag blev extremt illa berörd av det här. Jag visste inte att det fanns en hel grej kring det uttrycket. Jag blev också orolig för hur mitt uttalande kunde tolkas. Jag hade trott att jag var mer medveten än så. Blev jag nu placerad i ett fack med de som inte ser, som inte bryr sig, som inte förstår sig på?

Är det såhär de som blir arga på PK-eliten känner? Hur hände det här?

Jag vill visa mitt stöd för jämställdheten, feminismen och kvinnors rättigheter. Det är ett viktigt ämne som behöver belysas, och jag gör mitt bästa för att omsätta det i verkligheten. Jag vet tydligen bara inte hur man säger det eller om man ska säga något överhuvudtaget.

Kan någon berätta för mig?.

måndag 6 mars 2017 - 22:29

Något kommer till

Det mesta är tyngre och svårare när man är förälder. Det finns inte tid att göra de saker som man mår bra av i den utsträckning man skulle vilja. Intressen blir lidande, projekt man har börjat hamnar i standby-läge och känslan av att vara helt utvilad är en dröm du drömt någon gång, lika verklig som den där drömmen där dina händer förvandlades till kräftor och alla kallade dig för Lars av någon orsak. Ni vet.

Sen har man spontaniteten som försvinner. Visst kan man skoja till det med att byta plats på mellanmål och kvällsgröten en dag (gangsta!) men i övrigt är ens liv väldigt inrutat och geografiskt begränsat. Det är inte precis läge att boka en sista-minuten resa till Rom när man inte lyckas organisera sin dag så att man skulle komma sig iväg till affären för att köpa deodorant. Jag har sedan länge vant mig vid den lite blommiga doften av Linns deodorant. Den känns fräsch på något sätt.

Innan jag blev förälder var jag rädd att alla de här uppoffringarna inte skulle vara värt det. Nog visste jag att jag skulle älska min son, men man kan älska någon och ändå tycka att ens liv var bättre innan. Tänk om det blir så?

Jag har märkt att trots att ens dagar ser helt annorlunda ut nu så känns det, för det mesta, likadant som förut. Jag är fortfarande sur på morgonen, men jag har fortfarande nära till skratt och jag finner fortfarande min största lycka i att skämma ut Linn på allmän plats.

Men en sak är ny. Det är den där kicken av sprudlande glädje som infinner sig när Egon öppnar ögonen på morgonen och ler. Det är den där kicken när jag är ute och flänger någonstans och Linn skickar en video av henne och Egon via wattsapp. Så lyckliga som jag och Linn har varit när vi kunde dra iväg till Frankrike en sommar utan desto mera planering så kan jag inte minnas att jag någonsin känt den känslan förut. Den är helt och hållet ny. En sak som kommer till för allt det andra som tas bort.

Jag är inte säker ännu, men jag tror att det är just den känslan som gör allting värt det.

 

 

 

Om någon annars i sina irrfärder befinner sig i Larsmo imorgon kan ni ju komma in på en kaffe till Equity där jag och Carola Ekman kommer vara och diskutera föräldraskap och sånt. Varmt välkomna!

fredag 3 mars 2017 - 20:36

Vi måste prata om Gud

Jag vill börja det här inlägget med en liten varning åt alla mina läsare utanför Österbotten. Det här inlägget behandlar ämnet religion. De flesta vet att Pampas generellt sett är mer religiöst och, framför allt, konservativt än landet i stort. En del saker som kommer upp i det här inlägget kan verka extremt konstiga för någon som inte kommit i kontakt med religiösa rörelser på nära håll och det är möjligt att det kommer att bekräfta en del stereotyper som många har om Österbottningar. Min berättelse är inte indikativ för gemene pampes vardagliga liv. Jag skulle således önska att ingen bildar eller befäster stereotyper om österbottningar på grund av mig. Jag vill också understryka att det här är mina personliga tankar och upplevelser, de inblandade kan ha haft andra intentioner och har inte möjlighet att försvara sig här.

Jag har ett tudelat förhållande till religion, speciellt kristendomen. Å ena sidan tror jag själv på Gud, på sätt och vis. Jag tycker att religion kan vara något väldigt fint. Religion kan ge inspiration till att bli en bättre människa samt ge hopp om att döden inte nödvändigtvis innebär att vi aldrig kommer att ses igen. Den kan också ge människor något att samlas kring. När jag och Linn var på utbyte i USA hände det fler än en gång att jag med lite avund såg på när våra muslimska kamrater gick iväg för att fira en religiös högtid. Egyptier, marockaner, saudi araber, afghaner, pakistanier och palestinier tillsammans i en gemenskap som inte såg ut som något som vi utanför fick uppleva.

Å andra sidan finns det få saker som gör mig så arg som vissa religiösa människor. De som sitter på sina höga hästar och predikar om vad var man och kvinna ska göra. De vars sätt att vara, till exempel kristen, är det enda rätta. De som menar att äktenskapet inte ska vara tillgängligt för alla. De som stänger ögonen mot vetenskapen för att dess resultat inte passar dem. De som säger att de älskar alla människor och aldrig skulle se sig själva som bättre än någon annan, men är helt bekväm med vetskapen om att en stor procent av befolkningen lever på ett sätt som enligt dem kommer leda till en permanent och välförtjänt sejour i det brinnande gehenna.

Det är ilska så som så många känner ilska inför orättvisa och fördömande. Det är tyvärr också en märklig form av fördröjt självhat.

För en gång i tiden var jag sådan.

Jag var 13 år när jag blev aktivt religiös. I början gick allting bra. De ledare som jag kom i kontakt med var avslappnade, “vanliga” lutheraner som höll budskapet enkelt och uppmuntrande. Det var mest musik, ping-pong och lustiga sketcher. Det var Gud älskar alla och den Gyllene Regeln. Under alla läger och övernattningar har jag sjungit mycket, skrattat ännu mera och klätt ut mig till kvinna för ett eller annat lustigt upptåg så ofta att jag blev proffs på spännet i BH:n, som jag annars förstått brukar vara ett mysterium för många män. Jag träffade merparten av de bästa vänner jag någonsin haft, och många av mina finaste minnen kommer från den tiden.

I alla andra sammanhang var jag den där killen som drev runt och pratade med alla, men som inte egentligen hörde hemma någonstans. I den religiösa klicken passade jag in. Jag kände mig accepterad.

Det var när jag började frekventera olika diskussionsgrupper som det började bli problematiskt. Plötsligt blev tron någonting komplicerat, något som måste analyseras och redas ut. I början var det spännande och intressant, men lite i taget blev allting mörkare och mörkare. Saker som yoga, viss musik och evolutionsteorin blev plötsligt stora problem, omgivna av någon slags märklig kraft som påverkar människan även om man inte är medveten om den själv. Diskussionen gick över till vem som gör fel, vilka som inte är välkomna och vad som inte är okej. Allt oftare fick jag sitta med ett påklistrat leende medan någon predikade om hur någonting, som jag själv tyckt att var både roligt och harmlöst, var synd. Jag började känna mig dålig och rädd. Hur skulle man kunna hålla reda på allt som var fel och synd?

Så småningom blev ledarna som jag kom i kontakt med mer och mer karismatiska. De var inte längre de där avslappnade, välkomnande personerna. Plötsligt var de män som höll en på tå, som skrattade hjärtligt ena sekunden men plötsligt blev gravallvarliga om man sa något som inte passade in i deras snäva tolkning av sanningen. Plötsligt gick det inte att skämta om vad som helst eller tycka vad som helst. De var den typen av personer som kan sitta och säga “vi är alla syndare, jag också” men aldrig komma på ett konkret exempel på något de själva någonsin gjort fel. Den typen av personer som, efter att jag hade missat några diskussionsmöten, packade hela diskussionsgruppen in i en bil och kom hem till mig på ett harmlöst besök, bara sådär à propos, för att se vad jag gjorde istället. Sen, plötsligt, sitter jag i bänken på ett läger där en predikant står och skriker att den där vanliga, enkla tron som jag hade trivts så bra med inte var tillräcklig för att få tillträde till himlen och att det var på mitt personliga ansvar att rädda mina vänner, min familj och annat löst folk från evig fördömelse. “Om du vill gå ut i världen och göra det här” sa han, “kom fram, men kom inte hit om du inte menar det, för det kommer jag att se”. Jag ställde mig upp och gick fram, precis som alla andra. Vem skulle våga sitta kvar?

Det var först när jag började umgås med Linn som jag började inse hur långt det hade gått. Jag var mottaglig för karismatiskt presenterade dogmer, och extremt känslig för grupptryck. Linn är helt annorlunda. Det är som att hon är immun. Att göra något “bara för att alla andra” är ett befängt koncept i hennes värld. Hon har ett struntprat-filter som inte släpper igenom någonting (att hon överhuvudtaget kan höra något av det jag säger på dagarna är ett mirakel). Vi diskuterade de här sakerna, och jag började förstå att saker och ting inte är svartvita. Man kan tänka olika, och man behöver inte vara så besatt av att ha rätt.

Idag tror jag på en abstrakt gud. Jag är inte helt säker på varför. Det är inte det att jag upplever att världen inte skulle ha kunnat uppkomma av en slump, eller att ett liv utan gud nödvändigtvis skulle vara fattigt och meningslöst. Det är bara en grej som jag gör, som jag mår bra av. Jag försöker inte trycka min tro på någon annan, och jag tror inte att det bara finns en religion som har rätt. Kort sagt, om Mahatma Gandhi inte är välkommen i himlen så är jag villig att spendera evigheten varhelst han hamnar.

Eller ja, egentligen vet jag precis varför jag tror. Jag kan inte tänka mig att jag inte kommer få se Linn, Egon och alla andra igen efter att vi har dött. Egentligen tror jag att det är den primära orsaken. Jag kan inte tänka mig att inte få se dem igen efter livet här på jorden.

Orsaken till att jag har börjat grubbla på de här sakerna igen – och varför jag nu skriver ett inlägg som är både längre och flummigare än en pårökt Conan O'Brien – är Egon. Å ena sidan vill jag gärna uppfostra honom med en tro. En tro som är enkel, tolerant och inkluderande. Förhoppningsvis hittar han också ett sammanhang i de yngre tonåren som är både välkomnande och accepterande. Ett ställe att spendera sina kvällar som inte involverar alkohol och annat som jag som förälder måste gå i cirklar här hemma och oroa mig för. I bästa fall hittar han den varma gemenskapen som jag också hittade.

Men, tänk om han kommer hem och börjar prata om att sluta läsa Harry Potter, för att det är ockult. Tänk om han börjar säga att alla de som tror på andra sätt än honom tror fel. Om han hamnar i sällskap som inte funderar kring och ifrågasätter till exempel homosexualitet, kvinnors roll och slaveri. Jag håller på att läsa bibeln som bäst - igen, och efter drygt 70 sidor har jag redan stött på incest, slaveri, någon som erbjuder sina döttrar till våldtäktssugna män och en märklig episod där någon ser sin far naken på fyllan och villan varpå ett folk blir dömt till evigt slaveri. Det är en märklig bok gott folk.

Eller, om han börjar känna skuld och tro att han inte är tillräcklig, att han är en sämre människa för att han är si eller så eller att han inte förtjänar det bästa.

Sådär som hans far.

Vi tänker uppfostra Egon i tron på att det finns en gud. När han blir äldre får han själv ta ställning, men någon form av barnatro kommer han förhoppningsvis att få av oss. Vi ska försöka uppfostra honom att ha ett kritiskt sinnelag som kan ifrågasätta de karismatiska fraserna som jag själv svalde så enkelt. Vi ska berätta åt honom att folk ser saker och ting på olika sätt och att vi måste ha förståelse för det. Man får tro som man vill, men om någon nedvärderar eller diskriminerar någon annan så är det fel. Om någon utger sig för att ha den enda, obestridliga och enkla sanningen så är det dags att ifrågasätta eller gå därifrån, för det stämmer inte.

Framför allt ska vi försöka inge honom känslan av att det inte är så viktigt att veta exakt hur allting hänger ihop. Att det viktigaste är att vara en god människa. Bara man är snäll, är öppen för att acceptera andra som tänker olika och är beredd att ändra åsikt när man inser att man hade fel så kommer det att bli bra. Det är okej att vara dum, men det är inte okej att vara elak.

 

Och framför allt ska han veta att han alltid är tillräcklig.

tisdag 28 februari 2017 - 21:48

Att göra det ogörliga

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att bara kunna ha en programpunkt per dag för att inte förlora greppet totalt. Det är ett av de mest definierande karaktärsdragen hos varje nybliven småbarnsförälder. En orubblig tes. En global maxim. Det är som att försöka hetsa Ernst Kirschteiger till ett knivslagsmål. Lönlöst.

Hur gör man då en dag som denna, när det vankas läkarkontroll klockan 12 och träff med mammagruppen kl 13? Kanske man bara kan skippa mammagruppen? Men nej, det har vi testat förr. Mammagruppen är veckans höjdpunkt för Egon och den skippar man inte bara sådär. Jag känner igen besvikelse när jag ser den, om så på en 8-månaders bebis. Den bistra uppsynen, den nedåtvända munnen och ögonen som säger “jag är inte arg pappa, bara besviken”. Dessutom är möjligheten att få dricka kaffe och prata av sig inte något som en hemmaförälder med ens en gnutta självbevarelsedrift tackar nej till. Alla behöver en mammagrupp, mammagruppen tar vi inte bort.

Så vi blev liksom tvungna att försöka hinna med båda. Som alltid, när jag är lite stressad, packade jag om skötväskan tre gånger för att försäkra mig om att allt av betydelse fanns med. Sen när jag var klar och hade någon minut att döda innan avfärd drack jag en hel liter apelsinjuice på tom mage. Det var ett impulsivt drag, det medger jag, som hade långtgående konsekvenser. Å ena sidan kan man ge ett lätt rubbat intryck när man är trött, stressad och hög på socker. Å andra sidan finns det inget som så effektivt hjälper en att prioritera som att vara riktigt riktigt kissnödig. Man får ta det onda med det goda.

Hos doktorn bestod programmet av avklädning, skrik, påklädning, skrik i en halvtimme, varvat med spontana dadaistiska pantomim-föreställningar från min sida för att distrahera Egon från det faktum att en vilt främmande kvinna hade stoppat in en grunka i hans öra. Sen påklädning igen och in i bilen, fortfarande kissnödig eftersom ingen av hälsovårdscentralens väntrums tre toaletter tillåter män (hallooo!). In på nöd-toa till biblioteket (hurra för statligt finansierad kultur). In i bilen och iväg till mammagruppen. Försökte få mat i ungen som förstås vägrar då han känner av pappas post-stress. Drack en kaffe, åt en bulle och tog det lugnt en stund. In i bilen, åt upp ungens ratade mat till lunch. Hemma, ut med jycken, på med mat innan frun kom hem. Ding ding ding. Hemmapappan vs världen: 1-0 på håret.

Det var totalt värt det. För en fastlagsbulle och själavård. För lite variation i vardagen. För en försäkran av en läkare att allt är okej.

Och den försäkran får man i den poetiska strof som bara en läkare kan komma på. Det är som balsam för en föräldrasjäl när man får tillbaka sitt barn med utlåtandet som man längtat efter, som ska summera ens barns framgångar tillsammans med ens egna prestationer som förälder, och får höra de magiska orden:

“Inget speciellt”

måndag 27 februari 2017 - 19:57

Debuten

Om ni vill uppleva de mest varierande reaktioner ska ni pröva på att ställa upp i ett politiskt val. Man berättar åt någon “förresten ska jag ställa upp i kommunalvalet” och plötsligt kan vad som helst hända. Min pappa småskrattade åt mig lite grann på ett sätt som indikerade att han var stolt och djupt road på samma gång. Min mamma utstötte ett indignerat “nämen!” innan hon började försöka lista ut vem som hade lurat mig. Min fru, välsigne henne, drog en uppgiven men samtidigt stöttande suck som jag är rädd att jag ser allt för ofta nuförtiden.

Det var inte min egen idé. Det var flera personer som föreslog att jag skulle ställa upp, inlindat i varierande grader av emotionell utpressning och direkta hot. Mottaglig som jag är för smicker så gav jag vika till sist. Jag kände mig utvald som få när jag gick på mitt första SFP möte, tills jag fick se att alla andra där, liksom jag, hade övertalats av någon i partiet att ställa upp. De, i sin tur, har säkert någon gång övertalats av någon föregångare till dem själva. Hur något parti någonsin fick sin början är ett mysterium för mig. Antagligen gick det till ungefär som när man spelar volleyboll och någon slår iväg bollen i havet och alla står och väger och väntar på vem som först ger efter och går och hämtar den. När någons pliktkänsla till sist tar över och hen börjar stega iväg slår alla andra upp händerna och säger något i stil med “jag kan nog också gå, men nu ser jag att du redan är på väg här”.

Mina invändningar var väl det vanliga; “jag vet ingenting om finansiering och skatter”, “vem är jag att ta mig ton i viktiga beslut?” och “var ska jag få tag på alla pennor som måste delas ut?”.

Det där sista visade sig vara ett mycket litet problem, eftersom jag under årens lopp stulit tillräckligt med pennor från SFP för att tillgodose hela svenskfinlands behov fram till återkomsten. Gällande de andra blev jag sagd att det inte är tänkt att man som kandidat ska kunna allt. Det är demokrati det handlar om. Folkstyre. Visst måste man sätta sig in i det som diskuteras, men tanken är inte att stadsfullmäktige ska bestå av en samling teknokrater. Tanken är att det ska bestå av en samling representanter som representerar folket. Folket ska ta beslut om sina egna angelägenheter, din uppgift skulle vara att representera dem.

Skämt åsido. Den främsta orsaken till att jag valde att ställa upp, var att det finns brist på småbarnsföräldrar som just nu är politiskt aktiva. Och det får knappast någon att höja på ögonbrynen. Det är alldeles tillräckligt att försöka hitta tid för att ta hand om sin personliga hygien, för att inte tala om att hitta en lucka för att gräla om parkeringsplatser i några timmar. Men samtidigt så måste t.ex. dagvården omorganiseras under de kommande åren. Det är ju beslut som kommer påverka oss småbarnsföräldrar direkt. Det vill jag gärna kunna påverka. Det finns också andra viktiga frågor på tapeten just nu, som drogerna som florerar i Jakobstad samt ökningen av hatretorik mot invandrare och asylsökare. Det är nog så enkelt att sitta hemma och lösa världsproblem, men någon av oss måste få vår röst hörd. Någon måste, likt förbannat, till sist börja stega iväg efter den där bollen. Så enkelt är det.

Så jag ställer upp för SFP, för jag vill värna om den stad Egon kommer att växa upp i. Dessutom har jag ju, trots allt, en demografi som jag är i ett exceptionellt läge att representera. Mitt folk; svenskspråkiga långtids-hemmapappor i Jakobstad. Jag vill representera er. Alla fyra!

För den som är orolig att den här bloggen kommer bli en portal för allehanda politisk gallimatias så kan jag lova er redan nu att så blir det inte. Bloggen fortsätter i samma anda som alltid. Om ni är intresserade av min politik kan ni gilla min facebooksida istället.