söndag 19 februari 2017 - 20:51

Vi sover inte tillsammans

Att växa upp är att misslyckas med att leva upp till de regler man lagt upp åt sig själv. Man går omkring och tänker att man aldrig någonsin skall bli som X som gör Y, säker som man är när man ännu har långt kvar till att få omsätta sina ideal i praktiken. Sen, en vacker dag (eller möjligtvis en regnig dag när avloppet är stockat och mjölken är slut), så gör man precis sådär som man hade lovat sig själv att inte göra.

Som förälder gör ens oförmåga att leva upp till sina egna förväntningar sig ständigt påmind. Man hade ju planerat så mycket innan. “Jag ska aldrig blir som X”, “jag ska alltid göra Y” och “jag ska aldrig bli en sån som gör Z”. Snart nog märker man att det finns inget som så effektivt kan picka hål på ens pretentioner som ett litet barn och den sömnbrist det för med sig. Det är nog så enkelt att tänka “jag ska inte låta mitt barn vänja sig med att ha napp”, innan man har upplevt den magiska känslan som infinner sig när man kan förvandla ett skrikande spädbarn till ett tyst spädbarn genom att helt enkelt täppa till själva skrik-hålet.

Jag hade lovat mig själv att jag och Linn aldrig skulle sova isär när vi blev föräldrar. Eller “lovat” kanske man inte kan säga, det var egentligen något som verkade helt otänkbart. Jag och Linn har alltid varit sådana som tycker om att sova nära varandra. När vi var i USA på utbytesstudier så fick vi varsitt rum men sov på min 1,20 cm breda säng hellre än i varsin säng. Det var så trångt att man inte kunde svänga på sig utan att koordinera processen med den andra, vilket ledde till att jag vaknade kl 03:00 varje natt och utropade “BYT” varpå vi båda svängde oss och somnade om. Det här gjorde vi varje natt i över 4 månader, hellre än att sova i olika sängar.

Det är således kanske förståeligt att jag brukade reagera när par berättade om hur de periodvis har sovit skilt för att få vardagen att gå ihop. “Ojoj” tänkte jag, de måste nog ha haft det körigt. Inga lyckliga par kan somna utan sin partner bredvid sig. Så är det bara.

Och nu står vi här. Fem nätter i veckan sover Linn i ett annat rum medan jag sover bredvid Egon i hans spjälsäng (och ibland sked med densamme). Utifrån ser det för tragiskt ut. Vi har blivit det där gamla paret i en brittisk TV-serie från tidigt 90-tal som mest bor tillsammans för att ingen riktigt orkar med att ta tag i saken. De som bara mårar åpå för att scones måste bakas och te måste bryggas.

- Vill du hitta på något älskling?
- Inte egentligen...

Sanningen är en helt annan. Jag och Linn är nog lyckligare och starkare än vi någonsin har varit. Det handlar bara om att få pusslet att gå ihop. Egon har de senaste veckorna sporadiskt vaknat var 20:nde minut fram till morgonen. Linn har fortfarande så starka mammainstinkter att hon vaknar varenda gång Egon så mycket som fiser i sömnen, så hon blir helt enkelt för trött. Som psykolog måste hon vara något sånär skärpt när hon kommer till jobbet, så att sova i ett annat rum är helt enkelt den enda praktiska lösningen för tillfället. Det är en sak att ta en 10 minuters tupplur på kaffepausen som lagerarbetare. Det värsta som kan hända är att någon mekaniker får vänta en stund innan jag kan förklara för honom att jag inte har en blekfet aning om var den där saken han söker efter kan finnas. Skruv som skruv, ta en annan. Det vore en helt annan sak ifall Linn skulle slumra till med en klient i rummet. “Jodå jag lyssnar, fortsätt du bara. Det var något om din pappa va…?”.

När man väl accepterar att man har åldrats och att man, likt förbannat, håller på att bli precis som sina egna föräldrar, så märker man ofta att det inte är så farligt att avvika från planen. Det är helt okej att vara en tråkig gubbe som tittar på Skavlan och På Spåret. Att stiga upp klockan 6 på morgonen är egentligen ganska skönt och ibland kan man bli snål på ett wienerbröd.

Det är inte så farligt att sova i skilda sängar en liten tid. Visst skulle jag föredra att gosa med Linn varje kväll, men det går helt enkelt inte nu. Natten till lördag så har Linn Egon och då är jag oftast så trött att jag hellre delar säng med en full och arg Jabba the Hutt än en skrikande bebis, bara jag får sova ut.

Faktum är att det är lite spännande att sova skilt också. Om Egon sover bra så brukar jag smyga över till Linn, som en nykär tonåring på att religiöst läger.

Det är, i det stora hela, rätt så charmigt.

 

torsdag 16 februari 2017 - 21:01

Den där känslan när...

Pappainstinkten tar över då frun stiger upp ur soffan och man tar krampaktigt tag om hennes arm för man är övertygad om att hon håller på att falla

tisdag 14 februari 2017 - 22:01

Taggad till tusen

Livet som hemmapappa har många fördelar. Man får se lill-ungen vakna varje dag och se hur han, likt sin far, stirrar ut i tomma luften och helst vill sitta tyst en stund innan han är redo att interagera med den yttre världen. Man lär sig se hans små egenheter och framhållningssätt som utvecklas vartefter; som den där minen han har när man lägger en ny leksak framför honom och han tar itu med den som en äldre herreman tar itu med något han hade tänkt göra men tillfälligt glömt bort. Han rätar upp sig och lägger på en min som tycks säga “Ja just det, det var ju det jag höll på med”.

Men en av de absolut bästa sakerna med att vara hemmapappa är att man får uppleva livet som klassisk hemmafru, helt befriad från sexism och förtryck. Att se livet som en kvinna på 50-talet såg det, med vetskapen om att ingen anser att din hjärna är mindre eller att din främsta uppgift är att tjäna din fru, är en ynnest som är få förunnad.

Ibland roar jag mig med att räkna hur många hemmafrupoäng jag kan få ihop på en dag. Att ha maten klar när Linn kommer hem ger 10 poäng. Att stryka kläder ger 20 poäng. Att få på sig strumpbyxorna utan att få hål på dem ger 30*. Ni fattar galoppen.

Eftersom att det idag är alla hjärtans dag var jag taggad till tusen, då jag såg ett ypperligt tillfälle att slå mitt rekord.

Vanligtvis brukar alla hjärtans dag bli lite som midsommar och nyår. Man tänker sig att det ska bli något storstilat – varma tallrikar och vikta servetter – men när det kommer till kritan så orkar man inte riktigt med. Det är lite som att få till stånd ett kafébesök med en vän man träffar för sällan, eller varför inte en trafikreform i vår nuvarande regering. Idén kommer lätt nog, men genomförandet är det värre med. Även om jag i teorin ser mig själv som en ganska så romantisk man så tycks jag inte komma mig för att göra något på just denhär dagen i februari varje år.

Men, eftersom jag nu är klassisk hemmafru så är det ju Linn, som är den byxbärande parten, som ska ha hand om presenterna. Jag ska bara laga mat och se vacker ut så kommer poängen bara att rasa in. Det hade jag åtminstone tänkt mig...

Trots förutsättningarna så började dagen ganska dåligt. Jag klagade på att jag var trött (minus 10 poäng) och sedan for jag t.o.m. iväg och arbetade i någon timme (minus 100 poäng). Sedan tog jag igen lite med att prata i telefon (5 poäng) och umgås med min mamma och syster (30 poäng). Sen började poängerna rasa in när Linn ringde och sa att hon blir lite sen från jobbet (100 poäng) men undrade om jag kunde lägga på kaffet tills hon kommer hem (10 poäng). När sedan Linn kom hem till varm, hemlagad mat (10 poäng) med blommor och choklad (50 poäng) så var rekordet inom räckhåll.

Om jag bara löper linan ut och utför mina äktenskapliga plikter så är det i princip klappat och klart...eller?

 

*om man ändå får hål på dem kan man ändå få 30 poäng om man kan tricket att lappa dem med hårspray

söndag 12 februari 2017 - 08:54

Saker jag lärt (del 3)

1. Barn har ingen heder
Om jag någonsin trodde att det faktum att jag spenderar mest tid med Egon skulle föda fram någon sorts lojalitet från hans sida så hade jag fel. När vi är själva så kan det gott gnällas och knorras, men så fort mamma kommer hem blir det idel leenden och skratt. Egon sjåpar sig, gullar, ålar omkring och gör konster som en kärlekskrank vattenpolomålvakt. Vad har hon gjort för att förtjäna det? Har du glömt vem som försöker hålla dig vid liv hela dagarna här hemma? Quisling!

2. Hemmapappor passar inte in ute bland folk
När jag och Linn var på dejt i fredags såg jag ut som man kan föreställa sig att någon som inte har sett den yttre världen på några veckor kan tänkas se ut i en folksamling. Jag var uppriktigt nervös. Jag stirrade omkring mig och pratade osammanhängande om irrelevanta saker. I ett skede började jag smeka bordet framför mig i ett rytmiskt mönster. Om ni tänker er GW Persson på speed så torde det vara ganska nära sanningen. Efter filmen satte vi oss på O’Learys en stund. Det gick betydligt bättre, men visst inser man att ens bästa date-dagar är bakom en när man seriöst funderar på att be personalen byta kanal till på spåret.

3. Ibland gör man vad som helst för en paus
Den förälder som påstår sig aldrig ha fejk-bajsat för att få en paus ljuger. Faktum är att jag tror att hela konceptet toaletter med lås är en trött förälders uppfinning. Vem annars kunde ha hittat på ett sätt att få säga “Nej nu måste jag nog låsa in mig, titta på telefonen eller läsa en bok i en kvart eller så. Ta över du” utan att den andre kan argumentera emot. Måste man så måste man ju. Genialiskt! Kom bara ihåg att spola och låta kranen gå en stund innan du kommer ut. Må så vara att ingen låter sig luras av det du gör, men du kan åtminstone ha artighet nog att anstränga dig lite grann..

4. Det finns en sak som är ynkligare än en man med feber
Det är en man som tar hand om ett barn med feber. Det är inte en vacker syn.

5. Ibland måste man tumma på sina principer
Du kan ha hur mycket regler och rutiner som helst kring nattningen, men om ungen vill gosa och sova sked så lägger du dig ner och sover sked. För det kan jag tala om för dig: det erbjudandet är högst temporärt. Sen när ungen blir äldre och “pappa” så småningom byts ut mot “skitgubbi” har jag på känn att man kommer sakna de där stunderna.

 

fredag 10 februari 2017 - 16:41

En ytlig intrig

Jag och Linn ser på dåliga filmer. Det är något vi gör bara. Det är lite vår grej.

Jag vet inte exakt varför det har blivit så. Möjligtvis fick allt sin början i den första filmen vi såg tillsammans. Den allra första gången som jag skulle fara till Linns bara för att se på film och umgås, utan musiken som svepskäl, så var det mitt jobb att välja film. Jag stegade in till Makuuni och hämtar filmen som jag valt efter flera timmars metikulös efterforskning på nätet. När vi trycker på play så möts vi av en scen bestående av en klassisk fransk trädgård vari äldre damer utklädda till kaniner dansar till klassisk musik i ungefär 10 minuter. Efter den starka öppningen ser vi en berusad Philip Seymour Hoffman smeta avföring på väggarna. Jag minns att jag pratade febrilt för att distrahera Linn från den travesti som utspelade sig på TVn. Jag trodde min skam skulle bli min död.

På den vägen är det. De filmer vi ser idag är måhända mer lättsinniga än just den filmen, men knappast mer kvalitativa. Våra samlade biobiljetter är som en gobeläng av Hollywoods förfall. Här är ett litet urval:

Alla filmer i Twilight serien
A Dangerous Method (i och för sig en helt kvalitativ film, men upplevelsen färgades något av att vi var de enda i biosalongen för en film med starka inslag av BDSM. Ni skulle ha sett hur portvakten flinade när han släppte ut oss)
The Expendables
Magic Mike
50 Shades of Grey

It’s not poetry.

Ibland ser vi på genuint bra filmer, men bara vid speciella tillfällen. Inte speciella på så sätt att de är extra viktiga – såsom alla hjärtans dag eller en lördag då ungen har somnat – utan dagar då det inte är så viktigt om filmen är bra eller inte. Intetsägande dagar som går att offra helt enkelt. Birdman såg vi hemma hos Linns föräldrar en kväll mitt i veckan samtidigt som svärmor bakade i köket bredvid. Calvary såg vi på min iPad en onsdag i en kokhet husvagn i Frankrike. För tillfället försöker jag hitta en lucka för att se La La Land som alla pratar om. Kyndelsmässodagen måhända? Kvalitativa filmer ser vi bara då det inte gör så stor skillnad om vi tycker om filmen eller inte. Om det är en viktig kväll vill vi veta vad vi får. Då vill vi ha något riktigt trashigt!

Så vilken film ska vi se ikväll, när svärmor sköter ungen och vi har vår andra riktiga date night sedan Egon föddes? Vad kan vi tänka oss betala för när vi ska städa upp oss och gå på bio?

Valet är självklart; 50 Shades Darker.

“Hade någon beställt en ytlig intrig, stel dialog, tveksam moral och en rent ut sagt oroväckande mängd sex?”

Bring it on!

 

10169188 10152792589482722 964927380712366691 n2

 

torsdag 9 februari 2017 - 22:55

Bara för att jag har snopp

Jag tycker egentligen inte om att lägga mig i debatter på facebook. Ingen verkar intresserad av att kritiskt utvärdera sin egen åsikt eller ens förstå den andra sidan. Det överdrivs, förvrängs och görs en fågelskrämma av motståndarens argument för att lättare kunna argumentera emot. Andra sidan gör samma sak och snart grälas det förbi varandra i en bisarr dans där alla missförstår varandra och ingen tar itu med den egentliga frågan.
Förr eller senare får någon slut på argument och gör det enda som med säkerhet kan döda vilken debatt som helst; länkar till en artikel. För om det är något som 2016 har lärt oss så är det att INGEN läser det som någon länkar till på facebook.

Vinst på walk-over.

Hur som helst så känner jag mig ändå tvungen att adressera den aktuella diskussionen om könsroller som dragit igång efter gårdagens Yökylässä på MTV3, eftersom den berör mig direkt som hemmapappa.

Om det, mot förmodan, finns någon som besparats hela rumban så gick det i kort ut på att Sirpa Selänne (Teemu Selännes fru) i TV beskrev sin syn på könsroller och jämlikhet när det kommer till barn. Hon sade, bland annat: “Det är klart att det är kvinnans roll att vara hemma. I synnerhet då barnen är små”, “Ett barn behöver sin mor. Det är ett alldeles speciellt förhållande”, “De som talar om någon sorts balans i hussysslor och dylikt då man får barn är ute och cyklar. Det är klart att det är kvinnan som ska dra ett tyngre lass hemma” och “Till kvinnor som vill vara som män säger jag bara, var män då. Vill du ha barn ska du vara mamma och hemma. Punkt slut.” Ifrågavarande klipp går att se här.

Först och främst behöver vi få det uppenbara ur vägen; naturligtvis tycker jag de åsikter som Selänne propagerar är förkastliga. Hon är trångsynt och oinformerad. Jag tycker att hennes syn är inskränkt och banal. Har vi inte kommit längre än så här? Det förbiser allt det som liberaler, jämställdhetsivrare, feminister och HBTIQ-aktivister försökt visa världen det senaste halvseklet.

Det är inte det som är det egentliga problemet.

Sirpa Selänne har rätt till sin åsikt och får göra precis hur hon vill med sitt liv. (Ärligt talat, om Linn tjänade 9 000 000 i året som hockeyspelare skulle ni aldrig se mig utanför mitt hus igen). Dessutom rör det mig inte alls vad en kändis-fru tycker om könsroller i ett underhållningsprogram.

Det som stör mig, som gnager i mitt huvud som en argsint kalråtta, är attityden; Alla borde göra som jag. Kvinnan SKA göra det där, de är ute och cyklar, det är klart att..., punkt slut. Som att hennes sätt är det enda rätta.

Vi känner alla någon som är på det där sättet. “Så här gjorde jag, det tyckte jag gick bra så nu tror jag att alla som inte gör lika gör fel”. Man får höra det som förälder gällande alla aspekter av barnuppfostran, från rutiner till det korrekta sättet att sortera mjukisdjur (längdordning för övrigt, bara dårar och filistéer ordnar efter färg). Jag slår vad om att alla som har barn någonsin ångrat att de klagat över en dålig natt när någon kör igång med den där monologen vars kontenta är att hens barn sover fantastiskt, alltså är hens metod fantastisk, och om du gör på ett annat sätt gör du fel. Om du redan har testat hens metod så gjorde du det inte lika bra, för då skulle ditt barn sova. Alla barn är förstås lika.

Som tjock får man höra samma sak. Jag var rejält tjock under största delen av min uppväxt (mer om det en annan gång) och jag har hört alla tänkbara varianter. “Att gå ner i vikt är enkelt, bara undvik/öka kolhydrater/fett/proteiner/kött/grönsaker så löser det sig”. Funkar det inte så gör du fel.

Det driver mig till vansinne.

Vi är alltför benägna att tro att alla fungerar precis som vi själva. Vi utgår ifrån att alla upplever världen som vi själva, och det som fungerar för oss skulle fungera för alla andra bara de skulle ha förstånd nog att pröva.

Så är vi människor funtade, men om vi ska kunna bli bättre på att leva tillsammans så måste vi vara bättre än så. Vi måste kunna se saker och ting från en annan människas perspektiv och acceptera att deras upplevelser, tankar och förutsättningar är deras egna.

Sirpa Selänne är säkert jätte lycklig som hemmamamma. Hon är säkert en fantastisk mamma som förgyllt sina barns liv under alla år. Måhända är hon sjufalt bättre lämpad att ta hand om barnen än sin make. Men, hon ska inte predika för att alla kvinnor borde göra likadant och hon ska banne mig inte säga åt mig att jag inte kan ta hand om min son lika bra bara för att jag har snopp.

Döm inte en man innan du gått en mil i hans mockasiner. Och det gäller förresten kvinnor också. Om det är för mycket begärt kan du åtminstone ha vett och artighet nog att inte gå bredvid och gnälla om att han borde böja på knäna.

måndag 6 februari 2017 - 20:21

Överlevnadsguide: flunssainfernot

Plötsligt var dagen här; första gången som lillen är riktigt sjuk. Febertermometern visar på 39 grader, ungen skriker, ingen får sova och snart har alla i huset en sömnskuld i storlek med Greklands budgetunderskott. Om inte förr, så nu är det dags att få panik.

Ett barns första riktiga flunssa kan vara en omvälvande och krävande upplevelse. Egon har precis börjat bli bättre och alla i familjen har överlevt, även om den här hemmapappan känner att det kommer att krävas år av terapi innan den mentala hälsan är fullt återställd. Som den filantrop jag är så har jag gjort en liten lista med tips för hur man på bästa sätt kan komma igenom flunssainfernot med livet, och förståndet, i behåll.

 

 

Överlevnadsguide för föräldrar till sjuka bebisar:

1. Lägg ribban rätt
Ingenting går som det ska när barnet är sjukt. Du kommer inte att få sova, barnet kommer inte att äta och ingen kommer att vara glad. Om du klarar dig fram till gryningen utan att ha lagt upp endera barnet eller partnern på findit till priset av ett juicepaket och en cykelpump så får jag gratulera. Om man accepterar misslyckandet redan från start så är det lättare att förhålla sig till situationen.

2. Det finns en tid och en plats för moraliserande
Om du annars försöker undvika TV eller skydda ditt barn från samhällets kommersialism så är det dags att lägga sådana pretentioner till sidan. Överös ditt barn med nya grejer, vad som helst som kan distrahera en gnällig unge för en stund. Om ditt barn blir förnöjt av att titta på lemmen viemää samtidigt som hen dunkar din iPhone i parketten så låter du hen göra det. Själsliga spår går att reda upp sen. Nu är det överlevnad som gäller.

3. Lyxa till det
Sjuka barn äter som borgare. Bort med dina arbetar-pilttiburkar. Bu för plommonpuré och päron. Nu vankas det mangoyoghurt, banan-persika. Tryffel och rosenvatten om det så krävs. Vadhelst som behagar den unge herren/damen.

4. Googla inte symptom på nätet
Det gör absolut ingen skillnad om symptomen är feber och hosta eller excentrisk avföring och en plötslig fascination för Tommy Nilsson. Det är alltid, och jag menar alltid, cancer.

5. Använd praktisk klädsel, både för dig själv och barnet
För barnets del så är den inre termostaten lite som blandaren på en vanlig dusch. Å ena sidan finns det skållhett, å andra sidan iskallt. Mitt emellan finns en område med en bredd på ungefär en nanometer som kan anses som acceptabelt. Därför löns det att klä bebisen så att det är enkelt att lägga till/ta av kläder snabbt. Man får en del lustiga blickar när man frågar efter barnkläder med “tarra-sömmar som en chippendale” men det är otroligt praktiskt.
Samma sak gäller även dig. Vid något tillfälle kommer du vilja klä av dig naken, lägga dig i fosterställning och gråta. Då är det bra om man kan klä på sig snabbt tillbaka ifall svärmor kommer på sjukbesök.

6. När du inte orkar längre; ring jouren
Jag kan inte förklara hur tacksam jag är för att det i Jakobstad finns 24h jour vid sjukhuset dit man kan ringa. Det är en himmelsk nåd, när klockan närmar sig 3 på morgonen och ungen skriker som en galen get, att det finns ett nummer dit man kan ringa där en trevlig, erfaren och kompetent person kan säga alla de där sakerna du behöver höra; “det verkar helt normalt”, “det kommer gå över inom några dagar”, “jag tror verkligen inte att ditt barn har blivit besatt av djävulen”. Det är balsam för själen. Hurra för Jakobstads sjukhus!

6. Om du har en blogg, tro inte att du kommer hinna skriva någonting.
Ja, sorry för det.

Jag hoppas att du nu är lite bättre förberedd för nästa influensa-säsong. Det viktigaste att komma ihåg är ändå att det är övergående. Inom några dagar är ungen frisk igen och allt kan återgå till det normala.

Så kämpa på. Valar morghulis!

 

 

torsdag 2 februari 2017 - 23:07

Roko kaar ha som int kan änder se

Häromveckan satt jag och Linn i soffan och slöglodde på TV på det där sättet som bara trötta småbarnsföräldrar kan; då man egentligen inte alls tittar på det som händer på skärmen utan bara riktar ögonen ditåt medan man är någon helt annanstans. Ögonen är tomma och ofokuserade. Kanske rinner lite saliv ur mungipan. TVn är i praktiken bara en ursäkt för att få sitta tyst en stund och bara glo. Att man bemödar sig att med jämna mellanrum byta kanal beror bara på att det är någonting som folk som ser på TV brukar göra, och om ingen gör det på en tillräckligt lång stund kan det verka misstänksamt. Det är ingen vacker syn, men sååååå skönt.

Hur som helst halkade vi in på programmet Cirkus Familj på YLE 5. I programmet besökte programledaren en regnbågsfamilj där fyra vuxna var involverade i två barns uppväxt. Vi tyckte båda det såg rätt så idylliskt ut. Man blev liksom lite varm på insidan av att se en familj med en så annorlunda struktur till synes ha det så bra tillsammans.

Sen började jag fundera. Det är faktiskt inte så länge sedan jag hade helt andra åsikter om hur en familj kan och borde se ut. För bara några år sedan kanske jag skulle ha vänt mig till Linn och lite provokativt frågat “vad anser du om det där?” för att sedan ge mig in i en debatt om fördelarna med heteronormativa äktenskap.

Som en värdeliberal och, enligt mig själv, öppensinnad person skäms jag ibland för de åsikter jag hade som yngre (och finnigare) Sebastian. Åsikterna i sig blir jag egentligen inte så generad av. Det hör liksom lite till att som ung österbottning pröva på extrema åsikter i vardera änden av det politiska spektrumet. Det är snarare det, att jag var så otroligt högljudd med dem som besvärade mig. Om jag hade en tidsmaskin skulle jag gärna åka tillbaka till mitt yngre jag och säga till mig själv på skarpen att “saker må verka glasklara nu, men i framtiden kan man ändra sig, så ta det lite lugnt med debatterandet. Okej?” Å andra sidan, om en sådan maskin skulle finnas är jag rädd att jag idag skulle få så mycket besök av äldre och visare versioner av mig själv att jag inte skulle få något alls gjort här hemma.

Exempelvis brukade jag tycka att alla former av kärlek som inte involverar en man och en kvinna (och endast en man och en kvinna) var fel på något sätt. Ni har alla hört argumenten. “Hur ska vi förklara det här för barnen? Har ingen tänkt på dem?”. Som att barn – som kan förstå att vissa människor har i överflöd medan andra svälter; som kan lära sig acceptera att vissa människor kommer tycka illa om dem för att de är annorlunda; som kan tro att man ska akta sig för främlingar, men en rödklädd skäggig gubbe med ett tvivelaktigt alibi om flygande renar som utlovar presenter är säker att sitta i famnen på; – skulle få kortslutning om man berättade för dem att två pappor eller mammor kan älska varandra så som mamma och pappa älskar varandra. Det är egentligen lite befängt. Visst skäms jag lite.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag borde vara glad att jag har fått skämmas riktigt ordentlig. Det är egentligen en ynnest att i unga år lite generat få säga “oj, det tänkte jag inte på” när ens mest bergsäkra argument utsätts för lite insikt i en annan människas situation och raseras. Det har gjort att jag är lite ödmjuk inför att påstå att jag förstår mig på en annan människas situation. Det har hjälpt mig att förstå värdet i att kunna erkänna att man har fel och tänka om, oberoende av hur säker man har varit på någonting.

“Roko kar ha som int kan änder se”.

onsdag 1 februari 2017 - 22:46

Tread softly because you tread on my dreams

Ibland kan jag vara något av en moral-tant (eller gubbe). Jag kan bli helt omöjlig när jag blir på det humöret. Jag blir oresonlig, domderande, högljudd och vägrar ge mig innan alla tycker som jag. Ibland kan jag få spontana ångestatacker då jag tänker på de gånger jag, inför vänner och bekanta, tappat greppet totalt över någon meningslös dispyt. Som det står i Ordspråksboken 21:9, “bättre att bo i en vrå på taket än med en sömnberövad hemmapappa som vet att han har rätt”. Amen för det.

Förra helgen hade jag en sådan stund, och nu tänker jag låta er lida för det.

Som jag skrev förra veckan så var min svägerska (och Egons fadder) med i UMK. Jag var stolt och rörd i soffan där jag satt. Hon är en av de coolaste personerna jag känner och hon gjorde en grym insats, tekniska problem till trots. Men, det är inte därför jag blev upprörd.

Förutom stolthet kände jag också stor ångest eftersom jag vet vad folk brukar skriva på nätet vid tillfällen som dessa. Vid varje televiserad sångtävling utlyser internet en tävlig i vem som kan få ihop den mest superlativt negativa recensionen, den mest extrema kommentaren eller den mest obscena nidbilden. Alla i UMK fick sig en dänga, men förhandsfavoriten Emma tycktes bli extra hårt utsatt där folk i progressivt hårdare ordalag spekulerade om vad som gick fel. “Epäonnistui ihan totaallisesti” skriver någon. “Lauloi myös epävireisesti ja koetti matkia kömpelösti sekä Loreenia sekä Emmelie de Forestieria” skriver någon annan.

Jag vet naturligtvis att det är en show som folk vill diskutera. Jag förstår att det är en tävling och de som ställer upp får vara beredda på att bli utvärderade av allmänheten. Orsaken till att jag reagerar så starkt är att jag själv har varit med i en dylik tävling för länge sedan. Vi fick så mycket dynga att det inte är klokt. Folk gick bananas på nätet. De slet upp ett nytt rektum på oss.

– Okej, det där sista är ett engelskt uttryck som jag nu så här i efterhand inser att inte lämpar sig för direkt översättning. Jag ber om ursäkt –

Jag blev så traumatiserad av det här att jag fortfarande, efter alla dessa år, väljer att inte tala om det för folk jag träffar. Dessutom har jag numera strikt begränsat den musik jag gör för allmän beskådning. Jag vågar helt enkelt inte. Det är en av de värsta sakerna jag har varit med om i hela mitt liv.

Folk skrev om oss, så som de skriver om UMK artisterna nu, som om vi var stora stjärnor som högmodigt visar upp det bästa vi har att erbjuda, övertygade om att vi kommer ta världen med storm. Så är det nog sällan. Vår inställning var mera i stil med “Titta vad vi har gjort hemma i mitt pojkrum i Sandund. Är det inte coolt?”. Dessutom ska man inte underskatta hur svårt det är att sjunga med in-ear monitorer. Det är lite som att gå på arbetsintervju med en humla i näsan. Innan man blir van kan man inge ett ganska skakigt intryck.

Internet är någon sorts hybridplats där man kan öppet tala som om ingen hör. Vi vet att allt vi skriver åker ut för allmän beskådan, men vi talar som om ingen kommer läsa det. Men när vi skriver om blåögda icke-etablerade artister, och andra privatpersoner som för en kort stund skjutits fram i rampljuset kan ni slå er i backen på att de läser det. Vareviga inlägg. Skulle inte du?

När jag var med i den där tävlingen sökte jag upp varenda liten obskyr ungersk blogg som nämnt något om oss. Nu när jag har den här bloggen händer det sig ibland att jag surfar runt där pappamonologerna omnämnts, och jag blir måttlöst sur om någon skriver något som ens med vilje och kreativitet kan tolkas som negativt. Exempelvis såg jag att bloggkoll skrivit ett (med mer sansade ögon sett mycket sakligt och harmlöst) inlägg om att Egon är ett “gubbnamn” och jag började genast skriva min hämnd; “och vad heter du då, bloggkoll? More like skitkoll”.

Jag vill inte sitta här och domdera över vad man får och inte får göra på nätet. Jag vill inte heller säga att man måste skrapa alla stackars musiker bakom örat och ständigt tala om för dem hur duktiga de är. Egentligen vill jag föreslå att vi alla ska vara lite försiktiga. Nästa gång du har en klipsk kommentar om någon av The Voice-deltagarna eller någon annan Svensson som vill pröva sina vingar inför folket, tänk på att chansen finns att personen i fråga kommer läsa det du skriver och tro på det du säger.

Chansen är nog större än du tror.

 

"Tread softly because you tread on my dreams"

W.B. Yeats

The Cloths of Heaven

måndag 30 januari 2017 - 19:42

Inget filter i världen

Måndag är en dag som inte lämpar sig särskilt bra för inspirationella blogg-inlägg, men jag tänkte försöka ändå.

Att hålla en småbarnsfamilj vid god vigör är lite som att springa ett stafettlopp. Inte bara det att man blir svettig och utför någonting som bara ett fåtal anser vara en riktigt sport, utan det att alla måste springa sin sträcka för att få dagen att gå ihop. Ingen orkar hela dagen, så därför är det tillåtet att ge över stafettpinnen till någon annan när mjölksyran börjar bli outhärdlig. Att ensamstående föräldrar inte spricker i sömmarna kan jag bara förundrat lyfta på hatten åt.

Exempelvis blir det ofta så att Linn får ta en sträcka när hon kommer hem från arbetet. Så pass mycket hemmapappa har jag blivit att jag är bombsäker på att Linn inte gör någonting annat än att dricka kaffe och klistra post-it lappar på jobbet. Hon kan gott stiga till och ta ett skift när hon kommer hem, den lata buffeln.

Men så händer det ibland att det blir en sådan dag som idag, då ingen av oss egentligen skulle orka med hela den här barn-grejen. Egon har ont i tänderna och behöver ständig uppmärksamhet och aktivering för att inte bli alltför tjurig. Linn har haft en tyngre dag på jobbet, vilket märks i hennes kisande ögon som skriker huvudvärk. Jag har sovit dåligt och tappert försökt underhålla en missnöjd bebis hela dagen. Churchill är till synes helt befriad från pliktkänsla och dygd där han ligger på golvet som en strandad knölval.

Vi är alla ungefär lika balanserade och tjänstvilliga som operadivor i hungerstrejk.

Jag och Linn passade på att ta en eftermiddagskaffe så länge som Egon var upptagen med ett par tofflor. Vi satt båda ungefär en meter från fjärrkontrollen och glodde på ett meningslöst program på TLC (kanalen dit alla hjärnceller går för att dö). Efter ungefär tio minuter märker jag att vi ser på exakt samma program som igår, och upplyser Linn om detta för att hon skulle byta kanal. Linn – hellre än att åla sig en meter till höger till fjärrkontrollen – väljer att försöka köpa tid med sådana argument som “vi väntar och ser lite, kanske de gör det här i varje program”.

Det här är en del av föräldraskapet som är svår att paketera i ett se-vad-lycklig-jag-är inlägg på facebook. Man kan putsa bort spyfläckar och påsar under ögonen från ett foto, men inget instagram-filter i världen kan dölja den där blicken som man kan se hos en förälder som är en legobit under foten från att bryta ihop.

Jag blir besvärad av det här ibland. Vi lever i en tid där man hela tiden ska leva livet till max. Alla dagar ska något stort upplevas och något revolutionärt genomföras. Detta ska sedan skrivas om, fotograferas och spridas för allmän betraktelse. Nytt år nytt du. Ny dag nya möjligheter. Hur blir det de här dagarna när man inte orkar annat än hanka sig fram, när man hellre skulle köra in en grankotte i ändan än gå ut och uppleva någonting alls. Lever jag livet fel på något sätt? Är jag inte lycklig nu?

Lycka är inget som man gör varje dag. Lycka är något som arbetar i betydligt längre tidscykler än så. Om upprymdhet eller bubblande glädje är som vädret – vilket kan variera från dag till dag – så är lycka som klimatet. Det påverkas inte av vädrets dagliga krängningar utan av faktorer som verkar på längre sikt.

Ibland måste även den lyckligaste personen bara sucka djupt, dra upp snoret i näsan och lunka fram tills det blir läggdags.

Det är helt okej.