torsdag 23 februari 2017 - 22:43

Livets elixir

Kaffe är mer än en dryck. Det är en social ritual. För nära och kära är det något att samlas kring. För vänner som ses för sällan så är det ett svepskäl att träffas. För föräldrar är det ibland det enda som hindrar oss från att kura ihop oss i duschen, gunga fram och tillbaka och besatt muttra “det är inte mitt barn det är någon annans” om och om igen.

Kaffe är viktigt.

Hemma hos oss så är det jag som har hand om kaffekokandet. Där har vi en väldigt klar arbetsfördelning. Orsaken är först och främst att jag har ett stort intresse för kaffe. Det är en av mina besattheter som jag nämnt i tidigare inlägg. Ena dagen funderade jag på hur dyr en sån där podmasking är, några dagar senare vet jag hur stor procent av en kaffeböna som ska lösas upp i vatten för bästa möjliga resultat, och vilka faktorer som påverkar den processen. Nu har jag en liten hylla i köket som är helt tillägnad mina kaffeattiraljer, och när jag lagar kaffe följer jag en strikt procedur. Bönor ska vägas och malas till rätt grovhet. Vatten ska värmas upp till en viss temperatur. Kaffet ska bryggas i ett visst antal minuter och röras om ett visst antal gånger.

Linn däremot lagar kaffe som en jättepanda gör barn. Sällan och med osäkert resultat. Hon tycker kulta katriina smakar lika bra som vilket annat kaffe som helst. Hon slänger i kaffe på högt. En gång när hon skulle laga mera kaffe så lade hon nytt kaffe ovanpå det gamla och tryckte på maskinen igen. Ni hör ju själva, så kan man inte ha det. Hon har därför blivit av med sina kaffekokningsprivilegier med motiveringen att hon kokar kaffe som en obildad visigot.

Det är, i det stora hela, en fungerande fördelning. Det enda problemet är att, lika som med alla mina manier, så går det lätt för långt. Om jag får koka mitt kaffe i lugn och ro så går det bra, men med ett litet barn i huset är det inte alltid möjligt. Det är svårt att spilla vatten i en jämn stråle med en uppspelt unge i en bärsele på magen som ömsom slår dig i ögat, ömsom sparkar dig i klockspelet.

Likaså så blir det ibland så att någon annan måste koka kaffe. Vid de tillfällena så förvandlas jag till ett riktigt praktarsle. Jag följer med allt som sker och ger råd som ingen bett om eller orkar lyssna på. “Du kan inte mala bönorna för fransk press om du ska använda bryggaren”, “ett kaffemått är för inexakt för att säkerställ bra extraktion” och “du förstör allting, hela tiden!”. En bättre man låta vederbörande barista göra som hen helst behagar och glatt dricka kaffet utan klagomål, men klarar jag av det?

Läser Donald Trump Bröderna Karamazov?*

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*nej

tisdag 21 februari 2017 - 21:43

Egen tid

Det som skrämde mig mest med att bli förälder var att ge upp tiden för sig själv. Jag är en person som ständigt behöver ett projekt att hänge mig åt. Det handlar sällan om saker som faktiskt borde göras (till min frus eviga förtret), som att måla upp en skamfilad dörrlist eller ordna upp i garderoben. Sådana saker har jag en häpnadsväckande förmåga att skjuta upp i det oändliga.

Nej, det jag behöver är något apart och lite excentriskt.

Ofta börjar det med någon liten tanke som obett passerar min frontallob. Exempelvis kan jag fråga mig själv “hmm, undrar hur kinesisk grammatik fungerar”. Sedan händer någonting. Jag börjar göra efterforskningar och så glider tiden mig ur händerna som en inoljad sälkut. Några dagar senare har jag plötsligt samlat ett litet bibliotek med facklitteratur och går runt i huset muttrandes på fraser som “ni shi bu shi wo de mama?” (Är du min mamma eller inte?). En annan gång kommer jag plötsligt på att jag inte vet hur en dator är uppbyggd och några dagar senare mail-bombar jag min fru med excel-tabeller med olika sammansättningar av komponenter som jag vill ha hennes åsikt om.

Utan mina eskapader genom internets mer aparta annex så blir jag slokörad och butter. Bara jag får fylla mitt huvud med främmande språk, historia och meningslös trivia så är jag en mycket mer balanserad och glad Sebastian. Därför var jag nervös inför att bli förälder eftersom jag visste att det inte skulle finnas tid för sådant trams.

Nu som förälder så inser jag att jag helst missförstått problematiken. Tiden är en bristvara, det är ett givet faktum, men visst finns den där. I den åldern som Egon är nu så så sover han i bästa fall två pass under dagen, vilket i teorin ger mig upp till 3 timmar av egen tid. Sen har jag en så underbar fru som vid väl valda tillfällen, då hon märker att pappa börjar falla samman, tar Egon och säger åt mig att gå ut och springa eller skriva ett blogginlägg.

Problemet är snarare att ta vara på den tiden och använda den till saker som ger en någonting. När lite egen tid dyker upp dras man allt som oftast åt två olika håll. Å ena sidan finns det alltid något att reda upp i huset. Tvi åt den personen som kom på den heliga allmänneliga förbannelsen som är husets “att-göra lista”. Det gör ingen skillnad om man bor i en kemiskt steriliserad etta eller Northanger Abbey. Det tar aldrig slut.

Å andra sidan så finns det ingen som är så benägen att bara jiddra bort tid som en trött förälder med en timme för sig själv. Frestelsen att slänga sig på soffan och bara surfa runt är enorm. Det händer sig att det är precis det man behöver. Ibland är ingenting alls det enda som måste göras. Men om det börjar lida mot kväll och jag inte har gjort något annat än skött barn och kollat instagram så märker åtminstone jag att jag får lite angst. Hjärnan snurrar runt i cirklar och jag är en frånvarande och dålig far och partner. Det betyder inte att jag ger vika för jämnan. Det är svårt att låta bli. Att ge en telefon med 9GAG uppslagen åt en sömnberövad hemmapappa är som att ge sina nätbankskoder åt en bäver. Mycket aktivitet men väldigt lite blir uträttat.

Därför har jag börjat tvinga mig själv att göra något kreativt med mina dagliga timmar (eller minuter). Den senaste veckan har jag fridlyst första sovpasset från nyttogörande. Jag låter disken och dammet lägga sig som skarvar på en holme i Vörå medans jag gör saker bara för mig själv en stund. T.ex. har jag dammat av min hemmastudio och börjat spela in några låtar som jag har skrivit under åren. Jag har återupptagit tyskan som jag med beundransvärd konsekvens misslyckats lära mig i min ungdom. Jag har också tvingat mig att lägga iPaden till sidan och ge mig i kast med sista sidorna av Krig och fred som jag hållit på med i ett helt år. Sen kan jag reda upp i kaoset när Egon sover sin eftermiddagslur.

Det är själviskt, men det är nödvändigt. Det passar inte in i bilden jag har av föräldern som försakar sig själv totalt. Men det får mig att må så mycket bättre. Alla som har sett en trött och sur Sebben kan intyga att det inte är en vacker syn. Mår jag bra är jag en mycket bättre förälder och partner.

Så visst, minus 300 hemmafrupoäng för självbejakande aktivitet, men hittills verkar det värt det.

Hur gör ni?

söndag 19 februari 2017 - 20:51

Vi sover inte tillsammans

Att växa upp är att misslyckas med att leva upp till de regler man lagt upp åt sig själv. Man går omkring och tänker att man aldrig någonsin skall bli som X som gör Y, säker som man är när man ännu har långt kvar till att få omsätta sina ideal i praktiken. Sen, en vacker dag (eller möjligtvis en regnig dag när avloppet är stockat och mjölken är slut), så gör man precis sådär som man hade lovat sig själv att inte göra.

Som förälder gör ens oförmåga att leva upp till sina egna förväntningar sig ständigt påmind. Man hade ju planerat så mycket innan. “Jag ska aldrig blir som X”, “jag ska alltid göra Y” och “jag ska aldrig bli en sån som gör Z”. Snart nog märker man att det finns inget som så effektivt kan picka hål på ens pretentioner som ett litet barn och den sömnbrist det för med sig. Det är nog så enkelt att tänka “jag ska inte låta mitt barn vänja sig med att ha napp”, innan man har upplevt den magiska känslan som infinner sig när man kan förvandla ett skrikande spädbarn till ett tyst spädbarn genom att helt enkelt täppa till själva skrik-hålet.

Jag hade lovat mig själv att jag och Linn aldrig skulle sova isär när vi blev föräldrar. Eller “lovat” kanske man inte kan säga, det var egentligen något som verkade helt otänkbart. Jag och Linn har alltid varit sådana som tycker om att sova nära varandra. När vi var i USA på utbytesstudier så fick vi varsitt rum men sov på min 80 cm breda säng hellre än i varsin säng. Det var så trångt att man inte kunde svänga på sig utan att koordinera processen med den andra, vilket ledde till att jag vaknade kl 03:00 varje natt och utropade “BYT” varpå vi båda svängde oss och somnade om. Det här gjorde vi varje natt i över 4 månader, hellre än att sova i olika sängar.

Det är således kanske förståeligt att jag brukade reagera när par berättade om hur de periodvis har sovit skilt för att få vardagen att gå ihop. “Ojoj” tänkte jag, de måste nog ha haft det körigt. Inga lyckliga par kan somna utan sin partner bredvid sig. Så är det bara.

Och nu står vi här. Fem nätter i veckan sover Linn i ett annat rum medan jag sover bredvid Egon i hans spjälsäng (och ibland sked med densamme). Utifrån ser det för tragiskt ut. Vi har blivit det där gamla paret i en brittisk TV-serie från tidigt 90-tal som mest bor tillsammans för att ingen riktigt orkar med att ta tag i saken. De som bara mårar åpå för att scones måste bakas och te måste bryggas.

- Vill du hitta på något älskling?
- Inte egentligen...

Sanningen är en helt annan. Jag och Linn är nog lyckligare och starkare än vi någonsin har varit. Det handlar bara om att få pusslet att gå ihop. Egon har de senaste veckorna sporadiskt vaknat var 20:nde minut fram till morgonen. Linn har fortfarande så starka mammainstinkter att hon vaknar varenda gång Egon så mycket som fiser i sömnen, så hon blir helt enkelt för trött. Som psykolog måste hon vara något sånär skärpt när hon kommer till jobbet, så att sova i ett annat rum är helt enkelt den enda praktiska lösningen för tillfället. Det är en sak att ta en 10 minuters tupplur på kaffepausen som lagerarbetare. Det värsta som kan hända är att någon mekaniker får vänta en stund innan jag kan förklara för honom att jag inte har en blekfet aning om var den där saken han söker efter kan finnas. Skruv som skruv, ta en annan. Det vore en helt annan sak ifall Linn skulle slumra till med en klient i rummet. “Jodå jag lyssnar, fortsätt du bara. Det var något om din pappa va…?”.

När man väl accepterar att man har åldrats och att man, likt förbannat, håller på att bli precis som sina egna föräldrar, så märker man ofta att det inte är så farligt att avvika från planen. Det är helt okej att vara en tråkig gubbe som tittar på Skavlan och På Spåret. Att stiga upp klockan 6 på morgonen är egentligen ganska skönt och ibland kan man bli snål på ett wienerbröd.

Det är inte så farligt att sova i skilda sängar en liten tid. Visst skulle jag föredra att gosa med Linn varje kväll, men det går helt enkelt inte nu. Natten till lördag så har Linn Egon och då är jag oftast så trött att jag hellre delar säng med en full och arg Jabba the Hutt än en skrikande bebis, bara jag får sova ut.

Faktum är att det är lite spännande att sova skilt också. Om Egon sover bra så brukar jag smyga över till Linn, som en nykär tonåring på ett religiöst läger.

Det är, i det stora hela, rätt så charmigt.

 

torsdag 16 februari 2017 - 21:06

Hört hos Holmgårds (2)

Linn: De har Ben&Jerrys på REA, men vi ska väl hålla oss snygga så vi tar inget eller?

Sebastian: Ja det förstås

...

Sebastian: Men om du inte har med dig två stycken när du kommer från jobbet imorgon vill jag skiljas

torsdag 16 februari 2017 - 21:01

Den där känslan när...

Pappainstinkten tar över då frun stiger upp ur soffan och man tar krampaktigt tag om hennes arm för man är övertygad om att hon håller på att falla

tisdag 14 februari 2017 - 22:01

Taggad till tusen

Livet som hemmapappa har många fördelar. Man får se lill-ungen vakna varje dag och se hur han, likt sin far, stirrar ut i tomma luften och helst vill sitta tyst en stund innan han är redo att interagera med den yttre världen. Man lär sig se hans små egenheter och framhållningssätt som utvecklas vartefter; som den där minen han har när man lägger en ny leksak framför honom och han tar itu med den som en äldre herreman tar itu med något han hade tänkt göra men tillfälligt glömt bort. Han rätar upp sig och lägger på en min som tycks säga “Ja just det, det var ju det jag höll på med”.

Men en av de absolut bästa sakerna med att vara hemmapappa är att man får uppleva livet som klassisk hemmafru, helt befriad från sexism och förtryck. Att se livet som en kvinna på 50-talet såg det, med vetskapen om att ingen anser att din hjärna är mindre eller att din främsta uppgift är att tjäna din fru, är en ynnest som är få förunnad.

Ibland roar jag mig med att räkna hur många hemmafrupoäng jag kan få ihop på en dag. Att ha maten klar när Linn kommer hem ger 10 poäng. Att stryka kläder ger 20 poäng. Att få på sig strumpbyxorna utan att få hål på dem ger 30*. Ni fattar galoppen.

Eftersom att det idag är alla hjärtans dag var jag taggad till tusen, då jag såg ett ypperligt tillfälle att slå mitt rekord.

Vanligtvis brukar alla hjärtans dag bli lite som midsommar och nyår. Man tänker sig att det ska bli något storstilat – varma tallrikar och vikta servetter – men när det kommer till kritan så orkar man inte riktigt med. Det är lite som att få till stånd ett kafébesök med en vän man träffar för sällan, eller varför inte en trafikreform i vår nuvarande regering. Idén kommer lätt nog, men genomförandet är det värre med. Även om jag i teorin ser mig själv som en ganska så romantisk man så tycks jag inte komma mig för att göra något på just denhär dagen i februari varje år.

Men, eftersom jag nu är klassisk hemmafru så är det ju Linn, som är den byxbärande parten, som ska ha hand om presenterna. Jag ska bara laga mat och se vacker ut så kommer poängen bara att rasa in. Det hade jag åtminstone tänkt mig...

Trots förutsättningarna så började dagen ganska dåligt. Jag klagade på att jag var trött (minus 10 poäng) och sedan for jag t.o.m. iväg och arbetade i någon timme (minus 100 poäng). Sedan tog jag igen lite med att prata i telefon (5 poäng) och umgås med min mamma och syster (30 poäng). Sen började poängerna rasa in när Linn ringde och sa att hon blir lite sen från jobbet (100 poäng) men undrade om jag kunde lägga på kaffet tills hon kommer hem (10 poäng). När sedan Linn kom hem till varm, hemlagad mat (10 poäng) med blommor och choklad (50 poäng) så var rekordet inom räckhåll.

Om jag bara löper linan ut och utför mina äktenskapliga plikter så är det i princip klappat och klart...eller?

 

*om man ändå får hål på dem kan man ändå få 30 poäng om man kan tricket att lappa dem med hårspray

söndag 12 februari 2017 - 08:54

Saker jag lärt (del 3)

1. Barn har ingen heder
Om jag någonsin trodde att det faktum att jag spenderar mest tid med Egon skulle föda fram någon sorts lojalitet från hans sida så hade jag fel. När vi är själva så kan det gott gnällas och knorras, men så fort mamma kommer hem blir det idel leenden och skratt. Egon sjåpar sig, gullar, ålar omkring och gör konster som en kärlekskrank vattenpolomålvakt. Vad har hon gjort för att förtjäna det? Har du glömt vem som försöker hålla dig vid liv hela dagarna här hemma? Quisling!

2. Hemmapappor passar inte in ute bland folk
När jag och Linn var på dejt i fredags såg jag ut som man kan föreställa sig att någon som inte har sett den yttre världen på några veckor kan tänkas se ut i en folksamling. Jag var uppriktigt nervös. Jag stirrade omkring mig och pratade osammanhängande om irrelevanta saker. I ett skede började jag smeka bordet framför mig i ett rytmiskt mönster. Om ni tänker er GW Persson på speed så torde det vara ganska nära sanningen. Efter filmen satte vi oss på O’Learys en stund. Det gick betydligt bättre, men visst inser man att ens bästa date-dagar är bakom en när man seriöst funderar på att be personalen byta kanal till på spåret.

3. Ibland gör man vad som helst för en paus
Den förälder som påstår sig aldrig ha fejk-bajsat för att få en paus ljuger. Faktum är att jag tror att hela konceptet toaletter med lås är en trött förälders uppfinning. Vem annars kunde ha hittat på ett sätt att få säga “Nej nu måste jag nog låsa in mig, titta på telefonen eller läsa en bok i en kvart eller så. Ta över du” utan att den andre kan argumentera emot. Måste man så måste man ju. Genialiskt! Kom bara ihåg att spola och låta kranen gå en stund innan du kommer ut. Må så vara att ingen låter sig luras av det du gör, men du kan åtminstone ha artighet nog att anstränga dig lite grann..

4. Det finns en sak som är ynkligare än en man med feber
Det är en man som tar hand om ett barn med feber. Det är inte en vacker syn.

5. Ibland måste man tumma på sina principer
Du kan ha hur mycket regler och rutiner som helst kring nattningen, men om ungen vill gosa och sova sked så lägger du dig ner och sover sked. För det kan jag tala om för dig: det erbjudandet är högst temporärt. Sen när ungen blir äldre och “pappa” så småningom byts ut mot “skitgubbi” har jag på känn att man kommer sakna de där stunderna.

 

fredag 10 februari 2017 - 16:41

En ytlig intrig

Jag och Linn ser på dåliga filmer. Det är något vi gör bara. Det är lite vår grej.

Jag vet inte exakt varför det har blivit så. Möjligtvis fick allt sin början i den första filmen vi såg tillsammans. Den allra första gången som jag skulle fara till Linns bara för att se på film och umgås, utan musiken som svepskäl, så var det mitt jobb att välja film. Jag stegade in till Makuuni och hämtar filmen som jag valt efter flera timmars metikulös efterforskning på nätet. När vi trycker på play så möts vi av en scen bestående av en klassisk fransk trädgård vari äldre damer utklädda till kaniner dansar till klassisk musik i ungefär 10 minuter. Efter den starka öppningen ser vi en berusad Philip Seymour Hoffman smeta avföring på väggarna. Jag minns att jag pratade febrilt för att distrahera Linn från den travesti som utspelade sig på TVn. Jag trodde min skam skulle bli min död.

På den vägen är det. De filmer vi ser idag är måhända mer lättsinniga än just den filmen, men knappast mer kvalitativa. Våra samlade biobiljetter är som en gobeläng av Hollywoods förfall. Här är ett litet urval:

Alla filmer i Twilight serien
A Dangerous Method (i och för sig en helt kvalitativ film, men upplevelsen färgades något av att vi var de enda i biosalongen för en film med starka inslag av BDSM. Ni skulle ha sett hur portvakten flinade när han släppte ut oss)
The Expendables
Magic Mike
50 Shades of Grey

It’s not poetry.

Ibland ser vi på genuint bra filmer, men bara vid speciella tillfällen. Inte speciella på så sätt att de är extra viktiga – såsom alla hjärtans dag eller en lördag då ungen har somnat – utan dagar då det inte är så viktigt om filmen är bra eller inte. Intetsägande dagar som går att offra helt enkelt. Birdman såg vi hemma hos Linns föräldrar en kväll mitt i veckan samtidigt som svärmor bakade i köket bredvid. Calvary såg vi på min iPad en onsdag i en kokhet husvagn i Frankrike. För tillfället försöker jag hitta en lucka för att se La La Land som alla pratar om. Kyndelsmässodagen måhända? Kvalitativa filmer ser vi bara då det inte gör så stor skillnad om vi tycker om filmen eller inte. Om det är en viktig kväll vill vi veta vad vi får. Då vill vi ha något riktigt trashigt!

Så vilken film ska vi se ikväll, när svärmor sköter ungen och vi har vår andra riktiga date night sedan Egon föddes? Vad kan vi tänka oss betala för när vi ska städa upp oss och gå på bio?

Valet är självklart; 50 Shades Darker.

“Hade någon beställt en ytlig intrig, stel dialog, tveksam moral och en rent ut sagt oroväckande mängd sex?”

Bring it on!

 

10169188 10152792589482722 964927380712366691 n2

 

torsdag 9 februari 2017 - 22:55

Bara för att jag har snopp

Jag tycker egentligen inte om att lägga mig i debatter på facebook. Ingen verkar intresserad av att kritiskt utvärdera sin egen åsikt eller ens förstå den andra sidan. Det överdrivs, förvrängs och görs en fågelskrämma av motståndarens argument för att lättare kunna argumentera emot. Andra sidan gör samma sak och snart grälas det förbi varandra i en bisarr dans där alla missförstår varandra och ingen tar itu med den egentliga frågan.
Förr eller senare får någon slut på argument och gör det enda som med säkerhet kan döda vilken debatt som helst; länkar till en artikel. För om det är något som 2016 har lärt oss så är det att INGEN läser det som någon länkar till på facebook.

Vinst på walk-over.

Hur som helst så känner jag mig ändå tvungen att adressera den aktuella diskussionen om könsroller som dragit igång efter gårdagens Yökylässä på MTV3, eftersom den berör mig direkt som hemmapappa.

Om det, mot förmodan, finns någon som besparats hela rumban så gick det i kort ut på att Sirpa Selänne (Teemu Selännes fru) i TV beskrev sin syn på könsroller och jämlikhet när det kommer till barn. Hon sade, bland annat: “Det är klart att det är kvinnans roll att vara hemma. I synnerhet då barnen är små”, “Ett barn behöver sin mor. Det är ett alldeles speciellt förhållande”, “De som talar om någon sorts balans i hussysslor och dylikt då man får barn är ute och cyklar. Det är klart att det är kvinnan som ska dra ett tyngre lass hemma” och “Till kvinnor som vill vara som män säger jag bara, var män då. Vill du ha barn ska du vara mamma och hemma. Punkt slut.” Ifrågavarande klipp går att se här.

Först och främst behöver vi få det uppenbara ur vägen; naturligtvis tycker jag de åsikter som Selänne propagerar är förkastliga. Hon är trångsynt och oinformerad. Jag tycker att hennes syn är inskränkt och banal. Har vi inte kommit längre än så här? Det förbiser allt det som liberaler, jämställdhetsivrare, feminister och HBTIQ-aktivister försökt visa världen det senaste halvseklet.

Det är inte det som är det egentliga problemet.

Sirpa Selänne har rätt till sin åsikt och får göra precis hur hon vill med sitt liv. (Ärligt talat, om Linn tjänade 9 000 000 i året som hockeyspelare skulle ni aldrig se mig utanför mitt hus igen). Dessutom rör det mig inte alls vad en kändis-fru tycker om könsroller i ett underhållningsprogram.

Det som stör mig, som gnager i mitt huvud som en argsint kalråtta, är attityden; Alla borde göra som jag. Kvinnan SKA göra det där, de är ute och cyklar, det är klart att..., punkt slut. Som att hennes sätt är det enda rätta.

Vi känner alla någon som är på det där sättet. “Så här gjorde jag, det tyckte jag gick bra så nu tror jag att alla som inte gör lika gör fel”. Man får höra det som förälder gällande alla aspekter av barnuppfostran, från rutiner till det korrekta sättet att sortera mjukisdjur (längdordning för övrigt, bara dårar och filistéer ordnar efter färg). Jag slår vad om att alla som har barn någonsin ångrat att de klagat över en dålig natt när någon kör igång med den där monologen vars kontenta är att hens barn sover fantastiskt, alltså är hens metod fantastisk, och om du gör på ett annat sätt gör du fel. Om du redan har testat hens metod så gjorde du det inte lika bra, för då skulle ditt barn sova. Alla barn är förstås lika.

Som tjock får man höra samma sak. Jag var rejält tjock under största delen av min uppväxt (mer om det en annan gång) och jag har hört alla tänkbara varianter. “Att gå ner i vikt är enkelt, bara undvik/öka kolhydrater/fett/proteiner/kött/grönsaker så löser det sig”. Funkar det inte så gör du fel.

Det driver mig till vansinne.

Vi är alltför benägna att tro att alla fungerar precis som vi själva. Vi utgår ifrån att alla upplever världen som vi själva, och det som fungerar för oss skulle fungera för alla andra bara de skulle ha förstånd nog att pröva.

Så är vi människor funtade, men om vi ska kunna bli bättre på att leva tillsammans så måste vi vara bättre än så. Vi måste kunna se saker och ting från en annan människas perspektiv och acceptera att deras upplevelser, tankar och förutsättningar är deras egna.

Sirpa Selänne är säkert jätte lycklig som hemmamamma. Hon är säkert en fantastisk mamma som förgyllt sina barns liv under alla år. Måhända är hon sjufalt bättre lämpad att ta hand om barnen än sin make. Men, hon ska inte predika för att alla kvinnor borde göra likadant och hon ska banne mig inte säga åt mig att jag inte kan ta hand om min son lika bra bara för att jag har snopp.

Döm inte en man innan du gått en mil i hans mockasiner. Och det gäller förresten kvinnor också. Om det är för mycket begärt kan du åtminstone ha vett och artighet nog att inte gå bredvid och gnälla om att han borde böja på knäna.

måndag 6 februari 2017 - 20:21

Överlevnadsguide: flunssainfernot

Plötsligt var dagen här; första gången som lillen är riktigt sjuk. Febertermometern visar på 39 grader, ungen skriker, ingen får sova och snart har alla i huset en sömnskuld i storlek med Greklands budgetunderskott. Om inte förr, så nu är det dags att få panik.

Ett barns första riktiga flunssa kan vara en omvälvande och krävande upplevelse. Egon har precis börjat bli bättre och alla i familjen har överlevt, även om den här hemmapappan känner att det kommer att krävas år av terapi innan den mentala hälsan är fullt återställd. Som den filantrop jag är så har jag gjort en liten lista med tips för hur man på bästa sätt kan komma igenom flunssainfernot med livet, och förståndet, i behåll.

 

 

Överlevnadsguide för föräldrar till sjuka bebisar:

1. Lägg ribban rätt
Ingenting går som det ska när barnet är sjukt. Du kommer inte att få sova, barnet kommer inte att äta och ingen kommer att vara glad. Om du klarar dig fram till gryningen utan att ha lagt upp endera barnet eller partnern på findit till priset av ett juicepaket och en cykelpump så får jag gratulera. Om man accepterar misslyckandet redan från start så är det lättare att förhålla sig till situationen.

2. Det finns en tid och en plats för moraliserande
Om du annars försöker undvika TV eller skydda ditt barn från samhällets kommersialism så är det dags att lägga sådana pretentioner till sidan. Överös ditt barn med nya grejer, vad som helst som kan distrahera en gnällig unge för en stund. Om ditt barn blir förnöjt av att titta på lemmen viemää samtidigt som hen dunkar din iPhone i parketten så låter du hen göra det. Själsliga spår går att reda upp sen. Nu är det överlevnad som gäller.

3. Lyxa till det
Sjuka barn äter som borgare. Bort med dina arbetar-pilttiburkar. Bu för plommonpuré och päron. Nu vankas det mangoyoghurt, banan-persika. Tryffel och rosenvatten om det så krävs. Vadhelst som behagar den unge herren/damen.

4. Googla inte symptom på nätet
Det gör absolut ingen skillnad om symptomen är feber och hosta eller excentrisk avföring och en plötslig fascination för Tommy Nilsson. Det är alltid, och jag menar alltid, cancer.

5. Använd praktisk klädsel, både för dig själv och barnet
För barnets del så är den inre termostaten lite som blandaren på en vanlig dusch. Å ena sidan finns det skållhett, å andra sidan iskallt. Mitt emellan finns en område med en bredd på ungefär en nanometer som kan anses som acceptabelt. Därför löns det att klä bebisen så att det är enkelt att lägga till/ta av kläder snabbt. Man får en del lustiga blickar när man frågar efter barnkläder med “tarra-sömmar som en chippendale” men det är otroligt praktiskt.
Samma sak gäller även dig. Vid något tillfälle kommer du vilja klä av dig naken, lägga dig i fosterställning och gråta. Då är det bra om man kan klä på sig snabbt tillbaka ifall svärmor kommer på sjukbesök.

6. När du inte orkar längre; ring jouren
Jag kan inte förklara hur tacksam jag är för att det i Jakobstad finns 24h jour vid sjukhuset dit man kan ringa. Det är en himmelsk nåd, när klockan närmar sig 3 på morgonen och ungen skriker som en galen get, att det finns ett nummer dit man kan ringa där en trevlig, erfaren och kompetent person kan säga alla de där sakerna du behöver höra; “det verkar helt normalt”, “det kommer gå över inom några dagar”, “jag tror verkligen inte att ditt barn har blivit besatt av djävulen”. Det är balsam för själen. Hurra för Jakobstads sjukhus!

6. Om du har en blogg, tro inte att du kommer hinna skriva någonting.
Ja, sorry för det.

Jag hoppas att du nu är lite bättre förberedd för nästa influensa-säsong. Det viktigaste att komma ihåg är ändå att det är övergående. Inom några dagar är ungen frisk igen och allt kan återgå till det normala.

Så kämpa på. Valar morghulis!