fredag 3 mars 2017 - 20:36

Vi måste prata om Gud

Jag vill börja det här inlägget med en liten varning åt alla mina läsare utanför Österbotten. Det här inlägget behandlar ämnet religion. De flesta vet att Pampas generellt sett är mer religiöst och, framför allt, konservativt än landet i stort. En del saker som kommer upp i det här inlägget kan verka extremt konstiga för någon som inte kommit i kontakt med religiösa rörelser på nära håll och det är möjligt att det kommer att bekräfta en del stereotyper som många har om Österbottningar. Min berättelse är inte indikativ för gemene pampes vardagliga liv. Jag skulle således önska att ingen bildar eller befäster stereotyper om österbottningar på grund av mig. Jag vill också understryka att det här är mina personliga tankar och upplevelser, de inblandade kan ha haft andra intentioner och har inte möjlighet att försvara sig här.

Jag har ett tudelat förhållande till religion, speciellt kristendomen. Å ena sidan tror jag själv på Gud, på sätt och vis. Jag tycker att religion kan vara något väldigt fint. Religion kan ge inspiration till att bli en bättre människa samt ge hopp om att döden inte nödvändigtvis innebär att vi aldrig kommer att ses igen. Den kan också ge människor något att samlas kring. När jag och Linn var på utbyte i USA hände det fler än en gång att jag med lite avund såg på när våra muslimska kamrater gick iväg för att fira en religiös högtid. Egyptier, marockaner, saudi araber, afghaner, pakistanier och palestinier tillsammans i en gemenskap som inte såg ut som något som vi utanför fick uppleva.

Å andra sidan finns det få saker som gör mig så arg som vissa religiösa människor. De som sitter på sina höga hästar och predikar om vad var man och kvinna ska göra. De vars sätt att vara, till exempel kristen, är det enda rätta. De som menar att äktenskapet inte ska vara tillgängligt för alla. De som stänger ögonen mot vetenskapen för att dess resultat inte passar dem. De som säger att de älskar alla människor och aldrig skulle se sig själva som bättre än någon annan, men är helt bekväm med vetskapen om att en stor procent av befolkningen lever på ett sätt som enligt dem kommer leda till en permanent och välförtjänt sejour i det brinnande gehenna.

Det är ilska så som så många känner ilska inför orättvisa och fördömande. Det är tyvärr också en märklig form av fördröjt självhat.

För en gång i tiden var jag sådan.

Jag var 13 år när jag blev aktivt religiös. I början gick allting bra. De ledare som jag kom i kontakt med var avslappnade, “vanliga” lutheraner som höll budskapet enkelt och uppmuntrande. Det var mest musik, ping-pong och lustiga sketcher. Det var Gud älskar alla och den Gyllene Regeln. Under alla läger och övernattningar har jag sjungit mycket, skrattat ännu mera och klätt ut mig till kvinna för ett eller annat lustigt upptåg så ofta att jag blev proffs på spännet i BH:n, som jag annars förstått brukar vara ett mysterium för många män. Jag träffade merparten av de bästa vänner jag någonsin haft, och många av mina finaste minnen kommer från den tiden.

I alla andra sammanhang var jag den där killen som drev runt och pratade med alla, men som inte egentligen hörde hemma någonstans. I den religiösa klicken passade jag in. Jag kände mig accepterad.

Det var när jag började frekventera olika diskussionsgrupper som det började bli problematiskt. Plötsligt blev tron någonting komplicerat, något som måste analyseras och redas ut. I början var det spännande och intressant, men lite i taget blev allting mörkare och mörkare. Saker som yoga, viss musik och evolutionsteorin blev plötsligt stora problem, omgivna av någon slags märklig kraft som påverkar människan även om man inte är medveten om den själv. Diskussionen gick över till vem som gör fel, vilka som inte är välkomna och vad som inte är okej. Allt oftare fick jag sitta med ett påklistrat leende medan någon predikade om hur någonting, som jag själv tyckt att var både roligt och harmlöst, var synd. Jag började känna mig dålig och rädd. Hur skulle man kunna hålla reda på allt som var fel och synd?

Så småningom blev ledarna som jag kom i kontakt med mer och mer karismatiska. De var inte längre de där avslappnade, välkomnande personerna. Plötsligt var de män som höll en på tå, som skrattade hjärtligt ena sekunden men plötsligt blev gravallvarliga om man sa något som inte passade in i deras snäva tolkning av sanningen. Plötsligt gick det inte att skämta om vad som helst eller tycka vad som helst. De var den typen av personer som kan sitta och säga “vi är alla syndare, jag också” men aldrig komma på ett konkret exempel på något de själva någonsin gjort fel. Den typen av personer som, efter att jag hade missat några diskussionsmöten, packade hela diskussionsgruppen in i en bil och kom hem till mig på ett harmlöst besök, bara sådär à propos, för att se vad jag gjorde istället. Sen, plötsligt, sitter jag i bänken på ett läger där en predikant står och skriker att den där vanliga, enkla tron som jag hade trivts så bra med inte var tillräcklig för att få tillträde till himlen och att det var på mitt personliga ansvar att rädda mina vänner, min familj och annat löst folk från evig fördömelse. “Om du vill gå ut i världen och göra det här” sa han, “kom fram, men kom inte hit om du inte menar det, för det kommer jag att se”. Jag ställde mig upp och gick fram, precis som alla andra. Vem skulle våga sitta kvar?

Det var först när jag började umgås med Linn som jag började inse hur långt det hade gått. Jag var mottaglig för karismatiskt presenterade dogmer, och extremt känslig för grupptryck. Linn är helt annorlunda. Det är som att hon är immun. Att göra något “bara för att alla andra” är ett befängt koncept i hennes värld. Hon har ett struntprat-filter som inte släpper igenom någonting (att hon överhuvudtaget kan höra något av det jag säger på dagarna är ett mirakel). Vi diskuterade de här sakerna, och jag började förstå att saker och ting inte är svartvita. Man kan tänka olika, och man behöver inte vara så besatt av att ha rätt.

Idag tror jag på en abstrakt gud. Jag är inte helt säker på varför. Det är inte det att jag upplever att världen inte skulle ha kunnat uppkomma av en slump, eller att ett liv utan gud nödvändigtvis skulle vara fattigt och meningslöst. Det är bara en grej som jag gör, som jag mår bra av. Jag försöker inte trycka min tro på någon annan, och jag tror inte att det bara finns en religion som har rätt. Kort sagt, om Mahatma Gandhi inte är välkommen i himlen så är jag villig att spendera evigheten varhelst han hamnar.

Eller ja, egentligen vet jag precis varför jag tror. Jag kan inte tänka mig att jag inte kommer få se Linn, Egon och alla andra igen efter att vi har dött. Egentligen tror jag att det är den primära orsaken. Jag kan inte tänka mig att inte få se dem igen efter livet här på jorden.

Orsaken till att jag har börjat grubbla på de här sakerna igen – och varför jag nu skriver ett inlägg som är både längre och flummigare än en pårökt Conan O'Brien – är Egon. Å ena sidan vill jag gärna uppfostra honom med en tro. En tro som är enkel, tolerant och inkluderande. Förhoppningsvis hittar han också ett sammanhang i de yngre tonåren som är både välkomnande och accepterande. Ett ställe att spendera sina kvällar som inte involverar alkohol och annat som jag som förälder måste gå i cirklar här hemma och oroa mig för. I bästa fall hittar han den varma gemenskapen som jag också hittade.

Men, tänk om han kommer hem och börjar prata om att sluta läsa Harry Potter, för att det är ockult. Tänk om han börjar säga att alla de som tror på andra sätt än honom tror fel. Om han hamnar i sällskap som inte funderar kring och ifrågasätter till exempel homosexualitet, kvinnors roll och slaveri. Jag håller på att läsa bibeln som bäst - igen, och efter drygt 70 sidor har jag redan stött på incest, slaveri, någon som erbjuder sina döttrar till våldtäktssugna män och en märklig episod där någon ser sin far naken på fyllan och villan varpå ett folk blir dömt till evigt slaveri. Det är en märklig bok gott folk.

Eller, om han börjar känna skuld och tro att han inte är tillräcklig, att han är en sämre människa för att han är si eller så eller att han inte förtjänar det bästa.

Sådär som hans far.

Vi tänker uppfostra Egon i tron på att det finns en gud. När han blir äldre får han själv ta ställning, men någon form av barnatro kommer han förhoppningsvis att få av oss. Vi ska försöka uppfostra honom att ha ett kritiskt sinnelag som kan ifrågasätta de karismatiska fraserna som jag själv svalde så enkelt. Vi ska berätta åt honom att folk ser saker och ting på olika sätt och att vi måste ha förståelse för det. Man får tro som man vill, men om någon nedvärderar eller diskriminerar någon annan så är det fel. Om någon utger sig för att ha den enda, obestridliga och enkla sanningen så är det dags att ifrågasätta eller gå därifrån, för det stämmer inte.

Framför allt ska vi försöka inge honom känslan av att det inte är så viktigt att veta exakt hur allting hänger ihop. Att det viktigaste är att vara en god människa. Bara man är snäll, är öppen för att acceptera andra som tänker olika och är beredd att ändra åsikt när man inser att man hade fel så kommer det att bli bra. Det är okej att vara dum, men det är inte okej att vara elak.

 

Och framför allt ska han veta att han alltid är tillräcklig.

tisdag 28 februari 2017 - 21:48

Att göra det ogörliga

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att bara kunna ha en programpunkt per dag för att inte förlora greppet totalt. Det är ett av de mest definierande karaktärsdragen hos varje nybliven småbarnsförälder. En orubblig tes. En global maxim. Det är som att försöka hetsa Ernst Kirschteiger till ett knivslagsmål. Lönlöst.

Hur gör man då en dag som denna, när det vankas läkarkontroll klockan 12 och träff med mammagruppen kl 13? Kanske man bara kan skippa mammagruppen? Men nej, det har vi testat förr. Mammagruppen är veckans höjdpunkt för Egon och den skippar man inte bara sådär. Jag känner igen besvikelse när jag ser den, om så på en 8-månaders bebis. Den bistra uppsynen, den nedåtvända munnen och ögonen som säger “jag är inte arg pappa, bara besviken”. Dessutom är möjligheten att få dricka kaffe och prata av sig inte något som en hemmaförälder med ens en gnutta självbevarelsedrift tackar nej till. Alla behöver en mammagrupp, mammagruppen tar vi inte bort.

Så vi blev liksom tvungna att försöka hinna med båda. Som alltid, när jag är lite stressad, packade jag om skötväskan tre gånger för att försäkra mig om att allt av betydelse fanns med. Sen när jag var klar och hade någon minut att döda innan avfärd drack jag en hel liter apelsinjuice på tom mage. Det var ett impulsivt drag, det medger jag, som hade långtgående konsekvenser. Å ena sidan kan man ge ett lätt rubbat intryck när man är trött, stressad och hög på socker. Å andra sidan finns det inget som så effektivt hjälper en att prioritera som att vara riktigt riktigt kissnödig. Man får ta det onda med det goda.

Hos doktorn bestod programmet av avklädning, skrik, påklädning, skrik i en halvtimme, varvat med spontana dadaistiska pantomim-föreställningar från min sida för att distrahera Egon från det faktum att en vilt främmande kvinna hade stoppat in en grunka i hans öra. Sen påklädning igen och in i bilen, fortfarande kissnödig eftersom ingen av hälsovårdscentralens väntrums tre toaletter tillåter män (hallooo!). In på nöd-toa till biblioteket (hurra för statligt finansierad kultur). In i bilen och iväg till mammagruppen. Försökte få mat i ungen som förstås vägrar då han känner av pappas post-stress. Drack en kaffe, åt en bulle och tog det lugnt en stund. In i bilen, åt upp ungens ratade mat till lunch. Hemma, ut med jycken, på med mat innan frun kom hem. Ding ding ding. Hemmapappan vs världen: 1-0 på håret.

Det var totalt värt det. För en fastlagsbulle och själavård. För lite variation i vardagen. För en försäkran av en läkare att allt är okej.

Och den försäkran får man i den poetiska strof som bara en läkare kan komma på. Det är som balsam för en föräldrasjäl när man får tillbaka sitt barn med utlåtandet som man längtat efter, som ska summera ens barns framgångar tillsammans med ens egna prestationer som förälder, och får höra de magiska orden:

“Inget speciellt”

måndag 27 februari 2017 - 19:57

Debuten

Om ni vill uppleva de mest varierande reaktioner ska ni pröva på att ställa upp i ett politiskt val. Man berättar åt någon “förresten ska jag ställa upp i kommunalvalet” och plötsligt kan vad som helst hända. Min pappa småskrattade åt mig lite grann på ett sätt som indikerade att han var stolt och djupt road på samma gång. Min mamma utstötte ett indignerat “nämen!” innan hon började försöka lista ut vem som hade lurat mig. Min fru, välsigne henne, drog en uppgiven men samtidigt stöttande suck som jag är rädd att jag ser allt för ofta nuförtiden.

Det var inte min egen idé. Det var flera personer som föreslog att jag skulle ställa upp, inlindat i varierande grader av emotionell utpressning och direkta hot. Mottaglig som jag är för smicker så gav jag vika till sist. Jag kände mig utvald som få när jag gick på mitt första SFP möte, tills jag fick se att alla andra där, liksom jag, hade övertalats av någon i partiet att ställa upp. De, i sin tur, har säkert någon gång övertalats av någon föregångare till dem själva. Hur något parti någonsin fick sin början är ett mysterium för mig. Antagligen gick det till ungefär som när man spelar volleyboll och någon slår iväg bollen i havet och alla står och väger och väntar på vem som först ger efter och går och hämtar den. När någons pliktkänsla till sist tar över och hen börjar stega iväg slår alla andra upp händerna och säger något i stil med “jag kan nog också gå, men nu ser jag att du redan är på väg här”.

Mina invändningar var väl det vanliga; “jag vet ingenting om finansiering och skatter”, “vem är jag att ta mig ton i viktiga beslut?” och “var ska jag få tag på alla pennor som måste delas ut?”.

Det där sista visade sig vara ett mycket litet problem, eftersom jag under årens lopp stulit tillräckligt med pennor från SFP för att tillgodose hela svenskfinlands behov fram till återkomsten. Gällande de andra blev jag sagd att det inte är tänkt att man som kandidat ska kunna allt. Det är demokrati det handlar om. Folkstyre. Visst måste man sätta sig in i det som diskuteras, men tanken är inte att stadsfullmäktige ska bestå av en samling teknokrater. Tanken är att det ska bestå av en samling representanter som representerar folket. Folket ska ta beslut om sina egna angelägenheter, din uppgift skulle vara att representera dem.

Skämt åsido. Den främsta orsaken till att jag valde att ställa upp, var att det finns brist på småbarnsföräldrar som just nu är politiskt aktiva. Och det får knappast någon att höja på ögonbrynen. Det är alldeles tillräckligt att försöka hitta tid för att ta hand om sin personliga hygien, för att inte tala om att hitta en lucka för att gräla om parkeringsplatser i några timmar. Men samtidigt så måste t.ex. dagvården omorganiseras under de kommande åren. Det är ju beslut som kommer påverka oss småbarnsföräldrar direkt. Det vill jag gärna kunna påverka. Det finns också andra viktiga frågor på tapeten just nu, som drogerna som florerar i Jakobstad samt ökningen av hatretorik mot invandrare och asylsökare. Det är nog så enkelt att sitta hemma och lösa världsproblem, men någon av oss måste få vår röst hörd. Någon måste, likt förbannat, till sist börja stega iväg efter den där bollen. Så enkelt är det.

Så jag ställer upp för SFP, för jag vill värna om den stad Egon kommer att växa upp i. Dessutom har jag ju, trots allt, en demografi som jag är i ett exceptionellt läge att representera. Mitt folk; svenskspråkiga långtids-hemmapappor i Jakobstad. Jag vill representera er. Alla fyra!

För den som är orolig att den här bloggen kommer bli en portal för allehanda politisk gallimatias så kan jag lova er redan nu att så blir det inte. Bloggen fortsätter i samma anda som alltid. Om ni är intresserade av min politik kan ni gilla min facebooksida istället. 

torsdag 23 februari 2017 - 22:43

Livets elixir

Kaffe är mer än en dryck. Det är en social ritual. För nära och kära är det något att samlas kring. För vänner som ses för sällan så är det ett svepskäl att träffas. För föräldrar är det ibland det enda som hindrar oss från att kura ihop oss i duschen, gunga fram och tillbaka och besatt muttra “det är inte mitt barn det är någon annans” om och om igen.

Kaffe är viktigt.

Hemma hos oss så är det jag som har hand om kaffekokandet. Där har vi en väldigt klar arbetsfördelning. Orsaken är först och främst att jag har ett stort intresse för kaffe. Det är en av mina besattheter som jag nämnt i tidigare inlägg. Ena dagen funderade jag på hur dyr en sån där podmasking är, några dagar senare vet jag hur stor procent av en kaffeböna som ska lösas upp i vatten för bästa möjliga resultat, och vilka faktorer som påverkar den processen. Nu har jag en liten hylla i köket som är helt tillägnad mina kaffeattiraljer, och när jag lagar kaffe följer jag en strikt procedur. Bönor ska vägas och malas till rätt grovhet. Vatten ska värmas upp till en viss temperatur. Kaffet ska bryggas i ett visst antal minuter och röras om ett visst antal gånger.

Linn däremot lagar kaffe som en jättepanda gör barn. Sällan och med osäkert resultat. Hon tycker kulta katriina smakar lika bra som vilket annat kaffe som helst. Hon slänger i kaffe på högt. En gång när hon skulle laga mera kaffe så lade hon nytt kaffe ovanpå det gamla och tryckte på maskinen igen. Ni hör ju själva, så kan man inte ha det. Hon har därför blivit av med sina kaffekokningsprivilegier med motiveringen att hon kokar kaffe som en obildad visigot.

Det är, i det stora hela, en fungerande fördelning. Det enda problemet är att, lika som med alla mina manier, så går det lätt för långt. Om jag får koka mitt kaffe i lugn och ro så går det bra, men med ett litet barn i huset är det inte alltid möjligt. Det är svårt att spilla vatten i en jämn stråle med en uppspelt unge i en bärsele på magen som ömsom slår dig i ögat, ömsom sparkar dig i klockspelet.

Likaså så blir det ibland så att någon annan måste koka kaffe. Vid de tillfällena så förvandlas jag till ett riktigt praktarsle. Jag följer med allt som sker och ger råd som ingen bett om eller orkar lyssna på. “Du kan inte mala bönorna för fransk press om du ska använda bryggaren”, “ett kaffemått är för inexakt för att säkerställ bra extraktion” och “du förstör allting, hela tiden!”. En bättre man låta vederbörande barista göra som hen helst behagar och glatt dricka kaffet utan klagomål, men klarar jag av det?

Läser Donald Trump Bröderna Karamazov?*

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*nej

tisdag 21 februari 2017 - 21:43

Egen tid

Det som skrämde mig mest med att bli förälder var att ge upp tiden för sig själv. Jag är en person som ständigt behöver ett projekt att hänge mig åt. Det handlar sällan om saker som faktiskt borde göras (till min frus eviga förtret), som att måla upp en skamfilad dörrlist eller ordna upp i garderoben. Sådana saker har jag en häpnadsväckande förmåga att skjuta upp i det oändliga.

Nej, det jag behöver är något apart och lite excentriskt.

Ofta börjar det med någon liten tanke som obett passerar min frontallob. Exempelvis kan jag fråga mig själv “hmm, undrar hur kinesisk grammatik fungerar”. Sedan händer någonting. Jag börjar göra efterforskningar och så glider tiden mig ur händerna som en inoljad sälkut. Några dagar senare har jag plötsligt samlat ett litet bibliotek med facklitteratur och går runt i huset muttrandes på fraser som “ni shi bu shi wo de mama?” (Är du min mamma eller inte?). En annan gång kommer jag plötsligt på att jag inte vet hur en dator är uppbyggd och några dagar senare mail-bombar jag min fru med excel-tabeller med olika sammansättningar av komponenter som jag vill ha hennes åsikt om.

Utan mina eskapader genom internets mer aparta annex så blir jag slokörad och butter. Bara jag får fylla mitt huvud med främmande språk, historia och meningslös trivia så är jag en mycket mer balanserad och glad Sebastian. Därför var jag nervös inför att bli förälder eftersom jag visste att det inte skulle finnas tid för sådant trams.

Nu som förälder så inser jag att jag helst missförstått problematiken. Tiden är en bristvara, det är ett givet faktum, men visst finns den där. I den åldern som Egon är nu så så sover han i bästa fall två pass under dagen, vilket i teorin ger mig upp till 3 timmar av egen tid. Sen har jag en så underbar fru som vid väl valda tillfällen, då hon märker att pappa börjar falla samman, tar Egon och säger åt mig att gå ut och springa eller skriva ett blogginlägg.

Problemet är snarare att ta vara på den tiden och använda den till saker som ger en någonting. När lite egen tid dyker upp dras man allt som oftast åt två olika håll. Å ena sidan finns det alltid något att reda upp i huset. Tvi åt den personen som kom på den heliga allmänneliga förbannelsen som är husets “att-göra lista”. Det gör ingen skillnad om man bor i en kemiskt steriliserad etta eller Northanger Abbey. Det tar aldrig slut.

Å andra sidan så finns det ingen som är så benägen att bara jiddra bort tid som en trött förälder med en timme för sig själv. Frestelsen att slänga sig på soffan och bara surfa runt är enorm. Det händer sig att det är precis det man behöver. Ibland är ingenting alls det enda som måste göras. Men om det börjar lida mot kväll och jag inte har gjort något annat än skött barn och kollat instagram så märker åtminstone jag att jag får lite angst. Hjärnan snurrar runt i cirklar och jag är en frånvarande och dålig far och partner. Det betyder inte att jag ger vika för jämnan. Det är svårt att låta bli. Att ge en telefon med 9GAG uppslagen åt en sömnberövad hemmapappa är som att ge sina nätbankskoder åt en bäver. Mycket aktivitet men väldigt lite blir uträttat.

Därför har jag börjat tvinga mig själv att göra något kreativt med mina dagliga timmar (eller minuter). Den senaste veckan har jag fridlyst första sovpasset från nyttogörande. Jag låter disken och dammet lägga sig som skarvar på en holme i Vörå medans jag gör saker bara för mig själv en stund. T.ex. har jag dammat av min hemmastudio och börjat spela in några låtar som jag har skrivit under åren. Jag har återupptagit tyskan som jag med beundransvärd konsekvens misslyckats lära mig i min ungdom. Jag har också tvingat mig att lägga iPaden till sidan och ge mig i kast med sista sidorna av Krig och fred som jag hållit på med i ett helt år. Sen kan jag reda upp i kaoset när Egon sover sin eftermiddagslur.

Det är själviskt, men det är nödvändigt. Det passar inte in i bilden jag har av föräldern som försakar sig själv totalt. Men det får mig att må så mycket bättre. Alla som har sett en trött och sur Sebben kan intyga att det inte är en vacker syn. Mår jag bra är jag en mycket bättre förälder och partner.

Så visst, minus 300 hemmafrupoäng för självbejakande aktivitet, men hittills verkar det värt det.

Hur gör ni?

söndag 19 februari 2017 - 20:51

Vi sover inte tillsammans

Att växa upp är att misslyckas med att leva upp till de regler man lagt upp åt sig själv. Man går omkring och tänker att man aldrig någonsin skall bli som X som gör Y, säker som man är när man ännu har långt kvar till att få omsätta sina ideal i praktiken. Sen, en vacker dag (eller möjligtvis en regnig dag när avloppet är stockat och mjölken är slut), så gör man precis sådär som man hade lovat sig själv att inte göra.

Som förälder gör ens oförmåga att leva upp till sina egna förväntningar sig ständigt påmind. Man hade ju planerat så mycket innan. “Jag ska aldrig blir som X”, “jag ska alltid göra Y” och “jag ska aldrig bli en sån som gör Z”. Snart nog märker man att det finns inget som så effektivt kan picka hål på ens pretentioner som ett litet barn och den sömnbrist det för med sig. Det är nog så enkelt att tänka “jag ska inte låta mitt barn vänja sig med att ha napp”, innan man har upplevt den magiska känslan som infinner sig när man kan förvandla ett skrikande spädbarn till ett tyst spädbarn genom att helt enkelt täppa till själva skrik-hålet.

Jag hade lovat mig själv att jag och Linn aldrig skulle sova isär när vi blev föräldrar. Eller “lovat” kanske man inte kan säga, det var egentligen något som verkade helt otänkbart. Jag och Linn har alltid varit sådana som tycker om att sova nära varandra. När vi var i USA på utbytesstudier så fick vi varsitt rum men sov på min 80 cm breda säng hellre än i varsin säng. Det var så trångt att man inte kunde svänga på sig utan att koordinera processen med den andra, vilket ledde till att jag vaknade kl 03:00 varje natt och utropade “BYT” varpå vi båda svängde oss och somnade om. Det här gjorde vi varje natt i över 4 månader, hellre än att sova i olika sängar.

Det är således kanske förståeligt att jag brukade reagera när par berättade om hur de periodvis har sovit skilt för att få vardagen att gå ihop. “Ojoj” tänkte jag, de måste nog ha haft det körigt. Inga lyckliga par kan somna utan sin partner bredvid sig. Så är det bara.

Och nu står vi här. Fem nätter i veckan sover Linn i ett annat rum medan jag sover bredvid Egon i hans spjälsäng (och ibland sked med densamme). Utifrån ser det för tragiskt ut. Vi har blivit det där gamla paret i en brittisk TV-serie från tidigt 90-tal som mest bor tillsammans för att ingen riktigt orkar med att ta tag i saken. De som bara mårar åpå för att scones måste bakas och te måste bryggas.

- Vill du hitta på något älskling?
- Inte egentligen...

Sanningen är en helt annan. Jag och Linn är nog lyckligare och starkare än vi någonsin har varit. Det handlar bara om att få pusslet att gå ihop. Egon har de senaste veckorna sporadiskt vaknat var 20:nde minut fram till morgonen. Linn har fortfarande så starka mammainstinkter att hon vaknar varenda gång Egon så mycket som fiser i sömnen, så hon blir helt enkelt för trött. Som psykolog måste hon vara något sånär skärpt när hon kommer till jobbet, så att sova i ett annat rum är helt enkelt den enda praktiska lösningen för tillfället. Det är en sak att ta en 10 minuters tupplur på kaffepausen som lagerarbetare. Det värsta som kan hända är att någon mekaniker får vänta en stund innan jag kan förklara för honom att jag inte har en blekfet aning om var den där saken han söker efter kan finnas. Skruv som skruv, ta en annan. Det vore en helt annan sak ifall Linn skulle slumra till med en klient i rummet. “Jodå jag lyssnar, fortsätt du bara. Det var något om din pappa va…?”.

När man väl accepterar att man har åldrats och att man, likt förbannat, håller på att bli precis som sina egna föräldrar, så märker man ofta att det inte är så farligt att avvika från planen. Det är helt okej att vara en tråkig gubbe som tittar på Skavlan och På Spåret. Att stiga upp klockan 6 på morgonen är egentligen ganska skönt och ibland kan man bli snål på ett wienerbröd.

Det är inte så farligt att sova i skilda sängar en liten tid. Visst skulle jag föredra att gosa med Linn varje kväll, men det går helt enkelt inte nu. Natten till lördag så har Linn Egon och då är jag oftast så trött att jag hellre delar säng med en full och arg Jabba the Hutt än en skrikande bebis, bara jag får sova ut.

Faktum är att det är lite spännande att sova skilt också. Om Egon sover bra så brukar jag smyga över till Linn, som en nykär tonåring på ett religiöst läger.

Det är, i det stora hela, rätt så charmigt.

 

torsdag 16 februari 2017 - 21:06

Hört hos Holmgårds (2)

Linn: De har Ben&Jerrys på REA, men vi ska väl hålla oss snygga så vi tar inget eller?

Sebastian: Ja det förstås

...

Sebastian: Men om du inte har med dig två stycken när du kommer från jobbet imorgon vill jag skiljas

torsdag 16 februari 2017 - 21:01

Den där känslan när...

Pappainstinkten tar över då frun stiger upp ur soffan och man tar krampaktigt tag om hennes arm för man är övertygad om att hon håller på att falla

tisdag 14 februari 2017 - 22:01

Taggad till tusen

Livet som hemmapappa har många fördelar. Man får se lill-ungen vakna varje dag och se hur han, likt sin far, stirrar ut i tomma luften och helst vill sitta tyst en stund innan han är redo att interagera med den yttre världen. Man lär sig se hans små egenheter och framhållningssätt som utvecklas vartefter; som den där minen han har när man lägger en ny leksak framför honom och han tar itu med den som en äldre herreman tar itu med något han hade tänkt göra men tillfälligt glömt bort. Han rätar upp sig och lägger på en min som tycks säga “Ja just det, det var ju det jag höll på med”.

Men en av de absolut bästa sakerna med att vara hemmapappa är att man får uppleva livet som klassisk hemmafru, helt befriad från sexism och förtryck. Att se livet som en kvinna på 50-talet såg det, med vetskapen om att ingen anser att din hjärna är mindre eller att din främsta uppgift är att tjäna din fru, är en ynnest som är få förunnad.

Ibland roar jag mig med att räkna hur många hemmafrupoäng jag kan få ihop på en dag. Att ha maten klar när Linn kommer hem ger 10 poäng. Att stryka kläder ger 20 poäng. Att få på sig strumpbyxorna utan att få hål på dem ger 30*. Ni fattar galoppen.

Eftersom att det idag är alla hjärtans dag var jag taggad till tusen, då jag såg ett ypperligt tillfälle att slå mitt rekord.

Vanligtvis brukar alla hjärtans dag bli lite som midsommar och nyår. Man tänker sig att det ska bli något storstilat – varma tallrikar och vikta servetter – men när det kommer till kritan så orkar man inte riktigt med. Det är lite som att få till stånd ett kafébesök med en vän man träffar för sällan, eller varför inte en trafikreform i vår nuvarande regering. Idén kommer lätt nog, men genomförandet är det värre med. Även om jag i teorin ser mig själv som en ganska så romantisk man så tycks jag inte komma mig för att göra något på just denhär dagen i februari varje år.

Men, eftersom jag nu är klassisk hemmafru så är det ju Linn, som är den byxbärande parten, som ska ha hand om presenterna. Jag ska bara laga mat och se vacker ut så kommer poängen bara att rasa in. Det hade jag åtminstone tänkt mig...

Trots förutsättningarna så började dagen ganska dåligt. Jag klagade på att jag var trött (minus 10 poäng) och sedan for jag t.o.m. iväg och arbetade i någon timme (minus 100 poäng). Sedan tog jag igen lite med att prata i telefon (5 poäng) och umgås med min mamma och syster (30 poäng). Sen började poängerna rasa in när Linn ringde och sa att hon blir lite sen från jobbet (100 poäng) men undrade om jag kunde lägga på kaffet tills hon kommer hem (10 poäng). När sedan Linn kom hem till varm, hemlagad mat (10 poäng) med blommor och choklad (50 poäng) så var rekordet inom räckhåll.

Om jag bara löper linan ut och utför mina äktenskapliga plikter så är det i princip klappat och klart...eller?

 

*om man ändå får hål på dem kan man ändå få 30 poäng om man kan tricket att lappa dem med hårspray

söndag 12 februari 2017 - 08:54

Saker jag lärt (del 3)

1. Barn har ingen heder
Om jag någonsin trodde att det faktum att jag spenderar mest tid med Egon skulle föda fram någon sorts lojalitet från hans sida så hade jag fel. När vi är själva så kan det gott gnällas och knorras, men så fort mamma kommer hem blir det idel leenden och skratt. Egon sjåpar sig, gullar, ålar omkring och gör konster som en kärlekskrank vattenpolomålvakt. Vad har hon gjort för att förtjäna det? Har du glömt vem som försöker hålla dig vid liv hela dagarna här hemma? Quisling!

2. Hemmapappor passar inte in ute bland folk
När jag och Linn var på dejt i fredags såg jag ut som man kan föreställa sig att någon som inte har sett den yttre världen på några veckor kan tänkas se ut i en folksamling. Jag var uppriktigt nervös. Jag stirrade omkring mig och pratade osammanhängande om irrelevanta saker. I ett skede började jag smeka bordet framför mig i ett rytmiskt mönster. Om ni tänker er GW Persson på speed så torde det vara ganska nära sanningen. Efter filmen satte vi oss på O’Learys en stund. Det gick betydligt bättre, men visst inser man att ens bästa date-dagar är bakom en när man seriöst funderar på att be personalen byta kanal till på spåret.

3. Ibland gör man vad som helst för en paus
Den förälder som påstår sig aldrig ha fejk-bajsat för att få en paus ljuger. Faktum är att jag tror att hela konceptet toaletter med lås är en trött förälders uppfinning. Vem annars kunde ha hittat på ett sätt att få säga “Nej nu måste jag nog låsa in mig, titta på telefonen eller läsa en bok i en kvart eller så. Ta över du” utan att den andre kan argumentera emot. Måste man så måste man ju. Genialiskt! Kom bara ihåg att spola och låta kranen gå en stund innan du kommer ut. Må så vara att ingen låter sig luras av det du gör, men du kan åtminstone ha artighet nog att anstränga dig lite grann..

4. Det finns en sak som är ynkligare än en man med feber
Det är en man som tar hand om ett barn med feber. Det är inte en vacker syn.

5. Ibland måste man tumma på sina principer
Du kan ha hur mycket regler och rutiner som helst kring nattningen, men om ungen vill gosa och sova sked så lägger du dig ner och sover sked. För det kan jag tala om för dig: det erbjudandet är högst temporärt. Sen när ungen blir äldre och “pappa” så småningom byts ut mot “skitgubbi” har jag på känn att man kommer sakna de där stunderna.