söndag 2 april 2017 - 22:07

Pedagogiskt för pampeser

Det har framkommit vid flera tillfällen här på bloggen att jag bryr mig om vilka böcker min son läser. Just nu känns det kanske fånigt – eftersom han mest bara tittar på bilderna – men vartefter han utvecklas och bara blir bättre och bättre på att ta till sig historier blir jag bara mer och mer bekymrad över vilka historier han fyller sitt huvud med. För det finns bra historier som kan ge en glädje samtidigt som de lär en något om verkligheten. I Aisopos fabler lär man sig moraliska dilemman, i Vem ska trösta Knyttet lär man sig om ensamhet och empati, i Vad säger ett russin? kan man lära sig … ja … vad ett russin säger. Det där sista var ett dåligt exempel, men jag håller fast vid mitt argument.

Därför så har jag och Linn försökt ladda upp med pedagogiska barnböcker, så som Hela familjen, som berättar om olika familjekonstellationer så att Egon kan lära sig att bra familjer kan se olika ut. Men vi har ett problem. Visst finns det ett stort utbud av bra pedagogiska barnböcker, men många av dem är anpassade för en betydligt mer urban miljö än den förort som vi bor i. Få är de böcker som beskriver den verklighet som Egon kommer möta när han växer upp intill en småstad i Österbotten.

Företagsam som jag är insåg jag, att där det finns en brist finns också en möjlighet. Det måste finnas fler föräldrar som suktar efter lärdomar för det pampesiska barnet. Vem skulle kunna fylla detta tomrum? Vem är föräldern i Österbotten som kunde tänka sig att (för en blygsam ersättning) skriva en bildande text för barn? Vem kan äta en liter glass under en kväll utan att få kalasmage?

C’est moi!

Jag har redan börjat spinna på några idéer. De är fortfarande i planeringsstadiet, men jag tänkte att jag skulle presentera dem här, ifall någon rik förläggare skulle råka titta förbi. Just in case förstår ni.

1. Lillebror blir döpt … igen
Lärorik historia om en familj som går med i en väckelserörelse. Alternativa titlar; Totte tolkar tungotal eller Håkan hittar helvetet.

2. Aja baja Pappas bysso
Stojig berättelse med viktiga lärdomar om korrekt vapenförvaring

3. Malte får mässling
En historia om en pojke vars föräldrar är vaccinmotståndare. Innehåller bra tips för hur man pratar om sjukdom med barn. Vårdande salva medföljer.

4. Storebror flyttar in
Dalles storebror har studerat folkloristik i Åbo, men nu flyttar han in i mammas källare. Hurraa Dalle!

5. Nina nallar en gran
Wow, en med en röd rosett på, den tar vi! Moralisk läsning i juletider.

6. Totte rymmer från talko
Vikten av samarbete blir tidigt aktuellt i de österbottniska hemmen.

7. Hurri hittar hem
En berättelse om Evert som blir kvarglömd på sjukhuset i Seinäjoki.

 

 

Jobbar du på Schildts&Söderström? Jag kan nås på sebastian.holmgard@gmail.com. Jag ser fram emot ett gott samarbete!

torsdag 30 mars 2017 - 21:42

Om sanningen ska fram

Ju längre ett förhållande varar, desto mer villig blir båda parterna att berätta sanningen. Och då menar jag hela sanningen, både det ens partner vill veta och det hen helst inte vill veta. Efter en tid ger man liksom upp med att försöka upprätthålla det lilla av fasaden som möjligtvis finns kvar. Det tror jag gäller de flesta förhållanden. I början kanske man inte direkt ljuger, men man är noga med att välja ut de delar av sanningen som får en att framstå som duktig, intelligent och en hyvens typ. Det är en mänsklig instinkt. Det är den lilla rösten i bakhuvudet som låter en veta att det går bra att erkänna att man är rädd för hästar, men att det nog inte är läge att berätta om den där gången som man spelade klädpoker på ett religiöst barnläger – för det var en grej man hade hört att folk gör – men inte hade fattat att spänningen med klädpoker först och främst ligger i att det finns representanter med från det könet som anses attraktivt som också är med och spelar. Intressanta och lite pinsamma fakta: absolut. Pre-pubertala korvkalas: helst inte.

När man har varit ihop en tid så ger man så småningom upp i kampen att framställa sig själv som någon mer än man egentligen är. Man släpper sina hämningar och plötsligt känns det helt okej att prata med sin partner om vilka kändisar man har som frikort* samt detaljerade beskrivningar av hur ens matsmältningssystem behandlar olika matvaror. Den falska marknadsföringen är som bortblåst.

Det är naturligt, men inte särskilt taktiskt. Om man tänker på det, så skulle det smartaste vara att göra tvärtom; att bli mer och mer selektiv med sanningen ju längre tiden går. I början av ett förhållande är man ju så hög på hormoner att man utan skrupler skulle acceptera vad som helst som ens partner någonsin gjort. Om Linn i början av vårt förhållande skulle ha berättat för mig att hon var en lönnmördande buddist som klädde sig i djurkostym och åt maskrosor om kvällarna skulle jag ha avfärdat hela grejen som en lite apart hobby. Ett excentriskt tidsfördriv. Något hon behövde göra för att få en paus från sin egen gudomlighet. Det är ett gyllene läge att få allt det där man skäms över ut i det öppna utan att behöva frukta konsekvenserna

I ett långvarigt förhållande är det helt annorlunda. Nu tar jag varje liten bristfällighet som Linn erkänner och lägger det i min djupaste själ, för att sedan ta fram vid lämpligt tillfälle och använda det emot henne. Det tillfället är vanligtvis när vi är osams om något dumt som jag har gjort. Anfall är bästa försvar! Information är makt. Ett vapen som går att använda mot den andra. Nu, om någonsin, vore det läge att självcensurera lite grann.

Det kan låta elakt och destruktivt, men det kan också vara ganska så roligt att försöka manipulera och psyka varandra. Det kan till och med bli en typ av sport som man kan tävla i som par. Jag och Linn underhåller oss själva med det ibland. Visst, det tog mig en lång tid innan jag blev så bra på det att jag kunde mäta mig med Linn. Inte för att hon på något sätt är särskilt manipulativ, men som legitimerad psykolog så har hon ett visst försprång när det kommer till mental krigföring. Idag tycker jag att jag faktiskt är rätt så duktig.

Till exempel så har jag länge hållit på med en gnäll-kampanj för att få Linn att gå med på att köpa en robotdammsugare. Jag tycker det vore genialiskt. Vi skulle spara enormt med tid, samtidigt som vi skulle få en kul grej som jag och Egon kunde leka med på dagarna. Vi skulle titta på den när den ränner av och an här hemma. Vi skulle leka med den och ge den ett namn. Den skulle bli en del av familjen.

Linn, oresonlig och bakåtsträvande som hon är, verkar inte alls förstå hur briljant min idé är. Hon säger saker som “det tar inte så länge att dammsuga”, “det är så mycket pengar det handlar om” och “jag vill inte ha din förbannade helvetesmackapär i födelsedagspresent”.

Jag har tjatat utan resultat i ungefär ett halvår nu, ända tills idag. När Linn kom hem från jobbet så hade hon en lite ledsen min, den där minen hon har när hon nojar över något. Hon frågar mig, med en olycklig klang i rösten; “tycker du att jag bestämmer för mycket?”. Jag skrattar, ger henne en stor kram och säger tröstande: “naturligtvis inte, varifrån har du fått en så befängd idé?”. Hon svarar: “Jag började bara noja över det, att jag hämmar dig, för jag vill verkligen inte vara sån”. Jag håller om henne hårt och säger “nämen älskling, oroa dig inte. Jag är världens lyckligaste man och jag känner mig verkligen inte hämmad”.

Sen…

Det är ju det där med dammsugaren förstås

Så nu sitter jag här och bläddrar mellan olika modeller på webben, med en segerns sötma rullandes på tungan. Sebastian vs Linn 1-0

Jag tror den ska heta Jens!

 

*Här är jag och Linn helt överens: Ryan Gosling varje dag, eventuellt Ryan Reynolds.

linnsebastian 2

Foto av Linda på Lysa Photography.

tisdag 28 mars 2017 - 21:40

Det blir aldrig av

Vi har en ritual här i familjen. Nåja, ritual är egentligen fel ord. Det är egentligen en sorts charad.

Varje dag skickar Linn ett meddelande från jobbet där hon frågar “vad ska vi hitta på ikväll?”. Vi bollar förslag och gör upp en mängd olika planer för vad vi ska göra när hon kommer hem. En kväll ska vi möblera om. En annan kväll ska vi se en film. Ibland ska vi baka något, ibland gå till stan tillsammans och titta i skyltfönstren. När vi kommit överens om kvällens program säger vi hejdå och väntar på att hon ska komma hem så vi kan sätta igång.

Ingen säger det vi båda vet; att våra planer med största sannolikhet aldrig kommer förverkligas. Vi håller minen och låtsas som att vi har alla intentioner att verkställa våra imaginära planer. Sedan går vi i de fotspår vi har gjort dagen innan och ser maktlösa på när dagen svischar förbi, som ett tåg förbi Bennäs station, eller ankomsttiden som det där tåget lovat att hålla. Ingen av oss säger något. Ingen av oss erkänner. Vi går och lägger oss utan att någon av oss har anmärkt det faktum att allt det där vi tänkte göra aldrig blev av.

Det kan tyckas onödigt, kanske till och med lite tragiskt att göra upp planer som aldrig förverkligas. Faktum är att det är ganska skönt. Just nu befinner vi oss i en situation där det är svårt att hinna med. Tiden räcker sällan till något annat än det mest väsentliga. Om man hinner med de tre “m:en” (mat, mys och mersonlig hygien) får man vara nöjd om man hinner gå till sängs innan man lägger sig. Det att vi hela tiden planerar att göra roliga saker tillsammans gör det lite lättare att orka med. Det är lite som att skriva önskelista inför julen. Att man inte får allt man önskat sig är sekundärt. Den där stunden när man får önska sig vad som helst har ett egenvärde, oförminskat av dess konkreta följder.

Så just nu fantiserar vi. Vi gör upp planer som aldrig blir av. Det får duga tills vidare. En dag, inom en snar framtid, kommer vi hinna förverkliga dem också

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.

Gustaf Fröding

onsdag 22 mars 2017 - 21:17

Ett öppet brev till Carola Ekman

För några veckor sedan hade jag den stora äran att få träffa den välkända och flerfaldigt prisbelönta bloggaren Carola Ekman. Vi var bjudna på ett evenemang tillsammans och jag hade förmånen att hinna byta några ord med henne under kvällens lopp. Jag tyckte jag klarade det rätt så bra, med tanke på att jag hade sovit väldigt dåligt, var lite star-struck och dessutom drabbades av den tankspriddhet som de flesta föräldrar upplever när de får en kväll för sig själva utan barn. Det var hur trevligt som helst, och den lilla kontakt jag och Carola hade gav mig intrycket att hon är en trevlig och genuint snäll person.

Under evenemanget så hade vi diskuterat att det finns så lite hemmapappor och jag hade nämnt att jag faktiskt inte känner till en enda. Jag antar att Carola hade snappat upp den observationen eftersom hon, efter evenemanget när vi gick mot våra bilar, sade något i stil med “du borde komma över på kaffe någon gång när du behöver lite föräldrasällskap”.

Det är i det skedet som någonting gick snett.

Det rätta svaret skulle vara “vad kul, jag kommer gärna” eller en av hundratals varianter därav. Det är något man säger, en social konvention. Det är ett vänligt förslag, som förtjänar ett artigt svar.

Den här biten av mänsklig kommunikation – vanlig, folklig artighet – är något jag ofta har problem med. Min hjärna jobbar snabbt, men inte särskilt strukturerat. Den låter sig lätt distraheras av saker som blänker. Ofta hamnar den in på sidospår och då händer det lätt att små artiga fraser, så som “hur är läget?” besvaras med en utläggning om den mongoliska arméns kosthållning istället för det betydligt mer acceptabla “tack bra, själv då?”. Ibland tycks min hjärna vara upptagen på helt annan ort, så min mun får ta hand om det sociala utan cerebral övervakning.

Vid just det där tillfället, då Carola mycket vänligt föreslog att vi borde träffas någon gång, hörde jag mig själv säga:

“Jag har redan en mammagrupp”

I stunden verkade det vara ett helt acceptabelt svar. Lite trivia som kunde vara kul för henne att veta. Jag gick till min bil, glad i hågen, och körde hem. Det var först efter att jag hade kommit hem, och min hjärna anlände en tid senare med egen transport, som det plötsligt slog mig. Vad SA jag egentligen?

Det första stadiet av sorg är förnekelse, och jag försökte övertyga mig själv att jag oroade mig i onödan. Ingen skada skedd. Linn gjorde ett tappert försök att trösta mig och sa “kanske det inte lät så illa som du tror”, varpå jag ordagrant återgav det jag hade sagt. En del av ljuset i Linns ögon försvann den kvällen när hon suckade och gav ifrån sig ett uppgivet “oj…”. Jag berättade storyn åt den omtalade mammagruppen och hoppades lite att deras gensvar skulle vara ett frågande “var det allt? Vad är det att hetsa upp sig över?”. Så blev det naturligtvis inte, och deras hjärtliga gapskratt övertygade mig till sist. Det var nog precis så illa som jag trodde.

Därför, ifall Carola, eller någon i hennes närhet, av en händelse snubblar över det här inlägget vill jag, å det djupaste, be om ursäkt. Det var inte meningen att vara fräck och det var absolut inte min intention att antyda att jag inte skulle vilja träffas igen någon gång. Det var helt enkelt ett misstag. En snodd på tråden. En hjärn-fjärt.

Det var dumt sagt, inte illa ment. Jag hoppas det inte verkade så.

Med vänliga hälsningar
Sebastian

 

söndag 19 mars 2017 - 21:19

Pestens tid

Jag har aldrig begripit vad folk menar när de pratade om influensasäsong. Att växa upp med två lärare till föräldrar, tre syskon, ett flertal hundar och en i allmänhet slapp attityd till personlig hygien har gett mig ett näst intill ogenomträngligt immunförsvar. Därför blir jag nästan aldrig sjuk. Lite snuvig kan jag bli, men under hela min skolgång kan jag bara minnas två gånger då jag har varit hemma i feber, och en av de gångerna värmde jag termometern på nattlampan*. Därför har jag aldrig aktat mig för, eller ens märkt av, den årliga influensaepidemin som brukar svepa igenom samhället.

Livet som hemmapappa har breddat mitt perspektiv i det här avseendet. Plötsligt är influensasäsongen årets största händelse; en årligt återkommande högtid av bedrövelse. Förutom snoret, gråten och de nattliga sjukhusbesöken är man helt och totalt fråntagen all social samvaro. Det är som att pesten slår till bland alla småbarnsföräldrar. Ingen vågar träffas för smittorisken. De hus som har drabbats hänger ut halm på sin dörr för att visa att farsoten slagit till och ingen äga längre in- eller utträde. Om morgonen räknar man sina överlevande samtidigt som far- och morföräldrars bilar ränner till och från sjukhuset utanför fönstret med de senaste offren. Skriet “bring out your dead!” ekar över gatorna, där man sitter inomhus med sitt barn från morgon till kväll.

Tristessen är total.

Jag börjar hitta nya sätt att underhålla mig. Egon har en leksak som ursprungligen är en svans till en hund, men vars nuvarande funktion är tuggleksak vid matbordet. Den senaste veckan har jag, varje gång som han tappat eller slängt den, plockat upp den och lagt den till mitt öra som om den vore en gammaldags hemtelefon. Det har utvecklats till ett litet surrealistiskt skådespel. Jag svarar “Holmgård” och stirrar ut i tomma intet så som människor gör när de pratar i telefon. Sen säger jag “jodå han är här” och kastar en snabb blick åt Egons håll. Efter ytterligare några artighetsfraser lägger jag handen mot botten av svansen där, i min fantasi, mikrofonen sitter innan jag tittar uppfordrande på Egon och säger “det är till dig”. Sen räcker över svansen åt en bebis som vid det här laget är både förvirrad och rätt så arg. Det här har jag gjort ungefär 20 gånger per dag åt en publik som består av mig själv, en perplex pojkvask och en fet liten hund som verkar lika förbryllad som ungen. Jag skrattar högt varje gång. På riktigt.

Det är inte vackert.

Jag trivs egentligen rätt bra för mig själv, men efter några dagar börjar till och med jag bli lite lös i limningarna. Jag får stugfeber helt enkelt. Tomheten trycker mot mina trumhinnor och tankarna snurrar i cirklar. Jag börjar fundera på saker jag annars inte lägger energi på, som varför båtar flyter och vad böcker som jag läst egentligen vill säga. Förutom det så hittar jag på dadaistiska dramer att spela upp för mig själv. Ni hör ju själva, det kan inte vara hälsosamt. Det är som att till och med min hjärnas elektriska impulser håller på att dö tråkighetsdöden och det jag upplever är deras sista spasmodiska försök att få något att hända.

Men även småbarnsföräldrarnas svarta natt har ett slut. Nu är vi äntligen friska igen och har vågat oss ut i världen. Egon är sitt vanliga jag, om än lite extra entusiastisk, som att han försöker kompensera för förlorad tid. Nu ikväll lade jag ner honom ungefär en meter bort från lådan där hans leksaker är, tittade bort en sekund och så plötsligt hörde jag hur lådan vältes på ända och alla sakerna åkte ut över golvet.

Vi repar oss nog.

 

*sorry mamma

torsdag 16 mars 2017 - 21:02

Böcker för barn av den simplare sorten

Jag gillar böcker. Gillar!

Inte gillar på det sättet att jag läser deckare på tåget och toan och tycker om det. Jag gillar böcker som en gris gillar lera, som ett hund gillar dragkamp eller som Kanye West gillar Kanye West. Jag är besatt. Jag köper ungefär dubbelt flera böcker (ofta begagnade) än vad jag någonsin kommer kunna läsa. När jag ser mig själv i framtiden ser jag en vision där någon undrar något på en middagsbjudning och jag klättrar upp på en stege vid bokhyllan, dammar av en bok och viktigt grubblar med pipan i munnen “jag tror den här kan vara något för dig”. Nåja, för det första är vår bokhylla 1,90 hög, för det andra ser Linns hökögon dammet innan det lagt sig och för det tredje testade jag att röka en gång och har mardrömmar om det än.

Även om jag, som mången förälder, strävar till att låta mitt barn växa upp till sin egen person, så gör jag allt jag kan för att han ska finna glädjen i att läsa. Delvist för att jag önskar att han skulle hitta samma tillflykt som jag själv hittade i böcker, men också för de utvecklingsmöjligheter böcker erbjuder. Jag upplever att man utvecklas som människa, breddar sitt perspektiv och sin förståelse, när man lever sig in i någon annans värld så totalt som man bara gör när man läser en bok.

Well...

Problemet är att Egon inte alls verkar ha den litterära förmågan i sig. När vi läser någon klassiker tillsammans blir han rastlös redan efter någon minut och vill ner och snurra istället. Han verkar helt ointresserad av den metafiktiva aspekten av Nalle Puh. Symboliken kring kärlek och ensamhet i Den lille prinsen verkar gå honom förbi totalt. Även den enklaste av Aisops fabler verkar vara för svår för honom. Han bara sitter där och gör pruttljud. Ett barn med begränsad begåvning. Dreglande och oförstående. Nej, han fattar helt enkelt inte.

Skam den som ger sig. Jag har, efter mycket efterforskning, hittat några böcker som passar även för barn som Egon som inte förstår så bra. Om ditt barn också är av den simplare sorten så kan jag varmt rekommendera de här. 

 

1. Gissa hur mycket jag tycker om dig

IMG 20170316 175914En klassiker. Förutom att det är en fin liten historia så är den lätt att göra lite rörelser till. Egon tycker om att titta på när jag sträcker händer upp och till sidorna för att visa hur mycket jag tycker om honom. Den här upplagan har också tjocka och bra sidor som går att tugga på, vilket kan vara kul för stora som små.

 

2. Vad är det som låter: Klassisk musik

IMG 20170316 180116

Böcker som ger ljud ifrån sig kan vara en förälders bästa vän eller en förbannelse för hela hushållet. Det gäller att hitta en med ett behagligt ljud, och den här boken som Egon fick i gåva av sin faster är riktigt bra, speciellt i jämförelse med en annan av Egons favoritböcker som låter som en gäll fagott spelar en melodi som exakt inte är hjulen på bussen

 

3. Hopplösa Hilda

IMG 20170316 180201Den här boken är en liten doldis. Historien i sig är lite väl simpel, men bilderna är helt otroliga. Varje uppslag är smockfull med saker att titta på, och Egon kan sitta och stirra på sidorna rätt så länge utan att få tråkigt. Det finns också några saker som finns gömda på varje uppslag som lite äldre barn kan roa sig med att leta efter. Om ni hittar roboten på sida 4 får ni gärna höra av er för jag ger upp snart.

 

4. Vems rumpa är det?

IMG 20170316 2En bok på rim om rumpor. Jag ser ingen orsak att säga mer än så.

 

5. Råttan Bettan och masken Baudelaire

IMG 20170316 180140Den här boken är en gåva från Linns kusin och den är helt suverän. Den innehåller dikter om allt från grannar till en förälders kärlek till någon som rider på en spindel. Den har fina illustrationer som Egon tycker om att titta på och rytmiken tycks ha en lugnande effekt. Dikterna är klipska, fina och inte sällan roliga. Jag kan inte rekommendera den här boken varmt nog. Den är fantastisk!

tisdag 14 mars 2017 - 21:09

Nattliga eskapader

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

torsdag 9 mars 2017 - 14:21

Ingen borde vara feminist

Det blev lite konstigt igår. Jag började noja, så som jag regelbundet gör, att alla hatar mig och ville förklara mig och lära mig. Det blev ett lite märkligt och antiklimaktiskt inlägg på internationella kvinnodagen. Ni kan se det här inlägget som en omtagning.

 

Tänk vad härligt om det inte fanns några feminister. Tänk om de bara försvann, bara sådär tvärt. Som en duva ur en trollkarlshatt, eller sakligheten i en debatt så fort Timo Soini tar ton. Inga fler besvärliga facebook debatter, inga fler protestmarscher och inga arga krönikor. Inga fler frågor som “är du feminist eller?”. Puts väck. Borta. Vore det inte för härligt?

Tänk om ingen behövde gå runt med “feminist javisst" på sin tröja, utan om du ansåg att alla borde ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av kön så skulle du bara vara “normal”. Om du outtröttligt arbetade för kvinnors rätt till sina egna kroppar, till att inte kallas “hora” när de säger nej och till att inte objektifieras så skulle du inte kallas för feminist, bara “engagerad”. Det skulle inte längre vara ett politiskt ställningstagande att säga “kvinnor borde ha lika hög lön som män”, det skulle vara sunt bondförnuft, god sed, klädsam medmänsklighet. Självklart.

Det vore härligt, men vi är inte där ännu. Långt ifrån. Därför behövs feminismen.

Det är konstigt att folk ser feminismen som något extremt, något ute på kanten. Det är det inte. Att säga att “jag är för jämställdhet men jag är inte feminist” är ett oxymoron. Feminism handlar om allas lika rätt att välja sin egen väg. Det betyder att alla ska få följa sina drömmar och leva ut sin personlighet oberoende av kön. Feminismen är för alla. Det är ett epitet som alla kan, och bör, lägga till sig med. Chanserna är t.o.m. stora att du redan är feminist utan att veta om det.

Om du är en lycklig hemmafru som tycker att din dotter borde få bli vadhelst hon vill bli så är du feminist. Om du är en man som älskar nascar och öl som tycker att kvinnor borde få samma lön för samma arbete är du feminist. Om är skribent på MV-Lehti och anser att en kvinnlig chefredaktör vore lika bra som en manlig så bör du först och främst SERIÖST se över dina värderingar, men du är, likt förbannat, en feminist.

Tills vi har nått det jämlika samhället så kan du ta en liten funderare kring dina värderingar. Om de innefattar lika rättigheter för alla så ska du seriöst fundera på att börja kalla dig själv feminist. Vi behöver nämligen dig.

Om du däremot inte anser att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter så kan du också ta en funderare på vad du ska kalla dig själv.

Jag föreslår rövhål.

onsdag 8 mars 2017 - 22:02

Grattis... eller?

Uppdatering:

Jag blev medveten om att det kan uppfattas som att jag gnäller i det här inlägget, och hävdar att det borde vara min rättighet att gratulera kvinnor på kvinnodagen. Jag vill understryka att det inte alls var min mening. Jag var omedveten, sedan blev jag nojig att alla gick omkring och hatade mig. därför kände jag att jag ville fråga för att undvika liknande problem i framtiden

 

Jag vet inte vad jag ska säga på kvinnodagen.

Jag är feminist, och därför vill jag naturligtvis uppmärksamma den på något sätt. Trots att jag hade önskat vi skulle vara längre än så här i jämställdhetsfrågor och att kvinnor, lika ofta som män, skulle uppmärksammas för vad de åstadkommit vill jag ändå på något sätt belysa hur bra kvinnor är. Jag vill uppmärksamma alla kvinnliga forskare, författare, historiska gestalter och andra dignitärer som är kvinnor. Gud vet att de inte uppmärksammas tillräckligt. Jag vill också belysa de orättvisor som finns kvar; glastaket, lönegapet, stereotyperna och allehanda närmanden och kommentarer som är vardag för kvinnor världen över. Ni har mitt stöd och jag, liksom så många andra män, gör vad vi kan för att motarbeta orättvisorna trots att det inte alltid räcker till.

Men vad säger man till en kvinna på kvinnodagen?

Som manlig feminist är det svårt att veta ibland. Jag kommer inte ifrån att jag aldrig direkt har upplevt de orättvisor jag opponerar mig mot. Jag kan inte förstå, inte helt och hållet. För mig handlar feminismen om rättvisa, och för den vill jag visa mitt stöd. Men jag är ibland rädd för att uttala mig för mycket, ifall jag tar en plats i diskussionen som inte var avsedd för mig. En del av problemet är ju att vi karlar tar för mycket plats, på kvinnors bekostnad. Därför försöker jag att vara lite försiktig.

Jag började min dag med att skriva “grattis på kvinnodagen” på facebook. Jag skrev också att vi har kommit långt men att vi har långt kvar att gå. Jag tyckte att det var något säkert, som jag kunde säga utan att ta för mycket plats. Jag gjorde det i all välmening.

Nu ikväll gick jag in och ändrade på den statusen. Under dagen såg jag flera inlägg av kvinnliga vänner som skrev saker som att “att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera Jesus på långfredagen” och “kvinnodagen handlar inte om gratulationer, den handlar om allas rätt att behandlas lika”. Många skrev att det borde vara “självklart”.

Jag blev extremt illa berörd av det här. Jag visste inte att det fanns en hel grej kring det uttrycket. Jag blev också orolig för hur mitt uttalande kunde tolkas. Jag hade trott att jag var mer medveten än så. Blev jag nu placerad i ett fack med de som inte ser, som inte bryr sig, som inte förstår sig på?

Är det såhär de som blir arga på PK-eliten känner? Hur hände det här?

Jag vill visa mitt stöd för jämställdheten, feminismen och kvinnors rättigheter. Det är ett viktigt ämne som behöver belysas, och jag gör mitt bästa för att omsätta det i verkligheten. Jag vet tydligen bara inte hur man säger det eller om man ska säga något överhuvudtaget.

Kan någon berätta för mig?.

måndag 6 mars 2017 - 22:29

Något kommer till

Det mesta är tyngre och svårare när man är förälder. Det finns inte tid att göra de saker som man mår bra av i den utsträckning man skulle vilja. Intressen blir lidande, projekt man har börjat hamnar i standby-läge och känslan av att vara helt utvilad är en dröm du drömt någon gång, lika verklig som den där drömmen där dina händer förvandlades till kräftor och alla kallade dig för Lars av någon orsak. Ni vet.

Sen har man spontaniteten som försvinner. Visst kan man skoja till det med att byta plats på mellanmål och kvällsgröten en dag (gangsta!) men i övrigt är ens liv väldigt inrutat och geografiskt begränsat. Det är inte precis läge att boka en sista-minuten resa till Rom när man inte lyckas organisera sin dag så att man skulle komma sig iväg till affären för att köpa deodorant. Jag har sedan länge vant mig vid den lite blommiga doften av Linns deodorant. Den känns fräsch på något sätt.

Innan jag blev förälder var jag rädd att alla de här uppoffringarna inte skulle vara värt det. Nog visste jag att jag skulle älska min son, men man kan älska någon och ändå tycka att ens liv var bättre innan. Tänk om det blir så?

Jag har märkt att trots att ens dagar ser helt annorlunda ut nu så känns det, för det mesta, likadant som förut. Jag är fortfarande sur på morgonen, men jag har fortfarande nära till skratt och jag finner fortfarande min största lycka i att skämma ut Linn på allmän plats.

Men en sak är ny. Det är den där kicken av sprudlande glädje som infinner sig när Egon öppnar ögonen på morgonen och ler. Det är den där kicken när jag är ute och flänger någonstans och Linn skickar en video av henne och Egon via wattsapp. Så lyckliga som jag och Linn har varit när vi kunde dra iväg till Frankrike en sommar utan desto mera planering så kan jag inte minnas att jag någonsin känt den känslan förut. Den är helt och hållet ny. En sak som kommer till för allt det andra som tas bort.

Jag är inte säker ännu, men jag tror att det är just den känslan som gör allting värt det.

 

 

 

Om någon annars i sina irrfärder befinner sig i Larsmo imorgon kan ni ju komma in på en kaffe till Equity där jag och Carola Ekman kommer vara och diskutera föräldraskap och sånt. Varmt välkomna!