Ett år sedan, på dagen

söndag 25 juni 2017 - 22:19 | 4 Kommentarer

Bara han inte ser ut som sotarn

 

 

I morse kl 05:00 blev vi väckta av Egon. Det i sig är inte så märkligt. Om ett blogginlägg skulle produceras varje gång en förälder blir väckt av ett barn i någon ogudaktig timme så skulle internet snart ge vika under trycket. Just i morse kändes det dock något speciellt med att bli väckta just klockan 5. För det första så var det nytt rekord i oavbruten sovtid för Egon, som i vanliga fall vaknar där kring midnatt och klockan 3 för att få en drickpaus. För det andra så var det kusligt likt en morgon för exakt ett år sedan när han också väckte oss klockan 5 på morgonen.

Och det är en välsignad tur att det är den enda likheten mellan de två dagarna. Idag har vi bara ställt till med ett litet oskyldigt födelsedagskalas. Ifjol, minsann, tog det hus i helvetet.

Under graviditetens gång hade jag förberett mig mentalt för dagen D. Jag skulle vara fantastisk. Jag ville vara den lugna, sansade mannen som stöder sin fru klanderfritt under hela processen, som alltid gör och säger rätt saker och som förstår allvaret men inte låter det rubba hans inre lugn.

Det började inte sådär särdeles bra.

Jag minns att Linn väckte mig klockan 5 med ett finurligt leende på läpparna och sa “värkarna har börjat, vi kommer antagligen få barn idag”. Eller ja, det är tekniskt sett inte sant. Linn har berättat det för mig efteråt. Jag vaknade inte riktigt. Egentligen inte alls. Jag muttrade tydligen något till svar och somnade sedan om ett par timmar medans Linn vaknade varje timme med värkar.

Inte riktigt den superman jag hade velat vara. Just den morgonen hade jag nog lika stor chans på priset för “Årets äkta man” som Steve Bannon har för “Mr Universe”.

Resten av morgonen var också helt annorlunda än bilden jag hade haft i huvudet. Linn var lugn. Nästan förväntansfull. Inte alls den panikslagna individ jag hade föreställt mig att hon skulle vara, som jag själv skulle vara i samma situation.

Jag hade laddat ner en app som tar tiden mellan värkarna, för att se när det skulle vara lönt att börja åka till sjukhuset. När värkarna hade hållit på ett bra tag så bestämde vi oss för att kolla, bara för att se hur nära vi var. Till vår stora förvåning så visade appen att vi borde ge oss iväg snarast. Värkarna kom med bara några minuters mellanrum. Jag ville ge mig av direkt, men Linn sa att hon klarade sig så pass bra att hon inte trodde att det var bråttomt. Vi kompromissade och ringde sjukhuset för att be om råd. Budet jag fick av personen i andra ändan var att “stanna hemma så länge ni känner att ni klarar er utan hjälp”. Jag berättade vad de sagt åt Linn ord för ord, något jag nu i efterhand ångrar bittert. Hon är den mest envisa person jag känner. I hennes ögon såg jag den där lågan jag kan se där ibland. Challenge accepted. Om det inte var så att vattnet gick en stund senare hade vi nog suttit där än.

I bilen på väg till sjukhuset så blev värkarna värre, men ingen av oss trodde ännu att förlossningen var nära förestående. Väl framme visade det sig att hon var öppen 6 cm. Linn såg förvånad ut. Barnmorskan såg förvånad ut. Jag såg också förvånad ut, men inte för att jag förstod innebörden av vad som sagts, utan för att jag uppfattade det som passande att göra det i just det ögonblicket. Trots alla förberedelsekurser och böcker vi hade förkovrat oss i innan förlossningen så hade jag aldrig tagit mig tid att lära mig exakt vad som händer vid olika skeden av öppningsfasen. Följaktligen var frasen “du är öppen 6 centimeter” ungefär lika meningsfull för mig som “björnen prunkar unkna valthorn”. Som tur är så är jag en bra observatör av mänskligt beteende, och när barnmorska ledde Linn till en förlossningssal kunde jag snabbt dra slutsatsen att det betydde att det började dra ihop sig.

Jag tror att det är vanligt att man som partner känner sig lite malplacerad i en förlossningssal. Åtminstone gjorde jag det. Hittills hade det bara varit Linn och jag, och allt hon behövde fick jag stå till tjänst med. Nu fanns det proffs med i bilden som kollade saker, frågade saker och överlag fejade med henne. Plötsligt var det oklart vad jag skulle göra. Under de första 20 minutrarna satt jag på en stol, ungefär 2 meter bort från sängen, och koncentrerade mig på att inte vara i vägen. Det var först när barnmorskan sa att jag gärna får stå brevid sängen och pyssla om min fru som jag lite generat hasade mig fram till sängkanten och tafatt frågade “hur går det?”.

Jag försökte febrilt komma ihåg allt jag hade läst om hur man kan underlätta för sin partner under värkarna. Jag testade att massera hennes rygg lite grann och frågade om det fungerar. Linn, välsigne henne, vet hur känslig jag är när det gäller konstruktiv kritik och svarade “det är en bra idé, men jag tror det är bäst att du låter bli”. Att hon i det skedet, med all den smärta hon genomgick, tog mitt ömtåliga ego i beaktande är något som jag alltid kommer komma ihåg och uppskatta. Det är kanske bra att ha ett sådant minne från den dagen. Det enda jag minns att hon sade efter det var när barnmorskan mitt i en brinnade värk ojade sig “stackarn, vem är det som ställer till det sådär för dig?” och Linn sträckte ut ett anklagande finger från mig och brölade bakom lustgasmasken “det är DU!”.

När värkarna övergick till krystvärkar var första gången som Linn försvann. Ena sekunden var hon där, nästa sekund var hon borta. Hon hade gått någonstans djupt inom sig, till det ställe som jag antar att människor går när de måste genomföra det tillsynes omöjliga. Jag grät som ett barn. Dels för att jag såg hur ont det gjorde. Dels för att jag insåg hur nära det var att jag skulle få se vår son för första gången.

Efter ungefär 15 minuter så lades Egon upp på sin mammas bröst för första gången. Jag var fullkomligt oförberedd. Sedan morgonen hade jag ställt in mig på att jag skulle bli far innan natten, men det gick alldeles för snabbt. Vi hade kommit till sjukhuset bara 2 ½ timme tidigare. Jag har tagit bad som varat längre än så.

För tidigt var det också. Jag hade trott att det skulle ta hela dagen, möjligtvis hela natten. Jag hade sett det framför mig hur jag kör hem i mörkret, omskakad och trött. Så blev det inte. Klockan var 12:49. Det var knappt lunchtid ännu. Hur är det möjligt? Hur kan en dag börja utan barn och sedan fortsätta med ett barn? Skulle jag behöva laga mat ännu idag? Hur ska det gå till?

När jag tidigare hade föreställt mig det här ögonblicket så hade jag föreställt mig själv ungefär som Oprah när hon ger en bil åt någon behövande person, en perfeckt mix av glad och rörd. Jag skulle vara samlad. Närvarande. Istället var jag totalt och fullkomligt borta. Jag var fumlig, tafatt och rödgråten. Därför blev det så att när barnmorskan, antagligen i ett försök att kalla mig tillbaka till den riktiga världen, artigt anmärkte att “han liknar pappa” så var det första som slank ur min mun, med en röst som var lika mycket gråt som skrik, “det gör ingen skillnad, bara han inte liknar sotarn”.

Idag är det ett år sen vår lilla busunge kom till världen. Då var han bara en liten skrutt, bylte mer än bebis. Nu är han en liten sprallig pojke som tycker om att trumma, dansa, leka med Churchill och gosa. Han är söt som socker, glad som solen och viljestark som en spansk strandpolis. Vi älskar honom mer än något annat.

Grattis på 1-årsdagen, din lilla tok.

05 l2

Foto: Jan Holmgård

4

Kommentarer

  • hanna

    26.06.2017 12:54 (3 månader sen)

    bästa bästa! älskar din beskrivning av förvåningen o 6 cm. tror de flesta papporna upplever likadant :D så kul! kan du snälla skriva en bok istället. eller också. när man nu skulle hinna med det o en ettåring hemma. grattis föräldrarna!

    • Sebastian Holmgård

      26.06.2017 16:56 (3 månader sen)

      Haha! Tack :)


  • Cecilia

    26.06.2017 20:22 (3 månader sen)

    Haha, såå bra!


  • Maria

    28.06.2017 22:46 (3 månader sen)

    Oj nej, jag har skrattat så tårarna strittat. Fantastiskt beskrivet och berättat. Grattis på födelsedagen Egon! Vilken pappa du har!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.