Ett öppet brev till Carola Ekman

onsdag 22 mars 2017 - 21:17 | 16 Kommentarer

För några veckor sedan hade jag den stora äran att få träffa den välkända och flerfaldigt prisbelönta bloggaren Carola Ekman. Vi var bjudna på ett evenemang tillsammans och jag hade förmånen att hinna byta några ord med henne under kvällens lopp. Jag tyckte jag klarade det rätt så bra, med tanke på att jag hade sovit väldigt dåligt, var lite star-struck och dessutom drabbades av den tankspriddhet som de flesta föräldrar upplever när de får en kväll för sig själva utan barn. Det var hur trevligt som helst, och den lilla kontakt jag och Carola hade gav mig intrycket att hon är en trevlig och genuint snäll person.

Under evenemanget så hade vi diskuterat att det finns så lite hemmapappor och jag hade nämnt att jag faktiskt inte känner till en enda. Jag antar att Carola hade snappat upp den observationen eftersom hon, efter evenemanget när vi gick mot våra bilar, sade något i stil med “du borde komma över på kaffe någon gång när du behöver lite föräldrasällskap”.

Det är i det skedet som någonting gick snett.

Det rätta svaret skulle vara “vad kul, jag kommer gärna” eller en av hundratals varianter därav. Det är något man säger, en social konvention. Det är ett vänligt förslag, som förtjänar ett artigt svar.

Den här biten av mänsklig kommunikation – vanlig, folklig artighet – är något jag ofta har problem med. Min hjärna jobbar snabbt, men inte särskilt strukturerat. Den låter sig lätt distraheras av saker som blänker. Ofta hamnar den in på sidospår och då händer det lätt att små artiga fraser, så som “hur är läget?” besvaras med en utläggning om den mongoliska arméns kosthållning istället för det betydligt mer acceptabla “tack bra, själv då?”. Ibland tycks min hjärna vara upptagen på helt annan ort, så min mun får ta hand om det sociala utan cerebral övervakning.

Vid just det där tillfället, då Carola mycket vänligt föreslog att vi borde träffas någon gång, hörde jag mig själv säga:

“Jag har redan en mammagrupp”

I stunden verkade det vara ett helt acceptabelt svar. Lite trivia som kunde vara kul för henne att veta. Jag gick till min bil, glad i hågen, och körde hem. Det var först efter att jag hade kommit hem, och min hjärna anlände en tid senare med egen transport, som det plötsligt slog mig. Vad SA jag egentligen?

Det första stadiet av sorg är förnekelse, och jag försökte övertyga mig själv att jag oroade mig i onödan. Ingen skada skedd. Linn gjorde ett tappert försök att trösta mig och sa “kanske det inte lät så illa som du tror”, varpå jag ordagrant återgav det jag hade sagt. En del av ljuset i Linns ögon försvann den kvällen när hon suckade och gav ifrån sig ett uppgivet “oj…”. Jag berättade storyn åt den omtalade mammagruppen och hoppades lite att deras gensvar skulle vara ett frågande “var det allt? Vad är det att hetsa upp sig över?”. Så blev det naturligtvis inte, och deras hjärtliga gapskratt övertygade mig till sist. Det var nog precis så illa som jag trodde.

Därför, ifall Carola, eller någon i hennes närhet, av en händelse snubblar över det här inlägget vill jag, å det djupaste, be om ursäkt. Det var inte meningen att vara fräck och det var absolut inte min intention att antyda att jag inte skulle vilja träffas igen någon gång. Det var helt enkelt ett misstag. En snodd på tråden. En hjärn-fjärt.

Det var dumt sagt, inte illa ment. Jag hoppas det inte verkade så.

Med vänliga hälsningar
Sebastian

 

Kategorier:

Tankar

16

Kommentarer

  • Elisabeth Sundqvist

    22.03.2017 21:55 (5 månader sen)

    Hahahah, ja gick ju med er där o hörd på (jag var ju dendär som INT to i hand o presentera mig direkt efter Carro.. o sen blev de för awkward att mittiallt börja göra de.. nåja, Elisabeth här, hej!), hann tänka att "oj va kul om han vill umgås me oss nångång så man får skratta lite till" innan det konstaterades att du tydligen har tillräckligt många kompisar redan.. :'DD

    • Sebastian Holmgård

      22.03.2017 22:36 (5 månader sen)

      Ord kan inte beskriva hur mycket jag skäms just nu. Nåja, tur att du läste inlägget i alla fall, så du inte går resten av ditt liv och tänker "alltså den där Sebastian verkat ju trevlig i bloggen men i verkligheten är han ett riktigt as". Jag är snäll egentligen. Lite dum bara. Vill absolut träffas någon gång. Med tanke på hur det här har gått till är det kanske rättvist att jag bjuder på bulla...


  • Sandra Neuman

    22.03.2017 22:30 (5 månader sen)

    Får man tycka att det här nästan är lite gulligt! ;)

    • Sebastian Holmgård

      24.03.2017 11:20 (5 månader sen)

      Kul att kunna glädja någon :P


  • Kitty

    22.03.2017 23:16 (5 månader sen)

    Jag tänkte precis som Sandra. Lite gulligt nog.. Kunde se det framför mig, ditt svar, hur du nöjd kör hem och efter ett tag går ett ljus upp! Hahaa.. Been there done that! ;) Ibland märker man det redan samtidigt man hör sig själv säga orden, och snabbt försöker rädda situationen. :) Men nu fick du det uppordnat här iallafall. /Kitty

    • Sebastian Holmgård

      24.03.2017 11:21 (5 månader sen)

      Haha, jag hoppas det är det :)


  • Rebecca

    23.03.2017 00:00 (5 månader sen)

    Åh, det här inlägget gjorde min kväll!! Har känt mig nedstämd hela dagen, och nu sitter jag här med ett fånigt leende på läpparna :) Så tokigt det kan bli. Hoppas hon ser inlägget :)

    • Sebastian Holmgård

      24.03.2017 11:22 (5 månader sen)

      :)


  • Hebo

    23.03.2017 06:49 (5 månader sen)

    Så skönt att få ta del av andras vardagsångest! Jag är expert på att sätta mig i liknande situationer, tur att folk överlag är ganska förstående och förlåtande vad gäller hjärnfjärtar ??

    • Sebastian Holmgård

      24.03.2017 11:22 (5 månader sen)

      Jag hoppas, för bådas vår skull, att du har rätt :)


  • My

    23.03.2017 09:31 (5 månader sen)

    Ååå vad jag känner igen mig!! Kan fortfarande få skämsångestattacker för fjantiga saker jag kläckt ur mej vid fel tillfällen för länge länge sen. Även om det är längesen så minskar inte känslan av att vilja sjunka genom jorden... tyvärr.

    • Sebastian Holmgård

      24.03.2017 11:23 (5 månader sen)

      Förstår precis. Värst är det när det händer på kvällen så man inte kan sova sen.


  • hanna

    23.03.2017 10:03 (5 månader sen)

    :D stackars dej! kanske det ordnar sig iaf hhahaha #hjärnfjärt


  • Marica

    23.03.2017 15:57 (5 månader sen)

    Jamen hjärn-fjärtar är så jobbiga! Engång presenterade en polare sin nya pojkvän för mig och jag skakade hand och svarade Tack! Inget namn, inget trevligt att träffas, utan bara Tack! Tack för att du säger ditt namn och hälsar på mig. När det slog mig att jag betedde mig underligt så var stunden redan över och mycket konstig stämning ett faktum.

    • Sebastian Holmgård

      24.03.2017 11:25 (5 månader sen)

      Haha, oj vad glad jag blir. Gjorde EXAKT samma sak när jag träffade Timo Kotipelto för länge sedan. Jag tog ett stadigt tag om hans hand, såg honom djupt i ögonen och sa "kiitos". Jag tror att han fortfarande tror att det är det enda finska ordet jag kan ;)

      • Marica

        25.03.2017 10:14 (5 månader sen)

        Så skönt att man inte är ensam, min top 1 på listan är dock när jag för ca 2 år sen skulle presentera en jobbdel på ett möte med bl.a mina direkta kollegor men även 2 fabrikschefer, en logistik-chef, en it-chef och några konsulter (alla män!) och stod upp och tydligt sade orden "Nåja, nu ska vi nog få programmen för den där "omskärningsmaskinen" att fungera. INGEN rättade mig de första 2 gångerna jag sa omskärningsmaskin. (Sen kunde de inte hålla sig för nervösskratt vilket kunde ha att göra med att de kände en viss oro för att de inte visste om jag sade fel i misstag eller plötsligt tänkt påbörja en linje för kvalitetshandväskor för stilmedvetna möss och behövde skaffa mig produktionslinje för att få fram små läderbitar i lämplig storlek) Maskinen kan normalt alltså kallas för omRULLNINGSmaskin, eller varför inte skärmaskin. Men jag, jag kallas ännu "Omskärarin" i korridorerna!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.