Farföräldrar utan gränser

söndag 1 oktober 2017 - 22:37 | 1 Kommentarer

De senaste veckorna så har jag ofta fått leva med en konstig känsla i magen. Det är en sorts molande oro. Inte den sortens oro som pockar på din uppmärksamhet, som tar över dina tankar och kräver en åtgärd. Den här sortens oro ber om att bli ignorerad. Oron över något som inte går att göra något åt, men som ändå tåls att oroa sig över.

Den oron har jag gått med de senaste veckorna sedan jag började arbeta.

Som jag skrev tidigare här på bloggen så var tanken när jag började arbeta att vi skulle anlita nära och kära att sköta Egon de få timmarna jag arbetar. Sen visade det sig att det inte alls var genomförbart, så vi bestämde oss för att lägga Egon på dagis på minimitid och klara oss med det. Sen blev det så att Egon både gick på dagis OCH sköttes av släktingar, och jag och Linn kunde bara hjälplöst se på när tiden, tillsammans med våra ideal, sprang ifrån oss som en könsmogen kaninhane i parningstid.

Det är ett prekärt system vi har lagt upp för oss. Det är inte många minuters marginal i någon ände. Linn får ta Egon på cykel till dagis utom en dag i veckan då jag får sitta på med en kollega till jobbet. Sen hämtar morfar, farfar eller någon annan lämplig lösdrivare som vi anlitat Egon på dagis och lägger honom för att sova. Jag kommer hem från jobbet så fort jag slutar och tar över. Sen innan Linn kommer hem befinner jag mig i en märklig sorts limbo där jag vet att det finns tusen saker som borde göras, men istället sitter jag på golvet och bara larvar mig med min bästa kompis. I mångt och mycket känns det som att vara studerande på nytt.

Och den där oron är ständigt närvarande. Oron över om jag har kommit ihåg allt. Oron över att Egon ska känna sig otrygg på dagis. Oron över att vi belastar våra nära och kära för mycket. Oron över hur vi ska lösa den oförutsedda förändringen i morgondagens schema.

Samtidigt är vi så otroligt bortskämda som har tillgång till både ett underbart dagis och nära och kära som både kan och vill (eller som åtminstone besitter hyfs nog att låtsas vilja) ta hand om Egon när det krisar sig. Hur gör de som inte har det? Finns det något bemanningsföretag någonstans som hyr ut äldre släktingar som hjälp till barnfamiljer?

Granpower? Farfädrar utan gränser?

Kan ni tänka er vilka TV-serier man kunde göra av den yrkesgruppen?

En unge i timmen. Svärmor kan komma.

Som tur är så kommer det lätta upp här framöver nu. Vi har ökat vår kvot på dagis för att ha lite mera spelrum med Egon och jag har lite mindre kurser än tidigare. Som det ser ut nu så kommer vi kunna hämta Egon själva varje dag.

Fast, å andra sidan, känns det skrämmande likt något jag har sagt förr någon gång.

Taggar:

Kategorier:

Vardag

1

Kommentarer

  • Kitty

    04.10.2017 08:17 (19 dagar sen)

    Detta ständiga pusslande! Det kräver sin planering för att gå ihop. Det är verkligen tur att det finns släktingar som kan hämta eller sköta. själva hade vi inte så stort utbud, men vi klarade oss med det vi hade. När sonen började i skola så fick dottern börja på dagis FULLTID och vi hade endå tight med hämtningen för att hon inte skulle få för lång dag. Vi hade specialtider på morgonen för att hinna föra henne innan jag skulle köra iväg till Vasa eftersom jag börjat studera. Min vardag i 3 år! ständig ångest över att vara långa dagar bort från familjen och när jag var hemma så hade jag svårt att sätta prioritet på skolarbetet... Nu har jag barnen i åk 2 och 7 och de tar sig till och från skolan själva, vardagslyx! Allt har sin tid, plötsligt är barnen stora och bara sneglar snett på en när man erbjuder sin hjälp. Tack för ett "morgonskratt innan jobbet", dina förslag till tv-program vara bara för bra! /Kitty


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.