Fet och ful

söndag 4 juni 2017 - 22:13 | 16 Kommentarer

Det verkliga problemet sitter i huvudet

 

Jag skriver det här inlägget backstage i Schaumannsalen i Jakobstad. Om ungefär 30 minuter ska jag upp på scenen och sjunga Bohemian Rhapsody. Det är lite väl generöst av kören Tonfallet att lägga mitt namn där eftersom jag bara sjunger en vers i en låt under en konsert som går lös på 2+ timmar, men jag klagar inte. Faktum är att jag tror jag stjäl en av de där affischerna innan jag far hem ikväll. Den får bli en av de där grejerna som jag ska lämna fram på bordet “i misstag” när Egon är lite äldre i hopp om att han börjar fråga mig om mitt förflutna som musiker. Jag ska vara den där motvilliga pappan som säger något vagt om en begynnande musikkarriär som blev lagd på is för familjens skull.

Det är, strikt talat, inte sant, men det kommer låta sååååå coolt!

Jag försöker få håret att hållas i något som påminner om en ordnad frisyr. Man vill ju se bra ut för folket på främsta raden. Jag börjar tänka på hur ovan jag egentligen är att hålla på med sånt här, hur annorlunda det känns i jämförelse med när jag stod och gjorde samma sak inför ett gig med mitt gamla rockband när jag var kring 16-17 år gammal. Då skulle jag aldrig ha stått framför en spegel och försökt snygga till mig. Jag tyckte det var ytligt att hålla på med sånt. Inget för lite mer djupa människor, så som jag själv. Eller ja… det var vad jag sa åt mig själv att var orsaken. Egentligen handlade det om att jag trodde att det inte tjänade något till. Att försöka snygga till håret skulle bara påminna mig om vad jag på riktigt tyckte om mig själv.

Jag var fet och ful.

Jag har alltid haft problem med vikten. Redan som liten var jag ett ganska så mulligt barn. I lågstadiet övergick jag från att vara mullig till att, så småningom, bli vad man kan kalla för tjock. Trots att jag höll på med både ishockey och fotboll flera gånger i veckan så fortsatte min vikt klättra uppåt. I högstadiet, när jag slutade med hockey, så blev saken ännu värre. Nu var jag inte längre bara tjock. Jag var den tjockaste personen jag kände.

10400663 24046069890 2401 n

När jag var som störst vägde jag närmare 130 kg, tränade i princip inte alls och klarade inte av att springa 2 km utan att gå ibland.

I 17-18 års ålder hände det någon gång att jag fick hjärtklappningar när jag bara satt och gjorde ingenting, och då blev jag på riktigt blev rädd och tvingade mig att göra något åt saken.

4674 86913119542 4333383 n

Det var inte enkelt. Den svåraste delen var nog att brottas med alla de hjärnspöken som jag hade skapat åt mig själv under åren. Det tog nästan 1 år innan jag kunde gå ut och jogga utan att inbilla mig att alla förbipasserande bilar skulle tuta och ropa något åt tjockisen som är ute och springer. Jag var ofta arg, ledsen och besviken när jag var ute och sprang, och det fanns långa perioder där jag inte kunde förmå mig att göra någonting alls, men så småningom började jag också se resultat.

23 programblad

Ungefär 4 år efter det att jag var som störst vägde jag 82 kg, tränade varje dag och sprang en gång ett halvmarathon för mig själv en kväll för att jag ville testa hur det kändes. Jag hade inte längre hjärtklappningar då jag satt, men nu svimmade jag nästan varje gång jag ställde mig upp istället.

Sommar2013 2

Så, det blev en mellanväg. Idag är jag lite mullig. Pappakropp, sådär eufemistiskt sagt.

Det finns något vrickat över hur vi pratar om vikt.

Under alla de år som jag har kämpat med min vikt så har jag fått höra det mesta. Råd, förmaningar, uppmuntran och hån. Otaliga är de förslag folk har gett mig för vad jag borde göra. Nästan aldrig har jag bett om dem. Det är något folk tycks känna att de behöver få sagt bara. Deras rätt att säga, min skyldighet att lyssna till. Folk har en bild av vad som orsakar övervikt, vad som gör att man går ner i vikt och varför man borde göra det. Av alla de saker som jag har hört under åren har jag märkt att den här bilden ofta grundar sig på missuppfattningar, misinformation eller ren okunskap. De flesta har hjärtat på rätt ställe, men missförstår problemet.

Övervikt, i min erfarenhet, är ett mentalt problem. Den praktiska biten av att gå ner i vikt är enkel. Det finns hundratals dieter som alla suger ungefär lika hårt, men nästan alla går ner i vikt om de följer någon av dem. Problemet ligger i att bryta mönster, döda hjärnspöken och få upp självförtroendet så man själv kan tro att man klarar det. Och där hjälper det inte hur många böcker om kolhydrater någon har läst så kan de inte lösa de problemen åt någon annan. Där måste alla hitta sin lösning själv. En lösning som också är hållbar på långsikt.

Faktum är att sedan jag på riktigt blev intresserad av hälsa och började läsa böcker om hälsosam mat och träning så har jag bara gått upp i vikt.

Jag skriver inte om det här bara för att tillfredsställa något bisarrt behov av att exponera mig själv, eller för att gotta mig i min egen excellens. Jag skriver det för att jag upplever att det är en dimension som sällan kommer upp när det kommer till hälsa. Det skrivs vitt och brett om dieter, träning, diabetes och fat shaming. Allt det där är viktigt och intressant, men det är bara en liten del av det verkliga problemet.

Det verkliga problemet sitter i huvudet. Det såg jag när jag försökte gå ner i vikt. Jag ser det fortfarande. Hjärnspökena finns kvar. Jag har aldrig slutat vara tjock.

Det gör ingen skillnad hur många kilo jag går ner så är jag inte, och kommer aldrig bli, smal. Jag är en tjock person som för tillfället, tack vare medveten ansträngning, inte väger så mycket.

För det första, rent fysiskt är min kropp ganska annorlunda. T.ex. finns det en person i det här huset som har bristningar på magen, och det är inte hon som burit på ett barn. Om jag inte anstränger mig, har jag en framåtlutad hållning som jag lade till med i lågstadiet för att försöka få tröjan att dölja magen. Dessutom är min kropp fortfarande inställd på att ligga där kring 120 kg, vilket gör att min vikt skjuter i höjden direkt jag inte aktar mig. Många som går ner i vikt kämpar med det här, vilket är en av orsakerna till varför så många av oss får tillbaka kilona. Allt det här gör att många av de komplex och fobier jag hade innan fortfarande finns kvar, men i lite annan form.

Men, framför allt är jag fortfarande tjock rent psykiskt. Det tar sig uttryck bland annat i hur jag äter — vilket skulle få varje självrespekterande dietist att sätta sina chiafrön i halsen — men också i min personlighet. Oberoende av hur självsäker jag är i övrigt kommer jag aldrig bli bekväm med att t.ex. gå till simhallen. Jag är obekväm med många sorters beröring, med undantag för min fru och son. Om någon skrattar på gatan är min första instinkt att gå undan, utifall att de skrattar åt mig och tänker säga något elakt.

Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt rent praktiskt. Det svåra ligger i att läka de mentala såren. Det är en kamp som kräver både mer kraft och mer tid.

Jag själv kommer nog aldrig bli helt klar med den kampen, men det är något jag också lärt mig leva med. Det är som man säger; bilringarna går aldrig ur...

13321940 10153793298868789 8578570560057062195 n

Taggar:

Kategorier:

Tankar

16

Kommentarer

  • Linnw

    05.06.2017 15:27 (4 månader sen)

    Jag ville bara skriva och säga att ditt bidrag till Tonslagets konsert var helt fantastiskt! Wow! Jag satt med rysningar och önskade att du sjungit hela låten och inte bara en vers. Bästa rösten jag hört på otroligt länge och nu överdriver jag inte alls, hoppas du uppträder snart igen!

    • Sebastian Holmgård

      05.06.2017 21:21 (4 månader sen)

      Ojojoj. Jag är lika rörd som jag är generad. Tack!


  • Meja

    05.06.2017 17:32 (4 månader sen)

    Jag känner SÅ igen mig!! Är en viktpendlare av rang, och har väldigt svårt att hänga med i svängarna rent mentalt. Ofta känner jag mig tjock när jag är smal och tvärtom. Vet inte varför jag har så svårt att hålla mig "mitt på vägen", det blir antingen självspäkning eller hetsätning. Finns som inget mittemellan... Det jag tycker är jobbigast är alla kommentarer man får om sin vikt, då man gått ner i vikt - aldrig då man gått upp! "Va mager du ha vaari!!" eller "Va fin du e!" (får alltid lust att svara "Var jag hemskt ful förut då eller?"...) Folk skulle kunna hålla sina kommentarer för sig själv. Min vikt är min privatsak, inte ett samtalsämne på kafferasten.

    • Sebastian Holmgård

      05.06.2017 21:24 (4 månader sen)

      Exakt! Folk sa också "nu ska du inte gå ner mer, du blir för smal" åt mig från det att jag vägde 110kg neråt. Det är som att folk vill säga något, men vi har inte någon allmänt accepterad formel för vad man säger åt någon som går ner i vikt. Så som du säger, om man inte är säker är det allmänt sett en bra idé att inte kommentera folks utseende.


  • Anna

    05.06.2017 17:41 (4 månader sen)

    Tack för att du skriver detta! Ett mkt viktigt inlägg!

    • Sebastian Holmgård

      05.06.2017 21:24 (4 månader sen)

      :)


  • En mamma

    05.06.2017 21:34 (4 månader sen)

    Hade aldrig haft problem med vikten innan jag fick barn. Nu pendlar den uppåt och neråt. Övervikt finns i släkten så inget konstigt där det finns det väl mer elle mindre i dom flesta. Jag känner dej sedan länge och tror aldrig bag tänkte på Sebben som "den tjocka" elle nåt i den stilen. Du var den snällaste och roligaste man kunnat träffa och föra alla konstiga diskussioner med. Men let's face it när det gäller vikten. Sommrarna blir bara kallare då är det bra med lite extra hull så man inte fryser;) dessutom kan man inte vara som alla andra. Du är bra som du är smal ellet tjock. Men hjärnspökena är en klass för sig och dom är svåra att utrota oavsett om det gäller vikt elle något annat man stör sej på typ att man tycker man har en stor näsa eller stora fötter.

    • Sebastian Holmgård

      07.06.2017 22:04 (4 månader sen)

      Jodå. För tillfället känner jag mig ganska så väl förberedd för en kall sommar ;). Vad fint skrivet, tack så hjärtligt! :)


  • Mamman

    05.06.2017 22:18 (4 månader sen)

    Fin och viktig text! Tack! Jag skulle vilja veta vad du tänker om hur man som förälder ska förhålla sej till att ens barn är överviktigt? Vi har en härlig cirka tioåring som tycker om att äta, och som hellre läser historia än idrottar. Ingen annan i familjen är överviktig, och vi vet ju självklart hur man ska äta, hur man ska motionera osv - det är inte det. Vad kan vi göra för att hjälpa? Vad kan vi säga? Hur kan vi prata med barnet om problemet? Hen lider inte av dåligt självförtroende - ännu. Vi vill ju hjälpa barnet att må bra, både fysiskt och psykiskt, men är också livrädda för att skapa problem och dålig kroppsuppfattning genom våra försök ... det känns som ett minfält. Barnets skolhälsovårdare har skickat hem broschyrer, kostdagbok och tips om näringsterapeut, men jag tror snarare att nån med egen erfarenhet vet mycket bättre vad som behöver och kan göras, just med fokus på det där som sitter i huvudet. Så vad skulle en tioårig Sebastian ha behövt? Velat? Önskat? I termer av vikt. Tack på förhand! (Som en bikommentar vill jag ännu inflika att människor som i någon form fått kämpa med sitt utseende har någonting som dom andra inte har - ett djup? En ödmjukhet? En till dimension? Nåt bra, i varje fall.)

    • Sebastian Holmgård

      07.06.2017 22:10 (4 månader sen)

      Oj vad svår fråga. Först och främst sympatiserar jag fullständigt med ert barns intressen. Sen så är det nog en väldigt svår sits ni har. Jag är själv lite kluven. Jag tycker å ena sidan att det nog är föräldrarnas ansvar att försöka förhindra en situation där barnet i mognare ålder har ett stort problem att reda ut. Å andra sidan har jag nog läxat upp mina föräldrar i mycket starka ordalag varenda gång de har släppt en endaste kommentar om motion eller kost, så det finns kanske inget "rätt" sätt där. Vi tänker med våra barn försöka göra så att vi försöker få in ett hälsotänk lite sådär diskret, genom att lägga upp rutinerna på ett bra sätt utan att desto vidare prata om det. Eftersom det är vi som, upp till en viss nivå, kontrollerar vad barnen äter så tänkte vi ta det den vägen. Men, ni känner ert eget barn bäst, så det finns nog ingen som vet bättre än ni vad som fungerar :)


  • Tjockis

    06.06.2017 18:07 (4 månader sen)

    Det du säger är så sant, så sant! Jag lyckades en gång i tiden gå ner ca 25 kg genom att följa en diet, men det gör ju såklart inget åt grundproblemet, det som sitter i huvudet. Så, såklart gick jag ju så småningom upp igen, och börjar nu ha gått upp det dubbla, d.v.s har 50 kg övervikt. Jag vill inte att folk ska titta på mig och döma mig som en lat, chipsätande soffpotatis (även om det är precis det jag är), så jag vill helst inte vara ute bland folk längre, eftersom det känns som om alla tittar och tänker elaka tankar. Det mesta här i livet har blivit tungt och jobbigt p.g.a övervikten. Det är ju INTE bra, men jag har fastnat på nåt sätt och har svårt att ta mig ur det. Jag hatar att vara en tjockis, men saknar samtidigt motivation att ta tag i det..

    • Sebastian Holmgård

      07.06.2017 22:27 (4 månader sen)

      Oj vad jag sympatiserar med dig! Först och främst; du ÄR inte en lat soffpotatis. Det jag upplevde som värst med att vara riktigt stor var känslan av att reduceras till att bara vara tjock när någon släppte en kommentar. Som att allt annat jag var (rolig, musikalisk etc) bara försvann när min övervikt påpekades. Men det är bara en illusion. Vi är inte tjocka. Tjock är en simplistisk och arbiträr fysisk beskrivning som inte säger något som helst om vem vi är. Vi är barn, syskon, parterns och vänner. Vi är drivna, osäkra, starka, egocentriska och ödmjuka. Det är vad vi är. Det kommer alltid finnas folk som säger elaka saker, men de är luft. De tjänar inget till. Det är inte för dem, för de saker de säger, som man man ska göra något alls. Om du ska göra något åt saken så ska du göra det för personen du är. För dig själv.


  • 1/8-ton

    06.06.2017 22:20 (4 månader sen)

    Tackar! Sevendays seriösaste inlägg.

    • Sebastian Holmgård

      07.06.2017 22:27 (4 månader sen)

      :)


  • Anonym

    07.06.2017 22:48 (4 månader sen)

    Tack för detta inlägg! På så många punkter känner jag igen mig. Jag var alltid "tjock" som barn, och totalt ointresserad av idrott. Blev i flera år mobbad för min tjockhet och jag undrar många gånger om detta faktist fortfarande kan hänga med? Utseende och vikt hör till mina dagliga tankar och jag tror tyvärr inte att detta är normalt. Det är inte något som tar över mitt liv, men är en väldigt stor del av det. Jag hör också till gruppen som pendlar väldigt mycket i vikt. Jag vet precis hur hårt jag behöver kämpa för att gå ner. Och jag har också många erfarenheter av att gå upp i vikt igen, från den stund jag släpper efter. Jag tycker själv att jag jobbar så hårt med att bli vän med mig själv och att vara tacksam över en fungerande och frisk kropp. Men efter alla dessa år så undrar jag om mitt tjocka mentala spöke kommer vara en följeslagare genom hela livet? Tack igen för ett viktigt och välskrivet inlägg, känns bra att veta att de finns fler som känner såhär.


  • Maria

    09.06.2017 23:33 (4 månader sen)

    Jag äääälskar ditt sätt att skriva! Firtsätt med det. Det är en så hårfin fantastisk kombination av humor, sanning och ironi att det är omöjligt att inte sätta chiafröna i halsen. Din vänliga varma blick charmar vilken människa som helst. Hoppas u finner ro ännu livet och slipper hjärnspökena.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.