torsdag 30 mars 2017 - 21:42

Om sanningen ska fram

Ju längre ett förhållande varar, desto mer villig blir båda parterna att berätta sanningen. Och då menar jag hela sanningen, både det ens partner vill veta och det hen helst inte vill veta. Efter en tid ger man liksom upp med att försöka upprätthålla det lilla av fasaden som möjligtvis finns kvar. Det tror jag gäller de flesta förhållanden. I början kanske man inte direkt ljuger, men man är noga med att välja ut de delar av sanningen som får en att framstå som duktig, intelligent och en hyvens typ. Det är en mänsklig instinkt. Det är den lilla rösten i bakhuvudet som låter en veta att det går bra att erkänna att man är rädd för hästar, men att det nog inte är läge att berätta om den där gången som man spelade klädpoker på ett religiöst barnläger – för det var en grej man hade hört att folk gör – men inte hade fattat att spänningen med klädpoker först och främst ligger i att det finns representanter med från det könet som anses attraktivt som också är med och spelar. Intressanta och lite pinsamma fakta: absolut. Pre-pubertala korvkalas: helst inte.

När man har varit ihop en tid så ger man så småningom upp i kampen att framställa sig själv som någon mer än man egentligen är. Man släpper sina hämningar och plötsligt känns det helt okej att prata med sin partner om vilka kändisar man har som frikort* samt detaljerade beskrivningar av hur ens matsmältningssystem behandlar olika matvaror. Den falska marknadsföringen är som bortblåst.

Det är naturligt, men inte särskilt taktiskt. Om man tänker på det, så skulle det smartaste vara att göra tvärtom; att bli mer och mer selektiv med sanningen ju längre tiden går. I början av ett förhållande är man ju så hög på hormoner att man utan skrupler skulle acceptera vad som helst som ens partner någonsin gjort. Om Linn i början av vårt förhållande skulle ha berättat för mig att hon var en lönnmördande buddist som klädde sig i djurkostym och åt maskrosor om kvällarna skulle jag ha avfärdat hela grejen som en lite apart hobby. Ett excentriskt tidsfördriv. Något hon behövde göra för att få en paus från sin egen gudomlighet. Det är ett gyllene läge att få allt det där man skäms över ut i det öppna utan att behöva frukta konsekvenserna

I ett långvarigt förhållande är det helt annorlunda. Nu tar jag varje liten bristfällighet som Linn erkänner och lägger det i min djupaste själ, för att sedan ta fram vid lämpligt tillfälle och använda det emot henne. Det tillfället är vanligtvis när vi är osams om något dumt som jag har gjort. Anfall är bästa försvar! Information är makt. Ett vapen som går att använda mot den andra. Nu, om någonsin, vore det läge att självcensurera lite grann.

Det kan låta elakt och destruktivt, men det kan också vara ganska så roligt att försöka manipulera och psyka varandra. Det kan till och med bli en typ av sport som man kan tävla i som par. Jag och Linn underhåller oss själva med det ibland. Visst, det tog mig en lång tid innan jag blev så bra på det att jag kunde mäta mig med Linn. Inte för att hon på något sätt är särskilt manipulativ, men som legitimerad psykolog så har hon ett visst försprång när det kommer till mental krigföring. Idag tycker jag att jag faktiskt är rätt så duktig.

Till exempel så har jag länge hållit på med en gnäll-kampanj för att få Linn att gå med på att köpa en robotdammsugare. Jag tycker det vore genialiskt. Vi skulle spara enormt med tid, samtidigt som vi skulle få en kul grej som jag och Egon kunde leka med på dagarna. Vi skulle titta på den när den ränner av och an här hemma. Vi skulle leka med den och ge den ett namn. Den skulle bli en del av familjen.

Linn, oresonlig och bakåtsträvande som hon är, verkar inte alls förstå hur briljant min idé är. Hon säger saker som “det tar inte så länge att dammsuga”, “det är så mycket pengar det handlar om” och “jag vill inte ha din förbannade helvetesmackapär i födelsedagspresent”.

Jag har tjatat utan resultat i ungefär ett halvår nu, ända tills idag. När Linn kom hem från jobbet så hade hon en lite ledsen min, den där minen hon har när hon nojar över något. Hon frågar mig, med en olycklig klang i rösten; “tycker du att jag bestämmer för mycket?”. Jag skrattar, ger henne en stor kram och säger tröstande: “naturligtvis inte, varifrån har du fått en så befängd idé?”. Hon svarar: “Jag började bara noja över det, att jag hämmar dig, för jag vill verkligen inte vara sån”. Jag håller om henne hårt och säger “nämen älskling, oroa dig inte. Jag är världens lyckligaste man och jag känner mig verkligen inte hämmad”.

Sen…

Det är ju det där med dammsugaren förstås

Så nu sitter jag här och bläddrar mellan olika modeller på webben, med en segerns sötma rullandes på tungan. Sebastian vs Linn 1-0

Jag tror den ska heta Jens!

 

*Här är jag och Linn helt överens: Ryan Gosling varje dag, eventuellt Ryan Reynolds.

linnsebastian 2

Foto av Linda på Lysa Photography.

söndag 19 februari 2017 - 20:51

Vi sover inte tillsammans

Att växa upp är att misslyckas med att leva upp till de regler man lagt upp åt sig själv. Man går omkring och tänker att man aldrig någonsin skall bli som X som gör Y, säker som man är när man ännu har långt kvar till att få omsätta sina ideal i praktiken. Sen, en vacker dag (eller möjligtvis en regnig dag när avloppet är stockat och mjölken är slut), så gör man precis sådär som man hade lovat sig själv att inte göra.

Som förälder gör ens oförmåga att leva upp till sina egna förväntningar sig ständigt påmind. Man hade ju planerat så mycket innan. “Jag ska aldrig blir som X”, “jag ska alltid göra Y” och “jag ska aldrig bli en sån som gör Z”. Snart nog märker man att det finns inget som så effektivt kan picka hål på ens pretentioner som ett litet barn och den sömnbrist det för med sig. Det är nog så enkelt att tänka “jag ska inte låta mitt barn vänja sig med att ha napp”, innan man har upplevt den magiska känslan som infinner sig när man kan förvandla ett skrikande spädbarn till ett tyst spädbarn genom att helt enkelt täppa till själva skrik-hålet.

Jag hade lovat mig själv att jag och Linn aldrig skulle sova isär när vi blev föräldrar. Eller “lovat” kanske man inte kan säga, det var egentligen något som verkade helt otänkbart. Jag och Linn har alltid varit sådana som tycker om att sova nära varandra. När vi var i USA på utbytesstudier så fick vi varsitt rum men sov på min 80 cm breda säng hellre än i varsin säng. Det var så trångt att man inte kunde svänga på sig utan att koordinera processen med den andra, vilket ledde till att jag vaknade kl 03:00 varje natt och utropade “BYT” varpå vi båda svängde oss och somnade om. Det här gjorde vi varje natt i över 4 månader, hellre än att sova i olika sängar.

Det är således kanske förståeligt att jag brukade reagera när par berättade om hur de periodvis har sovit skilt för att få vardagen att gå ihop. “Ojoj” tänkte jag, de måste nog ha haft det körigt. Inga lyckliga par kan somna utan sin partner bredvid sig. Så är det bara.

Och nu står vi här. Fem nätter i veckan sover Linn i ett annat rum medan jag sover bredvid Egon i hans spjälsäng (och ibland sked med densamme). Utifrån ser det för tragiskt ut. Vi har blivit det där gamla paret i en brittisk TV-serie från tidigt 90-tal som mest bor tillsammans för att ingen riktigt orkar med att ta tag i saken. De som bara mårar åpå för att scones måste bakas och te måste bryggas.

- Vill du hitta på något älskling?
- Inte egentligen...

Sanningen är en helt annan. Jag och Linn är nog lyckligare och starkare än vi någonsin har varit. Det handlar bara om att få pusslet att gå ihop. Egon har de senaste veckorna sporadiskt vaknat var 20:nde minut fram till morgonen. Linn har fortfarande så starka mammainstinkter att hon vaknar varenda gång Egon så mycket som fiser i sömnen, så hon blir helt enkelt för trött. Som psykolog måste hon vara något sånär skärpt när hon kommer till jobbet, så att sova i ett annat rum är helt enkelt den enda praktiska lösningen för tillfället. Det är en sak att ta en 10 minuters tupplur på kaffepausen som lagerarbetare. Det värsta som kan hända är att någon mekaniker får vänta en stund innan jag kan förklara för honom att jag inte har en blekfet aning om var den där saken han söker efter kan finnas. Skruv som skruv, ta en annan. Det vore en helt annan sak ifall Linn skulle slumra till med en klient i rummet. “Jodå jag lyssnar, fortsätt du bara. Det var något om din pappa va…?”.

När man väl accepterar att man har åldrats och att man, likt förbannat, håller på att bli precis som sina egna föräldrar, så märker man ofta att det inte är så farligt att avvika från planen. Det är helt okej att vara en tråkig gubbe som tittar på Skavlan och På Spåret. Att stiga upp klockan 6 på morgonen är egentligen ganska skönt och ibland kan man bli snål på ett wienerbröd.

Det är inte så farligt att sova i skilda sängar en liten tid. Visst skulle jag föredra att gosa med Linn varje kväll, men det går helt enkelt inte nu. Natten till lördag så har Linn Egon och då är jag oftast så trött att jag hellre delar säng med en full och arg Jabba the Hutt än en skrikande bebis, bara jag får sova ut.

Faktum är att det är lite spännande att sova skilt också. Om Egon sover bra så brukar jag smyga över till Linn, som en nykär tonåring på ett religiöst läger.

Det är, i det stora hela, rätt så charmigt.

 

måndag 23 januari 2017 - 00:00

När man bara vet

Den 23:e januari 2009 berättade Linn åt mig att det vi hade, hon och jag, var mer än vänskap. Linn var 16 år; en objektivt snygg tjej som var bäst i sin klass, medlem i kommunens ungdomsråd och en duktig sångerska. Hon var dessutom min bästa vän sedan en längre tid tillbaka. Jag var 17 år; fet, ovårdad och hade utvecklat en psykosomatisk stamning som försvann så fort jag inte tänkte på den. Jag kunde visserligen spela gitarr och dra ett skämt, men jag läspade och hade en tendens att dra iväg på långa tirader om spekulativ filosofi och brittisk litteratur, som jag utsatte varje intet illa anande förbipasserande för. Ett riktigt kap med andra ord.

Jag hade länge varit mer än hälsosamt kär i Linn, men på något sätt övertygat mig själv om att så inte alls var fallet. Att lura mig själv var inte alls särskilt svårt eftersom min självkännedom tydligen var lika välutvecklad som en sjöstjärnas bollsinne, vilket jag märkt såhär på senare år. Jag smällde i mig själv att jag bara var glad att ha en vän. Det faktum att jag gick och tänkte på hur vi skulle kunna träffas om vi någonsin flyttade till olika orter var bara hälsosam framtidsplanering, tänkte jag. Att vi kunde sitta och prata till klockan 5 på morgonen utan att bli det minsta trötta avfärdade jag som ungdomlig vigulans. Det var ett idiotsäkert alibi, med idiot som det operativa ordet i sammanhanget. Kvällen när Linn berättade att hon hade mer än vänskapskänslor för mig, var det som att en damm brast inom mig. Alla uppdämda känslor vällde ut som en rödbrusig fettvalk ut ett par spruckna spanx. Hela jag skakade och jag kunde knappt sätta ett ord efter det andra när jag pratade.

Vi bestämde oss för att ta det långsamt. Jag hade just dumpats ur ett dysfunktionellt och destruktivt förhållande, och varken jag eller Linn ville äventyra vår vänskap med en förhastad och olycksalig romans.

Det gick väl sisådär.

Efter att ha umgåtts nästan dagligen i ett år och pratat om allt, förutom just våra känslor för varandra, var det som att vi behövde kompensera för förlorad tid. Vi gick på vår första riktiga date. Jag minns att jag ville göra ett gott intryck och tänkte att ingenting kan vara mer romantiskt än Twilight på bio en tisdag i Jakobstad (vilken player eh?). Något av själva filmen minns jag inte, men jag minns att jag vägde för- och nackdelar med att våga ta Linns hand då vi gick hem, men jag vågade inte. Några dagar senare var det officiellt - både i verkligheten och på facebook. Ett år efter det var vi förlovade. Ännu ett år efter det var vi gifta.

Jag och Linn visste nog redan från början att det skulle vara vi. Hur nojig jag än är när det gäller sociala relationer har jag aldrig på riktigt oroat mig för att Linn skulle hitta någon annan. Inte för att hon inte skulle kunna hitta någon bättre än en småtjock hemmapappa, men för att hon visar mig att det är mig som hon vill ha. Det är nog den sak som betyder mest för mig, efter att få leva med Linn. Jag behöver aldrig fundera på att jag någonsin skulle behöva klara mig på egen hand, leta efter en ny kärlek någonstans eller – gud förbjude – behöva leva isär från min familj. Vi bestämde oss att det alltid skulle vara vi, och det har vi aldrig ifrågasatt efter det, inte ens i den största av motgångar.

Linn är det bästa som har hänt mig. Hon är omtänksam, intelligent och den tuffaste personen jag känner. Hon strålar när hon ler och är nästan lika gullig när hon är arg. En gång var hon så förbannad på mig (tveklöst välförtjänt) att hon välte en stol i golvet och stormade ut, bara för att återvända ett par sekunder senare och ställa stolen tillrätta innan hon stormade ut igen, med betydligt mindre chutzpah än första gången.

Hon är dessutom den bästa mamman som en liten pojkvask kan önska sig. Mer än tillräckligt bra för att kompensera för mina egna tillkortakommanden. När det kommer till föräldraskap är jag som en svamp på en lummig och välbeläst stubbe. Okej, den där sista var kanske inte min mest lyckade metafor. Låt oss säga att jag gör vad jag kan för att hålla min del av det här skeppet flytande. Ja, ja, den metaforen fungerar inte heller. Ni fattar poängen!

Grejen är den, jag vet fortfarande inte vad hon ser i mig. Åtta år senare har jag fortfarande inte listat ut det. Jag tror att alla som ser oss kan se att hon skulle kunna hitta något bättre. Jag får bara vara tacksam att ingen ännu känt en tillräckligt stark kvinnlig solidaritet eller medmänskligt ansvar att berätta det åt henne.

Jag tänker då inte göra det.

 

På bilden ett nyförlovat par 2010.

2