Ingen bebis

fredag 2 juni 2017 - 20:12 | 6 Kommentarer

Det är lönlöst att försöka hänga med längre.

 

 

“Det händer så mycket nu”. Det är en av de många meningslösa fraserna som föräldrar strör omkring sig. Det är som att vår tidsuppfattning förvrängs när vi får barn. Det gör ingen skillnad om det senaste steget i utvecklingen var att ungen lärde sig gå eller började att fisa i lite djupare, mognare timbre; för dess vårdnadshavare verkar det ständigt som att det är precis just nu som dammarna brister och allting skenar iväg. Barnets liv har tills nu varit en tradig, händelselös lunk, men nu minsann. Nu händer allt på en gång.

Jag hade ett sådant moment häromdagen, när mammagruppen var på besök (pilutta dig Carola Ekman) och vi började prata om att våra ungar inte är några bebisar längre. Nu är de, tydligt och distinkt, något helt annat. Nu är de barn.

Och det är stor skillnad mellan de två kategorierna. Bebisar är så harmlösa på något sätt. Så oemotståndliga. Alla gillar bebisar. Det har aldrig hänt sig att någon blivit erbjuden att hålla i en liten bebis men vägrat och svarat “nej tack, jag tycker inte om bebisar”. Det händer bara inte.

Däremot är det helt okej att vara lite tveksamt inställd till barn. Barn är så mycket mer kapabla, och med förmåga följer också ansvar. Man kan lämna en arg lapp i trapphuset om ett barn. Det skulle man inte göra med en bebis, oberoende av vad den har ställt till med. “Jag tycker inte om barn” är en sak man kan säga på dejt och inte riskera mer än möjligtvis chansen till en andra dejt. Om man istället skulle säga “jag tycker inte om bebisar” tar man sitt liv i sina egna händer.

Nu är vi där med Egon. Ingen bebis längre. Ett barn.

Och visst har jag märkt skillnaden. Inte bara det att han kan så mycket nuförtiden, som att peka på lampan, vinka hejdå och gå med gåkärran (Ja okej, det är inte Einstein-nivå direkt, men kom ihåg att det här är en person som bara för en vecka sedan tappade bort sig när han i misstag kröp in under en stol. Vi betygsätter enligt framgång här, inte prestation!). Folk relaterar också annorlunda till honom. De förväntar sig mer på något sätt. Det räcker inte att bara vara bedårande längre. Nu måste man också kunna göra något.

Den största skillnaden är dock hur pass villiga folk är att erbjuda sig att byta blöja på honom. Tidigare, när han ännu var en bebis, räckte det med att lite förstrött annonsera att någon bajsat på sig lite i ett befolkat rum för att tio personer skulle komma rusande och säga “jag kan byta på honom”, med en så lyrisk uppsyn att det såg ut som om Egon vore Påven som förutom evigt liv i paradiset också bjöd på kaffe och kärleksmums.

Om man idag fråga om någon kan byta blöja på honom är svaret snarare en blick som antyder att de gärna skulle göra det, om det inte var så att de hellre skulle gå runt kvarteret och missionera för pingstkyrkan iklädd endast ett par chaps än att komma nära det där stinkpaketet.

Det går så snabbt just nu. Jag vet att alla säger det, i alla skeden. Men den här gången tror jag faktiskt att det är jag som har rätt.

Taggar:

Kategorier:

Vardag

6

Kommentarer

  • Johanna

    02.06.2017 20:35 (2 månader sen)

    Då tar jag mitt liv i egna händer då och skriver att jag inte tycker så värst mycket om just bebisar och det skriver jag med en egen liten tös på tre månader. Oroar er inte, jag gillar min egen unge men just bebisar är inte riktigt min grej. Tycker betydligt bättre om barn och att kommunicera med ord istället för att försöka tolka vad diverse skrik betyder. Hänger betydligt hellre med till exempel mina syskonbarn nu då de är över tre år än vad jag gjorde då de var bebisar. Och om det där att inte tacka nej till att hålla i en bebis. Det gör inte jag heller, men det är inte för att jag alla gånger vill hålla i barnet utan för att föräldrar ha en viss tendens att bli förolämpade om man inte vill hålla i deras lilla underverk. Själv sitter man där med lätt panik och vet inte vad man ska göra om barnet börjar skrika. Ännu värre om de producerar något (btw så hade jag trots fem syskonbarn inte bytt en enda blöja förrän jag fick min egen unge)


  • Moffa

    02.06.2017 22:09 (2 månader sen)

    Millenniumbarn... smakar lite som vi 40-talister, vi som drevs fram genom livet av drömmar. Drömmar om bostad med centralvärme, rinnande vatten - inkluderande vc inne - barnflicka som kom hem och skötte ungarna den tid på dagen då vi båda skötte jobb som fanns i obegränsad mängd. Vi drömde om bil, om stero, TV, kamera. Tunga avbetalningsrater ledde stegvis fram till en del drömmars mål, tv-n kostade tre månadslöner och ändå var den svartvit och 21 tum. Vi reste så långt bilen bar, Till Olofsborg, midnattssolen på Aavasaksa, och - o himmel - ända till Sverige med Scandia eller Nordia. Det blev ingen guldklocka, jag fick en GPS! Och en rad millenniumungar som visade sig ha egna drömmar, helt andra än våra.


  • Kitty

    02.06.2017 23:17 (2 månader sen)

    Hahahaaaa! Tack för den! Satt med smilet på under hela inlägget. Känner så igen det där, och du uttrycker det bara så bra! :) /Kitty


  • Jill

    03.06.2017 07:53 (2 månader sen)

    Detta påminner mig om en grej om min mammas kompis, hennes baby var uppe om nätterna och skrek, troligen kolik. Grannen hade kommit och knackat på och bett henne att få tyst på ungen, då skrikandet stör hans nattsömn!! Jag är också en sån som inte gillar bebisar förresten, och undviker så långt jag kan att ta någon annan än min egen i famnen. Men annars ser jag helt din poäng, jag märker enorm skillnad mellan hur människor bemöter min fyra-åriga son och min åtta-månaders dotter. Alla gullar med henne och ler när vi kommer i butiken, på sonen som är aningen mer högljudd glor de bara långt och ser besvärade ut när han far fram som en virvelvind.


  • S

    05.06.2017 09:07 (2 månader sen)

    Och så finns det vi som absolut egentligen inte vill hålla i bebisar, men vi har inget val eftersom många föräldrar tycker att man absolut måste hålla i deras barn och man själv inte täcks säga nej när man märker att föräldern tycker att det är en väldigt stor ära att hålla i just deras barn.


  • Sebastian Holmgård

    07.06.2017 22:30 (2 månader sen)

    Till alla som påpekat att de inte håller med om min utsago att alla älskar bebisar: Det verkar som att endera är det jag som har fel, eller så har alla fyra personer i världen som avviker från den stipulerade regeln lyckats se det här inlägget och känt sig manad att säga något. Jag tror vi alla kan se vartåt det här lutar... *tittar menande på er allihopa*


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.