Jag har inte varit mig själv

tisdag 9 maj 2017 - 23:00 | 3 Kommentarer

De senaste veckorna har jag inte varit mig själv.

Jag minns inte riktigt exakt när det blev så. Chocken lade sig så småningom och jag trodde faktiskt att jag hade bearbetat sorgen ganska så bra. Det är inte en sorg som man “kommer över” direkt, men jag tyckte att jag hade kommit tillbaka in i vardagen på något sätt. Allt var nästan som vanligt. Nästan.

Det var först i helgen som jag märkte att jag inte var den Sebben jag brukar vara. Vanligtvis är jag glad, trygg och ganska så svår att rubba. Nu har jag varit lättretlig och butter. Jag har blivit irriterad på att jag inte hittar två likadana strumpor, att Linn inte kan lägga babylarmet på rätt ställe och att hon har svårt att acceptera Jens som en del av familjen, att Egon kräver allt större uppmärksamhet och att Churchill inte bidrar till hushållet utan ligger där på vardagsrumsmattan som en strandad belugaval. Jag har varit besvärlig och elak. Min syster, familjens diplomat, anmärkte lite försynt “do siir liiti fitti ut!”.

Men det är förstås Linn som har fått ta den värsta biten. En av de många fördelar man får på köpet som äkta hälft. Jag har varit oresonlig, provokativ och elak. Varje gång jag har hittat något litet fel som Linn gör har jag gnällt om det. Vi har gnabbats och grälat, något vi väldigt sällan gör annars. Ändå förstod jag inte att jag var annorlunda. Jag var övertygad om att det var alla andra som var problemet.

Men så i helgen hade jag och Linn en diskussion som fick mig att se bakåt över de senaste veckorna för att se vad det var som orsakade våra ständiga smågräl. Det var först då som jag såg hur jag hade betett mig. Hur besvärlig och lynnig jag hade varit. Hur jag hade dragit in mig i mig själv, bort från Linn. Och vi insåg båda två att våra sorgeprocesser såg väldigt olika ut, vilket för första gången gjort det svårt för oss båda att relatera till och förstå varandras behov.

Men det mest iögonfallande var hur lite vi hade skrattat tillsammans.

Vanligtvis skrattar vi ofta, hårt och länge. För det mesta är det jag som står för skämten. Linn skrattar för att hon vid det här laget har blivit van med min humor. För att hon älskar mig. För att glädje är smittsamt. Jag skrattar för att jag älskar mina egna skämt, och för att jag tycker att jag är för fab. När vi inte skrattar åt mina skämt skrattar vi åt Linns skämt. Eller ja ... Linn skrattar åt skämten och jag åt Linn. Resultatet är detsamma.

När jag insåg att vi inte skrattade sådär längre så bestämde jag mig för att göra en medveten ansträngning att bli mitt gamla jag igen. Den där Sebben som skrattar, som är så mycket närmare Linn än nu. Det är naturligt att sörja och det kan tyckas ohälsosamt att försöka tvinga sig ur sorgen på det där sättet. Men den här sorgen är annorlunda. Den kommer inte gå över. Det finns ingen mängd tårar och ingen process att gå igenom som skulle kunna göra att jag skulle vakna en dag och känna att jag har kommit över det. Att nu är det “bra” igen. Det enda man kan göra är att försöka komma tillbaka till någon form av vardag, och det var dit jag ville. Jag ville bli mig själv. Jag bestämde mig för att sluta vara så mörk. Sen gav jag mig fasen på att få Linn att skratta igen.

Så häromdagen gav jag det ett försök. Jag och Linn var ute och gick med Egon när vi halkade in i en diskussion om hjärnans beståndsdelar (något som händer oroande ofta här hos oss. Gift er med en psykolog vetja, och se hur lätt det är). När Linn nämnde hippocampus såg jag en öppning. En liten öppning utan särdeles mycket potential, men dock en öppning. Jag sa att om jag fick göra vad jag ville skulle jag öppna ett center för övergivna flodhästbebisar och kalla det för hippocampus.

Ja, okej. Det är inte Eddie Izzard-nivå vi arbetar på här, men jag gjorde vad jag kunde med ämnet i fråga.

Jag vände blicken mot Linn för att se hennes reaktion. Minen som mötte mig är en sällsynt variant. Pillemarisk. Nästan konspiratorisk. Det är samma min jag ser på Egon när han fejk-hostar för att få oss att skratta. Det är en min som säger “vi har något här som bara vi förstår”. Sen började hon bröl-garva.

Det är kanske för tidigt att säga att vi är tillbaka helt och hållet, men det där kändes minsann som vanliga Linn och Sebben.

 

linnsebastian 2

Bild av Linda på LYSA photography, som gjorde ett beundransvärt jobb med ett par riktigt oseriösa modeller

3

Kommentarer

  • Gitta

    10.05.2017 11:45 (3 månader sen)

    Du är onekligen på väg tillbaka till ditt gamla jag! Allt ska ha sin tid. Ibland bjuder livet på sånt som vi tror vi inte kommer klara av, men en vacker dag står vi där och ser att det trots allt gick. Vi kanske t.o.m. lärde oss nåt av traumat. Tack för ett bra inlägg. Men vem är Jens??


  • Gitta

    10.05.2017 11:54 (3 månader sen)

    Hahaaaa!! Nu såg jag bakåt i dina inlägg och noterar att Jens är er robotdammsugare! Härligt! Hade glömt vad den hette.

    • Ida Nelson

      11.05.2017 21:30 (3 månader sen)

      Men HAHA!! Jag funderade också vem Jens är och varför han ska vara en del av familjen.. :D :D uppskattar din blogg såå! Också de senaste inläggen, inte för att det är roligt att läsa om, men för att det är ärligt och skört. Ärligt och skört är det bästa som finns. Hoppas Jens beter sig! :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.