torsdag 9 mars 2017 - 14:21

Ingen borde vara feminist

Det blev lite konstigt igår. Jag började noja, så som jag regelbundet gör, att alla hatar mig och ville förklara mig och lära mig. Det blev ett lite märkligt och antiklimaktiskt inlägg på internationella kvinnodagen. Ni kan se det här inlägget som en omtagning.

 

Tänk vad härligt om det inte fanns några feminister. Tänk om de bara försvann, bara sådär tvärt. Som en duva ur en trollkarlshatt, eller sakligheten i en debatt så fort Timo Soini tar ton. Inga fler besvärliga facebook debatter, inga fler protestmarscher och inga arga krönikor. Inga fler frågor som “är du feminist eller?”. Puts väck. Borta. Vore det inte för härligt?

Tänk om ingen behövde gå runt med “feminist javisst" på sin tröja, utan om du ansåg att alla borde ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av kön så skulle du bara vara “normal”. Om du outtröttligt arbetade för kvinnors rätt till sina egna kroppar, till att inte kallas “hora” när de säger nej och till att inte objektifieras så skulle du inte kallas för feminist, bara “engagerad”. Det skulle inte längre vara ett politiskt ställningstagande att säga “kvinnor borde ha lika hög lön som män”, det skulle vara sunt bondförnuft, god sed, klädsam medmänsklighet. Självklart.

Det vore härligt, men vi är inte där ännu. Långt ifrån. Därför behövs feminismen.

Det är konstigt att folk ser feminismen som något extremt, något ute på kanten. Det är det inte. Att säga att “jag är för jämställdhet men jag är inte feminist” är ett oxymoron. Feminism handlar om allas lika rätt att välja sin egen väg. Det betyder att alla ska få följa sina drömmar och leva ut sin personlighet oberoende av kön. Feminismen är för alla. Det är ett epitet som alla kan, och bör, lägga till sig med. Chanserna är t.o.m. stora att du redan är feminist utan att veta om det.

Om du är en lycklig hemmafru som tycker att din dotter borde få bli vadhelst hon vill bli så är du feminist. Om du är en man som älskar nascar och öl som tycker att kvinnor borde få samma lön för samma arbete är du feminist. Om är skribent på MV-Lehti och anser att en kvinnlig chefredaktör vore lika bra som en manlig så bör du först och främst SERIÖST se över dina värderingar, men du är, likt förbannat, en feminist.

Tills vi har nått det jämlika samhället så kan du ta en liten funderare kring dina värderingar. Om de innefattar lika rättigheter för alla så ska du seriöst fundera på att börja kalla dig själv feminist. Vi behöver nämligen dig.

Om du däremot inte anser att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter så kan du också ta en funderare på vad du ska kalla dig själv.

Jag föreslår rövhål.

onsdag 11 januari 2017 - 21:06

Tönten Sebastian

“No e he tur att a spelar bäter än a snickar”

Det är en av de många visdomar som min morfar delat ut hemma i mina föräldrars hus. Just den där juvelen sade han när han inspekterade den elgitarr jag hade gjort i slöjden. Jag var inte där när han sa det, men min mamma skvallrade åt mig senare under kvällen. Jag skrattade, för det är helt sant. Gitarren i fråga är ett skämt. Lika inspirerande som en FPA-blankett, med ungefär samma musikaliska kvalitet.

Orsaken till att jag inte tog illa upp var att slöjdande inte var viktigt för mig. Jag var dålig på det och hade inga ambitioner om att någonsin bygga något själv. Det var helt okej för mig. Jag hånlog åt män som lade någon sorts manlig stolthet i att kunna forma trä med händerna. Grottmän tänkte jag. Har de inte kommit över sådana gammalmodiga idéer ännu?

Är det då inte märkligt att så fort något ska fixas här hemma hos oss så är det jag som går efter verktygslådan? Rörtång, polygrip och hela konkarongen. Om ens den futtigaste av tavlor ska hängas upp så är det Sebastian som stiger till. Det är absolut inte så att Linn inte skulle klara av att slå in en spik. Det är absolut inte heller så att jag skulle vara den händiga i familjen. Inte en enda gång har jag limmat ihop något trasigt utan att också inkludera mina fingrar i ekvationen. Om jag skulle lämnas ensam med några bräbitar och en verktygslåda är chansen lika stor att jag skulle lyckas få ihop en burgundisk köttgryta som en veranda.

Varför är det så att jag, som aldrig haft varken talang eller intresse för slöjdande, känner att det här är mina uppgifter? Det finns förstås flera exempel. Är avloppet stockat? Sebben fixar. Har två tarkettbitar glidit isär? Sebben fixar. Det är bara jag som har nyckeln till garagedörren. Säger inte det någonting? Fast jag i mångt och mycket är en jämställd man, så tycks det bo en liten patriark i mig. I mycket har han fått ge med sig, men ibland sticker han fram sin fula nuna och ropar: Åh nej! Det där är min grej, det där gör jag bäst. Först skämdes jag för att jag känner så där (och det är en känsla mer än en medveten tanke). Jag är ju en modern man. Jag kan baka petit choux i blommigt förkläde om det krävs, men att låta min fru göra upp eld är jag tydligen inte karl till. Det är så töntigt!

Men nä, jag tänker inte skämmas. Ska jag hålla tyst, låtsas som att det regnar och framställa mig själv som en fullkomligt felfri feminist? Faktum är att jag inte kan något åt den där lilla patriarken inom mig. Han har lagts dit av alla de människor och saker som har format mig. Förebilder, kultur och samhället i stort. Han finns bara där, och det är inte mycket jag kan göra åt att han hoppar fram ibland.

Det jag kan göra är att vara ärlig, acceptera att han finns och sedan välja att inte lyssna på honom. Jag kan syna mig själv i sömmarna och fundera på varför vissa saker plötsligt tycks vara viktiga för mig när det blir tal om att överlåta det till någon annan. Framför allt kan jag välja att inte ta min egen skit.

Det är sådär. Man kan inte välja vad man har fått med sig i sin lilla ryggsäck. Däremot kan man säga åt sig själv på skarpen, “nu är du en tönt, Sebastian”.

 

IMG 20150724 094712

Om ni vill höra mer sånt här snack så hör ni mig på Radio X3M imorgon torsdag kl 13:00