Lite närmare, lite tryggare, lite bättre

tisdag 16 maj 2017 - 21:46 | 2 Kommentarer

Linn fick fira sin första morsdag här i helgen.

Jag och Egon steg upp och gjorde frukost och ställde till så att hon skulle få sova ut och känna sig lite extra omhuldad. Det var extremt viktigt att det skulle bli rätt den här gången, eftersom jag helt glömde bort att sjunga för henne på hennes födelsedag. Inte nog med att jag glömde det, jag kom inte på vilken dag det var innan middagstid när Linn var ute med hunden. Linn, som den förstående och tålmodiga fru hon är, underhöll sig själv med att pika mig hela morgonen i fruktlöst hopp om att jag skulle komma ihåg. “Vad ska vi göra idag?” sa hon. “Vet inte...” sa jag, “...får se vad vi hinner”. “Vad ska vi äta till frukost?” frågade hon. “Det är ingen skillnad, vad som helst” sa jag.

Jag vet vad ni tänker. Such a lucky lady.

När hela familjen låg och gosade i sängen på morsdagsmorgonen så kom jag att tänka på några av de saker som jag brukade fundera på när det blev klart att jag skulle bli hemmapappa och Linn skulle börja jobba. Hur skulle det förändra hennes relation med Egon? Hur skulle Egon reagera på att mamma, som alltid funnits där, plötsligt skulle vara borta en stor del av dagen? Vem skulle han ty sig till när han faller och slår sig och behöver tröstas? Vem av oss skulle rusa till först när det händer?

Orsaken till varför jag ställde de här frågorna var att jag inte hade några praktiska exempel på hur ett mera jämnt fördelat föräldraskap ser ut. Ingen jag känner har bytt roller för en längre tid så som vi har gjort. Mina egna föräldrar är ingalunda några urtyper för traditionella könsroller — min pappa är den som kramas och håller på, emedan min mamma är mer benägen att visa kärlek genom att tvinga i en kopiösa mängder mat eller vilt skrikande hävda att henner smash var innanför linjen när vi spelar volleyboll — men även de gjorde så som tiden påbjöd när det gällde barn. Jag har ingen direkt modell för hur en familj där mamman arbetar ser ut, så jag kunde bara spekulera.

Så som jag såg det, kunde det gå en av två vägar. Endera så byter allting om, vilket skulle betyda att jag skulle bli den primära vårdgivande föräldern som barnet tyr sig till, eller så skulle allting fortsätta som vanligt och Egon skulle växa närmare och närmare sin mamma, och vårt hemmaliv skulle på så sätt utvecklas mer och mer till någon sorts gisslan-situation. Det underliggande antagandet här är att någon av oss får något som den andra blir av med. Det utgår ifrån att ett barn alltid har en ‘favorit’ bland föräldrarna som på något sätt är lite närmare, lite tryggare, lite bättre.

Men, så har det inte alls blivit.

Det jag har märkt är att det inte alls är ett nollsummespel. Under de här första, snart 5, månaderna, har jag fått så mycket. Jag och Egon har kommit varandra mycket närmare. Egon har dessutom utvecklat en väldigt tydlig personlighet och gör det mycket lätt för oss andra att förstå vad han vill. Jag har också blivit mycket bekvämare med att ta hand om honom. Förr så hände det lätt att jag utgick ifrån att Linn skulle byta blöja eller klä på ytterkläderna om vi hade bråttomt eftersom hon var mycket snabbare och bättre på det (jag vet nu i efterhand att detta var en dålig ursäkt). Nu när vi är ute på stan och Egon bestämmer sig för att ett café är ett ypperligt tillfälle att glatt och ljudligt bajsa ner sig totalt så är båda av oss lika motvilliga att ta itu med situationen. Ingen skillnad alls. Jämlikhet!

Samtidigt som jag inser hur mycket jag har fått så går det inte att missta den speciella relation som Egon har med sin mamma. Ibland på nätterna är det bara mamma som duger om han måste gosa lite extra. Mamma får det där speciella leendet när hon kommer hem som barn reserverar för den förälder som är borta mera. Om man såg på när Egon gosade med sin mamma i sängen på morsdag morgon skulle man nog inte kunna gissa sig till att det är mamma som är borta mera i den här familjen.

Man skulle också eventuellt bli arresterad. Att bara klampa in i ett hus och stirra på dess pyjamasbeklädda invånare är, i bästa fall, moraliskt tvivelaktigt.

Just nu har vi varit hemma nästan lika länge med Egon båda två, och jag skulle säga att vi båda har en egen relation med Egon, men ingen av oss har en “bättre” eller “starkare” relation. Bara lite olika. Den enda skillnaden som jag har märkt är att Linn nu får uppleva de skuldkänslor som de flesta känner när man är borta från barnet stora delar av dagen.

Det måste vara jobbigt för henne när hon sitter där i sitt kontor, dricker kaffe och skämtar med kollegorna utan ett skrikande barn inom en mils avstånd. Ni vet, sånt där som psykologer gör.

Oerhört jobbigt.

Boohoo.

Kategorier:

Tankar

2

Kommentarer

  • hanna

    17.05.2017 09:39 (10 dagar sen)

    ur back <3 tagg: boohoo

    • Sebastian Holmgård

      17.05.2017 13:50 (9 dagar sen)

      :)


Skriv kommentar