Nattliga eskapader

tisdag 14 mars 2017 - 21:09 | 8 Kommentarer

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

Kategorier:

Vardag

8

Kommentarer

  • En mam

    14.03.2017 21:31 (2 månader sen)

    Hah så samma här! Jag vaknar så fort ungen piper, efter en stunds väntan buffar jag på pappan som förvirrat undrar vad det är som händer, jag säger lite halvvresigt att ungen har säkert tappat tutten (detta sker medan barnet blir allt mera upprört) pappan fattar ännu inte, så jag säger ilsket TUTTEN!!!! Varpå pappan gräver efter tutten och försöker få in den I MIN MUN! Allt medan ungen gallskriker. Detta har hänt mer än en gång.. hur är det ens möjligt att vara så..borta? :)))) och med tutt menar jag givetvis napp.

    • ida

      14.03.2017 22:21 (2 månader sen)

      Hahah, jag gråtskrattar här åt din kommentar! Så kul att han försöker få in den i din mun. Här i huset gäller samma, att pappan inte vaknar då bebisen gör det. Bara för att inte behöva vakna med bebisen alla nätter i hittills nio månader själv så har jag några gånger insisterat på att pappan ska sköta nattmatningen. Det är så onödigt egentligen. Bebisen vaknar, jag vaknar, väcker honom efter ett tag, och sen kan jag inte somna om förrän bebisen har fått mat och de båda sover igen. Och sen är det min tur att vakna halv sju på morgonen för att han har haft hand om natten. Suck.

    • Sebastian Holmgård

      15.03.2017 13:14 (2 månader sen)

      Den här kommentaren gjorde min dag :)


  • hanna

    14.03.2017 21:41 (2 månader sen)

    jamen det är ju helt sjukt hur papporna kan bete sig :D förstår Linn då vi har exakt likadant här. snart är det jag som står med hagelbössan o skjuter sambon i tån om han inte skärper sig. han säger att han inte rår för det men ja kan inte för mitt liv förstå hur man kan somna om sådär fort. måste va något med generna, att mannen skulle jaga födan o därmed var tvungen att vila för att orka.

    • Sebastian Holmgård

      15.03.2017 13:15 (2 månader sen)

      Haha, kanske det. Problemet är ju att vi måste lära oss. Jag återkommer när jag hittar en lösning :P


  • Jill

    15.03.2017 20:42 (2 månader sen)

    Härligt beskrivet! Vi har samma men omvänd situation här, jag sover som en sten medan pappan i huset vaknar jättelätt. Eftersom jag helammar har min man otalig gånger lätt fått väcka mig ( ibland ruska om mig) när ungen vaknat, säga att hon säkert vill ha mat och bara fått ett va? Vem? Till svar. Ibland i sömnen.

    • Sebastian Holmgård

      16.03.2017 10:55 (2 månader sen)

      Vad SKÖNT att höra att det kan vara andra vägen också. Min djupaste förståelse till dig och mina varmaste sympatier till din man :)


  • Pia

    17.03.2017 02:52 (2 månader sen)

    Vi har två pojkar med 1,9 år emellan. Fick när dom var små ofta höra av min käre man på morgon att i natt måste pojkarna sovit bra!?? Varpå han oftast fick en blick som kunnat frysa helvetet till is samt en sur kommentar om att jag slutat räkna hur många gånger jag varit upp under natten när jag kom upp till tiotal. Att sova på nätterna är en ovana man lär sig av med efter att man i 1 års tid varit vaken minst 10 ggr per natt. För sedan när de små liven blev större och sov bättre, ja då vaknade jag för att det var för tyst och var då tvungen att stiga upp och kolla att de andades. En neurotikers modersinstinkt kan vara en riktig bitch. ?


Skriv kommentar