Pestens tid

söndag 19 mars 2017 - 21:19 | 5 Kommentarer

Jag har aldrig begripit vad folk menar när de pratade om influensasäsong. Att växa upp med två lärare till föräldrar, tre syskon, ett flertal hundar och en i allmänhet slapp attityd till personlig hygien har gett mig ett näst intill ogenomträngligt immunförsvar. Därför blir jag nästan aldrig sjuk. Lite snuvig kan jag bli, men under hela min skolgång kan jag bara minnas två gånger då jag har varit hemma i feber, och en av de gångerna värmde jag termometern på nattlampan*. Därför har jag aldrig aktat mig för, eller ens märkt av, den årliga influensaepidemin som brukar svepa igenom samhället.

Livet som hemmapappa har breddat mitt perspektiv i det här avseendet. Plötsligt är influensasäsongen årets största händelse; en årligt återkommande högtid av bedrövelse. Förutom snoret, gråten och de nattliga sjukhusbesöken är man helt och totalt fråntagen all social samvaro. Det är som att pesten slår till bland alla småbarnsföräldrar. Ingen vågar träffas för smittorisken. De hus som har drabbats hänger ut halm på sin dörr för att visa att farsoten slagit till och ingen äga längre in- eller utträde. Om morgonen räknar man sina överlevande samtidigt som far- och morföräldrars bilar ränner till och från sjukhuset utanför fönstret med de senaste offren. Skriet “bring out your dead!” ekar över gatorna, där man sitter inomhus med sitt barn från morgon till kväll.

Tristessen är total.

Jag börjar hitta nya sätt att underhålla mig. Egon har en leksak som ursprungligen är en svans till en hund, men vars nuvarande funktion är tuggleksak vid matbordet. Den senaste veckan har jag, varje gång som han tappat eller slängt den, plockat upp den och lagt den till mitt öra som om den vore en gammaldags hemtelefon. Det har utvecklats till ett litet surrealistiskt skådespel. Jag svarar “Holmgård” och stirrar ut i tomma intet så som människor gör när de pratar i telefon. Sen säger jag “jodå han är här” och kastar en snabb blick åt Egons håll. Efter ytterligare några artighetsfraser lägger jag handen mot botten av svansen där, i min fantasi, mikrofonen sitter innan jag tittar uppfordrande på Egon och säger “det är till dig”. Sen räcker över svansen åt en bebis som vid det här laget är både förvirrad och rätt så arg. Det här har jag gjort ungefär 20 gånger per dag åt en publik som består av mig själv, en perplex pojkvask och en fet liten hund som verkar lika förbryllad som ungen. Jag skrattar högt varje gång. På riktigt.

Det är inte vackert.

Jag trivs egentligen rätt bra för mig själv, men efter några dagar börjar till och med jag bli lite lös i limningarna. Jag får stugfeber helt enkelt. Tomheten trycker mot mina trumhinnor och tankarna snurrar i cirklar. Jag börjar fundera på saker jag annars inte lägger energi på, som varför båtar flyter och vad böcker som jag läst egentligen vill säga. Förutom det så hittar jag på dadaistiska dramer att spela upp för mig själv. Ni hör ju själva, det kan inte vara hälsosamt. Det är som att till och med min hjärnas elektriska impulser håller på att dö tråkighetsdöden och det jag upplever är deras sista spasmodiska försök att få något att hända.

Men även småbarnsföräldrarnas svarta natt har ett slut. Nu är vi äntligen friska igen och har vågat oss ut i världen. Egon är sitt vanliga jag, om än lite extra entusiastisk, som att han försöker kompensera för förlorad tid. Nu ikväll lade jag ner honom ungefär en meter bort från lådan där hans leksaker är, tittade bort en sekund och så plötsligt hörde jag hur lådan vältes på ända och alla sakerna åkte ut över golvet.

Vi repar oss nog.

 

*sorry mamma

Kategorier:

Vardag

5

Kommentarer

  • Mamma

    20.03.2017 07:07 (10 dagar sen)

    Ha! Trodde väl att det låg till så med " febern"! Det är ok! Ta ditt friska pack och kom hit på lunch idag! Vi ska vara ute hela dagen och härda vårt immunförsvar!


  • hanna

    20.03.2017 14:33 (10 dagar sen)

    love it! pojkvasken o den fete hunden. tur att hunden inte kan läsa för då hade ni nog haft en bulimisk hund inom kort. krya på er! tror förresten att det är mest förstabarnsföräldrar som tänker som du o jag, vid tredje barnet verkar föräldrarna strunta i allt, dom är ändå alltid sjuka nån av dom.

    • Sebastian Holmgård

      22.03.2017 19:32 (7 dagar sen)

      Haha, tror absolut du har rätt. Vi var fyra barn i min familj och vi har nog släpats land och rike runt, angina eller inte :P


  • Malena

    20.03.2017 16:52 (9 dagar sen)

    Moster Ingrid sa att man ska rulla barnen i snödrivor så stärks immunförsvaret. Ni kan ju testa det. H. Malena

    • Sebastian Holmgård

      22.03.2017 19:32 (7 dagar sen)

      Låter rimligt. Hon kan tant Ingrid :)


Skriv kommentar