Visa inlägg taggade med 'äktenskap'

söndag 2 juli 2017 - 22:25

Sex år sedan, på dagen

För sex år sedan så hände något mystiskt. Den dagen, 02.07.2011, bestämde sig den här kvinnan:

SEB 0144

för att gifta sig med den här mannen

DSCF1953

 

Det kan tyckas överraskande, nästan oförklarligt. I det avseendet är vi visserligen i gott sällskap bland alla till synes oförklarliga saker som inträffar nästan dagligen. Rasister vinner val. Politiker förnekar klimatförändringen. Människor ser frivilligt på när Finlands landslag spelar fotboll. Det övergår mitt förstånd, men likt förbannat händer det. Hela tiden.

Vi var båda två 19 när vi gifte oss. Det är ungt. Misstänksamt ungt. Här i bibelbältet är det ingen som tittar två gånger för att två tonåringar gifter sig, men när vi flyttade till Åbo några månader efteråt brukade jag roa mig med att se på folks ansikten när de fick höra att jag var gift. Jag fann det oerhört komiskt att se på när deras sydfinska ansikten förvred sig i koncentration då de försökte luska ut om jag (1) har gjort någon gravid och gift mig av pliktkänsla, (2) egentligen är bosnier och gift mig för att få uppehållstillstånd eller (3) är en religiös fanatiker som gift sig för att få tillgång till det för äktenskapet ämnade och i detsamma sanktionerade karnala umgänget *.

När de väl bestämt för vilken av dem som var mest trolig så var de ofta nöjda med det och ställde inga följdfrågor. Jag, för min del, lät dem ha sin teori.

För det är svårt att förklara för en person som man knappt känner varför vi valde att gifta oss så tidigt. Om någon ställde frågan rakt ut så brukade jag svara något halvlustigt, som att jag helt enkelt vill knyta knuten när tillfälle gavs, innan hon inser att hon är för bra för mig. Att jag tycker om känslan av att det finns en stor mängd pappersarbete mellan mig och min ensamhet. Och det är i och för sig inte direkt osant, men det är heller inte sanningen.

Hur skulle jag kunna förklara för dem, inom ramen för lättsam konversation, att vi ville gifta oss för att det helt enkelt kändes lite töntigt att “bara vara tillsammans”. Vi visste ju att vi skulle gifta oss någon gång, så om vi skulle vänta så var det bara för att det skulle verka mer acceptabelt i andras ögon, och det är ju ingen bra orsak. För vår del kunde vi lika gärna göra det med detsamma.

Hur skulle jag kunna förklara för dem att vi hade varit bästa vänner länge innan vi blev ett par, och att vi innan vi blev tillsammans kom överens om att inte riskera vår vänskap för något annat än ett livslångt förhållande?

Det passar liksom inte — bland lättsamma frågor om vart man har rest och vilka band man tycker om — att försöka förklara att vi helt enkelt bara visste.

Så jag gör inte det. Jag förklarar inte. Istället säger jag något halvlustigt om att jag hittade en så bra flickvän att jag för min del kunde lägga på fotbojan själv på ort och ställe. Och det är inte direkt osant.

Men det inte sanningen heller.

Tack älskling för de här åren!

IMG 2foto: Jan Holmgård

 

* Översättning: ligga

måndag 23 januari 2017 - 00:00

När man bara vet

Den 23:e januari 2009 berättade Linn åt mig att det vi hade, hon och jag, var mer än vänskap. Linn var 16 år; en objektivt snygg tjej som var bäst i sin klass, medlem i kommunens ungdomsråd och en duktig sångerska. Hon var dessutom min bästa vän sedan en längre tid tillbaka. Jag var 17 år; fet, ovårdad och hade utvecklat en psykosomatisk stamning som försvann så fort jag inte tänkte på den. Jag kunde visserligen spela gitarr och dra ett skämt, men jag läspade och hade en tendens att dra iväg på långa tirader om spekulativ filosofi och brittisk litteratur, som jag utsatte varje intet illa anande förbipasserande för. Ett riktigt kap med andra ord.

Jag hade länge varit mer än hälsosamt kär i Linn, men på något sätt övertygat mig själv om att så inte alls var fallet. Att lura mig själv var inte alls särskilt svårt eftersom min självkännedom tydligen var lika välutvecklad som en sjöstjärnas bollsinne, vilket jag märkt såhär på senare år. Jag smällde i mig själv att jag bara var glad att ha en vän. Det faktum att jag gick och tänkte på hur vi skulle kunna träffas om vi någonsin flyttade till olika orter var bara hälsosam framtidsplanering, tänkte jag. Att vi kunde sitta och prata till klockan 5 på morgonen utan att bli det minsta trötta avfärdade jag som ungdomlig vigulans. Det var ett idiotsäkert alibi, med idiot som det operativa ordet i sammanhanget. Kvällen när Linn berättade att hon hade mer än vänskapskänslor för mig, var det som att en damm brast inom mig. Alla uppdämda känslor vällde ut som en rödbrusig fettvalk ut ett par spruckna spanx. Hela jag skakade och jag kunde knappt sätta ett ord efter det andra när jag pratade.

Vi bestämde oss för att ta det långsamt. Jag hade just dumpats ur ett dysfunktionellt och destruktivt förhållande, och varken jag eller Linn ville äventyra vår vänskap med en förhastad och olycksalig romans.

Det gick väl sisådär.

Efter att ha umgåtts nästan dagligen i ett år och pratat om allt, förutom just våra känslor för varandra, var det som att vi behövde kompensera för förlorad tid. Vi gick på vår första riktiga date. Jag minns att jag ville göra ett gott intryck och tänkte att ingenting kan vara mer romantiskt än Twilight på bio en tisdag i Jakobstad (vilken player eh?). Något av själva filmen minns jag inte, men jag minns att jag vägde för- och nackdelar med att våga ta Linns hand då vi gick hem, men jag vågade inte. Några dagar senare var det officiellt - både i verkligheten och på facebook. Ett år efter det var vi förlovade. Ännu ett år efter det var vi gifta.

Jag och Linn visste nog redan från början att det skulle vara vi. Hur nojig jag än är när det gäller sociala relationer har jag aldrig på riktigt oroat mig för att Linn skulle hitta någon annan. Inte för att hon inte skulle kunna hitta någon bättre än en småtjock hemmapappa, men för att hon visar mig att det är mig som hon vill ha. Det är nog den sak som betyder mest för mig, efter att få leva med Linn. Jag behöver aldrig fundera på att jag någonsin skulle behöva klara mig på egen hand, leta efter en ny kärlek någonstans eller – gud förbjude – behöva leva isär från min familj. Vi bestämde oss att det alltid skulle vara vi, och det har vi aldrig ifrågasatt efter det, inte ens i den största av motgångar.

Linn är det bästa som har hänt mig. Hon är omtänksam, intelligent och den tuffaste personen jag känner. Hon strålar när hon ler och är nästan lika gullig när hon är arg. En gång var hon så förbannad på mig (tveklöst välförtjänt) att hon välte en stol i golvet och stormade ut, bara för att återvända ett par sekunder senare och ställa stolen tillrätta innan hon stormade ut igen, med betydligt mindre chutzpah än första gången.

Hon är dessutom den bästa mamman som en liten pojkvask kan önska sig. Mer än tillräckligt bra för att kompensera för mina egna tillkortakommanden. När det kommer till föräldraskap är jag som en svamp på en lummig och välbeläst stubbe. Okej, den där sista var kanske inte min mest lyckade metafor. Låt oss säga att jag gör vad jag kan för att hålla min del av det här skeppet flytande. Ja, ja, den metaforen fungerar inte heller. Ni fattar poängen!

Grejen är den, jag vet fortfarande inte vad hon ser i mig. Åtta år senare har jag fortfarande inte listat ut det. Jag tror att alla som ser oss kan se att hon skulle kunna hitta något bättre. Jag får bara vara tacksam att ingen ännu känt en tillräckligt stark kvinnlig solidaritet eller medmänskligt ansvar att berätta det åt henne.

Jag tänker då inte göra det.

 

På bilden ett nyförlovat par 2010.

2