Visa inlägg taggade med 'föräldraskap'

måndag 6 mars 2017 - 22:29

Något kommer till

Det mesta är tyngre och svårare när man är förälder. Det finns inte tid att göra de saker som man mår bra av i den utsträckning man skulle vilja. Intressen blir lidande, projekt man har börjat hamnar i standby-läge och känslan av att vara helt utvilad är en dröm du drömt någon gång, lika verklig som den där drömmen där dina händer förvandlades till kräftor och alla kallade dig för Lars av någon orsak. Ni vet.

Sen har man spontaniteten som försvinner. Visst kan man skoja till det med att byta plats på mellanmål och kvällsgröten en dag (gangsta!) men i övrigt är ens liv väldigt inrutat och geografiskt begränsat. Det är inte precis läge att boka en sista-minuten resa till Rom när man inte lyckas organisera sin dag så att man skulle komma sig iväg till affären för att köpa deodorant. Jag har sedan länge vant mig vid den lite blommiga doften av Linns deodorant. Den känns fräsch på något sätt.

Innan jag blev förälder var jag rädd att alla de här uppoffringarna inte skulle vara värt det. Nog visste jag att jag skulle älska min son, men man kan älska någon och ändå tycka att ens liv var bättre innan. Tänk om det blir så?

Jag har märkt att trots att ens dagar ser helt annorlunda ut nu så känns det, för det mesta, likadant som förut. Jag är fortfarande sur på morgonen, men jag har fortfarande nära till skratt och jag finner fortfarande min största lycka i att skämma ut Linn på allmän plats.

Men en sak är ny. Det är den där kicken av sprudlande glädje som infinner sig när Egon öppnar ögonen på morgonen och ler. Det är den där kicken när jag är ute och flänger någonstans och Linn skickar en video av henne och Egon via wattsapp. Så lyckliga som jag och Linn har varit när vi kunde dra iväg till Frankrike en sommar utan desto mera planering så kan jag inte minnas att jag någonsin känt den känslan förut. Den är helt och hållet ny. En sak som kommer till för allt det andra som tas bort.

Jag är inte säker ännu, men jag tror att det är just den känslan som gör allting värt det.

 

 

 

Om någon annars i sina irrfärder befinner sig i Larsmo imorgon kan ni ju komma in på en kaffe till Equity där jag och Carola Ekman kommer vara och diskutera föräldraskap och sånt. Varmt välkomna!

söndag 19 februari 2017 - 20:51

Vi sover inte tillsammans

Att växa upp är att misslyckas med att leva upp till de regler man lagt upp åt sig själv. Man går omkring och tänker att man aldrig någonsin skall bli som X som gör Y, säker som man är när man ännu har långt kvar till att få omsätta sina ideal i praktiken. Sen, en vacker dag (eller möjligtvis en regnig dag när avloppet är stockat och mjölken är slut), så gör man precis sådär som man hade lovat sig själv att inte göra.

Som förälder gör ens oförmåga att leva upp till sina egna förväntningar sig ständigt påmind. Man hade ju planerat så mycket innan. “Jag ska aldrig blir som X”, “jag ska alltid göra Y” och “jag ska aldrig bli en sån som gör Z”. Snart nog märker man att det finns inget som så effektivt kan picka hål på ens pretentioner som ett litet barn och den sömnbrist det för med sig. Det är nog så enkelt att tänka “jag ska inte låta mitt barn vänja sig med att ha napp”, innan man har upplevt den magiska känslan som infinner sig när man kan förvandla ett skrikande spädbarn till ett tyst spädbarn genom att helt enkelt täppa till själva skrik-hålet.

Jag hade lovat mig själv att jag och Linn aldrig skulle sova isär när vi blev föräldrar. Eller “lovat” kanske man inte kan säga, det var egentligen något som verkade helt otänkbart. Jag och Linn har alltid varit sådana som tycker om att sova nära varandra. När vi var i USA på utbytesstudier så fick vi varsitt rum men sov på min 80 cm breda säng hellre än i varsin säng. Det var så trångt att man inte kunde svänga på sig utan att koordinera processen med den andra, vilket ledde till att jag vaknade kl 03:00 varje natt och utropade “BYT” varpå vi båda svängde oss och somnade om. Det här gjorde vi varje natt i över 4 månader, hellre än att sova i olika sängar.

Det är således kanske förståeligt att jag brukade reagera när par berättade om hur de periodvis har sovit skilt för att få vardagen att gå ihop. “Ojoj” tänkte jag, de måste nog ha haft det körigt. Inga lyckliga par kan somna utan sin partner bredvid sig. Så är det bara.

Och nu står vi här. Fem nätter i veckan sover Linn i ett annat rum medan jag sover bredvid Egon i hans spjälsäng (och ibland sked med densamme). Utifrån ser det för tragiskt ut. Vi har blivit det där gamla paret i en brittisk TV-serie från tidigt 90-tal som mest bor tillsammans för att ingen riktigt orkar med att ta tag i saken. De som bara mårar åpå för att scones måste bakas och te måste bryggas.

- Vill du hitta på något älskling?
- Inte egentligen...

Sanningen är en helt annan. Jag och Linn är nog lyckligare och starkare än vi någonsin har varit. Det handlar bara om att få pusslet att gå ihop. Egon har de senaste veckorna sporadiskt vaknat var 20:nde minut fram till morgonen. Linn har fortfarande så starka mammainstinkter att hon vaknar varenda gång Egon så mycket som fiser i sömnen, så hon blir helt enkelt för trött. Som psykolog måste hon vara något sånär skärpt när hon kommer till jobbet, så att sova i ett annat rum är helt enkelt den enda praktiska lösningen för tillfället. Det är en sak att ta en 10 minuters tupplur på kaffepausen som lagerarbetare. Det värsta som kan hända är att någon mekaniker får vänta en stund innan jag kan förklara för honom att jag inte har en blekfet aning om var den där saken han söker efter kan finnas. Skruv som skruv, ta en annan. Det vore en helt annan sak ifall Linn skulle slumra till med en klient i rummet. “Jodå jag lyssnar, fortsätt du bara. Det var något om din pappa va…?”.

När man väl accepterar att man har åldrats och att man, likt förbannat, håller på att bli precis som sina egna föräldrar, så märker man ofta att det inte är så farligt att avvika från planen. Det är helt okej att vara en tråkig gubbe som tittar på Skavlan och På Spåret. Att stiga upp klockan 6 på morgonen är egentligen ganska skönt och ibland kan man bli snål på ett wienerbröd.

Det är inte så farligt att sova i skilda sängar en liten tid. Visst skulle jag föredra att gosa med Linn varje kväll, men det går helt enkelt inte nu. Natten till lördag så har Linn Egon och då är jag oftast så trött att jag hellre delar säng med en full och arg Jabba the Hutt än en skrikande bebis, bara jag får sova ut.

Faktum är att det är lite spännande att sova skilt också. Om Egon sover bra så brukar jag smyga över till Linn, som en nykär tonåring på ett religiöst läger.

Det är, i det stora hela, rätt så charmigt.

 

söndag 12 februari 2017 - 08:54

Saker jag lärt (del 3)

1. Barn har ingen heder
Om jag någonsin trodde att det faktum att jag spenderar mest tid med Egon skulle föda fram någon sorts lojalitet från hans sida så hade jag fel. När vi är själva så kan det gott gnällas och knorras, men så fort mamma kommer hem blir det idel leenden och skratt. Egon sjåpar sig, gullar, ålar omkring och gör konster som en kärlekskrank vattenpolomålvakt. Vad har hon gjort för att förtjäna det? Har du glömt vem som försöker hålla dig vid liv hela dagarna här hemma? Quisling!

2. Hemmapappor passar inte in ute bland folk
När jag och Linn var på dejt i fredags såg jag ut som man kan föreställa sig att någon som inte har sett den yttre världen på några veckor kan tänkas se ut i en folksamling. Jag var uppriktigt nervös. Jag stirrade omkring mig och pratade osammanhängande om irrelevanta saker. I ett skede började jag smeka bordet framför mig i ett rytmiskt mönster. Om ni tänker er GW Persson på speed så torde det vara ganska nära sanningen. Efter filmen satte vi oss på O’Learys en stund. Det gick betydligt bättre, men visst inser man att ens bästa date-dagar är bakom en när man seriöst funderar på att be personalen byta kanal till på spåret.

3. Ibland gör man vad som helst för en paus
Den förälder som påstår sig aldrig ha fejk-bajsat för att få en paus ljuger. Faktum är att jag tror att hela konceptet toaletter med lås är en trött förälders uppfinning. Vem annars kunde ha hittat på ett sätt att få säga “Nej nu måste jag nog låsa in mig, titta på telefonen eller läsa en bok i en kvart eller så. Ta över du” utan att den andre kan argumentera emot. Måste man så måste man ju. Genialiskt! Kom bara ihåg att spola och låta kranen gå en stund innan du kommer ut. Må så vara att ingen låter sig luras av det du gör, men du kan åtminstone ha artighet nog att anstränga dig lite grann..

4. Det finns en sak som är ynkligare än en man med feber
Det är en man som tar hand om ett barn med feber. Det är inte en vacker syn.

5. Ibland måste man tumma på sina principer
Du kan ha hur mycket regler och rutiner som helst kring nattningen, men om ungen vill gosa och sova sked så lägger du dig ner och sover sked. För det kan jag tala om för dig: det erbjudandet är högst temporärt. Sen när ungen blir äldre och “pappa” så småningom byts ut mot “skitgubbi” har jag på känn att man kommer sakna de där stunderna.

 

tisdag 24 januari 2017 - 21:47

Hemmalivets bieffekter

Redan innan jag blev pappaledig oroade jag mig lite för att bli yrkesskadad av att vara hemmaförälder. Det är inte det att jag på något sätt stör mig på hur hemmaföräldrar är. Inte alls. Det är snarare det att jag är en ytterst lättpåverkad person, och jag har blivit miljöskadad på alla andra jobb jag har haft.

Till exempel; när jag var simlärare kunde jag plötsligt inte vistas i närheten av någon form av badinrättning utan att räkna alla i vattnet om och om igen för att försäkra mig om att alla som hoppade i också kom upp. Det kan tyckas oskyldigt nog, men folk kan få fel bild av någon som ihärdigt tittar på badande barn. Så om du, kära läsare, någon gång känt dig manad att åka hem från simstranden i förtid för att det satt en maniskt stirrade skäggig man vid vattenbrynet ber jag om ursäkt.

När jag jobbade på lager började jag entusiastiskt prata med (eller snarare på) Linn om gaffeltruckar och skyddshandskar. Senast när vi tog bilen till Nykarleby pratade jag hela vägen från Nyko Frys till centrum om trucken som stod vid deras lastningsområde, dess egenskaper och drivmedel. Förutom att jag lade till mer aparta intressen så började jag också svära. Inte bara det, jag svor så att även den mest barkade av borstbindare skulle bryta sin borste i bitar om han hörde mig. Till exempel släppte jag en gång en kommentar här hemma som jag för allas välbefinnande inte tänker upprepa ordagrant här, men vars andemening är ungefär att man “går planlöst omkring som får utan genitalier”. Både jag och Linn blev naturligtvis chockade. “Vad säger du?” frågade hon, och jag ursäktade mig och sa att det bara slank ut. Några sekunder senare gick chocken över i förundran, och Linn ställde den uppenbara frågan “varför just får utan genitalier?”. Jag blev tvungen att bekänna min totala okunnighet gällande hur partåiga hovdjurs sexuella hälsa påverkar deras relativa sinnestillstånd. Det är bara något man brukar säga på jobbet.

Nu har jag redan börjat märka vissa bieffekter av hemmaföräldraskapet hos mig själv. Först och främst har min tidsplanering blivit skrämmande likt en pensionärs. Jag har börjat räkna saker som att laga kaffe, ta en promenad eller bädda sängen som regelriktiga programpunkter som måste planeras in och genomföras med precision och andakt. Jag kan heller inte göra två saker på samma dag. Om jag ska handla mjölk en dag kan jag omöjligt hälsa på min syster. Det går bara inte.

Mina sociala färdigheter har också blivit kraftigt påverkade. Tidigare blev jag väldigt obekväm ifall jag fick ögonkontakt med en främling på stan. Nu är min första instinkt plötsligt att göra en kul grimas eller gömma ansiktet bakom händerna för att sedan titta fram och säga “bululululululul!”. Jag har också börjat reagera annorlunda på en annan människas sorg. Om någon berättar något ledsamt åt mig får jag anstränga mig för att inte direkt försöka få personen på bättre humör. Det finns det, i och för sig, många som gör, och många uppskattar också att bli uppmuntrade istället för att få sympati. Däremot är det få som – efter att ha lättat sitt hjärta för att få sympati och tröst – uppskattar att man med ett ansträngt leende ser dem rakt i ögonen och sakta men bestämt börja sjunga “aramsamsa aramsamsa”.

 

Jag har inte ens varit hemma i en hel månad ännu.

 

Det bådar inte gott.

tisdag 17 januari 2017 - 20:48

När hände det här?

"Njut av småbarnstiden, den är över innan du vet ordet av”.

Om jag hade en euro för varenda gång någon sagt den meningen åt mig och Linn skulle jag ha 32 euro nu. Möjligtvis 35.

Det är en märklig kliché. Den är lika utnött som “ett äpple om dagen håller doktorn borta”, men med den skillnaden att alla som säger den verkar helt omedvetna om dess klyschighet. Vanligtvis sägs döda metaforer med en sorts putslustig självdistans. Alla vet att det är en klyscha, så det finns ingen orsak att göra det med feeling. Det är annorlunda när någon säger “njut av småbarnstiden”. När någon kommer med den repliken så gör de det fullt ut. De ser en i ögonen. De utstrålar någon sorts åldersbetingad vishet, som att de i förtroende vill förmedla något från andra sidan av en klyfta som bara tiden kan brygga.

Däremot finns det nog få personer som är mindre mottagliga för den frasen än just småbarnsföräldrar. Chockad, sömnberövad och konstant inför någon ny situation, som ingen förberett en för, känns mindfulness ungefär lika lockande som att åka jorden runt med VR. Det är inte bara en gång som man hinner be till gudarna att de som säger att det är över snart har rätt. Dessutom får jag kalla kårar varenda gång någon uttalar en klyscha med känsla på det där sättet. Det känns töntigt på något sätt. För mig känns det ungefär som att någon skulle lägga handen på mitt knä, se mig djupt i ögonen och sakta viska “borta bra men hemma bäst”.

Men det värsta är ju att de har rätt. Så länge jag arbetade hade jag hela tiden bilden av Egon som ett litet knytte. Jag tänkte, att när jag börjar stanna hemma kommer han fortfarande vara ett litet spädbarn som måste transporteras och livnäras snarare än umgås med. Mer som en vandrande pinne än en spaniel. Nu har jag knappt hunnit bli varm i pyjamasen som hemmapappa och börjar komma till insikten att Egon inte är en liten bebis längre. Han är stor, otymplig och viljestark. Det känns som att han har blivit för gammal för att bara ligga där. Ibland känns det som att jag borde ta ett snack med honom och göra det klart för honom att han så småningom får börja bidra här hemma eller betala för sig.

Hans två bävertänder övergår sakta från att vara små och gulliga till att våra långa och rent ut sagt farliga. Förflytta sig kan han också, i alla riktningar utom två. Att de två råkar vara just framåt och bakåt är ju olyckligt. Det försvårar liksom navigeringen. Ibland lägger jag en leksak just utom räckhåll för att han ska öva sig på att trycka sig framåt, och ser i faderlig vånda på hur han kämpar på och snurrar längre och längre bort från sin leksak (fyll i er egen metafor i kommentarerna).

Alla de här förändringarna hade jag väntat mig, om än inte fullt så snabbt. Det jag inte hade räknat med var att han också skulle börja få idéer. Säg vad man vill om spädbarn, men åtminstone är de förutsägbara. Sträckan mellan orsak och verkan är extremt kort. Om du matar barnet somnar det. Om du klär på det blir det argt. Det blir inte så mycket knepigare än så. Med en sex månader gammal kläpp kan saker och ting ändra från den ena stunden till den andra. Till exempel så hände det sig i söndags att Egon – vanligtvis en matglad liten kille – fick för sig att han dör av gröt. När jag äntligen fick i honom en sked så skrek han i högan sky ända tills jag bokstavligen skrapade bort gröten från hans tunga med en sked. Ni kan ju roa er med att gissa hur många saker jag hann testa innan jag kom på den lilla manövern. Det var inte vackert.

Hans humor tycks också ändra från dag till dag. Det är visserligen kul när man hittar nya saker att dryga ut sin rätt slitna repertoar med. Däremot hade jag inte räknat med att gamla favoriter plötsligt skulle gå ur mode. Man tror inte att man kan skämmas inför ett litet barn innan man, inför vänner och släktingar, segervisst gör sitt paradnummer (ofta bestående av både grimaser och löjliga ljud) och får absolut tystnad i respons. Plötsligt är han ingen liten bebis mera, utan en förvånad och besviken förälder. Hans blick tycks säga “nu börjar du gå på övervarv pappa”.

Så nu sitter jag här och ser på när Linn läser för ungen i vår säng.

Shit vad stor han har blivit.

17.01

När hände det här?

söndag 15 januari 2017 - 20:30

Inget så fantastiskt

Det finns inget så fantastiskt.

Tänk dig böljande grästäckta kullar utanför en österrikisk småstad i bergen. En öl på en uteservering vid torget i Prag. En strand vid den franska rivieran, obefläckad av engelska fotbollshuliganers sandalbeklädda fötter. En sommarfest utan allsång.

Tänk dig att springa över de ängar du minns. Mjuka som sammet under springfyllda barnafötter. Fria från nässlor, tuvor och koskit. En kör av fåglar som sjunger din lycka. En pomeraniervalp som slickar dig mellan tårna.

Att bli uppringd av en vän från en annan tid. Att nå ett mål, att få ett jobb. Att vinna en debatt med en gammal plågoande. Att få ett brev av papper. Att ta Toulouse på 10 poäng i På Spåret.

 

Det går inte att mäta.

Det går inte att överträffa.

 

Det finns inget så fantastiskt som ljudet i en bil där ett barn inte skriker.

 

 

 

Vi har åkt ända till Nykarleby med Egon idag och jag fick lite fiilis :)

fredag 6 januari 2017 - 21:39

Sånt som pappor gör

Jag hade förväntat mig att det skulle kännas i magen på nåt sätt. Ena stunden skulle jag vara vanliga Sebben; han som kan äta en kaka en dag och sedan förlora sig på internet tills han kan beståndsdelarna i alla traditionella franska bakverk samt deras olika jäsningssätt. Han som bestämmer sig för att lära sig mongolisk strupsång för att han tänker att det skulle vara ett kul partytrick. Nästa stund skulle jag vara pappa-Sebben. Han skulle inte ha tid med sånt trams. Pappa-Sebben skulle läsa tidningen, fundera på lokalpolitik och vattenståndet. Han skulle gå ut i garaget med bestämd min och såga en planka på mitten. Inte för att han vill, men för att det av någon outgrundlig anledning bara “måste göras”. Sånt som pappor gör.

Sen kom den aldrig, den där transformationen. När Linn berättade att vi väntade barn var det inte som klippen på youtube. Inga tårar. Inga glädjetjut. Jag sa åt Linn att vi skulle ta ett nytt test igen imorgon och sedan ett om dagen i en vecka för att vara helt säkra. Det var inte det att jag inte var glad. Det kändes bara inte som jag hade tänkt. Det kändes inte plötsligt “annorlunda”.

En möjlig förklaring är möjligtvis att själva avslöjandet inte blev exakt så som Linn hade planerat det. Hon hade beställt en bok som heter Grattis du ska bli Pappa, vari hon hade tänkt lägga testet och ge åt mig som en överraskning. Sen när boken kom så hette den inte alls Grattis du ska bli pappa utan Utbränd på jobbet. Istället för att ge den boken (vilken skulle ha varit förvirrande) berättade Linn det åt mig rakt av, i all enkelhet. Som om det handlade om tulpaner eller couscous eller nåt. “Vi är med barn, dimma blir det också”.

Under graviditeten så var det också svårt att relatera till faktumet att jag skulle bli Pappa. För Linn var det ju så konkret. Hon hade barnet i sig. Hon påmindes om barnet när hon skulle sova och inte hittade en bekväm ställning; när folk kommenterade hennes mage; när hon plötsligt hade ett djupt och innerligt begär efter tomatsoppa. Hon påmindes om barnet när hennes fötter svällde upp och, så småningom, när hon inte kunde se sina svullna fötter mer.

För mig var det inte så. När jag sov så sov jag som vanliga Sebben. Så fort jag gick ur lägenheten var jag bara vanliga Sebben. Folk sa vanliga Sebben saker åt mig, och frågade vanliga Sebben frågor. Barnet var en abstrakt sak som bara existerade i våra framtidsplaner, våra kvällsdiskussioner om hur vi skulle göra vid än det ena, än det andra scenariot vårt barn skulle komma att stöta på.

Första gången jag på riktigt kände att det var på riktigt var på BB, när jag stod bredvid Linn och värkarna plötsligt övergick till krystningsvärkar. Då var det som att en knapp slogs på, inte bara i mig men i hela rummet. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Linn försvann till ett ställe som jag aldrig kommer att få se, som jag inte tror att jag har inom mig. Barnmorskan såg uppfordrande på mig och frågade lite försiktigt “klarar pappa av att stå?”. Då var det på riktigt.

Men sen försvann den känslan gradvis. Vi hade inget familjerum, så jag for hem till natten. Jag såg på fotboll och somnade i min vanliga säng. Jag var omtumlad, chockad, lycklig bortom alla ord, men jag var fortfarande, innerst inne, bara vanliga Sebben.

Den där förvandlingen hände aldrig, och jag har slutat vänta på den. Vi är inte de idéer, bilder eller stereotyper som vi har om oss själva och de vi borde vara. Vi är våra erfarenheter, våra personligheter, våra tankar, de människor vi har omkring oss och de val vi gör. Jag är bara vanliga Sebben, men nu är jag också ansvarig för ett litet liv. Den pappa jag blir är de val jag gör. Jag väljer att vagga honom till sömns så länge det krävs; att sjunga babblarna-sången om och om igen när han äter och att låta honom bita mig i näsan med sina två sylvassa tänder.

Och ibland – om det av någon outgrundlig anledning behövs – går jag ut i garaget och sågar en planka på mitten.

 

IMG 20160704 2