Visa inlägg taggade med 'förhållande'

tisdag 14 mars 2017 - 21:09

Nattliga eskapader

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

måndag 23 januari 2017 - 00:00

När man bara vet

Den 23:e januari 2009 berättade Linn åt mig att det vi hade, hon och jag, var mer än vänskap. Linn var 16 år; en objektivt snygg tjej som var bäst i sin klass, medlem i kommunens ungdomsråd och en duktig sångerska. Hon var dessutom min bästa vän sedan en längre tid tillbaka. Jag var 17 år; fet, ovårdad och hade utvecklat en psykosomatisk stamning som försvann så fort jag inte tänkte på den. Jag kunde visserligen spela gitarr och dra ett skämt, men jag läspade och hade en tendens att dra iväg på långa tirader om spekulativ filosofi och brittisk litteratur, som jag utsatte varje intet illa anande förbipasserande för. Ett riktigt kap med andra ord.

Jag hade länge varit mer än hälsosamt kär i Linn, men på något sätt övertygat mig själv om att så inte alls var fallet. Att lura mig själv var inte alls särskilt svårt eftersom min självkännedom tydligen var lika välutvecklad som en sjöstjärnas bollsinne, vilket jag märkt såhär på senare år. Jag smällde i mig själv att jag bara var glad att ha en vän. Det faktum att jag gick och tänkte på hur vi skulle kunna träffas om vi någonsin flyttade till olika orter var bara hälsosam framtidsplanering, tänkte jag. Att vi kunde sitta och prata till klockan 5 på morgonen utan att bli det minsta trötta avfärdade jag som ungdomlig vigulans. Det var ett idiotsäkert alibi, med idiot som det operativa ordet i sammanhanget. Kvällen när Linn berättade att hon hade mer än vänskapskänslor för mig, var det som att en damm brast inom mig. Alla uppdämda känslor vällde ut som en rödbrusig fettvalk ut ett par spruckna spanx. Hela jag skakade och jag kunde knappt sätta ett ord efter det andra när jag pratade.

Vi bestämde oss för att ta det långsamt. Jag hade just dumpats ur ett dysfunktionellt och destruktivt förhållande, och varken jag eller Linn ville äventyra vår vänskap med en förhastad och olycksalig romans.

Det gick väl sisådär.

Efter att ha umgåtts nästan dagligen i ett år och pratat om allt, förutom just våra känslor för varandra, var det som att vi behövde kompensera för förlorad tid. Vi gick på vår första riktiga date. Jag minns att jag ville göra ett gott intryck och tänkte att ingenting kan vara mer romantiskt än Twilight på bio en tisdag i Jakobstad (vilken player eh?). Något av själva filmen minns jag inte, men jag minns att jag vägde för- och nackdelar med att våga ta Linns hand då vi gick hem, men jag vågade inte. Några dagar senare var det officiellt - både i verkligheten och på facebook. Ett år efter det var vi förlovade. Ännu ett år efter det var vi gifta.

Jag och Linn visste nog redan från början att det skulle vara vi. Hur nojig jag än är när det gäller sociala relationer har jag aldrig på riktigt oroat mig för att Linn skulle hitta någon annan. Inte för att hon inte skulle kunna hitta någon bättre än en småtjock hemmapappa, men för att hon visar mig att det är mig som hon vill ha. Det är nog den sak som betyder mest för mig, efter att få leva med Linn. Jag behöver aldrig fundera på att jag någonsin skulle behöva klara mig på egen hand, leta efter en ny kärlek någonstans eller – gud förbjude – behöva leva isär från min familj. Vi bestämde oss att det alltid skulle vara vi, och det har vi aldrig ifrågasatt efter det, inte ens i den största av motgångar.

Linn är det bästa som har hänt mig. Hon är omtänksam, intelligent och den tuffaste personen jag känner. Hon strålar när hon ler och är nästan lika gullig när hon är arg. En gång var hon så förbannad på mig (tveklöst välförtjänt) att hon välte en stol i golvet och stormade ut, bara för att återvända ett par sekunder senare och ställa stolen tillrätta innan hon stormade ut igen, med betydligt mindre chutzpah än första gången.

Hon är dessutom den bästa mamman som en liten pojkvask kan önska sig. Mer än tillräckligt bra för att kompensera för mina egna tillkortakommanden. När det kommer till föräldraskap är jag som en svamp på en lummig och välbeläst stubbe. Okej, den där sista var kanske inte min mest lyckade metafor. Låt oss säga att jag gör vad jag kan för att hålla min del av det här skeppet flytande. Ja, ja, den metaforen fungerar inte heller. Ni fattar poängen!

Grejen är den, jag vet fortfarande inte vad hon ser i mig. Åtta år senare har jag fortfarande inte listat ut det. Jag tror att alla som ser oss kan se att hon skulle kunna hitta något bättre. Jag får bara vara tacksam att ingen ännu känt en tillräckligt stark kvinnlig solidaritet eller medmänskligt ansvar att berätta det åt henne.

Jag tänker då inte göra det.

 

På bilden ett nyförlovat par 2010.

2