Visa inlägg taggade med 'familj'

fredag 28 april 2017 - 20:19

Det som ingen egentligen klarar av

Människan tror inte att något sådant någonsin ska drabba någon i ens närhet. Att den där lilla statistiska möjligheten, den där lilla förtegna 1:an i en på miljonen är någon du känner. Att slumpen, likgiltig och kall, kan slå till mot människor du älskar och kasta deras liv ur sin bana för alltid. Det är nog människans överlevnadsinstinkt, en slags självbevarelsedrift, att inte tänka så.

Två människor, som står oss mycket nära, har fått beskedet som ingen förälder någonsin borde få höra. Ett besked som ingen förälder egentligen borde klara av att få. Deras barn, inte ens två år fyllda, är allvarligt sjukt. Fyra enkla bokstäver, som i en annan värld kunde ha varit förkortningen för en handelsorganisation eller en diet, döljer en fruktansvärd sjukdom. Under de kommande åren kommer den gradvis att beröva två föräldrar det finaste som de har. Lite i taget, tills den en dag tar deras barn ifrån dem.

Telefonsamtalet jag hade med pappan till barnet efter att diagnosen kom är antagligen det värsta jag har varit med om. Den där känslan av ångest, bedrövelse och hjälplöshet i en tystnad. Vad säger man åt någon som har fått det värsta av besked? Allt det där man säger när någon sörjer kändes patetiskt. Och hoppet, som ofta är det sista man släpper taget om, var på något sätt redan borta. Han kommer aldrig att bli bra igen. Han kommer ha ont.
Det finns inget ljus någonstans. Det är idel mörker.

Men jag gjorde vad jag kunde. Jag lyssnade. Jag svor. Jag ställde meningslösa frågor som inte hade något annat syfte än att hålla igång diskussionen för att inte behöva säga hejdå riktigt än. Hur säger man ens hejdå längre? Sen svor jag igen.

Sen grät jag.

Först grät jag över att allt kändes så hemskt. Över att världen, i all sin skönhet, samtidigt är så kall och grym. Över att livet är orättvist. Sen grät jag över mina nära. Över föräldrarna för vilka livet, så som de hade föreställt sig det, förstörts. Över barnet. Över de dagar han inte kommer att få. Över att han fortfarande är samma livfulla pojke, helt omedveten och obekymrad över det vi fått veta. Över att han är så fin.

Till sist grät jag över mig själv. Över mitt liv, så som det plötsligt hade blivit. För att barnet också är mitt att förlora. För att Egon så tidigt i sitt liv kommer få veta vad det är att förlora en kompis.

Det är därför det har varit tomt här på bloggen en tid. Vem bryr sig om en blogg egentligen? Min första tanke var att stänga ner den helt och hållet. Vem sjutton bryr sig? Vad skulle jag någonsin kunna skriva om som skulle ha någon som helst betydelse? Blotta tanken att jag någonsin suttit här och gnällt om förkylningar kändes bisarr. Jag kunde heller inte förmå mig att skriva om hur vår värld på något sätt kastats upp och ner. Det gjorde för ont och jag kunde inte läsa vad jag skrev genom tårarna. Jag klarade nätt och jämt av att hålla ihop när jag var ensam med Egon på dagarna.

Till sist sa vi alla åt oss att skärpa oss. Hur absurt det än må låta. Och jag fick för mig att ändå börja skriva igen. Först och främst för att Linn trodde det skulle vara bra för mig, bloggen har fungerat terapeutiskt förr. Dessutom är det något som kan hålla tankarna borta från det som har hänt för en liten stund. Men jag kunde ändå inte bara ta vid där jag slutade. Dels för att jag skulle känna mig som en hycklare, dels för att jag upplever att vi lärt oss hemskt mycket om vad det innebär att vara familj, vad vi går för då det gäller, vad människan i all sin bottenlösa sorg är kapabel till.

Jag har sett hur en annars brokig familj, med motstridande personligheter och starka åsikter och viljor, istället för att dra sig undan och bespara sig smärtan, kan komma samman när något drabbar de sina. Jag har sett människor, vars sorg är så stor att allt annat blir trivialt, säga att de ändå vill höra om våra andras små problem. Inte nödvändigtvis för att de är intresserade av eller ens orkar lyssna på historier om hosta och skrubbsår, men för att de vill höra om det som är viktigt för oss och få känna att jorden fortfarande snurrar sin bana.

Men det största jag har sett, och det jag mest vill berätta om, är hur oerhört stark människan kan vara.

Det är faktiskt så att jag av en tillfällighet fick höra om den här sjukdomen redan innan jag visste att jag skulle få se den på nära håll. Jag minns att jag då sa åt Linn, så som de flesta säkert någon gång sagt om en hypotetisk misär, att jag aldrig skulle klara av att hantera en sådan sak. Nu förstår jag bättre. När det otänkbara händer och man går sönder finns det sällan en möjlighet att ge upp, speciellt när man har ett barn, som behöver en, att tänka på. Verkligheten fortsätter oavsett och det är där på bottnet vår styrka kan visa sig enorm. När en människa vaknar på morgonen till en värld i kras, och ändå bestämmer sig för att stiga upp, koka kaffe, träffa en vän eller lära ett barn gå som en dag kommer att förlora sin rörelseförmåga. Det är då styrkan i människan kommer fram.

Första gången vi träffades efter diagnosen och vi hade suttit en bra stund och gråtit runt deras köksbord, såg jag den där styrkan. Att någon som brutits ner totalt kan bestämma sig för att fortsätta leva vidare. Att till en början låtsas att de där sakerna som brukade betyda något – att äta, umgås, ta en promenad, se på film – fortfarande betyder något tills de plötsligt, en dag, faktiskt gör det. Jag såg dem le, trots allt det onda, för att något i den stunden var roligt. Och jag kunde inte förstå hur det där leendet var möjligt. Varifrån fick det där leendet kraft? Var kom det ifrån? Hur kan en människa klara av att klamra sig fast vid livet när allting runt omkring fallit samman?

Det är inte för att de nödvändigtvis klarar av det eller orkar, men för att det inte finns några andra alternativ. De går vidare i tron att det kommer att bli lättare för varje dag. Vi känner bara till slutet, men vägen är oviss. Likt förbannat finns det där hoppet där. Inte att allt ska bli bra igen, men att livet, på något sätt, ska gå vidare.

En dag kommer det gå två människor nerför gatan som har upplevt en ofattbar sorg. En sorg över en sjukdom som tog deras barn. En sorg över drömmar som gick i kras. Och det är en sorg som de alltid bär med sig.

Men just den dagen kommer de att le. För att solen skiner. För att en av dem precis sagt något roligt. För att livet, i just den där stunden, är helt okej.

Och vi andra ska förundras och fråga varandra,

Var kommer det där leendet ifrån?

torsdag 2 februari 2017 - 23:07

Roko kaar ha som int kan änder se

Häromveckan satt jag och Linn i soffan och slöglodde på TV på det där sättet som bara trötta småbarnsföräldrar kan; då man egentligen inte alls tittar på det som händer på skärmen utan bara riktar ögonen ditåt medan man är någon helt annanstans. Ögonen är tomma och ofokuserade. Kanske rinner lite saliv ur mungipan. TVn är i praktiken bara en ursäkt för att få sitta tyst en stund och bara glo. Att man bemödar sig att med jämna mellanrum byta kanal beror bara på att det är någonting som folk som ser på TV brukar göra, och om ingen gör det på en tillräckligt lång stund kan det verka misstänksamt. Det är ingen vacker syn, men sååååå skönt.

Hur som helst halkade vi in på programmet Cirkus Familj på YLE 5. I programmet besökte programledaren en regnbågsfamilj där fyra vuxna var involverade i två barns uppväxt. Vi tyckte båda det såg rätt så idylliskt ut. Man blev liksom lite varm på insidan av att se en familj med en så annorlunda struktur till synes ha det så bra tillsammans.

Sen började jag fundera. Det är faktiskt inte så länge sedan jag hade helt andra åsikter om hur en familj kan och borde se ut. För bara några år sedan kanske jag skulle ha vänt mig till Linn och lite provokativt frågat “vad anser du om det där?” för att sedan ge mig in i en debatt om fördelarna med heteronormativa äktenskap.

Som en värdeliberal och, enligt mig själv, öppensinnad person skäms jag ibland för de åsikter jag hade som yngre (och finnigare) Sebastian. Åsikterna i sig blir jag egentligen inte så generad av. Det hör liksom lite till att som ung österbottning pröva på extrema åsikter i vardera änden av det politiska spektrumet. Det är snarare det, att jag var så otroligt högljudd med dem som besvärade mig. Om jag hade en tidsmaskin skulle jag gärna åka tillbaka till mitt yngre jag och säga till mig själv på skarpen att “saker må verka glasklara nu, men i framtiden kan man ändra sig, så ta det lite lugnt med debatterandet. Okej?” Å andra sidan, om en sådan maskin skulle finnas är jag rädd att jag idag skulle få så mycket besök av äldre och visare versioner av mig själv att jag inte skulle få något alls gjort här hemma.

Exempelvis brukade jag tycka att alla former av kärlek som inte involverar en man och en kvinna (och endast en man och en kvinna) var fel på något sätt. Ni har alla hört argumenten. “Hur ska vi förklara det här för barnen? Har ingen tänkt på dem?”. Som att barn – som kan förstå att vissa människor har i överflöd medan andra svälter; som kan lära sig acceptera att vissa människor kommer tycka illa om dem för att de är annorlunda; som kan tro att man ska akta sig för främlingar, men en rödklädd skäggig gubbe med ett tvivelaktigt alibi om flygande renar som utlovar presenter är säker att sitta i famnen på; – skulle få kortslutning om man berättade för dem att två pappor eller mammor kan älska varandra så som mamma och pappa älskar varandra. Det är egentligen lite befängt. Visst skäms jag lite.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag borde vara glad att jag har fått skämmas riktigt ordentlig. Det är egentligen en ynnest att i unga år lite generat få säga “oj, det tänkte jag inte på” när ens mest bergsäkra argument utsätts för lite insikt i en annan människas situation och raseras. Det har gjort att jag är lite ödmjuk inför att påstå att jag förstår mig på en annan människas situation. Det har hjälpt mig att förstå värdet i att kunna erkänna att man har fel och tänka om, oberoende av hur säker man har varit på någonting.

“Roko kar ha som int kan änder se”.

torsdag 5 januari 2017 - 22:26

Hej svärfar, dra åt fanders!

Svärfar fyller år idag. Jag tänkte skriva i rubriken hur gammal han blir, men jag tänkte också låna hans bil nästa vecka, så jag lät bli. Istället tänkte jag ägna det här inlägget åt att säga grattis, men också – i mindre utsträckning – be honom dra åt fanders.

Under de första åren som jag och Linn bodde ihop så var min svärfar som ett mörkt moln över mitt liv. Det är inget som han själv kunde rå för, det var mer ett resultat av en dynamik som upprepade sig hemma hos oss under de här åren. Jag var ung, hade just flyttat hemifrån och hade helt andra idéer om manlighet än jag har idag. Jag hade ett enormt behov av att hävda mig och att visa att jag kan ta hand om ett hushåll. Detta trots att jag inte hade den minsta aning om hur man gör de mest grundläggande av hushållsbestyr. Till exempel visste jag inte att den där grejen om att man inte ska sticka metallbestick i brödrosten var en grej på riktigt. Det kunde ha slutat riktigt illa.

Det är här som svärfar kommer in. Svärfar är en mångsidig man. Dessutom är han, som så många fäder, en näst intill mytologisk varelse för sin dotter. Följaktligen hände det sig regelbundet – när den osnytna pojken i huset ville vara den patriarkala mannen i huset – att Linn förslog att vi skulle “ringa pappa”. Många av er har säkert märkt att det finns få saker i livet som knäcker en fåfäng man så mycket som just den meningen. Hos oss hade den en tendens att återkomma som ett munsår; ofta i början, och sen lika ofta efter det. Bilen har slut på ström: “ring pappa”. Avloppet är stockat: “ring pappa”. Min navel luktar konstigt: “ring pappa”. Det knäckte mig totalt.

Det här kan tyckas stå i kontrast till den kanske ännu vanligare dynamiken: mannen som hela tiden upplyser sin fru om hur hans mamma brukar göra saker. Det var inte ett problem hos oss i samma utsträckning. Inte för att jag inte ser upp till mina föräldrar, som är stora förebilder för mig på många sätt. Orsaken är snarare den att jag är mellanbarn, och den yngste sonen i en syskonskara på 4. Självupptagenhet var mitt mellannamn. Jag har inte en blekfet aning om hur mina föräldrar brukade göra saker.

Jag kan med glädje säga att saker och ting har blivit bättre mellan mig och min svärfar sedan dess. Överlag har jag haft otroligt tur med mina svärföräldrar. Vi kommer bra överens, och det är inte alla som skulle säga “ja” när en tjock gymnasist ber dem om deras 18 -åriga dotters hand, så som de gjorde. Ja … eller … svärmor sa ja. Svärfar frågade något om avloppet på bilen. Det är så nära man kommer med svärfar. Man tar vad man får.

Dessutom har jag släppt den där manlighetsgrejen idag. Det är faktiskt ganska så befriande att kunna säga “nä det där duger jag inte till, vi ringer nån”. Till och med svärfar ... om det absolut inte går att undvika.

Så grattis svärfar, och dra åt fanders. Åtminstone lite grann.