Visa inlägg taggade med 'influensa'

söndag 19 mars 2017 - 21:19

Pestens tid

Jag har aldrig begripit vad folk menar när de pratade om influensasäsong. Att växa upp med två lärare till föräldrar, tre syskon, ett flertal hundar och en i allmänhet slapp attityd till personlig hygien har gett mig ett näst intill ogenomträngligt immunförsvar. Därför blir jag nästan aldrig sjuk. Lite snuvig kan jag bli, men under hela min skolgång kan jag bara minnas två gånger då jag har varit hemma i feber, och en av de gångerna värmde jag termometern på nattlampan*. Därför har jag aldrig aktat mig för, eller ens märkt av, den årliga influensaepidemin som brukar svepa igenom samhället.

Livet som hemmapappa har breddat mitt perspektiv i det här avseendet. Plötsligt är influensasäsongen årets största händelse; en årligt återkommande högtid av bedrövelse. Förutom snoret, gråten och de nattliga sjukhusbesöken är man helt och totalt fråntagen all social samvaro. Det är som att pesten slår till bland alla småbarnsföräldrar. Ingen vågar träffas för smittorisken. De hus som har drabbats hänger ut halm på sin dörr för att visa att farsoten slagit till och ingen äga längre in- eller utträde. Om morgonen räknar man sina överlevande samtidigt som far- och morföräldrars bilar ränner till och från sjukhuset utanför fönstret med de senaste offren. Skriet “bring out your dead!” ekar över gatorna, där man sitter inomhus med sitt barn från morgon till kväll.

Tristessen är total.

Jag börjar hitta nya sätt att underhålla mig. Egon har en leksak som ursprungligen är en svans till en hund, men vars nuvarande funktion är tuggleksak vid matbordet. Den senaste veckan har jag, varje gång som han tappat eller slängt den, plockat upp den och lagt den till mitt öra som om den vore en gammaldags hemtelefon. Det har utvecklats till ett litet surrealistiskt skådespel. Jag svarar “Holmgård” och stirrar ut i tomma intet så som människor gör när de pratar i telefon. Sen säger jag “jodå han är här” och kastar en snabb blick åt Egons håll. Efter ytterligare några artighetsfraser lägger jag handen mot botten av svansen där, i min fantasi, mikrofonen sitter innan jag tittar uppfordrande på Egon och säger “det är till dig”. Sen räcker över svansen åt en bebis som vid det här laget är både förvirrad och rätt så arg. Det här har jag gjort ungefär 20 gånger per dag åt en publik som består av mig själv, en perplex pojkvask och en fet liten hund som verkar lika förbryllad som ungen. Jag skrattar högt varje gång. På riktigt.

Det är inte vackert.

Jag trivs egentligen rätt bra för mig själv, men efter några dagar börjar till och med jag bli lite lös i limningarna. Jag får stugfeber helt enkelt. Tomheten trycker mot mina trumhinnor och tankarna snurrar i cirklar. Jag börjar fundera på saker jag annars inte lägger energi på, som varför båtar flyter och vad böcker som jag läst egentligen vill säga. Förutom det så hittar jag på dadaistiska dramer att spela upp för mig själv. Ni hör ju själva, det kan inte vara hälsosamt. Det är som att till och med min hjärnas elektriska impulser håller på att dö tråkighetsdöden och det jag upplever är deras sista spasmodiska försök att få något att hända.

Men även småbarnsföräldrarnas svarta natt har ett slut. Nu är vi äntligen friska igen och har vågat oss ut i världen. Egon är sitt vanliga jag, om än lite extra entusiastisk, som att han försöker kompensera för förlorad tid. Nu ikväll lade jag ner honom ungefär en meter bort från lådan där hans leksaker är, tittade bort en sekund och så plötsligt hörde jag hur lådan vältes på ända och alla sakerna åkte ut över golvet.

Vi repar oss nog.

 

*sorry mamma

måndag 6 februari 2017 - 20:21

Överlevnadsguide: flunssainfernot

Plötsligt var dagen här; första gången som lillen är riktigt sjuk. Febertermometern visar på 39 grader, ungen skriker, ingen får sova och snart har alla i huset en sömnskuld i storlek med Greklands budgetunderskott. Om inte förr, så nu är det dags att få panik.

Ett barns första riktiga flunssa kan vara en omvälvande och krävande upplevelse. Egon har precis börjat bli bättre och alla i familjen har överlevt, även om den här hemmapappan känner att det kommer att krävas år av terapi innan den mentala hälsan är fullt återställd. Som den filantrop jag är så har jag gjort en liten lista med tips för hur man på bästa sätt kan komma igenom flunssainfernot med livet, och förståndet, i behåll.

 

 

Överlevnadsguide för föräldrar till sjuka bebisar:

1. Lägg ribban rätt
Ingenting går som det ska när barnet är sjukt. Du kommer inte att få sova, barnet kommer inte att äta och ingen kommer att vara glad. Om du klarar dig fram till gryningen utan att ha lagt upp endera barnet eller partnern på findit till priset av ett juicepaket och en cykelpump så får jag gratulera. Om man accepterar misslyckandet redan från start så är det lättare att förhålla sig till situationen.

2. Det finns en tid och en plats för moraliserande
Om du annars försöker undvika TV eller skydda ditt barn från samhällets kommersialism så är det dags att lägga sådana pretentioner till sidan. Överös ditt barn med nya grejer, vad som helst som kan distrahera en gnällig unge för en stund. Om ditt barn blir förnöjt av att titta på lemmen viemää samtidigt som hen dunkar din iPhone i parketten så låter du hen göra det. Själsliga spår går att reda upp sen. Nu är det överlevnad som gäller.

3. Lyxa till det
Sjuka barn äter som borgare. Bort med dina arbetar-pilttiburkar. Bu för plommonpuré och päron. Nu vankas det mangoyoghurt, banan-persika. Tryffel och rosenvatten om det så krävs. Vadhelst som behagar den unge herren/damen.

4. Googla inte symptom på nätet
Det gör absolut ingen skillnad om symptomen är feber och hosta eller excentrisk avföring och en plötslig fascination för Tommy Nilsson. Det är alltid, och jag menar alltid, cancer.

5. Använd praktisk klädsel, både för dig själv och barnet
För barnets del så är den inre termostaten lite som blandaren på en vanlig dusch. Å ena sidan finns det skållhett, å andra sidan iskallt. Mitt emellan finns en område med en bredd på ungefär en nanometer som kan anses som acceptabelt. Därför löns det att klä bebisen så att det är enkelt att lägga till/ta av kläder snabbt. Man får en del lustiga blickar när man frågar efter barnkläder med “tarra-sömmar som en chippendale” men det är otroligt praktiskt.
Samma sak gäller även dig. Vid något tillfälle kommer du vilja klä av dig naken, lägga dig i fosterställning och gråta. Då är det bra om man kan klä på sig snabbt tillbaka ifall svärmor kommer på sjukbesök.

6. När du inte orkar längre; ring jouren
Jag kan inte förklara hur tacksam jag är för att det i Jakobstad finns 24h jour vid sjukhuset dit man kan ringa. Det är en himmelsk nåd, när klockan närmar sig 3 på morgonen och ungen skriker som en galen get, att det finns ett nummer dit man kan ringa där en trevlig, erfaren och kompetent person kan säga alla de där sakerna du behöver höra; “det verkar helt normalt”, “det kommer gå över inom några dagar”, “jag tror verkligen inte att ditt barn har blivit besatt av djävulen”. Det är balsam för själen. Hurra för Jakobstads sjukhus!

6. Om du har en blogg, tro inte att du kommer hinna skriva någonting.
Ja, sorry för det.

Jag hoppas att du nu är lite bättre förberedd för nästa influensa-säsong. Det viktigaste att komma ihåg är ändå att det är övergående. Inom några dagar är ungen frisk igen och allt kan återgå till det normala.

Så kämpa på. Valar morghulis!