Visa inlägg taggade med 'jämlikhet'

torsdag 9 mars 2017 - 14:21

Ingen borde vara feminist

Det blev lite konstigt igår. Jag började noja, så som jag regelbundet gör, att alla hatar mig och ville förklara mig och lära mig. Det blev ett lite märkligt och antiklimaktiskt inlägg på internationella kvinnodagen. Ni kan se det här inlägget som en omtagning.

 

Tänk vad härligt om det inte fanns några feminister. Tänk om de bara försvann, bara sådär tvärt. Som en duva ur en trollkarlshatt, eller sakligheten i en debatt så fort Timo Soini tar ton. Inga fler besvärliga facebook debatter, inga fler protestmarscher och inga arga krönikor. Inga fler frågor som “är du feminist eller?”. Puts väck. Borta. Vore det inte för härligt?

Tänk om ingen behövde gå runt med “feminist javisst" på sin tröja, utan om du ansåg att alla borde ha samma rättigheter och möjligheter oberoende av kön så skulle du bara vara “normal”. Om du outtröttligt arbetade för kvinnors rätt till sina egna kroppar, till att inte kallas “hora” när de säger nej och till att inte objektifieras så skulle du inte kallas för feminist, bara “engagerad”. Det skulle inte längre vara ett politiskt ställningstagande att säga “kvinnor borde ha lika hög lön som män”, det skulle vara sunt bondförnuft, god sed, klädsam medmänsklighet. Självklart.

Det vore härligt, men vi är inte där ännu. Långt ifrån. Därför behövs feminismen.

Det är konstigt att folk ser feminismen som något extremt, något ute på kanten. Det är det inte. Att säga att “jag är för jämställdhet men jag är inte feminist” är ett oxymoron. Feminism handlar om allas lika rätt att välja sin egen väg. Det betyder att alla ska få följa sina drömmar och leva ut sin personlighet oberoende av kön. Feminismen är för alla. Det är ett epitet som alla kan, och bör, lägga till sig med. Chanserna är t.o.m. stora att du redan är feminist utan att veta om det.

Om du är en lycklig hemmafru som tycker att din dotter borde få bli vadhelst hon vill bli så är du feminist. Om du är en man som älskar nascar och öl som tycker att kvinnor borde få samma lön för samma arbete är du feminist. Om är skribent på MV-Lehti och anser att en kvinnlig chefredaktör vore lika bra som en manlig så bör du först och främst SERIÖST se över dina värderingar, men du är, likt förbannat, en feminist.

Tills vi har nått det jämlika samhället så kan du ta en liten funderare kring dina värderingar. Om de innefattar lika rättigheter för alla så ska du seriöst fundera på att börja kalla dig själv feminist. Vi behöver nämligen dig.

Om du däremot inte anser att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter så kan du också ta en funderare på vad du ska kalla dig själv.

Jag föreslår rövhål.

tisdag 3 januari 2017 - 22:26

Vi har barr på golvet

Det är väldigt lätt att gratulera sig själv som hemmapappa. Samhället förväntar sig inte att du som man ska kunna ta hand om ett barn på samma sätt som en kvinna förväntas kunna. Bara du klarar dig hela dagen utan att tappa bort babyn eller ringa din mamma så har du i mångas ögon gått i mål med flaggan i topp. Jag, däremot, ser mig själv som en modern och jämställd man. Jag kan minsann sköta en baby precis lika bra som vilken kvinna som helst. Så ni kan tänka er att inför dag 1 av pappaledigheten var jag sjuuukt taggad. Jag skulle hemmafrua skiten ur den här dagen! Måndag kl 07:45 slog dörren igen, klockan rang och rond 1 var igång. Jag berättade åt Egon att nu är det bara vi, och att så här ska det vara 8 månader framöver. Egon gjorde pruttljud med läpparna, spottade och slog nävarna i marken. Gör av det vad ni vill…

Jag fejade på som någon som är första dagen på jobbet och vill imponera på chefen. När Linn kom hem hade Egon ätit och sovit enligt schemat. Jag hade också dammsugit, skottat snö och lagat en vegetarisk curry som stod klar när hon öppnade dörren. Jag stod där – i förkläde – och halvt väntade på att hon skulle daska mig på häcken, ta en öl ur kylen och sedan hojta från soffan “va blir e för maat?”.

Nu sitter jag här och skriver. Dag 2 lider mot sitt slut och fasaden krackelerar. När Egon sov sin morgonlur blev jag övertygad om att han var död som en sten och gick dit och blåste honom i ansiktet tills han vaknade och började gråta. Sedan spenderade jag nästan tre timmar med att först packa ihop och sedan packa upp skötväskan inför min första träff med mammagruppen, livrädd att glömma någonting (som att ett gäng mammor – som för övrigt är hur trevliga och snälla som helst – skulle döma ut mig totalt om jag skulle komma dit utan exakt 5 byxor och 2 haklappar). När Linn kom hem åt vi rester värmda i mikrovågsugn bredvid ett berg av ogjord disk. I magen bubblar känslan av att att jag har krånglat till allting idag. Plötsligt känner jag mig inte alls som en superpappa.

Vid sådana tillfällen kan det vara bra att påminnas om att man inte är den enda som är lite trött och på sniskan en sketen tisdag. Linn, som är en älskande och omtänksam hustru, kan då stå till tjänst ibland.

Nedan på bilden ser ni slutrakan på det spår av barr som Linn lämnade efter sig idag när hon drog granen från vardagsrummet, genom huset och ut på verandan. Det kan tyckas en otursam, men dock oundviklig konsekvens av förflyttningen av en gran. Till saken hör att vi har en ytterdörr till, i vardagsrummet. Möjligtvis var det så att Linn inte såg den, skymd som den var av en barrande julgran.

Istället för att flytta granen den dryga metern genom bakdörren och ut valde Linn – med beundransvärt mod och gå-anda – att släpa den genom hela huset till framdörren.

Jag vet inte vad ni tänker, men jag tycker mig ana en metafor här någonstans.

HemmaPappan 03.2