Visa inlägg taggade med 'jobb'

tisdag 30 maj 2017 - 23:45

Lägga pussel

Det är lite rörigt just nu.

Det är vår. Tiden då livet återvänder till naturen. Tiden då hemmaföräldrar som spenderat större delen av året inspärrade i hus tillsammans med rastlösa ungar ser hopp om en väg ut. Tiden då samma föräldrar upptäcker att de släppt lös sina barn i en värld full av diken, sjöar, komposter, grillar och högspänningsledningar och andra ställen där småfolk kan tänkas gå ihjäl sig.

Det är också tiden då många av oss får försöka hitta ett sätt att lägga bitarna på plats för att få saker och ting att gå runt. Man behöver ju pengar till det mesta här i livet. Att amortera. Att betala räkningar. Att hålla ungar, hundar och eventuellt annat löst folk med mat. Någonstans måste de där pengarna komma ifrån.

Just nu händer det ungefär tre gånger per vecka att jag och Linn sätter oss ner och försöker pussla ihop våra liv. Det är ett ganska så svårt pussel att få att gå ihop nuförtiden. Redan det att få ekonomin att gå ihop kan vara svårt nog, sen måste man fundera om man vill lägga småbarn på dagis, vem som ska vara hemma och — gud förbjude — om man någonsin vill ha flera barn.

Det är klart, vi kunde ju låta bli att skaffa flera barn och låta Egon växa upp som ensambarn, men det känns inte riktigt rätt för oss. Just nu går det bra, men hur skulle det bli när Egon blir äldre? Vi skulle överösa honom med uppmärksamhet. Ständigt stå givakt utanför hans dörr; spänt väntandes utifall att han skulle vilja hitta på något med oss. Egon skulle känna sig kvävd, göra revolt och ta avstånd ifrån oss. Han skulle så småningom bli bortskämd, börja kamma håret bakåt, köra mercedes, dricka sherry, bli tillsammans med någon rik, stroppig tjej/kille som besvarar varje uttalande med att smacka med tuggummit och utstöta “hördu din danneman, lägg af!”.

Säg till om jag går händelserna i förväg här.

Ibland avundas jag generationen som fick jobb på industri i tonåren, fick en klocka när de fyllde 50 och sedan gled räkmacka in i pensionen. På vägen tog man en sväng till Kanarieöarna eller två, eventuellt till Rhodos om man kände sig lite äventyrlig. Just nu känns det där förutsägbara som rena rama drömlivet.

Sen tänker jag, men det är ju så här vi ville ha det. Millenniumfolket. Vi som ville bryta oss loss från lunken, uppleva världen och, framför allt, uttrycka oss själva. Vi som ville ha intressanta, utmanande, och varierande jobb som gärna byts ut regelbundet för att undvika att det någonsin blev “rutin”. Vi som ville ställa ut oss, göra skillnad. Som, metaforiskt sett, ville ligga på ett nytt piano varje kväll, iklädd en skandalös negligé och fjäderboa, och bara låta världen sola sig i vår strålglans. Jag vill inte det där längre. Jag vill bara ha något stabilt. Något långvarigt. Något … tråkigt.

Men de där dagarna är förbi. Verkligheten ser ut så här nu.

 

Så jag gör vad varje självrespekterande millenniumbarn gör i den här situationen. Jag skriver ett strängt formulerat blogginlägg. Sen gör jag en avokadomacka, tar en frappuccino och går och tittar på buzzfeed tills jag somnar.