Visa inlägg taggade med 'knivslagsmål'

tisdag 28 februari 2017 - 21:48

Att göra det ogörliga

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att bara kunna ha en programpunkt per dag för att inte förlora greppet totalt. Det är ett av de mest definierande karaktärsdragen hos varje nybliven småbarnsförälder. En orubblig tes. En global maxim. Det är som att försöka hetsa Ernst Kirschteiger till ett knivslagsmål. Lönlöst.

Hur gör man då en dag som denna, när det vankas läkarkontroll klockan 12 och träff med mammagruppen kl 13? Kanske man bara kan skippa mammagruppen? Men nej, det har vi testat förr. Mammagruppen är veckans höjdpunkt för Egon och den skippar man inte bara sådär. Jag känner igen besvikelse när jag ser den, om så på en 8-månaders bebis. Den bistra uppsynen, den nedåtvända munnen och ögonen som säger “jag är inte arg pappa, bara besviken”. Dessutom är möjligheten att få dricka kaffe och prata av sig inte något som en hemmaförälder med ens en gnutta självbevarelsedrift tackar nej till. Alla behöver en mammagrupp, mammagruppen tar vi inte bort.

Så vi blev liksom tvungna att försöka hinna med båda. Som alltid, när jag är lite stressad, packade jag om skötväskan tre gånger för att försäkra mig om att allt av betydelse fanns med. Sen när jag var klar och hade någon minut att döda innan avfärd drack jag en hel liter apelsinjuice på tom mage. Det var ett impulsivt drag, det medger jag, som hade långtgående konsekvenser. Å ena sidan kan man ge ett lätt rubbat intryck när man är trött, stressad och hög på socker. Å andra sidan finns det inget som så effektivt hjälper en att prioritera som att vara riktigt riktigt kissnödig. Man får ta det onda med det goda.

Hos doktorn bestod programmet av avklädning, skrik, påklädning, skrik i en halvtimme, varvat med spontana dadaistiska pantomim-föreställningar från min sida för att distrahera Egon från det faktum att en vilt främmande kvinna hade stoppat in en grunka i hans öra. Sen påklädning igen och in i bilen, fortfarande kissnödig eftersom ingen av hälsovårdscentralens väntrums tre toaletter tillåter män (hallooo!). In på nöd-toa till biblioteket (hurra för statligt finansierad kultur). In i bilen och iväg till mammagruppen. Försökte få mat i ungen som förstås vägrar då han känner av pappas post-stress. Drack en kaffe, åt en bulle och tog det lugnt en stund. In i bilen, åt upp ungens ratade mat till lunch. Hemma, ut med jycken, på med mat innan frun kom hem. Ding ding ding. Hemmapappan vs världen: 1-0 på håret.

Det var totalt värt det. För en fastlagsbulle och själavård. För lite variation i vardagen. För en försäkran av en läkare att allt är okej.

Och den försäkran får man i den poetiska strof som bara en läkare kan komma på. Det är som balsam för en föräldrasjäl när man får tillbaka sitt barn med utlåtandet som man längtat efter, som ska summera ens barns framgångar tillsammans med ens egna prestationer som förälder, och får höra de magiska orden:

“Inget speciellt”