Visa inlägg taggade med 'lönnmördare'

torsdag 30 mars 2017 - 21:42

Om sanningen ska fram

Ju längre ett förhållande varar, desto mer villig blir båda parterna att berätta sanningen. Och då menar jag hela sanningen, både det ens partner vill veta och det hen helst inte vill veta. Efter en tid ger man liksom upp med att försöka upprätthålla det lilla av fasaden som möjligtvis finns kvar. Det tror jag gäller de flesta förhållanden. I början kanske man inte direkt ljuger, men man är noga med att välja ut de delar av sanningen som får en att framstå som duktig, intelligent och en hyvens typ. Det är en mänsklig instinkt. Det är den lilla rösten i bakhuvudet som låter en veta att det går bra att erkänna att man är rädd för hästar, men att det nog inte är läge att berätta om den där gången som man spelade klädpoker på ett religiöst barnläger – för det var en grej man hade hört att folk gör – men inte hade fattat att spänningen med klädpoker först och främst ligger i att det finns representanter med från det könet som anses attraktivt som också är med och spelar. Intressanta och lite pinsamma fakta: absolut. Pre-pubertala korvkalas: helst inte.

När man har varit ihop en tid så ger man så småningom upp i kampen att framställa sig själv som någon mer än man egentligen är. Man släpper sina hämningar och plötsligt känns det helt okej att prata med sin partner om vilka kändisar man har som frikort* samt detaljerade beskrivningar av hur ens matsmältningssystem behandlar olika matvaror. Den falska marknadsföringen är som bortblåst.

Det är naturligt, men inte särskilt taktiskt. Om man tänker på det, så skulle det smartaste vara att göra tvärtom; att bli mer och mer selektiv med sanningen ju längre tiden går. I början av ett förhållande är man ju så hög på hormoner att man utan skrupler skulle acceptera vad som helst som ens partner någonsin gjort. Om Linn i början av vårt förhållande skulle ha berättat för mig att hon var en lönnmördande buddist som klädde sig i djurkostym och åt maskrosor om kvällarna skulle jag ha avfärdat hela grejen som en lite apart hobby. Ett excentriskt tidsfördriv. Något hon behövde göra för att få en paus från sin egen gudomlighet. Det är ett gyllene läge att få allt det där man skäms över ut i det öppna utan att behöva frukta konsekvenserna

I ett långvarigt förhållande är det helt annorlunda. Nu tar jag varje liten bristfällighet som Linn erkänner och lägger det i min djupaste själ, för att sedan ta fram vid lämpligt tillfälle och använda det emot henne. Det tillfället är vanligtvis när vi är osams om något dumt som jag har gjort. Anfall är bästa försvar! Information är makt. Ett vapen som går att använda mot den andra. Nu, om någonsin, vore det läge att självcensurera lite grann.

Det kan låta elakt och destruktivt, men det kan också vara ganska så roligt att försöka manipulera och psyka varandra. Det kan till och med bli en typ av sport som man kan tävla i som par. Jag och Linn underhåller oss själva med det ibland. Visst, det tog mig en lång tid innan jag blev så bra på det att jag kunde mäta mig med Linn. Inte för att hon på något sätt är särskilt manipulativ, men som legitimerad psykolog så har hon ett visst försprång när det kommer till mental krigföring. Idag tycker jag att jag faktiskt är rätt så duktig.

Till exempel så har jag länge hållit på med en gnäll-kampanj för att få Linn att gå med på att köpa en robotdammsugare. Jag tycker det vore genialiskt. Vi skulle spara enormt med tid, samtidigt som vi skulle få en kul grej som jag och Egon kunde leka med på dagarna. Vi skulle titta på den när den ränner av och an här hemma. Vi skulle leka med den och ge den ett namn. Den skulle bli en del av familjen.

Linn, oresonlig och bakåtsträvande som hon är, verkar inte alls förstå hur briljant min idé är. Hon säger saker som “det tar inte så länge att dammsuga”, “det är så mycket pengar det handlar om” och “jag vill inte ha din förbannade helvetesmackapär i födelsedagspresent”.

Jag har tjatat utan resultat i ungefär ett halvår nu, ända tills idag. När Linn kom hem från jobbet så hade hon en lite ledsen min, den där minen hon har när hon nojar över något. Hon frågar mig, med en olycklig klang i rösten; “tycker du att jag bestämmer för mycket?”. Jag skrattar, ger henne en stor kram och säger tröstande: “naturligtvis inte, varifrån har du fått en så befängd idé?”. Hon svarar: “Jag började bara noja över det, att jag hämmar dig, för jag vill verkligen inte vara sån”. Jag håller om henne hårt och säger “nämen älskling, oroa dig inte. Jag är världens lyckligaste man och jag känner mig verkligen inte hämmad”.

Sen…

Det är ju det där med dammsugaren förstås

Så nu sitter jag här och bläddrar mellan olika modeller på webben, med en segerns sötma rullandes på tungan. Sebastian vs Linn 1-0

Jag tror den ska heta Jens!

 

*Här är jag och Linn helt överens: Ryan Gosling varje dag, eventuellt Ryan Reynolds.

linnsebastian 2

Foto av Linda på Lysa Photography.