Visa inlägg taggade med 'sova'

måndag 19 juni 2017 - 22:38

Som ett vrak

Jag hade ju fått kläm på det där

 

 

Jag hade rytmen i blodet. Egon vaknar och jag hinner precis sköta morgonbestyren och leka en stund innan han somnar, varpå jag kan räkna med åtminstone en och en halv timme för att röja upp. Sen vaknar han, det blir mat och lek och så knappa två timmar senare är det nati nati igen. Då har jag rejäla två timmar på mig att laga mat och göra lite annat innan Linn kommer hem och Egon vaknar. Jag kunde schemat i sömnen. Jag kände att jag hade kontroll. Jag var kungen i djungeln. Herreman på täppan. Pampen på Strampen*. Nu är allt uppe i luften. Vi har nämligen gått över från två sovturer per dag till bara en.

Det låter ju så enkelt. Vi hade två, nu har vi bara en. Poff så finns bara hälften kvar.

Lite som ett visst regeringsparti…

Och likheterna med just det partiet fortsätter i och med det att halveringen orsakats av en man vars ansikte ger intrycket av någon som inte har sovit sedan 2004 när han, mot bättre vetande, gick med på att göra en kompis sällskap till biopremiären av Alexander. Låt oss alla vara tacksamma för att likheterna slutar där.

Med två sovturer blev dygnet helt enkelt för långt. Egon sov bra på dagarna, men när kvällen kom fick vi i princip brotta ner honom i sängen kring midnatt. När vi väl hade gjort det låg han med vidöppna ögon och bara såg på oss på samma roat tålmodiga sätt som ett bältdjur ser på en mygga. Följaktligen sov han dåligt på natten, vilket i sin tur ledde till att han sov igen sig på dagen istället, alltså var han pigg på kvällen. Ni ser problemet.

Så nu sover Egon bara en gång per dag, och min dag ser helt annorlunda ut. Variation förnöjer kan man tycka, men jag tycker att den här förändringen är ungefär lika uppfriskande som en uppvärmd frottéhandduk i Dubai. Istället för att lägga honom för att sova så fort han blir lite sömnig försöker jag hålla honom vaken några timmar till. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro. Han blir rätt så gnällig och svår att underhålla. Dessutom kan han somna precis när och var som helst; vid matbordet, i bärselen, i gungan, på Churchill eller på diskmaskinen.

Följaktligen går min dag numera ut på att fördröja programpunkter så som lunch och mjölkflaska så länge det är möjligt, för att sedan desperat försöka hinna med allt medans Egon håller på att somna. Under hela den här processen försöker jag hålla honom vaken med allehanda sång- och dansföreställningar som ökar exponentiellt i besynnerlighet vartefter sovturen närmar sig. Jag har deleatat bildbevisen för allas bästa.

Sen sover Egon inte så länge heller. Oftast kring en och en halv timme, vilket för mig inte är mycket tid att reda en diskho som är så sprängfylld med kärl att vi snart måste teckna den som lagerbyggnad samt plocka upp alla leksaker, böcker och geggiga fruktbitar som ligger utspridda över golvet. Har jag tur hinner jag betala någon räkning eller gå på toa också, men där gäller det att prioritera.

Som följd av allt det här så känner jag mig jäktad hela tiden. Jag hinner liksom aldrig ikapp och är ett steg efter. Jag har blivit en katastrof-förälder. Ni känner alla till typen. Den typen av förälder som kommer för sent. Hen som trampar in med ketchup på tröjan, majskrok i örat, ett reservdäck i handen och genast vänder om eftersom ungen sitter kvarglömd i bilen. Jag brukar rynka på näsan åt den där föräldern. Nu är jag en själv.

Åh den ljuva, hemvana känslan av att vara en besvikelse för sitt förflutna, pompösa jag.

Till en början kunde jag oroa mig för vad folk skulle tycka. Jag kan bara föreställa mig hur jag ser ut, svettig och röd där jag halvspringer med en sovande unge över axeln iklädd en för varm tröja och bakvända blöja (ungen alltså, inte jag). Jag kan höra vad folk tänker.

Men sen märkte jag att det finns en viss solidaritet föräldrar emellan. För varje småroad blick på någon osnuten gymnasist så ser man också ett igenkännande smil på en förälder som har gått igenom precis samma sak. Det är leendet man ser på trebarnspappan i kassan när man generat ursäktar sig för att man redan öppnat klämmisen som ligger på bandet. När man med en hand försöker hitta någon kvarglömd slant i en ficka att betala med, samtidigt som andra handen balanserar en sovande unge med bajs i blöjan och aprikosmousse i ansiktet.

Det är en blick som säger “Du ser ut som ett vrak. Jag förstår mig på dig!”

 

 

 

 

* Fråga någon Österbottning du känner. Hen vet.

tisdag 14 mars 2017 - 21:09

Nattliga eskapader

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

söndag 19 februari 2017 - 20:51

Vi sover inte tillsammans

Att växa upp är att misslyckas med att leva upp till de regler man lagt upp åt sig själv. Man går omkring och tänker att man aldrig någonsin skall bli som X som gör Y, säker som man är när man ännu har långt kvar till att få omsätta sina ideal i praktiken. Sen, en vacker dag (eller möjligtvis en regnig dag när avloppet är stockat och mjölken är slut), så gör man precis sådär som man hade lovat sig själv att inte göra.

Som förälder gör ens oförmåga att leva upp till sina egna förväntningar sig ständigt påmind. Man hade ju planerat så mycket innan. “Jag ska aldrig blir som X”, “jag ska alltid göra Y” och “jag ska aldrig bli en sån som gör Z”. Snart nog märker man att det finns inget som så effektivt kan picka hål på ens pretentioner som ett litet barn och den sömnbrist det för med sig. Det är nog så enkelt att tänka “jag ska inte låta mitt barn vänja sig med att ha napp”, innan man har upplevt den magiska känslan som infinner sig när man kan förvandla ett skrikande spädbarn till ett tyst spädbarn genom att helt enkelt täppa till själva skrik-hålet.

Jag hade lovat mig själv att jag och Linn aldrig skulle sova isär när vi blev föräldrar. Eller “lovat” kanske man inte kan säga, det var egentligen något som verkade helt otänkbart. Jag och Linn har alltid varit sådana som tycker om att sova nära varandra. När vi var i USA på utbytesstudier så fick vi varsitt rum men sov på min 80 cm breda säng hellre än i varsin säng. Det var så trångt att man inte kunde svänga på sig utan att koordinera processen med den andra, vilket ledde till att jag vaknade kl 03:00 varje natt och utropade “BYT” varpå vi båda svängde oss och somnade om. Det här gjorde vi varje natt i över 4 månader, hellre än att sova i olika sängar.

Det är således kanske förståeligt att jag brukade reagera när par berättade om hur de periodvis har sovit skilt för att få vardagen att gå ihop. “Ojoj” tänkte jag, de måste nog ha haft det körigt. Inga lyckliga par kan somna utan sin partner bredvid sig. Så är det bara.

Och nu står vi här. Fem nätter i veckan sover Linn i ett annat rum medan jag sover bredvid Egon i hans spjälsäng (och ibland sked med densamme). Utifrån ser det för tragiskt ut. Vi har blivit det där gamla paret i en brittisk TV-serie från tidigt 90-tal som mest bor tillsammans för att ingen riktigt orkar med att ta tag i saken. De som bara mårar åpå för att scones måste bakas och te måste bryggas.

- Vill du hitta på något älskling?
- Inte egentligen...

Sanningen är en helt annan. Jag och Linn är nog lyckligare och starkare än vi någonsin har varit. Det handlar bara om att få pusslet att gå ihop. Egon har de senaste veckorna sporadiskt vaknat var 20:nde minut fram till morgonen. Linn har fortfarande så starka mammainstinkter att hon vaknar varenda gång Egon så mycket som fiser i sömnen, så hon blir helt enkelt för trött. Som psykolog måste hon vara något sånär skärpt när hon kommer till jobbet, så att sova i ett annat rum är helt enkelt den enda praktiska lösningen för tillfället. Det är en sak att ta en 10 minuters tupplur på kaffepausen som lagerarbetare. Det värsta som kan hända är att någon mekaniker får vänta en stund innan jag kan förklara för honom att jag inte har en blekfet aning om var den där saken han söker efter kan finnas. Skruv som skruv, ta en annan. Det vore en helt annan sak ifall Linn skulle slumra till med en klient i rummet. “Jodå jag lyssnar, fortsätt du bara. Det var något om din pappa va…?”.

När man väl accepterar att man har åldrats och att man, likt förbannat, håller på att bli precis som sina egna föräldrar, så märker man ofta att det inte är så farligt att avvika från planen. Det är helt okej att vara en tråkig gubbe som tittar på Skavlan och På Spåret. Att stiga upp klockan 6 på morgonen är egentligen ganska skönt och ibland kan man bli snål på ett wienerbröd.

Det är inte så farligt att sova i skilda sängar en liten tid. Visst skulle jag föredra att gosa med Linn varje kväll, men det går helt enkelt inte nu. Natten till lördag så har Linn Egon och då är jag oftast så trött att jag hellre delar säng med en full och arg Jabba the Hutt än en skrikande bebis, bara jag får sova ut.

Faktum är att det är lite spännande att sova skilt också. Om Egon sover bra så brukar jag smyga över till Linn, som en nykär tonåring på ett religiöst läger.

Det är, i det stora hela, rätt så charmigt.