Visa inlägg taggade med 'tankar'

måndag 27 februari 2017 - 19:57

Debuten

Om ni vill uppleva de mest varierande reaktioner ska ni pröva på att ställa upp i ett politiskt val. Man berättar åt någon “förresten ska jag ställa upp i kommunalvalet” och plötsligt kan vad som helst hända. Min pappa småskrattade åt mig lite grann på ett sätt som indikerade att han var stolt och djupt road på samma gång. Min mamma utstötte ett indignerat “nämen!” innan hon började försöka lista ut vem som hade lurat mig. Min fru, välsigne henne, drog en uppgiven men samtidigt stöttande suck som jag är rädd att jag ser allt för ofta nuförtiden.

Det var inte min egen idé. Det var flera personer som föreslog att jag skulle ställa upp, inlindat i varierande grader av emotionell utpressning och direkta hot. Mottaglig som jag är för smicker så gav jag vika till sist. Jag kände mig utvald som få när jag gick på mitt första SFP möte, tills jag fick se att alla andra där, liksom jag, hade övertalats av någon i partiet att ställa upp. De, i sin tur, har säkert någon gång övertalats av någon föregångare till dem själva. Hur något parti någonsin fick sin början är ett mysterium för mig. Antagligen gick det till ungefär som när man spelar volleyboll och någon slår iväg bollen i havet och alla står och väger och väntar på vem som först ger efter och går och hämtar den. När någons pliktkänsla till sist tar över och hen börjar stega iväg slår alla andra upp händerna och säger något i stil med “jag kan nog också gå, men nu ser jag att du redan är på väg här”.

Mina invändningar var väl det vanliga; “jag vet ingenting om finansiering och skatter”, “vem är jag att ta mig ton i viktiga beslut?” och “var ska jag få tag på alla pennor som måste delas ut?”.

Det där sista visade sig vara ett mycket litet problem, eftersom jag under årens lopp stulit tillräckligt med pennor från SFP för att tillgodose hela svenskfinlands behov fram till återkomsten. Gällande de andra blev jag sagd att det inte är tänkt att man som kandidat ska kunna allt. Det är demokrati det handlar om. Folkstyre. Visst måste man sätta sig in i det som diskuteras, men tanken är inte att stadsfullmäktige ska bestå av en samling teknokrater. Tanken är att det ska bestå av en samling representanter som representerar folket. Folket ska ta beslut om sina egna angelägenheter, din uppgift skulle vara att representera dem.

Skämt åsido. Den främsta orsaken till att jag valde att ställa upp, var att det finns brist på småbarnsföräldrar som just nu är politiskt aktiva. Och det får knappast någon att höja på ögonbrynen. Det är alldeles tillräckligt att försöka hitta tid för att ta hand om sin personliga hygien, för att inte tala om att hitta en lucka för att gräla om parkeringsplatser i några timmar. Men samtidigt så måste t.ex. dagvården omorganiseras under de kommande åren. Det är ju beslut som kommer påverka oss småbarnsföräldrar direkt. Det vill jag gärna kunna påverka. Det finns också andra viktiga frågor på tapeten just nu, som drogerna som florerar i Jakobstad samt ökningen av hatretorik mot invandrare och asylsökare. Det är nog så enkelt att sitta hemma och lösa världsproblem, men någon av oss måste få vår röst hörd. Någon måste, likt förbannat, till sist börja stega iväg efter den där bollen. Så enkelt är det.

Så jag ställer upp för SFP, för jag vill värna om den stad Egon kommer att växa upp i. Dessutom har jag ju, trots allt, en demografi som jag är i ett exceptionellt läge att representera. Mitt folk; svenskspråkiga långtids-hemmapappor i Jakobstad. Jag vill representera er. Alla fyra!

För den som är orolig att den här bloggen kommer bli en portal för allehanda politisk gallimatias så kan jag lova er redan nu att så blir det inte. Bloggen fortsätter i samma anda som alltid. Om ni är intresserade av min politik kan ni gilla min facebooksida istället. 

torsdag 2 februari 2017 - 23:07

Roko kaar ha som int kan änder se

Häromveckan satt jag och Linn i soffan och slöglodde på TV på det där sättet som bara trötta småbarnsföräldrar kan; då man egentligen inte alls tittar på det som händer på skärmen utan bara riktar ögonen ditåt medan man är någon helt annanstans. Ögonen är tomma och ofokuserade. Kanske rinner lite saliv ur mungipan. TVn är i praktiken bara en ursäkt för att få sitta tyst en stund och bara glo. Att man bemödar sig att med jämna mellanrum byta kanal beror bara på att det är någonting som folk som ser på TV brukar göra, och om ingen gör det på en tillräckligt lång stund kan det verka misstänksamt. Det är ingen vacker syn, men sååååå skönt.

Hur som helst halkade vi in på programmet Cirkus Familj på YLE 5. I programmet besökte programledaren en regnbågsfamilj där fyra vuxna var involverade i två barns uppväxt. Vi tyckte båda det såg rätt så idylliskt ut. Man blev liksom lite varm på insidan av att se en familj med en så annorlunda struktur till synes ha det så bra tillsammans.

Sen började jag fundera. Det är faktiskt inte så länge sedan jag hade helt andra åsikter om hur en familj kan och borde se ut. För bara några år sedan kanske jag skulle ha vänt mig till Linn och lite provokativt frågat “vad anser du om det där?” för att sedan ge mig in i en debatt om fördelarna med heteronormativa äktenskap.

Som en värdeliberal och, enligt mig själv, öppensinnad person skäms jag ibland för de åsikter jag hade som yngre (och finnigare) Sebastian. Åsikterna i sig blir jag egentligen inte så generad av. Det hör liksom lite till att som ung österbottning pröva på extrema åsikter i vardera änden av det politiska spektrumet. Det är snarare det, att jag var så otroligt högljudd med dem som besvärade mig. Om jag hade en tidsmaskin skulle jag gärna åka tillbaka till mitt yngre jag och säga till mig själv på skarpen att “saker må verka glasklara nu, men i framtiden kan man ändra sig, så ta det lite lugnt med debatterandet. Okej?” Å andra sidan, om en sådan maskin skulle finnas är jag rädd att jag idag skulle få så mycket besök av äldre och visare versioner av mig själv att jag inte skulle få något alls gjort här hemma.

Exempelvis brukade jag tycka att alla former av kärlek som inte involverar en man och en kvinna (och endast en man och en kvinna) var fel på något sätt. Ni har alla hört argumenten. “Hur ska vi förklara det här för barnen? Har ingen tänkt på dem?”. Som att barn – som kan förstå att vissa människor har i överflöd medan andra svälter; som kan lära sig acceptera att vissa människor kommer tycka illa om dem för att de är annorlunda; som kan tro att man ska akta sig för främlingar, men en rödklädd skäggig gubbe med ett tvivelaktigt alibi om flygande renar som utlovar presenter är säker att sitta i famnen på; – skulle få kortslutning om man berättade för dem att två pappor eller mammor kan älska varandra så som mamma och pappa älskar varandra. Det är egentligen lite befängt. Visst skäms jag lite.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag borde vara glad att jag har fått skämmas riktigt ordentlig. Det är egentligen en ynnest att i unga år lite generat få säga “oj, det tänkte jag inte på” när ens mest bergsäkra argument utsätts för lite insikt i en annan människas situation och raseras. Det har gjort att jag är lite ödmjuk inför att påstå att jag förstår mig på en annan människas situation. Det har hjälpt mig att förstå värdet i att kunna erkänna att man har fel och tänka om, oberoende av hur säker man har varit på någonting.

“Roko kar ha som int kan änder se”.

torsdag 26 januari 2017 - 22:20

Saker jag lärt (del 2)

1. Underskatta inte hur härligt det är att ge upp

Sedan länge försvunna är de berusande dagarna i början av min pappaledighet när Egon kunde sova 3 timmar i sträck på förmiddagen. Idag har jag börjat ungefär trettioelva projekt som alla har avslutats halvvägs av en brölande röst i babymonitorn. När man då ligger på golvet med ungen och bannas över allt man inte hinner med så finns det en enkelt lösning: ge upp. Ge upp allt hopp om att göra någonting alls. Det är otroligt befriande. Plötsligt är man inte en misslyckad förälder som förspiller sin tid medan disken sakta förmultnar i diskhon, utan en fullt vuxen man som får skattemedel för att ligga på golvet med sin son och kasta en teddybjörn i taket i 2 timmar. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det är en rätt så bra deal.

 

2. Stanken av en bajsblöja ökar enligt en exponentiellt stigande kurva som kontrolleras av faktorerna tid och proximitet till andra bajsblöjor
Det var bara det.

 

3. Det är lönlöst att strukturera dagen åt en bebis
Ingenstans har så mycket tid förlorats som hemma hos småbarnsföräldrar som planerar. Att försöka kontrollera ett barns mat- och sovtider är som att försöka styra en oljetanker med två virknålar och en kumquat; näst intill omöjligt även i de bästa av förhållanden.

 

4. Att ha en hund är det bästa som finns
Om det inte var så att Churchill måste ut med jämna mellanrum ser jag inte varför jag någonsin skulle klä på mig här hemma. Dessutom finns det inget som med sådan säkerhet muntrar upp en gnällig pojkvask som att få dra en bulldog i kinderna en stund. Det verkar vara terapeutiskt för dem båda.

 

5. Throwback Thursday slutade vara roligt när man på riktigt börjar bli gammal
När jag skrev texten om mina och Linns 8 år tillsammans i början av veckan tyckte jag nästan allt kändes som igår. Sen när jag ser bilderna inser jag hur mycket äldre vi har blivit. Exempelvis: Den lilla flickan på bilden här nedan (till vänster om heffaklumpen i mitten) är min svägerska Alva (och sedermera min adoptivsyster). När jag och Linn blev tillsammans var hon en liten skrutt på 7 år som tyckte om att ha vattenkrig och började gråta om hon förlorade i UNO. På lördag tävlar hon i UMK på YLE 2 för att få representera Finland i Eurovision Song Contest.

 

DSCF2

Ojoj.

måndag 23 januari 2017 - 00:00

När man bara vet

Den 23:e januari 2009 berättade Linn åt mig att det vi hade, hon och jag, var mer än vänskap. Linn var 16 år; en objektivt snygg tjej som var bäst i sin klass, medlem i kommunens ungdomsråd och en duktig sångerska. Hon var dessutom min bästa vän sedan en längre tid tillbaka. Jag var 17 år; fet, ovårdad och hade utvecklat en psykosomatisk stamning som försvann så fort jag inte tänkte på den. Jag kunde visserligen spela gitarr och dra ett skämt, men jag läspade och hade en tendens att dra iväg på långa tirader om spekulativ filosofi och brittisk litteratur, som jag utsatte varje intet illa anande förbipasserande för. Ett riktigt kap med andra ord.

Jag hade länge varit mer än hälsosamt kär i Linn, men på något sätt övertygat mig själv om att så inte alls var fallet. Att lura mig själv var inte alls särskilt svårt eftersom min självkännedom tydligen var lika välutvecklad som en sjöstjärnas bollsinne, vilket jag märkt såhär på senare år. Jag smällde i mig själv att jag bara var glad att ha en vän. Det faktum att jag gick och tänkte på hur vi skulle kunna träffas om vi någonsin flyttade till olika orter var bara hälsosam framtidsplanering, tänkte jag. Att vi kunde sitta och prata till klockan 5 på morgonen utan att bli det minsta trötta avfärdade jag som ungdomlig vigulans. Det var ett idiotsäkert alibi, med idiot som det operativa ordet i sammanhanget. Kvällen när Linn berättade att hon hade mer än vänskapskänslor för mig, var det som att en damm brast inom mig. Alla uppdämda känslor vällde ut som en rödbrusig fettvalk ut ett par spruckna spanx. Hela jag skakade och jag kunde knappt sätta ett ord efter det andra när jag pratade.

Vi bestämde oss för att ta det långsamt. Jag hade just dumpats ur ett dysfunktionellt och destruktivt förhållande, och varken jag eller Linn ville äventyra vår vänskap med en förhastad och olycksalig romans.

Det gick väl sisådär.

Efter att ha umgåtts nästan dagligen i ett år och pratat om allt, förutom just våra känslor för varandra, var det som att vi behövde kompensera för förlorad tid. Vi gick på vår första riktiga date. Jag minns att jag ville göra ett gott intryck och tänkte att ingenting kan vara mer romantiskt än Twilight på bio en tisdag i Jakobstad (vilken player eh?). Något av själva filmen minns jag inte, men jag minns att jag vägde för- och nackdelar med att våga ta Linns hand då vi gick hem, men jag vågade inte. Några dagar senare var det officiellt - både i verkligheten och på facebook. Ett år efter det var vi förlovade. Ännu ett år efter det var vi gifta.

Jag och Linn visste nog redan från början att det skulle vara vi. Hur nojig jag än är när det gäller sociala relationer har jag aldrig på riktigt oroat mig för att Linn skulle hitta någon annan. Inte för att hon inte skulle kunna hitta någon bättre än en småtjock hemmapappa, men för att hon visar mig att det är mig som hon vill ha. Det är nog den sak som betyder mest för mig, efter att få leva med Linn. Jag behöver aldrig fundera på att jag någonsin skulle behöva klara mig på egen hand, leta efter en ny kärlek någonstans eller – gud förbjude – behöva leva isär från min familj. Vi bestämde oss att det alltid skulle vara vi, och det har vi aldrig ifrågasatt efter det, inte ens i den största av motgångar.

Linn är det bästa som har hänt mig. Hon är omtänksam, intelligent och den tuffaste personen jag känner. Hon strålar när hon ler och är nästan lika gullig när hon är arg. En gång var hon så förbannad på mig (tveklöst välförtjänt) att hon välte en stol i golvet och stormade ut, bara för att återvända ett par sekunder senare och ställa stolen tillrätta innan hon stormade ut igen, med betydligt mindre chutzpah än första gången.

Hon är dessutom den bästa mamman som en liten pojkvask kan önska sig. Mer än tillräckligt bra för att kompensera för mina egna tillkortakommanden. När det kommer till föräldraskap är jag som en svamp på en lummig och välbeläst stubbe. Okej, den där sista var kanske inte min mest lyckade metafor. Låt oss säga att jag gör vad jag kan för att hålla min del av det här skeppet flytande. Ja, ja, den metaforen fungerar inte heller. Ni fattar poängen!

Grejen är den, jag vet fortfarande inte vad hon ser i mig. Åtta år senare har jag fortfarande inte listat ut det. Jag tror att alla som ser oss kan se att hon skulle kunna hitta något bättre. Jag får bara vara tacksam att ingen ännu känt en tillräckligt stark kvinnlig solidaritet eller medmänskligt ansvar att berätta det åt henne.

Jag tänker då inte göra det.

 

På bilden ett nyförlovat par 2010.

2

tisdag 17 januari 2017 - 20:48

När hände det här?

"Njut av småbarnstiden, den är över innan du vet ordet av”.

Om jag hade en euro för varenda gång någon sagt den meningen åt mig och Linn skulle jag ha 32 euro nu. Möjligtvis 35.

Det är en märklig kliché. Den är lika utnött som “ett äpple om dagen håller doktorn borta”, men med den skillnaden att alla som säger den verkar helt omedvetna om dess klyschighet. Vanligtvis sägs döda metaforer med en sorts putslustig självdistans. Alla vet att det är en klyscha, så det finns ingen orsak att göra det med feeling. Det är annorlunda när någon säger “njut av småbarnstiden”. När någon kommer med den repliken så gör de det fullt ut. De ser en i ögonen. De utstrålar någon sorts åldersbetingad vishet, som att de i förtroende vill förmedla något från andra sidan av en klyfta som bara tiden kan brygga.

Däremot finns det nog få personer som är mindre mottagliga för den frasen än just småbarnsföräldrar. Chockad, sömnberövad och konstant inför någon ny situation, som ingen förberett en för, känns mindfulness ungefär lika lockande som att åka jorden runt med VR. Det är inte bara en gång som man hinner be till gudarna att de som säger att det är över snart har rätt. Dessutom får jag kalla kårar varenda gång någon uttalar en klyscha med känsla på det där sättet. Det känns töntigt på något sätt. För mig känns det ungefär som att någon skulle lägga handen på mitt knä, se mig djupt i ögonen och sakta viska “borta bra men hemma bäst”.

Men det värsta är ju att de har rätt. Så länge jag arbetade hade jag hela tiden bilden av Egon som ett litet knytte. Jag tänkte, att när jag börjar stanna hemma kommer han fortfarande vara ett litet spädbarn som måste transporteras och livnäras snarare än umgås med. Mer som en vandrande pinne än en spaniel. Nu har jag knappt hunnit bli varm i pyjamasen som hemmapappa och börjar komma till insikten att Egon inte är en liten bebis längre. Han är stor, otymplig och viljestark. Det känns som att han har blivit för gammal för att bara ligga där. Ibland känns det som att jag borde ta ett snack med honom och göra det klart för honom att han så småningom får börja bidra här hemma eller betala för sig.

Hans två bävertänder övergår sakta från att vara små och gulliga till att våra långa och rent ut sagt farliga. Förflytta sig kan han också, i alla riktningar utom två. Att de två råkar vara just framåt och bakåt är ju olyckligt. Det försvårar liksom navigeringen. Ibland lägger jag en leksak just utom räckhåll för att han ska öva sig på att trycka sig framåt, och ser i faderlig vånda på hur han kämpar på och snurrar längre och längre bort från sin leksak (fyll i er egen metafor i kommentarerna).

Alla de här förändringarna hade jag väntat mig, om än inte fullt så snabbt. Det jag inte hade räknat med var att han också skulle börja få idéer. Säg vad man vill om spädbarn, men åtminstone är de förutsägbara. Sträckan mellan orsak och verkan är extremt kort. Om du matar barnet somnar det. Om du klär på det blir det argt. Det blir inte så mycket knepigare än så. Med en sex månader gammal kläpp kan saker och ting ändra från den ena stunden till den andra. Till exempel så hände det sig i söndags att Egon – vanligtvis en matglad liten kille – fick för sig att han dör av gröt. När jag äntligen fick i honom en sked så skrek han i högan sky ända tills jag bokstavligen skrapade bort gröten från hans tunga med en sked. Ni kan ju roa er med att gissa hur många saker jag hann testa innan jag kom på den lilla manövern. Det var inte vackert.

Hans humor tycks också ändra från dag till dag. Det är visserligen kul när man hittar nya saker att dryga ut sin rätt slitna repertoar med. Däremot hade jag inte räknat med att gamla favoriter plötsligt skulle gå ur mode. Man tror inte att man kan skämmas inför ett litet barn innan man, inför vänner och släktingar, segervisst gör sitt paradnummer (ofta bestående av både grimaser och löjliga ljud) och får absolut tystnad i respons. Plötsligt är han ingen liten bebis mera, utan en förvånad och besviken förälder. Hans blick tycks säga “nu börjar du gå på övervarv pappa”.

Så nu sitter jag här och ser på när Linn läser för ungen i vår säng.

Shit vad stor han har blivit.

17.01

När hände det här?

fredag 13 januari 2017 - 09:42

Vadan denna uppståndelse?

“Vad tycker du om att det har blivit en sådan uppståndelse?”

Det är en fråga jag fick i radio X3M igår när jag fick vara med och prata lite i myteriet. Ärligt talat minns jag inte vad jag svarade längre. Jag är heller inte så självdestruktiv att jag tänker lyssna på det nu i efterhand. Egon har tänder på gång så jag hade sovit två timmar den natten. Dessutom är min kropp ett riktigt rövhål ibland. När jag blir nervös (t.ex. när jag har en viktig tid att passa) passar den på att ingripa och säga “vet du var du behöver nu? Du behöver gå på toa!”. När jag skulle gå till bilen och åka till studion (vid det laget rejält försenad) halkade jag och gick i backen.

När jag väl kom fram var jag således ganska lös i limningarna och extremt nervös. Senast jag kallsvettades så mycket så körde jag genom Bandidos årsfest iklädd kostym med fönstret öppet, pratandes högt på svenska (en historia för ett annat tillfälle). Hur som helst, poängen är att jag inte var på mitt föraste under intervjun.

Till en början tyckte jag att det var en märklig fråga. Vilken uppståndelse? Efter mitt lilla sammanbrott här på bloggen förra veckan så har jag sansat mig, kommit tillbaka in i rytmen som hemmapappa och har verkligen inte märkt av någon uppståndelse. Jag går ju bara omkring här hemma på dagarna; pyjamasbeklädd blott nedertill, oduschad och skäggig. Jag spenderar mina dagar med Egon och gör saker som småbarn kan tänkas tycka om. Mest leker vi med hans tvättbjörn och kittlas. Jag känner mig ungefär lika inflytelserik som Lindsay Lohans nykterhetsrådgivare.

Men någon sorts uppståndelse verkar det ju ha blivit. Förutom gårdagens intervju så kommer jag prata i Vega idag kl 13:00 och till helgen kommer en intervju publiceras i ÖT. Det känns som att det borde finnas ett namn för det; “en finlandssvensk klassiker” eller “pampesisk färgstege”. Får jag vara med i nästa säsong av “på resande not” känner jag att jag har nått så långt man kan inom finlandssvenskt nöjesliv utan att bli den fjärde medlemmen av humorgruppen KAJ.

Förstås blir jag superglad när någon tar kontakt och är intresserad av det jag skriver och gör. Det tyder på att folk är intresserade av min blogg, vilket gör mig både generad och lite stolt. Men visst känns det lite konstigt också. När jag började den här bloggen trodde jag att män som skriver om föräldraskap skulle vara lika vanligt som myggor vid en österbottnisk insjö – eller berusade tonåringar vid densamme. Så är det tydligen inte.

Och det är ju märkligt. Innan modern teknologi möjliggör nya konstellationer så borde det ju finnas lika många (biologiska) manliga föräldrar som kvinnliga. Varför skriver bara de som besparats utomliggande genitalier?

Varför är det så?

söndag 8 januari 2017 - 18:28

Hybris

Jag skall börja med att bekänna att det här inlägget har varit hemskt svårt att få ihop. Under den här första veckan som jag har bloggat har flera personer sagt så fina saker åt mig här på bloggen, på facebook och ansikte mot ansikte. De svar jag har gett har varit bleka och beklagligt inadekvata som respons. Ni kan inte förstå hur glad jag blir när jag ser att flera människor läser bloggen, hittar något de känner igen sig i och kanske till och med tar sig tiden att skriva en liten rad i kommentarerna. Det är överväldigande, och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er - tusen tack!

En sansad och resonabel Sebben skulle ta den positiva kritiken till sitt hjärta, le inombord och fortsätta i samma stil. Om ni hittar en sådan Sebben kan ni ju be honom ringa mig, för jag vet fanken inte hur han gör. Redan när jag såg att över 1000 människor hade besökt bloggen tappade jag fattningen totalt. Jag kände mig som världens deal. Oraklet i Kivilös. Påven av Pampas.

Idag blev jag upplyst om att Linn Jung nämnt min blogg i ett inlägg och jag LACKADE UR fullständigt. Jag försökte skriva ett inlägg men jag kunde inte. Jag viker mig under pressen. Jag vill skriva något revolutionerande, men var ska jag ens börja? Det är söndag, och det mest revolutionerande jag har gjort idag är att vrida ner golvvärmen i arbetsrummet. Yolo liksom. Jag började på sex olika inlägg som alla ratades efter en stund. Jag vandrar runt och driver min familj till vansinne. Det är lite så som jag föreställer mig att det är att spela sällskapsspel med Per Morberg: stökigt och frustrerande för alla inblandade.

Det här händer mig förresten för jämnan, att jag hetsar upp mig och förstorar saker ur all proportion. Jag kan börja tänka på något dumt jag gjort eller sagt och efter en stund är jag övertygad om att alla hatar mig, tänker på mig konstant och har hemliga träffar på olika kaféer i stan där de bara diskuterar vad som är fel med mig. Nej, jag är nog inte alltid en så sansad och resonabel person.

Som tur är har jag en familj runtomkring mig som återförenar mina fötter med jorden. Jag lagar en kaffe, ser på lite TV. Egon leker med sina tår och Churchill ligger och fiser på mattan. Allt är som vanligt. För Linn är jag fortfarande bara hennes något maniska men ändå älskvärda man. För Churchill är jag bara husse, han som släpar honom runt bygd och nejd i alla väder, tid och otid. För Egon är jag fortfarande bara Pappa. Han som alltid bara finns där, som har en bitvänlig näsa, dragvänligt skägg och ett – rent utsagt – oroväckande intresse för bajs. Må så vara, det är okej för mej.

Så nu glömmer vi det här. Alla dagar är inte gjorda för stordåd. Jag går och tar en dusch så gör vi det här på nytt en annan dag, förhoppningsvis snart.

Over and out.

tisdag 3 januari 2017 - 22:26

Vi har barr på golvet

Det är väldigt lätt att gratulera sig själv som hemmapappa. Samhället förväntar sig inte att du som man ska kunna ta hand om ett barn på samma sätt som en kvinna förväntas kunna. Bara du klarar dig hela dagen utan att tappa bort babyn eller ringa din mamma så har du i mångas ögon gått i mål med flaggan i topp. Jag, däremot, ser mig själv som en modern och jämställd man. Jag kan minsann sköta en baby precis lika bra som vilken kvinna som helst. Så ni kan tänka er att inför dag 1 av pappaledigheten var jag sjuuukt taggad. Jag skulle hemmafrua skiten ur den här dagen! Måndag kl 07:45 slog dörren igen, klockan rang och rond 1 var igång. Jag berättade åt Egon att nu är det bara vi, och att så här ska det vara 8 månader framöver. Egon gjorde pruttljud med läpparna, spottade och slog nävarna i marken. Gör av det vad ni vill…

Jag fejade på som någon som är första dagen på jobbet och vill imponera på chefen. När Linn kom hem hade Egon ätit och sovit enligt schemat. Jag hade också dammsugit, skottat snö och lagat en vegetarisk curry som stod klar när hon öppnade dörren. Jag stod där – i förkläde – och halvt väntade på att hon skulle daska mig på häcken, ta en öl ur kylen och sedan hojta från soffan “va blir e för maat?”.

Nu sitter jag här och skriver. Dag 2 lider mot sitt slut och fasaden krackelerar. När Egon sov sin morgonlur blev jag övertygad om att han var död som en sten och gick dit och blåste honom i ansiktet tills han vaknade och började gråta. Sedan spenderade jag nästan tre timmar med att först packa ihop och sedan packa upp skötväskan inför min första träff med mammagruppen, livrädd att glömma någonting (som att ett gäng mammor – som för övrigt är hur trevliga och snälla som helst – skulle döma ut mig totalt om jag skulle komma dit utan exakt 5 byxor och 2 haklappar). När Linn kom hem åt vi rester värmda i mikrovågsugn bredvid ett berg av ogjord disk. I magen bubblar känslan av att att jag har krånglat till allting idag. Plötsligt känner jag mig inte alls som en superpappa.

Vid sådana tillfällen kan det vara bra att påminnas om att man inte är den enda som är lite trött och på sniskan en sketen tisdag. Linn, som är en älskande och omtänksam hustru, kan då stå till tjänst ibland.

Nedan på bilden ser ni slutrakan på det spår av barr som Linn lämnade efter sig idag när hon drog granen från vardagsrummet, genom huset och ut på verandan. Det kan tyckas en otursam, men dock oundviklig konsekvens av förflyttningen av en gran. Till saken hör att vi har en ytterdörr till, i vardagsrummet. Möjligtvis var det så att Linn inte såg den, skymd som den var av en barrande julgran.

Istället för att flytta granen den dryga metern genom bakdörren och ut valde Linn – med beundransvärt mod och gå-anda – att släpa den genom hela huset till framdörren.

Jag vet inte vad ni tänker, men jag tycker mig ana en metafor här någonstans.

HemmaPappan 03.2