Visa inlägg taggade med 'vardag'

söndag 23 juli 2017 - 20:30

Slut på det roliga

Ojojoj

 

 

 

Tre veckor är en kort tid.

Det är lite mindre än en månad. Det är knappt 5 gånger så lång tid som historiens längsta match i cricket. Det är ungefär lika lång tid som det tar för en expert att förklara reglerna i cricket. Det är också hälften så lång tid som det tar för den ovannämnda experten i cricket att förklara sitt val av karriär för sina föräldrar.

Det är lika länge som Linn har haft semester. Tre veckor är en kort tid.

Som brukligt är så har vi gjort ungefär en tredjedel av alla de saker som vi hade planerat att göra. Linn är den sortens person som ljudligt trånar efter dagen då man inte behöver göra någonting, för att sedan fylla den dagen till bredden med aktiviteter när den väl kommer. Således hade vi stora planer, men insåg snabbt att vi skulle bli tvungna att moderera våra ambitioner lite grann. Flera gånger har vi planerat att åka någonstans men insett — efter att Egon har matats, tvättats, klätts på, lekt, klätts av igen eftersom han skitit på sig, klätts på och sedan somnat — att klockan redan blivit för mycket för att det ska vara värt att åka iväg över huvudtaget. När man subtraherar all den tid det tar att organisera, ställa till och komma sig för så finns det inte så mycket kvar av tre ynka veckor.

En del saker har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Stockholm några dagar. Vi har plaskat med fötterna i havet vid Fäboda. Vi har flitigt besökt Jakobs dagar. Vi har lagt undan långkalsongerna, för att sedan med snopen min och kalla ben gräva fram dem igen. En riktigt vanlig, traditionell österbottnisk sommar med andra ord.

För Egons del så tror jag nog att det viktigaste har varit att ha hela familjen samlad en tid. Under de här veckorna har han för det mesta bara velat kramas med mamma och pappa och njuta av långa mys-sessioner i sängen innan vi stiger upp. Han har också sjåpat sig för mamma dagarna igenom. Vid varje tillfälle som ges försöker han få henne att skratta. Han gör miner, gör pruttljud eller bara apar sig. När Linn börjar skratta skiner han upp som en sol.

På det sättet är vi ganska lika Egon och jag. Vi har båda som vår viktigaste uppgift i livet att få Linn Holmgård att skratta. Tyvärr så verkar det krävas betydligt mindre ansträngning från Egon än vad det krävs av mig för att uppnå samma resultat. För honom tycks det räcka med att kasta lite mat på golvet för att få ett riktigt gapskratt, medans min senaste karaktär “Självsäker med förkyld velociraptor” bara lyckades generera ett generat halvskratt.

Men nu är det slut på det roliga. Imorgon börjar Linn jobba igen och jag och lillen får klara oss själva. Jag är faktiskt lite orolig för hur det ska gå. Först och främst är jag lite nervös inför hur Egon ska reagera på att Linn inte är hemma. Han har aldrig surat när hon går till jobbet, men nu när han har vant sig vid att ha alla hemma så är jag lite osäker på hur han kommer att ta det.

Sen så är jag lite orolig för min egen del också. Jag har blivit lite bortskämd under semestern med att ha tillgång till hjälp hela tiden. Det är ganska lätt att falla in i bekväma vanor och bli den där föräldern som säger “håller du i ungen så länge jag städar upp lite / plockar i disken / bara står här och tänker en stund?”. Nu är det tillbaka till vardagen igen.

Ojojoj.

tisdag 28 mars 2017 - 21:40

Det blir aldrig av

Vi har en ritual här i familjen. Nåja, ritual är egentligen fel ord. Det är egentligen en sorts charad.

Varje dag skickar Linn ett meddelande från jobbet där hon frågar “vad ska vi hitta på ikväll?”. Vi bollar förslag och gör upp en mängd olika planer för vad vi ska göra när hon kommer hem. En kväll ska vi möblera om. En annan kväll ska vi se en film. Ibland ska vi baka något, ibland gå till stan tillsammans och titta i skyltfönstren. När vi kommit överens om kvällens program säger vi hejdå och väntar på att hon ska komma hem så vi kan sätta igång.

Ingen säger det vi båda vet; att våra planer med största sannolikhet aldrig kommer förverkligas. Vi håller minen och låtsas som att vi har alla intentioner att verkställa våra imaginära planer. Sedan går vi i de fotspår vi har gjort dagen innan och ser maktlösa på när dagen svischar förbi, som ett tåg förbi Bennäs station, eller ankomsttiden som det där tåget lovat att hålla. Ingen av oss säger något. Ingen av oss erkänner. Vi går och lägger oss utan att någon av oss har anmärkt det faktum att allt det där vi tänkte göra aldrig blev av.

Det kan tyckas onödigt, kanske till och med lite tragiskt att göra upp planer som aldrig förverkligas. Faktum är att det är ganska skönt. Just nu befinner vi oss i en situation där det är svårt att hinna med. Tiden räcker sällan till något annat än det mest väsentliga. Om man hinner med de tre “m:en” (mat, mys och mersonlig hygien) får man vara nöjd om man hinner gå till sängs innan man lägger sig. Det att vi hela tiden planerar att göra roliga saker tillsammans gör det lite lättare att orka med. Det är lite som att skriva önskelista inför julen. Att man inte får allt man önskat sig är sekundärt. Den där stunden när man får önska sig vad som helst har ett egenvärde, oförminskat av dess konkreta följder.

Så just nu fantiserar vi. Vi gör upp planer som aldrig blir av. Det får duga tills vidare. En dag, inom en snar framtid, kommer vi hinna förverkliga dem också

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.

Gustaf Fröding

tisdag 14 februari 2017 - 22:01

Taggad till tusen

Livet som hemmapappa har många fördelar. Man får se lill-ungen vakna varje dag och se hur han, likt sin far, stirrar ut i tomma luften och helst vill sitta tyst en stund innan han är redo att interagera med den yttre världen. Man lär sig se hans små egenheter och framhållningssätt som utvecklas vartefter; som den där minen han har när man lägger en ny leksak framför honom och han tar itu med den som en äldre herreman tar itu med något han hade tänkt göra men tillfälligt glömt bort. Han rätar upp sig och lägger på en min som tycks säga “Ja just det, det var ju det jag höll på med”.

Men en av de absolut bästa sakerna med att vara hemmapappa är att man får uppleva livet som klassisk hemmafru, helt befriad från sexism och förtryck. Att se livet som en kvinna på 50-talet såg det, med vetskapen om att ingen anser att din hjärna är mindre eller att din främsta uppgift är att tjäna din fru, är en ynnest som är få förunnad.

Ibland roar jag mig med att räkna hur många hemmafrupoäng jag kan få ihop på en dag. Att ha maten klar när Linn kommer hem ger 10 poäng. Att stryka kläder ger 20 poäng. Att få på sig strumpbyxorna utan att få hål på dem ger 30*. Ni fattar galoppen.

Eftersom att det idag är alla hjärtans dag var jag taggad till tusen, då jag såg ett ypperligt tillfälle att slå mitt rekord.

Vanligtvis brukar alla hjärtans dag bli lite som midsommar och nyår. Man tänker sig att det ska bli något storstilat – varma tallrikar och vikta servetter – men när det kommer till kritan så orkar man inte riktigt med. Det är lite som att få till stånd ett kafébesök med en vän man träffar för sällan, eller varför inte en trafikreform i vår nuvarande regering. Idén kommer lätt nog, men genomförandet är det värre med. Även om jag i teorin ser mig själv som en ganska så romantisk man så tycks jag inte komma mig för att göra något på just denhär dagen i februari varje år.

Men, eftersom jag nu är klassisk hemmafru så är det ju Linn, som är den byxbärande parten, som ska ha hand om presenterna. Jag ska bara laga mat och se vacker ut så kommer poängen bara att rasa in. Det hade jag åtminstone tänkt mig...

Trots förutsättningarna så började dagen ganska dåligt. Jag klagade på att jag var trött (minus 10 poäng) och sedan for jag t.o.m. iväg och arbetade i någon timme (minus 100 poäng). Sedan tog jag igen lite med att prata i telefon (5 poäng) och umgås med min mamma och syster (30 poäng). Sen började poängerna rasa in när Linn ringde och sa att hon blir lite sen från jobbet (100 poäng) men undrade om jag kunde lägga på kaffet tills hon kommer hem (10 poäng). När sedan Linn kom hem till varm, hemlagad mat (10 poäng) med blommor och choklad (50 poäng) så var rekordet inom räckhåll.

Om jag bara löper linan ut och utför mina äktenskapliga plikter så är det i princip klappat och klart...eller?

 

*om man ändå får hål på dem kan man ändå få 30 poäng om man kan tricket att lappa dem med hårspray

måndag 30 januari 2017 - 19:42

Inget filter i världen

Måndag är en dag som inte lämpar sig särskilt bra för inspirationella blogg-inlägg, men jag tänkte försöka ändå.

Att hålla en småbarnsfamilj vid god vigör är lite som att springa ett stafettlopp. Inte bara det att man blir svettig och utför någonting som bara ett fåtal anser vara en riktigt sport, utan det att alla måste springa sin sträcka för att få dagen att gå ihop. Ingen orkar hela dagen, så därför är det tillåtet att ge över stafettpinnen till någon annan när mjölksyran börjar bli outhärdlig. Att ensamstående föräldrar inte spricker i sömmarna kan jag bara förundrat lyfta på hatten åt.

Exempelvis blir det ofta så att Linn får ta en sträcka när hon kommer hem från arbetet. Så pass mycket hemmapappa har jag blivit att jag är bombsäker på att Linn inte gör någonting annat än att dricka kaffe och klistra post-it lappar på jobbet. Hon kan gott stiga till och ta ett skift när hon kommer hem, den lata buffeln.

Men så händer det ibland att det blir en sådan dag som idag, då ingen av oss egentligen skulle orka med hela den här barn-grejen. Egon har ont i tänderna och behöver ständig uppmärksamhet och aktivering för att inte bli alltför tjurig. Linn har haft en tyngre dag på jobbet, vilket märks i hennes kisande ögon som skriker huvudvärk. Jag har sovit dåligt och tappert försökt underhålla en missnöjd bebis hela dagen. Churchill är till synes helt befriad från pliktkänsla och dygd där han ligger på golvet som en strandad knölval.

Vi är alla ungefär lika balanserade och tjänstvilliga som operadivor i hungerstrejk.

Jag och Linn passade på att ta en eftermiddagskaffe så länge som Egon var upptagen med ett par tofflor. Vi satt båda ungefär en meter från fjärrkontrollen och glodde på ett meningslöst program på TLC (kanalen dit alla hjärnceller går för att dö). Efter ungefär tio minuter märker jag att vi ser på exakt samma program som igår, och upplyser Linn om detta för att hon skulle byta kanal. Linn – hellre än att åla sig en meter till höger till fjärrkontrollen – väljer att försöka köpa tid med sådana argument som “vi väntar och ser lite, kanske de gör det här i varje program”.

Det här är en del av föräldraskapet som är svår att paketera i ett se-vad-lycklig-jag-är inlägg på facebook. Man kan putsa bort spyfläckar och påsar under ögonen från ett foto, men inget instagram-filter i världen kan dölja den där blicken som man kan se hos en förälder som är en legobit under foten från att bryta ihop.

Jag blir besvärad av det här ibland. Vi lever i en tid där man hela tiden ska leva livet till max. Alla dagar ska något stort upplevas och något revolutionärt genomföras. Detta ska sedan skrivas om, fotograferas och spridas för allmän betraktelse. Nytt år nytt du. Ny dag nya möjligheter. Hur blir det de här dagarna när man inte orkar annat än hanka sig fram, när man hellre skulle köra in en grankotte i ändan än gå ut och uppleva någonting alls. Lever jag livet fel på något sätt? Är jag inte lycklig nu?

Lycka är inget som man gör varje dag. Lycka är något som arbetar i betydligt längre tidscykler än så. Om upprymdhet eller bubblande glädje är som vädret – vilket kan variera från dag till dag – så är lycka som klimatet. Det påverkas inte av vädrets dagliga krängningar utan av faktorer som verkar på längre sikt.

Ibland måste även den lyckligaste personen bara sucka djupt, dra upp snoret i näsan och lunka fram tills det blir läggdags.

Det är helt okej.

torsdag 19 januari 2017 - 22:49

Det är f*n ett hål här!

Egon föll i backen idag.

Han hade fått för sig att 03:40 är en lika bra tid som någon annan att stiga upp och ha lite kalas. Jag förhalade situationen och försökte – med halvslutna ögon och ett helslutet sinne – paja (ok det heter smeka på standardsvenska men jag kan inte förmå mig att använda det ordet. Jag är inte Tomas Ledin) honom på magen i spjälsängen för att få honom att somna om. När han för tredje gången, med imponerande vighet och kreativitet, kilat fast sina ben mellan spjälorna så att jag blev tvungen att trassla upp honom gav jag upp och lade honom bredvid mig i sängen. Efter lite lugnande aktiviteter fick jag honom så pass trött att han somnade om. Pappa följde hans exempel och somnade han också. Det nästa som jag minns är en duns och ett tjut.

Jag brukar småskratta lite åt föräldrar som hetsar upp sig över skrapsår och bulor. Som en pojke som höll på med sport som liten – och vars släkt har en olycklig kombination av manisk tävlingsmentalitet och en fascination för leken British Bulldog – har jag alltid sett småskador som en naturlig del av barndomen. Jag brukar föreställa mig att jag, när dagen kommer och mitt barn gör sig illa, skulle behålla lugnet, ge en tröstande klapp på ryggen och säga något självklart men ändå vist som “sånt händer”.

Jo tjena…

När Egon slog i backen slog jag knut på mina underbyxor. Jag uppvisade samma lugn och sinnesnärvaro som en rabiessmittad järv i parningstid. Jag plockade genast upp lillen och undersökte hans huvud efter skador. Jag förde fingrarna över hans fontanell och fick panik. “Det är fan ett hål här!”. “Han kommer DÖÖÖ!”.

Som tur är kom Linn inrusande just då. Jag vet inte om det är för att jag är mellanbarn, men jag har en enormt stak instinkt att kompensera för andras emotionella tillstånd. Stackars Linn, som är den mest empatiska person jag någonsin träffat, vaknade av en duns och får se en gråtande bebis och en panikslagen man. Hon blev grå i ansiktet och började genast må illa. Det bragde mig i fattning såpass att jag kunde börja prata lugnande mantran som “det gick bra” om och om igen. Att säga att det var mest för Egons skull skulle vara attt tänja på sanningen.

Som tur är har vi en låg säng och Egon kom undan med blotta förskräckelsen och en liten bula i pannan. Värre är det med hans föräldrar. Till dagens konkreta åtgärder hör att göra sig av med skötbordet helt och hållet, skruva fast matstolen i bordet samt återinföra babynestet som han inte aktivt använt sedan han var 3 månader. Dessutom är min sökhistorik full av sökningar som “babyproofing”, “kan man binda fast ungen i sängen?” och “var kan man få hemleverans på 3 ton skumgummi och en hjälm?”.

Blir man någonsin van med det här?

IMG 20170119 2

Nu har vi kanske gått lite väl långt med säkerheten ikväll, men trilla ur ska han då inte göra!

tisdag 17 januari 2017 - 20:48

När hände det här?

"Njut av småbarnstiden, den är över innan du vet ordet av”.

Om jag hade en euro för varenda gång någon sagt den meningen åt mig och Linn skulle jag ha 32 euro nu. Möjligtvis 35.

Det är en märklig kliché. Den är lika utnött som “ett äpple om dagen håller doktorn borta”, men med den skillnaden att alla som säger den verkar helt omedvetna om dess klyschighet. Vanligtvis sägs döda metaforer med en sorts putslustig självdistans. Alla vet att det är en klyscha, så det finns ingen orsak att göra det med feeling. Det är annorlunda när någon säger “njut av småbarnstiden”. När någon kommer med den repliken så gör de det fullt ut. De ser en i ögonen. De utstrålar någon sorts åldersbetingad vishet, som att de i förtroende vill förmedla något från andra sidan av en klyfta som bara tiden kan brygga.

Däremot finns det nog få personer som är mindre mottagliga för den frasen än just småbarnsföräldrar. Chockad, sömnberövad och konstant inför någon ny situation, som ingen förberett en för, känns mindfulness ungefär lika lockande som att åka jorden runt med VR. Det är inte bara en gång som man hinner be till gudarna att de som säger att det är över snart har rätt. Dessutom får jag kalla kårar varenda gång någon uttalar en klyscha med känsla på det där sättet. Det känns töntigt på något sätt. För mig känns det ungefär som att någon skulle lägga handen på mitt knä, se mig djupt i ögonen och sakta viska “borta bra men hemma bäst”.

Men det värsta är ju att de har rätt. Så länge jag arbetade hade jag hela tiden bilden av Egon som ett litet knytte. Jag tänkte, att när jag börjar stanna hemma kommer han fortfarande vara ett litet spädbarn som måste transporteras och livnäras snarare än umgås med. Mer som en vandrande pinne än en spaniel. Nu har jag knappt hunnit bli varm i pyjamasen som hemmapappa och börjar komma till insikten att Egon inte är en liten bebis längre. Han är stor, otymplig och viljestark. Det känns som att han har blivit för gammal för att bara ligga där. Ibland känns det som att jag borde ta ett snack med honom och göra det klart för honom att han så småningom får börja bidra här hemma eller betala för sig.

Hans två bävertänder övergår sakta från att vara små och gulliga till att våra långa och rent ut sagt farliga. Förflytta sig kan han också, i alla riktningar utom två. Att de två råkar vara just framåt och bakåt är ju olyckligt. Det försvårar liksom navigeringen. Ibland lägger jag en leksak just utom räckhåll för att han ska öva sig på att trycka sig framåt, och ser i faderlig vånda på hur han kämpar på och snurrar längre och längre bort från sin leksak (fyll i er egen metafor i kommentarerna).

Alla de här förändringarna hade jag väntat mig, om än inte fullt så snabbt. Det jag inte hade räknat med var att han också skulle börja få idéer. Säg vad man vill om spädbarn, men åtminstone är de förutsägbara. Sträckan mellan orsak och verkan är extremt kort. Om du matar barnet somnar det. Om du klär på det blir det argt. Det blir inte så mycket knepigare än så. Med en sex månader gammal kläpp kan saker och ting ändra från den ena stunden till den andra. Till exempel så hände det sig i söndags att Egon – vanligtvis en matglad liten kille – fick för sig att han dör av gröt. När jag äntligen fick i honom en sked så skrek han i högan sky ända tills jag bokstavligen skrapade bort gröten från hans tunga med en sked. Ni kan ju roa er med att gissa hur många saker jag hann testa innan jag kom på den lilla manövern. Det var inte vackert.

Hans humor tycks också ändra från dag till dag. Det är visserligen kul när man hittar nya saker att dryga ut sin rätt slitna repertoar med. Däremot hade jag inte räknat med att gamla favoriter plötsligt skulle gå ur mode. Man tror inte att man kan skämmas inför ett litet barn innan man, inför vänner och släktingar, segervisst gör sitt paradnummer (ofta bestående av både grimaser och löjliga ljud) och får absolut tystnad i respons. Plötsligt är han ingen liten bebis mera, utan en förvånad och besviken förälder. Hans blick tycks säga “nu börjar du gå på övervarv pappa”.

Så nu sitter jag här och ser på när Linn läser för ungen i vår säng.

Shit vad stor han har blivit.

17.01

När hände det här?

lördag 14 januari 2017 - 20:01

Hört hos Holmgårds (1)

En ny form av inlägg som jag tänkte skulle få återkomma med jämna mellanrum här på bloggen; Hört hos Holmgårds. De här inläggen kommer bestå av korta återgivningar av lite lustiga saker som sagts här hemma hos oss.

 

De här visdomsorden kom Linn med när vi satt i bilen på väg hem en dag.

 

Linn: Det är tur man inte behöver skämmas för någon annan än sig själv ... och den man är gift med.

måndag 9 januari 2017 - 20:20

Saker jag lärt (del 1)

“Ingen hinner göra alla misstag själv”

Det brukade min pappa säga åt mig när vi satt vid köksbordet och jag – som den väna och behagliga tonårspojke jag var – raljerade mot historieboken framför mig. Och så är det ju. Vi lär oss av varandra. Man sparar otroligt mycket tid, besvär och penibla situationer om man tar sig tid att nu och då att studera de misstag som folk runtomkring sig, med beundransvärd regelbundenhet, bjuder på. Även jag har, vid mer och mindre väl valda tillfällen, bidragit till denna kunskapskälla.

Exempelvis finns det någonstans på internet en video av mig där jag ger mig in i ett dance-off med en annan man vid ett universitet i USA. Med en oväntad men effektiv kombination av riverdance och rörelser som endast kan beskrivas som “sexuellt hotfulla” gick jag därifrån som vinnare. En vinst som gav mig ett presentkort på 25 dollar för vilket jag kunde köpa antingen 6 linjaler och en pennvässare eller en halv antologi med Edgar Allan Poes mindre kända verk. En vinst i och för sig, men folk såg ju den där videon. Min farmor såg den. På grund av mina handlingar sitter det antagligen fortfarande en liten grupp människor i Jakobstads församlingscenter och ber för mig.

Av det må ni dra de lärdomar ni kan. Poängen är att vi kan hjälpa varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter. Både de saker som vi gjort bra och saker som blivit mindre lyckade. För det här ändamålet tänker jag med jämna mellanrum dela med mig av sånt som jag lär mig som hemmapappa, för att ge lite tips åt andra föräldrar och hjälpa dem undvika de fallgropar som jag redan undersökt.

Således, del 1 av Saker jag lärt

1. Den som kontrollerar skötväskan kontrollerar världen.
Om du packar skötväskan så är det du som är enväldig härskare över familjens kommande och farande. Vill du stanna hos farmor och farfar under matningen men inte sovturen? Packa Piltti men ingen baby-monitor. Vill du hem så snabbt som möjligt? Packa bara gammal mjölk och smutsiga kläder. Tar din partner ungen till sina föräldrar och du vill ha lite egen tid? Packa all mat ni har, plånboken och kläder upp till 1 ½ års ålder.

2. Lär dig att älska Babblarna.
Du kanske tycker de är irriterande i början, men innan du vet ordet av är de dina enda vänner. Du kommer se dem när du sover. Du kommer höra sången när alla andra ljud gett vika. Du kommer att börja se subtila skillnader i deras personligheter och få en personlig favorit (team Bo-bo hela vägen). Vänj dig med tanken.

3. Ditt barn kommer inte imponeras av din pretentiösa bokhylla.
Du kan försöka hur mycket du vill, men H.C. Andersen eller Lille prinsen har inte en chans mot en bok om en traktor som heter Billy, med en högtalare som spelar “we are all the winners” när du trycker på tutan.

4. Vissa kläder tvättas bäst för hand.
Jag säger inte att jag satte Linns Odd Molly tröja i tvättmaskinen, men det kan jag avslöja att vi har den dyraste grytlappen på norra halvklotet.

HemmaPappan 09.2

söndag 8 januari 2017 - 18:28

Hybris

Jag skall börja med att bekänna att det här inlägget har varit hemskt svårt att få ihop. Under den här första veckan som jag har bloggat har flera personer sagt så fina saker åt mig här på bloggen, på facebook och ansikte mot ansikte. De svar jag har gett har varit bleka och beklagligt inadekvata som respons. Ni kan inte förstå hur glad jag blir när jag ser att flera människor läser bloggen, hittar något de känner igen sig i och kanske till och med tar sig tiden att skriva en liten rad i kommentarerna. Det är överväldigande, och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er - tusen tack!

En sansad och resonabel Sebben skulle ta den positiva kritiken till sitt hjärta, le inombord och fortsätta i samma stil. Om ni hittar en sådan Sebben kan ni ju be honom ringa mig, för jag vet fanken inte hur han gör. Redan när jag såg att över 1000 människor hade besökt bloggen tappade jag fattningen totalt. Jag kände mig som världens deal. Oraklet i Kivilös. Påven av Pampas.

Idag blev jag upplyst om att Linn Jung nämnt min blogg i ett inlägg och jag LACKADE UR fullständigt. Jag försökte skriva ett inlägg men jag kunde inte. Jag viker mig under pressen. Jag vill skriva något revolutionerande, men var ska jag ens börja? Det är söndag, och det mest revolutionerande jag har gjort idag är att vrida ner golvvärmen i arbetsrummet. Yolo liksom. Jag började på sex olika inlägg som alla ratades efter en stund. Jag vandrar runt och driver min familj till vansinne. Det är lite så som jag föreställer mig att det är att spela sällskapsspel med Per Morberg: stökigt och frustrerande för alla inblandade.

Det här händer mig förresten för jämnan, att jag hetsar upp mig och förstorar saker ur all proportion. Jag kan börja tänka på något dumt jag gjort eller sagt och efter en stund är jag övertygad om att alla hatar mig, tänker på mig konstant och har hemliga träffar på olika kaféer i stan där de bara diskuterar vad som är fel med mig. Nej, jag är nog inte alltid en så sansad och resonabel person.

Som tur är har jag en familj runtomkring mig som återförenar mina fötter med jorden. Jag lagar en kaffe, ser på lite TV. Egon leker med sina tår och Churchill ligger och fiser på mattan. Allt är som vanligt. För Linn är jag fortfarande bara hennes något maniska men ändå älskvärda man. För Churchill är jag bara husse, han som släpar honom runt bygd och nejd i alla väder, tid och otid. För Egon är jag fortfarande bara Pappa. Han som alltid bara finns där, som har en bitvänlig näsa, dragvänligt skägg och ett – rent utsagt – oroväckande intresse för bajs. Må så vara, det är okej för mej.

Så nu glömmer vi det här. Alla dagar är inte gjorda för stordåd. Jag går och tar en dusch så gör vi det här på nytt en annan dag, förhoppningsvis snart.

Over and out.

tisdag 3 januari 2017 - 22:26

Vi har barr på golvet

Det är väldigt lätt att gratulera sig själv som hemmapappa. Samhället förväntar sig inte att du som man ska kunna ta hand om ett barn på samma sätt som en kvinna förväntas kunna. Bara du klarar dig hela dagen utan att tappa bort babyn eller ringa din mamma så har du i mångas ögon gått i mål med flaggan i topp. Jag, däremot, ser mig själv som en modern och jämställd man. Jag kan minsann sköta en baby precis lika bra som vilken kvinna som helst. Så ni kan tänka er att inför dag 1 av pappaledigheten var jag sjuuukt taggad. Jag skulle hemmafrua skiten ur den här dagen! Måndag kl 07:45 slog dörren igen, klockan rang och rond 1 var igång. Jag berättade åt Egon att nu är det bara vi, och att så här ska det vara 8 månader framöver. Egon gjorde pruttljud med läpparna, spottade och slog nävarna i marken. Gör av det vad ni vill…

Jag fejade på som någon som är första dagen på jobbet och vill imponera på chefen. När Linn kom hem hade Egon ätit och sovit enligt schemat. Jag hade också dammsugit, skottat snö och lagat en vegetarisk curry som stod klar när hon öppnade dörren. Jag stod där – i förkläde – och halvt väntade på att hon skulle daska mig på häcken, ta en öl ur kylen och sedan hojta från soffan “va blir e för maat?”.

Nu sitter jag här och skriver. Dag 2 lider mot sitt slut och fasaden krackelerar. När Egon sov sin morgonlur blev jag övertygad om att han var död som en sten och gick dit och blåste honom i ansiktet tills han vaknade och började gråta. Sedan spenderade jag nästan tre timmar med att först packa ihop och sedan packa upp skötväskan inför min första träff med mammagruppen, livrädd att glömma någonting (som att ett gäng mammor – som för övrigt är hur trevliga och snälla som helst – skulle döma ut mig totalt om jag skulle komma dit utan exakt 5 byxor och 2 haklappar). När Linn kom hem åt vi rester värmda i mikrovågsugn bredvid ett berg av ogjord disk. I magen bubblar känslan av att att jag har krånglat till allting idag. Plötsligt känner jag mig inte alls som en superpappa.

Vid sådana tillfällen kan det vara bra att påminnas om att man inte är den enda som är lite trött och på sniskan en sketen tisdag. Linn, som är en älskande och omtänksam hustru, kan då stå till tjänst ibland.

Nedan på bilden ser ni slutrakan på det spår av barr som Linn lämnade efter sig idag när hon drog granen från vardagsrummet, genom huset och ut på verandan. Det kan tyckas en otursam, men dock oundviklig konsekvens av förflyttningen av en gran. Till saken hör att vi har en ytterdörr till, i vardagsrummet. Möjligtvis var det så att Linn inte såg den, skymd som den var av en barrande julgran.

Istället för att flytta granen den dryga metern genom bakdörren och ut valde Linn – med beundransvärt mod och gå-anda – att släpa den genom hela huset till framdörren.

Jag vet inte vad ni tänker, men jag tycker mig ana en metafor här någonstans.

HemmaPappan 03.2