onsdag 9 augusti 2017 - 22:48

Dagis

Det var inte tänkt att det skulle bli så här.

 

 

I början av sommaren satt jag och Linn här hemma och lade pussel med livet. Jag hade fått två riktigt lockande jobberbjudanden. Vi satt där och studsade med benen, så som man gör ibland när man snabbt behöver ta beslut med långtgående konsekvenser baserat på gissningar om hur framtiden kan tänkas se ut. Det var inte enkelt att få det att gå ihop. Alla alternativ verkade ha sina fördelar, men också ansenliga nackdelar.

Det enda som vi aldrig var osäkra på var hur vi skulle göra med Egon. Där var vi helt överens. Han ska absolut inte på dagis. Det är han alldeles för liten för.

Vi är resoluta människor. Principfasta individer. När vi har bestämt något så blir det så. Hur skulle världen se ut om folk bara ändrade sina beslut, sådär hux flux bara? Vad skulle det vara för samhälle? Va? Va?

Egon börjar alltså i dagis på måndag.

Tanken var egentligen att Egon skulle passas av någon mor-/farförälder då jag jobbar. Jag kommer bara jobba några timmar per dag, så vi tänkte lite naivt att vi skulle få det att gå ihop. Jag tackade därför ja till ett jobb. När jobbstarten började närma sig och vi började reda ut detaljerna av vårt praktiska arrangemang så märkte vi att det nog inte skulle lyckas.

Så vi gjorde vad varje ansvarstagande förälder skulle göra i den situationen. Tog tag i situationen och ansökte om en dagisplats åt vår lillkille. Sen lipade vi som två missförstådda trettonåringar på en Kent-konsert.

Så i måndags steg en ängslig hemmapappa och en oförstående liten pojke ur bilen utanför ett litet dagis inne i stan. Jag var nervös. Jag hade till och med försökt snygga till mig lite tafatt, som om det skulle ha någon som helst inverkan på situationen. Ingen skulle i alla fall kunna säga att jag inte hade gjort allt jag kunde.

Jag var osäker på hur Egon skulle reagera, på hur stället skulle se ut och vad det skulle vara för sorts människor som det var tänkt att jag skulle lämna bort det dyrbaraste jag har till.

Jag minns inte när jag senast blev så lättad senast.

Dagiset är urgulligt. Personalen är hur trevlig och duktig som helst. Lillkillen verkade mest nyfiken, inte rädd över huvudtaget. När han började undersöka en liten flanellograf med några glada små tygbitar formade efter små barn på förklarade barnträdgårdsläraren att alla barnen har en egen liten docka. Sedan lyfte hon ner en liten docka med ljust, fluffigt hår och gav den åt Egon. Om inte förr, så då visste jag att det här nog skulle bli bra.

Så den här veckan håller jag och Egon på att skola in oss. Hittills har han bara gråtit en gång, och det var andra dagen då jag för första gången prövade gå bort en stund. Det var inte när jag sa “hejdå” som han grät. Det var när jag kom tillbaka och försökte få med honom hem igen.

Ibland blir det som man tänkt sig och ibland inte. Av någon anledning tycks det ha väldigt lite inverkan på om det blir bra eller inte. Vi hade inte tänkt lägga Egon på dagis i så ung ålder, men just nu verkar det verkligen som det bästa alternativet. Ett par timmar per dag får han leka med jämnåriga barn och lära sig nya saker i samspel med dem. Sedan blir han hämtad av någon som enligt honom är en av de bästa människorna i världen.

Nu inser vi dessutom att det nog är ganska så bra att han inte kommer att spendera hela dagarna hemma hos mina eller Linns föräldrar. Missförstå mig rätt, Egon avgudar sina mor- och farföräldrar. Och undra på det. De skämmer bort honom något kolossalt. Vänder man ryggen till i 30 sekunder så ligger snart en på golvet med en nyinköpt mojäng att leka med, medans den andra skyfflar in glass i munnen på honom.

Näe, det kanske är bra så här. Annars skulle det inte dröja länge innan han är bortskämd, självgod och tjock.

Och sådana Holmgårdare finns det redan tillräckligt av i den här världen...

 

 

 

stockholm 2

tisdag 11 juli 2017 - 22:47

Att resa med en 1-åring: några observationer

Det är ungefär 50/50

 

 

Jag skriver det här inlägget från sängen bredvid en tungt sovande Egon i ett hotellrum i Stockholm. Det är dag två av vår 5 dagar långa trip ,Egons första riktiga resa. Jag hade tänkt skriva ett inlägg i tåget till Helsingfors, men det visade sig att det inte är så lätt att få någonting gjort när man sitter instängd i en lekvagn i 40 graders värme tillsammans med 30 skrikande ungar som försöker ha ihjäl sig själva på diverse lek-attrapper, speciellt inte när en av de där ungarna är under ditt juridiska och moraliska ansvar.

Vem kunde ha anat?

Eftersom det lugn som råder just nu antagligen inte kommer vara särskilt länge så tänker jag inte skriva något långrandigt inlägg om hur det är att resa med en 1-åring. Det inlägget får komma senare. Jag tänkte istället skriva några korta observationer som jag har gjort så här långt.

Således: några korta observationer om hur det är att resa med en 1-åring.

1. Det är lätt att bli nostalgisk
När vi steg av bussen nära vårt hotell såg jag en affär där de sålde e-cyklar och jag var nära att börja gråta. City-hipsters. Mitt folk! Jag är tillbaka! Jag kände hur det kändes att vara studerande i en större stad och fundera på att köpa en skrivmaskin eller en filmkamera från 60-talet. Simpler times.

2. Det är lätt att bli besviken
Hög på hipstervibbar styrde vi in oss, hungrig unge i släptåg, på en trendig juicebar. Där dog magin när vi insåg att vi betalat 20€ för två glas juice på ett ställe där det inte fanns mikro, tallrik eller en ens en sked för att mata Egon. Efter det har vi inte gått nära de ställen som drivs av män i vaxade mustascher.

3. Jag vet inte riktigt var jag tycker om kullersten
Vill man få en unge att sova är det något av det bästa som finns, men vill man undvika att väcka en unge som redan sover är det kanske det sämsta som finns. Idealet vore att natta Egon genom gamla stan så att han somnar precis när man kommer in till Norrmalm. Hör av mig om jag lyckas.

4. Det går både upp och ner
När vi gick mot hotellet längs Drottninggatan frågade jag Linn om hon, med två dagar i backspegeln, tyckte att det var mera roligt eller mera besvär att resa med en 1-åring. Hon svarade, med en lätt sammanbiten min: “det är ungefär 50/50”

Seems about right

söndag 4 juni 2017 - 22:13

Fet och ful

Det verkliga problemet sitter i huvudet

 

Jag skriver det här inlägget backstage i Schaumannsalen i Jakobstad. Om ungefär 30 minuter ska jag upp på scenen och sjunga Bohemian Rhapsody. Det är lite väl generöst av kören Tonfallet att lägga mitt namn där eftersom jag bara sjunger en vers i en låt under en konsert som går lös på 2+ timmar, men jag klagar inte. Faktum är att jag tror jag stjäl en av de där affischerna innan jag far hem ikväll. Den får bli en av de där grejerna som jag ska lämna fram på bordet “i misstag” när Egon är lite äldre i hopp om att han börjar fråga mig om mitt förflutna som musiker. Jag ska vara den där motvilliga pappan som säger något vagt om en begynnande musikkarriär som blev lagd på is för familjens skull.

Det är, strikt talat, inte sant, men det kommer låta sååååå coolt!

Jag försöker få håret att hållas i något som påminner om en ordnad frisyr. Man vill ju se bra ut för folket på främsta raden. Jag börjar tänka på hur ovan jag egentligen är att hålla på med sånt här, hur annorlunda det känns i jämförelse med när jag stod och gjorde samma sak inför ett gig med mitt gamla rockband när jag var kring 16-17 år gammal. Då skulle jag aldrig ha stått framför en spegel och försökt snygga till mig. Jag tyckte det var ytligt att hålla på med sånt. Inget för lite mer djupa människor, så som jag själv. Eller ja… det var vad jag sa åt mig själv att var orsaken. Egentligen handlade det om att jag trodde att det inte tjänade något till. Att försöka snygga till håret skulle bara påminna mig om vad jag på riktigt tyckte om mig själv.

Jag var fet och ful.

Jag har alltid haft problem med vikten. Redan som liten var jag ett ganska så mulligt barn. I lågstadiet övergick jag från att vara mullig till att, så småningom, bli vad man kan kalla för tjock. Trots att jag höll på med både ishockey och fotboll flera gånger i veckan så fortsatte min vikt klättra uppåt. I högstadiet, när jag slutade med hockey, så blev saken ännu värre. Nu var jag inte längre bara tjock. Jag var den tjockaste personen jag kände.

10400663 24046069890 2401 n

När jag var som störst vägde jag närmare 130 kg, tränade i princip inte alls och klarade inte av att springa 2 km utan att gå ibland.

I 17-18 års ålder hände det någon gång att jag fick hjärtklappningar när jag bara satt och gjorde ingenting, och då blev jag på riktigt blev rädd och tvingade mig att göra något åt saken.

4674 86913119542 4333383 n

Det var inte enkelt. Den svåraste delen var nog att brottas med alla de hjärnspöken som jag hade skapat åt mig själv under åren. Det tog nästan 1 år innan jag kunde gå ut och jogga utan att inbilla mig att alla förbipasserande bilar skulle tuta och ropa något åt tjockisen som är ute och springer. Jag var ofta arg, ledsen och besviken när jag var ute och sprang, och det fanns långa perioder där jag inte kunde förmå mig att göra någonting alls, men så småningom började jag också se resultat.

23 programblad

Ungefär 4 år efter det att jag var som störst vägde jag 82 kg, tränade varje dag och sprang en gång ett halvmarathon för mig själv en kväll för att jag ville testa hur det kändes. Jag hade inte längre hjärtklappningar då jag satt, men nu svimmade jag nästan varje gång jag ställde mig upp istället.

Sommar2013 2

Så, det blev en mellanväg. Idag är jag lite mullig. Pappakropp, sådär eufemistiskt sagt.

Det finns något vrickat över hur vi pratar om vikt.

Under alla de år som jag har kämpat med min vikt så har jag fått höra det mesta. Råd, förmaningar, uppmuntran och hån. Otaliga är de förslag folk har gett mig för vad jag borde göra. Nästan aldrig har jag bett om dem. Det är något folk tycks känna att de behöver få sagt bara. Deras rätt att säga, min skyldighet att lyssna till. Folk har en bild av vad som orsakar övervikt, vad som gör att man går ner i vikt och varför man borde göra det. Av alla de saker som jag har hört under åren har jag märkt att den här bilden ofta grundar sig på missuppfattningar, misinformation eller ren okunskap. De flesta har hjärtat på rätt ställe, men missförstår problemet.

Övervikt, i min erfarenhet, är ett mentalt problem. Den praktiska biten av att gå ner i vikt är enkel. Det finns hundratals dieter som alla suger ungefär lika hårt, men nästan alla går ner i vikt om de följer någon av dem. Problemet ligger i att bryta mönster, döda hjärnspöken och få upp självförtroendet så man själv kan tro att man klarar det. Och där hjälper det inte hur många böcker om kolhydrater någon har läst så kan de inte lösa de problemen åt någon annan. Där måste alla hitta sin lösning själv. En lösning som också är hållbar på långsikt.

Faktum är att sedan jag på riktigt blev intresserad av hälsa och började läsa böcker om hälsosam mat och träning så har jag bara gått upp i vikt.

Jag skriver inte om det här bara för att tillfredsställa något bisarrt behov av att exponera mig själv, eller för att gotta mig i min egen excellens. Jag skriver det för att jag upplever att det är en dimension som sällan kommer upp när det kommer till hälsa. Det skrivs vitt och brett om dieter, träning, diabetes och fat shaming. Allt det där är viktigt och intressant, men det är bara en liten del av det verkliga problemet.

Det verkliga problemet sitter i huvudet. Det såg jag när jag försökte gå ner i vikt. Jag ser det fortfarande. Hjärnspökena finns kvar. Jag har aldrig slutat vara tjock.

Det gör ingen skillnad hur många kilo jag går ner så är jag inte, och kommer aldrig bli, smal. Jag är en tjock person som för tillfället, tack vare medveten ansträngning, inte väger så mycket.

För det första, rent fysiskt är min kropp ganska annorlunda. T.ex. finns det en person i det här huset som har bristningar på magen, och det är inte hon som burit på ett barn. Om jag inte anstränger mig, har jag en framåtlutad hållning som jag lade till med i lågstadiet för att försöka få tröjan att dölja magen. Dessutom är min kropp fortfarande inställd på att ligga där kring 120 kg, vilket gör att min vikt skjuter i höjden direkt jag inte aktar mig. Många som går ner i vikt kämpar med det här, vilket är en av orsakerna till varför så många av oss får tillbaka kilona. Allt det här gör att många av de komplex och fobier jag hade innan fortfarande finns kvar, men i lite annan form.

Men, framför allt är jag fortfarande tjock rent psykiskt. Det tar sig uttryck bland annat i hur jag äter — vilket skulle få varje självrespekterande dietist att sätta sina chiafrön i halsen — men också i min personlighet. Oberoende av hur självsäker jag är i övrigt kommer jag aldrig bli bekväm med att t.ex. gå till simhallen. Jag är obekväm med många sorters beröring, med undantag för min fru och son. Om någon skrattar på gatan är min första instinkt att gå undan, utifall att de skrattar åt mig och tänker säga något elakt.

Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt rent praktiskt. Det svåra ligger i att läka de mentala såren. Det är en kamp som kräver både mer kraft och mer tid.

Jag själv kommer nog aldrig bli helt klar med den kampen, men det är något jag också lärt mig leva med. Det är som man säger; bilringarna går aldrig ur...

13321940 10153793298868789 8578570560057062195 n

tisdag 16 maj 2017 - 21:46

Lite närmare, lite tryggare, lite bättre

Linn fick fira sin första morsdag här i helgen.

Jag och Egon steg upp och gjorde frukost och ställde till så att hon skulle få sova ut och känna sig lite extra omhuldad. Det var extremt viktigt att det skulle bli rätt den här gången, eftersom jag helt glömde bort att sjunga för henne på hennes födelsedag. Inte nog med att jag glömde det, jag kom inte på vilken dag det var innan middagstid när Linn var ute med hunden. Linn, som den förstående och tålmodiga fru hon är, underhöll sig själv med att pika mig hela morgonen i fruktlöst hopp om att jag skulle komma ihåg. “Vad ska vi göra idag?” sa hon. “Vet inte...” sa jag, “...får se vad vi hinner”. “Vad ska vi äta till frukost?” frågade hon. “Det är ingen skillnad, vad som helst” sa jag.

Jag vet vad ni tänker. Such a lucky lady.

När hela familjen låg och gosade i sängen på morsdagsmorgonen så kom jag att tänka på några av de saker som jag brukade fundera på när det blev klart att jag skulle bli hemmapappa och Linn skulle börja jobba. Hur skulle det förändra hennes relation med Egon? Hur skulle Egon reagera på att mamma, som alltid funnits där, plötsligt skulle vara borta en stor del av dagen? Vem skulle han ty sig till när han faller och slår sig och behöver tröstas? Vem av oss skulle rusa till först när det händer?

Orsaken till varför jag ställde de här frågorna var att jag inte hade några praktiska exempel på hur ett mera jämnt fördelat föräldraskap ser ut. Ingen jag känner har bytt roller för en längre tid så som vi har gjort. Mina egna föräldrar är ingalunda några urtyper för traditionella könsroller — min pappa är den som kramas och håller på, emedan min mamma är mer benägen att visa kärlek genom att tvinga i en kopiösa mängder mat eller vilt skrikande hävda att henner smash var innanför linjen när vi spelar volleyboll — men även de gjorde så som tiden påbjöd när det gällde barn. Jag har ingen direkt modell för hur en familj där mamman arbetar ser ut, så jag kunde bara spekulera.

Så som jag såg det, kunde det gå en av två vägar. Endera så byter allting om, vilket skulle betyda att jag skulle bli den primära vårdgivande föräldern som barnet tyr sig till, eller så skulle allting fortsätta som vanligt och Egon skulle växa närmare och närmare sin mamma, och vårt hemmaliv skulle på så sätt utvecklas mer och mer till någon sorts gisslan-situation. Det underliggande antagandet här är att någon av oss får något som den andra blir av med. Det utgår ifrån att ett barn alltid har en ‘favorit’ bland föräldrarna som på något sätt är lite närmare, lite tryggare, lite bättre.

Men, så har det inte alls blivit.

Det jag har märkt är att det inte alls är ett nollsummespel. Under de här första, snart 5, månaderna, har jag fått så mycket. Jag och Egon har kommit varandra mycket närmare. Egon har dessutom utvecklat en väldigt tydlig personlighet och gör det mycket lätt för oss andra att förstå vad han vill. Jag har också blivit mycket bekvämare med att ta hand om honom. Förr så hände det lätt att jag utgick ifrån att Linn skulle byta blöja eller klä på ytterkläderna om vi hade bråttomt eftersom hon var mycket snabbare och bättre på det (jag vet nu i efterhand att detta var en dålig ursäkt). Nu när vi är ute på stan och Egon bestämmer sig för att ett café är ett ypperligt tillfälle att glatt och ljudligt bajsa ner sig totalt så är båda av oss lika motvilliga att ta itu med situationen. Ingen skillnad alls. Jämlikhet!

Samtidigt som jag inser hur mycket jag har fått så går det inte att missta den speciella relation som Egon har med sin mamma. Ibland på nätterna är det bara mamma som duger om han måste gosa lite extra. Mamma får det där speciella leendet när hon kommer hem som barn reserverar för den förälder som är borta mera. Om man såg på när Egon gosade med sin mamma i sängen på morsdag morgon skulle man nog inte kunna gissa sig till att det är mamma som är borta mera i den här familjen.

Man skulle också eventuellt bli arresterad. Att bara klampa in i ett hus och stirra på dess pyjamasbeklädda invånare är, i bästa fall, moraliskt tvivelaktigt.

Just nu har vi varit hemma nästan lika länge med Egon båda två, och jag skulle säga att vi båda har en egen relation med Egon, men ingen av oss har en “bättre” eller “starkare” relation. Bara lite olika. Den enda skillnaden som jag har märkt är att Linn nu får uppleva de skuldkänslor som de flesta känner när man är borta från barnet stora delar av dagen.

Det måste vara jobbigt för henne när hon sitter där i sitt kontor, dricker kaffe och skämtar med kollegorna utan ett skrikande barn inom en mils avstånd. Ni vet, sånt där som psykologer gör.

Oerhört jobbigt.

Boohoo.

fredag 28 april 2017 - 20:19

Det som ingen egentligen klarar av

Människan tror inte att något sådant någonsin ska drabba någon i ens närhet. Att den där lilla statistiska möjligheten, den där lilla förtegna 1:an i en på miljonen är någon du känner. Att slumpen, likgiltig och kall, kan slå till mot människor du älskar och kasta deras liv ur sin bana för alltid. Det är nog människans överlevnadsinstinkt, en slags självbevarelsedrift, att inte tänka så.

Två människor, som står oss mycket nära, har fått beskedet som ingen förälder någonsin borde få höra. Ett besked som ingen förälder egentligen borde klara av att få. Deras barn, inte ens två år fyllda, är allvarligt sjukt. Fyra enkla bokstäver, som i en annan värld kunde ha varit förkortningen för en handelsorganisation eller en diet, döljer en fruktansvärd sjukdom. Under de kommande åren kommer den gradvis att beröva två föräldrar det finaste som de har. Lite i taget, tills den en dag tar deras barn ifrån dem.

Telefonsamtalet jag hade med pappan till barnet efter att diagnosen kom är antagligen det värsta jag har varit med om. Den där känslan av ångest, bedrövelse och hjälplöshet i en tystnad. Vad säger man åt någon som har fått det värsta av besked? Allt det där man säger när någon sörjer kändes patetiskt. Och hoppet, som ofta är det sista man släpper taget om, var på något sätt redan borta. Han kommer aldrig att bli bra igen. Han kommer ha ont.
Det finns inget ljus någonstans. Det är idel mörker.

Men jag gjorde vad jag kunde. Jag lyssnade. Jag svor. Jag ställde meningslösa frågor som inte hade något annat syfte än att hålla igång diskussionen för att inte behöva säga hejdå riktigt än. Hur säger man ens hejdå längre? Sen svor jag igen.

Sen grät jag.

Först grät jag över att allt kändes så hemskt. Över att världen, i all sin skönhet, samtidigt är så kall och grym. Över att livet är orättvist. Sen grät jag över mina nära. Över föräldrarna för vilka livet, så som de hade föreställt sig det, förstörts. Över barnet. Över de dagar han inte kommer att få. Över att han fortfarande är samma livfulla pojke, helt omedveten och obekymrad över det vi fått veta. Över att han är så fin.

Till sist grät jag över mig själv. Över mitt liv, så som det plötsligt hade blivit. För att barnet också är mitt att förlora. För att Egon så tidigt i sitt liv kommer få veta vad det är att förlora en kompis.

Det är därför det har varit tomt här på bloggen en tid. Vem bryr sig om en blogg egentligen? Min första tanke var att stänga ner den helt och hållet. Vem sjutton bryr sig? Vad skulle jag någonsin kunna skriva om som skulle ha någon som helst betydelse? Blotta tanken att jag någonsin suttit här och gnällt om förkylningar kändes bisarr. Jag kunde heller inte förmå mig att skriva om hur vår värld på något sätt kastats upp och ner. Det gjorde för ont och jag kunde inte läsa vad jag skrev genom tårarna. Jag klarade nätt och jämt av att hålla ihop när jag var ensam med Egon på dagarna.

Till sist sa vi alla åt oss att skärpa oss. Hur absurt det än må låta. Och jag fick för mig att ändå börja skriva igen. Först och främst för att Linn trodde det skulle vara bra för mig, bloggen har fungerat terapeutiskt förr. Dessutom är det något som kan hålla tankarna borta från det som har hänt för en liten stund. Men jag kunde ändå inte bara ta vid där jag slutade. Dels för att jag skulle känna mig som en hycklare, dels för att jag upplever att vi lärt oss hemskt mycket om vad det innebär att vara familj, vad vi går för då det gäller, vad människan i all sin bottenlösa sorg är kapabel till.

Jag har sett hur en annars brokig familj, med motstridande personligheter och starka åsikter och viljor, istället för att dra sig undan och bespara sig smärtan, kan komma samman när något drabbar de sina. Jag har sett människor, vars sorg är så stor att allt annat blir trivialt, säga att de ändå vill höra om våra andras små problem. Inte nödvändigtvis för att de är intresserade av eller ens orkar lyssna på historier om hosta och skrubbsår, men för att de vill höra om det som är viktigt för oss och få känna att jorden fortfarande snurrar sin bana.

Men det största jag har sett, och det jag mest vill berätta om, är hur oerhört stark människan kan vara.

Det är faktiskt så att jag av en tillfällighet fick höra om den här sjukdomen redan innan jag visste att jag skulle få se den på nära håll. Jag minns att jag då sa åt Linn, så som de flesta säkert någon gång sagt om en hypotetisk misär, att jag aldrig skulle klara av att hantera en sådan sak. Nu förstår jag bättre. När det otänkbara händer och man går sönder finns det sällan en möjlighet att ge upp, speciellt när man har ett barn, som behöver en, att tänka på. Verkligheten fortsätter oavsett och det är där på bottnet vår styrka kan visa sig enorm. När en människa vaknar på morgonen till en värld i kras, och ändå bestämmer sig för att stiga upp, koka kaffe, träffa en vän eller lära ett barn gå som en dag kommer att förlora sin rörelseförmåga. Det är då styrkan i människan kommer fram.

Första gången vi träffades efter diagnosen och vi hade suttit en bra stund och gråtit runt deras köksbord, såg jag den där styrkan. Att någon som brutits ner totalt kan bestämma sig för att fortsätta leva vidare. Att till en början låtsas att de där sakerna som brukade betyda något – att äta, umgås, ta en promenad, se på film – fortfarande betyder något tills de plötsligt, en dag, faktiskt gör det. Jag såg dem le, trots allt det onda, för att något i den stunden var roligt. Och jag kunde inte förstå hur det där leendet var möjligt. Varifrån fick det där leendet kraft? Var kom det ifrån? Hur kan en människa klara av att klamra sig fast vid livet när allting runt omkring fallit samman?

Det är inte för att de nödvändigtvis klarar av det eller orkar, men för att det inte finns några andra alternativ. De går vidare i tron att det kommer att bli lättare för varje dag. Vi känner bara till slutet, men vägen är oviss. Likt förbannat finns det där hoppet där. Inte att allt ska bli bra igen, men att livet, på något sätt, ska gå vidare.

En dag kommer det gå två människor nerför gatan som har upplevt en ofattbar sorg. En sorg över en sjukdom som tog deras barn. En sorg över drömmar som gick i kras. Och det är en sorg som de alltid bär med sig.

Men just den dagen kommer de att le. För att solen skiner. För att en av dem precis sagt något roligt. För att livet, i just den där stunden, är helt okej.

Och vi andra ska förundras och fråga varandra,

Var kommer det där leendet ifrån?

onsdag 22 mars 2017 - 21:17

Ett öppet brev till Carola Ekman

För några veckor sedan hade jag den stora äran att få träffa den välkända och flerfaldigt prisbelönta bloggaren Carola Ekman. Vi var bjudna på ett evenemang tillsammans och jag hade förmånen att hinna byta några ord med henne under kvällens lopp. Jag tyckte jag klarade det rätt så bra, med tanke på att jag hade sovit väldigt dåligt, var lite star-struck och dessutom drabbades av den tankspriddhet som de flesta föräldrar upplever när de får en kväll för sig själva utan barn. Det var hur trevligt som helst, och den lilla kontakt jag och Carola hade gav mig intrycket att hon är en trevlig och genuint snäll person.

Under evenemanget så hade vi diskuterat att det finns så lite hemmapappor och jag hade nämnt att jag faktiskt inte känner till en enda. Jag antar att Carola hade snappat upp den observationen eftersom hon, efter evenemanget när vi gick mot våra bilar, sade något i stil med “du borde komma över på kaffe någon gång när du behöver lite föräldrasällskap”.

Det är i det skedet som någonting gick snett.

Det rätta svaret skulle vara “vad kul, jag kommer gärna” eller en av hundratals varianter därav. Det är något man säger, en social konvention. Det är ett vänligt förslag, som förtjänar ett artigt svar.

Den här biten av mänsklig kommunikation – vanlig, folklig artighet – är något jag ofta har problem med. Min hjärna jobbar snabbt, men inte särskilt strukturerat. Den låter sig lätt distraheras av saker som blänker. Ofta hamnar den in på sidospår och då händer det lätt att små artiga fraser, så som “hur är läget?” besvaras med en utläggning om den mongoliska arméns kosthållning istället för det betydligt mer acceptabla “tack bra, själv då?”. Ibland tycks min hjärna vara upptagen på helt annan ort, så min mun får ta hand om det sociala utan cerebral övervakning.

Vid just det där tillfället, då Carola mycket vänligt föreslog att vi borde träffas någon gång, hörde jag mig själv säga:

“Jag har redan en mammagrupp”

I stunden verkade det vara ett helt acceptabelt svar. Lite trivia som kunde vara kul för henne att veta. Jag gick till min bil, glad i hågen, och körde hem. Det var först efter att jag hade kommit hem, och min hjärna anlände en tid senare med egen transport, som det plötsligt slog mig. Vad SA jag egentligen?

Det första stadiet av sorg är förnekelse, och jag försökte övertyga mig själv att jag oroade mig i onödan. Ingen skada skedd. Linn gjorde ett tappert försök att trösta mig och sa “kanske det inte lät så illa som du tror”, varpå jag ordagrant återgav det jag hade sagt. En del av ljuset i Linns ögon försvann den kvällen när hon suckade och gav ifrån sig ett uppgivet “oj…”. Jag berättade storyn åt den omtalade mammagruppen och hoppades lite att deras gensvar skulle vara ett frågande “var det allt? Vad är det att hetsa upp sig över?”. Så blev det naturligtvis inte, och deras hjärtliga gapskratt övertygade mig till sist. Det var nog precis så illa som jag trodde.

Därför, ifall Carola, eller någon i hennes närhet, av en händelse snubblar över det här inlägget vill jag, å det djupaste, be om ursäkt. Det var inte meningen att vara fräck och det var absolut inte min intention att antyda att jag inte skulle vilja träffas igen någon gång. Det var helt enkelt ett misstag. En snodd på tråden. En hjärn-fjärt.

Det var dumt sagt, inte illa ment. Jag hoppas det inte verkade så.

Med vänliga hälsningar
Sebastian

 

torsdag 16 mars 2017 - 21:02

Böcker för barn av den simplare sorten

Jag gillar böcker. Gillar!

Inte gillar på det sättet att jag läser deckare på tåget och toan och tycker om det. Jag gillar böcker som en gris gillar lera, som ett hund gillar dragkamp eller som Kanye West gillar Kanye West. Jag är besatt. Jag köper ungefär dubbelt flera böcker (ofta begagnade) än vad jag någonsin kommer kunna läsa. När jag ser mig själv i framtiden ser jag en vision där någon undrar något på en middagsbjudning och jag klättrar upp på en stege vid bokhyllan, dammar av en bok och viktigt grubblar med pipan i munnen “jag tror den här kan vara något för dig”. Nåja, för det första är vår bokhylla 1,90 hög, för det andra ser Linns hökögon dammet innan det lagt sig och för det tredje testade jag att röka en gång och har mardrömmar om det än.

Även om jag, som mången förälder, strävar till att låta mitt barn växa upp till sin egen person, så gör jag allt jag kan för att han ska finna glädjen i att läsa. Delvist för att jag önskar att han skulle hitta samma tillflykt som jag själv hittade i böcker, men också för de utvecklingsmöjligheter böcker erbjuder. Jag upplever att man utvecklas som människa, breddar sitt perspektiv och sin förståelse, när man lever sig in i någon annans värld så totalt som man bara gör när man läser en bok.

Well...

Problemet är att Egon inte alls verkar ha den litterära förmågan i sig. När vi läser någon klassiker tillsammans blir han rastlös redan efter någon minut och vill ner och snurra istället. Han verkar helt ointresserad av den metafiktiva aspekten av Nalle Puh. Symboliken kring kärlek och ensamhet i Den lille prinsen verkar gå honom förbi totalt. Även den enklaste av Aisops fabler verkar vara för svår för honom. Han bara sitter där och gör pruttljud. Ett barn med begränsad begåvning. Dreglande och oförstående. Nej, han fattar helt enkelt inte.

Skam den som ger sig. Jag har, efter mycket efterforskning, hittat några böcker som passar även för barn som Egon som inte förstår så bra. Om ditt barn också är av den simplare sorten så kan jag varmt rekommendera de här. 

 

1. Gissa hur mycket jag tycker om dig

IMG 20170316 175914En klassiker. Förutom att det är en fin liten historia så är den lätt att göra lite rörelser till. Egon tycker om att titta på när jag sträcker händer upp och till sidorna för att visa hur mycket jag tycker om honom. Den här upplagan har också tjocka och bra sidor som går att tugga på, vilket kan vara kul för stora som små.

 

2. Vad är det som låter: Klassisk musik

IMG 20170316 180116

Böcker som ger ljud ifrån sig kan vara en förälders bästa vän eller en förbannelse för hela hushållet. Det gäller att hitta en med ett behagligt ljud, och den här boken som Egon fick i gåva av sin faster är riktigt bra, speciellt i jämförelse med en annan av Egons favoritböcker som låter som en gäll fagott spelar en melodi som exakt inte är hjulen på bussen

 

3. Hopplösa Hilda

IMG 20170316 180201Den här boken är en liten doldis. Historien i sig är lite väl simpel, men bilderna är helt otroliga. Varje uppslag är smockfull med saker att titta på, och Egon kan sitta och stirra på sidorna rätt så länge utan att få tråkigt. Det finns också några saker som finns gömda på varje uppslag som lite äldre barn kan roa sig med att leta efter. Om ni hittar roboten på sida 4 får ni gärna höra av er för jag ger upp snart.

 

4. Vems rumpa är det?

IMG 20170316 2En bok på rim om rumpor. Jag ser ingen orsak att säga mer än så.

 

5. Råttan Bettan och masken Baudelaire

IMG 20170316 180140Den här boken är en gåva från Linns kusin och den är helt suverän. Den innehåller dikter om allt från grannar till en förälders kärlek till någon som rider på en spindel. Den har fina illustrationer som Egon tycker om att titta på och rytmiken tycks ha en lugnande effekt. Dikterna är klipska, fina och inte sällan roliga. Jag kan inte rekommendera den här boken varmt nog. Den är fantastisk!

onsdag 8 mars 2017 - 22:02

Grattis... eller?

Uppdatering:

Jag blev medveten om att det kan uppfattas som att jag gnäller i det här inlägget, och hävdar att det borde vara min rättighet att gratulera kvinnor på kvinnodagen. Jag vill understryka att det inte alls var min mening. Jag var omedveten, sedan blev jag nojig att alla gick omkring och hatade mig. därför kände jag att jag ville fråga för att undvika liknande problem i framtiden

 

Jag vet inte vad jag ska säga på kvinnodagen.

Jag är feminist, och därför vill jag naturligtvis uppmärksamma den på något sätt. Trots att jag hade önskat vi skulle vara längre än så här i jämställdhetsfrågor och att kvinnor, lika ofta som män, skulle uppmärksammas för vad de åstadkommit vill jag ändå på något sätt belysa hur bra kvinnor är. Jag vill uppmärksamma alla kvinnliga forskare, författare, historiska gestalter och andra dignitärer som är kvinnor. Gud vet att de inte uppmärksammas tillräckligt. Jag vill också belysa de orättvisor som finns kvar; glastaket, lönegapet, stereotyperna och allehanda närmanden och kommentarer som är vardag för kvinnor världen över. Ni har mitt stöd och jag, liksom så många andra män, gör vad vi kan för att motarbeta orättvisorna trots att det inte alltid räcker till.

Men vad säger man till en kvinna på kvinnodagen?

Som manlig feminist är det svårt att veta ibland. Jag kommer inte ifrån att jag aldrig direkt har upplevt de orättvisor jag opponerar mig mot. Jag kan inte förstå, inte helt och hållet. För mig handlar feminismen om rättvisa, och för den vill jag visa mitt stöd. Men jag är ibland rädd för att uttala mig för mycket, ifall jag tar en plats i diskussionen som inte var avsedd för mig. En del av problemet är ju att vi karlar tar för mycket plats, på kvinnors bekostnad. Därför försöker jag att vara lite försiktig.

Jag började min dag med att skriva “grattis på kvinnodagen” på facebook. Jag skrev också att vi har kommit långt men att vi har långt kvar att gå. Jag tyckte att det var något säkert, som jag kunde säga utan att ta för mycket plats. Jag gjorde det i all välmening.

Nu ikväll gick jag in och ändrade på den statusen. Under dagen såg jag flera inlägg av kvinnliga vänner som skrev saker som att “att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera Jesus på långfredagen” och “kvinnodagen handlar inte om gratulationer, den handlar om allas rätt att behandlas lika”. Många skrev att det borde vara “självklart”.

Jag blev extremt illa berörd av det här. Jag visste inte att det fanns en hel grej kring det uttrycket. Jag blev också orolig för hur mitt uttalande kunde tolkas. Jag hade trott att jag var mer medveten än så. Blev jag nu placerad i ett fack med de som inte ser, som inte bryr sig, som inte förstår sig på?

Är det såhär de som blir arga på PK-eliten känner? Hur hände det här?

Jag vill visa mitt stöd för jämställdheten, feminismen och kvinnors rättigheter. Det är ett viktigt ämne som behöver belysas, och jag gör mitt bästa för att omsätta det i verkligheten. Jag vet tydligen bara inte hur man säger det eller om man ska säga något överhuvudtaget.

Kan någon berätta för mig?.

måndag 6 mars 2017 - 22:29

Något kommer till

Det mesta är tyngre och svårare när man är förälder. Det finns inte tid att göra de saker som man mår bra av i den utsträckning man skulle vilja. Intressen blir lidande, projekt man har börjat hamnar i standby-läge och känslan av att vara helt utvilad är en dröm du drömt någon gång, lika verklig som den där drömmen där dina händer förvandlades till kräftor och alla kallade dig för Lars av någon orsak. Ni vet.

Sen har man spontaniteten som försvinner. Visst kan man skoja till det med att byta plats på mellanmål och kvällsgröten en dag (gangsta!) men i övrigt är ens liv väldigt inrutat och geografiskt begränsat. Det är inte precis läge att boka en sista-minuten resa till Rom när man inte lyckas organisera sin dag så att man skulle komma sig iväg till affären för att köpa deodorant. Jag har sedan länge vant mig vid den lite blommiga doften av Linns deodorant. Den känns fräsch på något sätt.

Innan jag blev förälder var jag rädd att alla de här uppoffringarna inte skulle vara värt det. Nog visste jag att jag skulle älska min son, men man kan älska någon och ändå tycka att ens liv var bättre innan. Tänk om det blir så?

Jag har märkt att trots att ens dagar ser helt annorlunda ut nu så känns det, för det mesta, likadant som förut. Jag är fortfarande sur på morgonen, men jag har fortfarande nära till skratt och jag finner fortfarande min största lycka i att skämma ut Linn på allmän plats.

Men en sak är ny. Det är den där kicken av sprudlande glädje som infinner sig när Egon öppnar ögonen på morgonen och ler. Det är den där kicken när jag är ute och flänger någonstans och Linn skickar en video av henne och Egon via wattsapp. Så lyckliga som jag och Linn har varit när vi kunde dra iväg till Frankrike en sommar utan desto mera planering så kan jag inte minnas att jag någonsin känt den känslan förut. Den är helt och hållet ny. En sak som kommer till för allt det andra som tas bort.

Jag är inte säker ännu, men jag tror att det är just den känslan som gör allting värt det.

 

 

 

Om någon annars i sina irrfärder befinner sig i Larsmo imorgon kan ni ju komma in på en kaffe till Equity där jag och Carola Ekman kommer vara och diskutera föräldraskap och sånt. Varmt välkomna!

fredag 3 mars 2017 - 20:36

Vi måste prata om Gud

Jag vill börja det här inlägget med en liten varning åt alla mina läsare utanför Österbotten. Det här inlägget behandlar ämnet religion. De flesta vet att Pampas generellt sett är mer religiöst och, framför allt, konservativt än landet i stort. En del saker som kommer upp i det här inlägget kan verka extremt konstiga för någon som inte kommit i kontakt med religiösa rörelser på nära håll och det är möjligt att det kommer att bekräfta en del stereotyper som många har om Österbottningar. Min berättelse är inte indikativ för gemene pampes vardagliga liv. Jag skulle således önska att ingen bildar eller befäster stereotyper om österbottningar på grund av mig. Jag vill också understryka att det här är mina personliga tankar och upplevelser, de inblandade kan ha haft andra intentioner och har inte möjlighet att försvara sig här.

Jag har ett tudelat förhållande till religion, speciellt kristendomen. Å ena sidan tror jag själv på Gud, på sätt och vis. Jag tycker att religion kan vara något väldigt fint. Religion kan ge inspiration till att bli en bättre människa samt ge hopp om att döden inte nödvändigtvis innebär att vi aldrig kommer att ses igen. Den kan också ge människor något att samlas kring. När jag och Linn var på utbyte i USA hände det fler än en gång att jag med lite avund såg på när våra muslimska kamrater gick iväg för att fira en religiös högtid. Egyptier, marockaner, saudi araber, afghaner, pakistanier och palestinier tillsammans i en gemenskap som inte såg ut som något som vi utanför fick uppleva.

Å andra sidan finns det få saker som gör mig så arg som vissa religiösa människor. De som sitter på sina höga hästar och predikar om vad var man och kvinna ska göra. De vars sätt att vara, till exempel kristen, är det enda rätta. De som menar att äktenskapet inte ska vara tillgängligt för alla. De som stänger ögonen mot vetenskapen för att dess resultat inte passar dem. De som säger att de älskar alla människor och aldrig skulle se sig själva som bättre än någon annan, men är helt bekväm med vetskapen om att en stor procent av befolkningen lever på ett sätt som enligt dem kommer leda till en permanent och välförtjänt sejour i det brinnande gehenna.

Det är ilska så som så många känner ilska inför orättvisa och fördömande. Det är tyvärr också en märklig form av fördröjt självhat.

För en gång i tiden var jag sådan.

Jag var 13 år när jag blev aktivt religiös. I början gick allting bra. De ledare som jag kom i kontakt med var avslappnade, “vanliga” lutheraner som höll budskapet enkelt och uppmuntrande. Det var mest musik, ping-pong och lustiga sketcher. Det var Gud älskar alla och den Gyllene Regeln. Under alla läger och övernattningar har jag sjungit mycket, skrattat ännu mera och klätt ut mig till kvinna för ett eller annat lustigt upptåg så ofta att jag blev proffs på spännet i BH:n, som jag annars förstått brukar vara ett mysterium för många män. Jag träffade merparten av de bästa vänner jag någonsin haft, och många av mina finaste minnen kommer från den tiden.

I alla andra sammanhang var jag den där killen som drev runt och pratade med alla, men som inte egentligen hörde hemma någonstans. I den religiösa klicken passade jag in. Jag kände mig accepterad.

Det var när jag började frekventera olika diskussionsgrupper som det började bli problematiskt. Plötsligt blev tron någonting komplicerat, något som måste analyseras och redas ut. I början var det spännande och intressant, men lite i taget blev allting mörkare och mörkare. Saker som yoga, viss musik och evolutionsteorin blev plötsligt stora problem, omgivna av någon slags märklig kraft som påverkar människan även om man inte är medveten om den själv. Diskussionen gick över till vem som gör fel, vilka som inte är välkomna och vad som inte är okej. Allt oftare fick jag sitta med ett påklistrat leende medan någon predikade om hur någonting, som jag själv tyckt att var både roligt och harmlöst, var synd. Jag började känna mig dålig och rädd. Hur skulle man kunna hålla reda på allt som var fel och synd?

Så småningom blev ledarna som jag kom i kontakt med mer och mer karismatiska. De var inte längre de där avslappnade, välkomnande personerna. Plötsligt var de män som höll en på tå, som skrattade hjärtligt ena sekunden men plötsligt blev gravallvarliga om man sa något som inte passade in i deras snäva tolkning av sanningen. Plötsligt gick det inte att skämta om vad som helst eller tycka vad som helst. De var den typen av personer som kan sitta och säga “vi är alla syndare, jag också” men aldrig komma på ett konkret exempel på något de själva någonsin gjort fel. Den typen av personer som, efter att jag hade missat några diskussionsmöten, packade hela diskussionsgruppen in i en bil och kom hem till mig på ett harmlöst besök, bara sådär à propos, för att se vad jag gjorde istället. Sen, plötsligt, sitter jag i bänken på ett läger där en predikant står och skriker att den där vanliga, enkla tron som jag hade trivts så bra med inte var tillräcklig för att få tillträde till himlen och att det var på mitt personliga ansvar att rädda mina vänner, min familj och annat löst folk från evig fördömelse. “Om du vill gå ut i världen och göra det här” sa han, “kom fram, men kom inte hit om du inte menar det, för det kommer jag att se”. Jag ställde mig upp och gick fram, precis som alla andra. Vem skulle våga sitta kvar?

Det var först när jag började umgås med Linn som jag började inse hur långt det hade gått. Jag var mottaglig för karismatiskt presenterade dogmer, och extremt känslig för grupptryck. Linn är helt annorlunda. Det är som att hon är immun. Att göra något “bara för att alla andra” är ett befängt koncept i hennes värld. Hon har ett struntprat-filter som inte släpper igenom någonting (att hon överhuvudtaget kan höra något av det jag säger på dagarna är ett mirakel). Vi diskuterade de här sakerna, och jag började förstå att saker och ting inte är svartvita. Man kan tänka olika, och man behöver inte vara så besatt av att ha rätt.

Idag tror jag på en abstrakt gud. Jag är inte helt säker på varför. Det är inte det att jag upplever att världen inte skulle ha kunnat uppkomma av en slump, eller att ett liv utan gud nödvändigtvis skulle vara fattigt och meningslöst. Det är bara en grej som jag gör, som jag mår bra av. Jag försöker inte trycka min tro på någon annan, och jag tror inte att det bara finns en religion som har rätt. Kort sagt, om Mahatma Gandhi inte är välkommen i himlen så är jag villig att spendera evigheten varhelst han hamnar.

Eller ja, egentligen vet jag precis varför jag tror. Jag kan inte tänka mig att jag inte kommer få se Linn, Egon och alla andra igen efter att vi har dött. Egentligen tror jag att det är den primära orsaken. Jag kan inte tänka mig att inte få se dem igen efter livet här på jorden.

Orsaken till att jag har börjat grubbla på de här sakerna igen – och varför jag nu skriver ett inlägg som är både längre och flummigare än en pårökt Conan O'Brien – är Egon. Å ena sidan vill jag gärna uppfostra honom med en tro. En tro som är enkel, tolerant och inkluderande. Förhoppningsvis hittar han också ett sammanhang i de yngre tonåren som är både välkomnande och accepterande. Ett ställe att spendera sina kvällar som inte involverar alkohol och annat som jag som förälder måste gå i cirklar här hemma och oroa mig för. I bästa fall hittar han den varma gemenskapen som jag också hittade.

Men, tänk om han kommer hem och börjar prata om att sluta läsa Harry Potter, för att det är ockult. Tänk om han börjar säga att alla de som tror på andra sätt än honom tror fel. Om han hamnar i sällskap som inte funderar kring och ifrågasätter till exempel homosexualitet, kvinnors roll och slaveri. Jag håller på att läsa bibeln som bäst - igen, och efter drygt 70 sidor har jag redan stött på incest, slaveri, någon som erbjuder sina döttrar till våldtäktssugna män och en märklig episod där någon ser sin far naken på fyllan och villan varpå ett folk blir dömt till evigt slaveri. Det är en märklig bok gott folk.

Eller, om han börjar känna skuld och tro att han inte är tillräcklig, att han är en sämre människa för att han är si eller så eller att han inte förtjänar det bästa.

Sådär som hans far.

Vi tänker uppfostra Egon i tron på att det finns en gud. När han blir äldre får han själv ta ställning, men någon form av barnatro kommer han förhoppningsvis att få av oss. Vi ska försöka uppfostra honom att ha ett kritiskt sinnelag som kan ifrågasätta de karismatiska fraserna som jag själv svalde så enkelt. Vi ska berätta åt honom att folk ser saker och ting på olika sätt och att vi måste ha förståelse för det. Man får tro som man vill, men om någon nedvärderar eller diskriminerar någon annan så är det fel. Om någon utger sig för att ha den enda, obestridliga och enkla sanningen så är det dags att ifrågasätta eller gå därifrån, för det stämmer inte.

Framför allt ska vi försöka inge honom känslan av att det inte är så viktigt att veta exakt hur allting hänger ihop. Att det viktigaste är att vara en god människa. Bara man är snäll, är öppen för att acceptera andra som tänker olika och är beredd att ändra åsikt när man inser att man hade fel så kommer det att bli bra. Det är okej att vara dum, men det är inte okej att vara elak.

 

Och framför allt ska han veta att han alltid är tillräcklig.