onsdag 22 mars 2017 - 21:17

Ett öppet brev till Carola Ekman

För några veckor sedan hade jag den stora äran att få träffa den välkända och flerfaldigt prisbelönta bloggaren Carola Ekman. Vi var bjudna på ett evenemang tillsammans och jag hade förmånen att hinna byta några ord med henne under kvällens lopp. Jag tyckte jag klarade det rätt så bra, med tanke på att jag hade sovit väldigt dåligt, var lite star-struck och dessutom drabbades av den tankspriddhet som de flesta föräldrar upplever när de får en kväll för sig själva utan barn. Det var hur trevligt som helst, och den lilla kontakt jag och Carola hade gav mig intrycket att hon är en trevlig och genuint snäll person.

Under evenemanget så hade vi diskuterat att det finns så lite hemmapappor och jag hade nämnt att jag faktiskt inte känner till en enda. Jag antar att Carola hade snappat upp den observationen eftersom hon, efter evenemanget när vi gick mot våra bilar, sade något i stil med “du borde komma över på kaffe någon gång när du behöver lite föräldrasällskap”.

Det är i det skedet som någonting gick snett.

Det rätta svaret skulle vara “vad kul, jag kommer gärna” eller en av hundratals varianter därav. Det är något man säger, en social konvention. Det är ett vänligt förslag, som förtjänar ett artigt svar.

Den här biten av mänsklig kommunikation – vanlig, folklig artighet – är något jag ofta har problem med. Min hjärna jobbar snabbt, men inte särskilt strukturerat. Den låter sig lätt distraheras av saker som blänker. Ofta hamnar den in på sidospår och då händer det lätt att små artiga fraser, så som “hur är läget?” besvaras med en utläggning om den mongoliska arméns kosthållning istället för det betydligt mer acceptabla “tack bra, själv då?”. Ibland tycks min hjärna vara upptagen på helt annan ort, så min mun får ta hand om det sociala utan cerebral övervakning.

Vid just det där tillfället, då Carola mycket vänligt föreslog att vi borde träffas någon gång, hörde jag mig själv säga:

“Jag har redan en mammagrupp”

I stunden verkade det vara ett helt acceptabelt svar. Lite trivia som kunde vara kul för henne att veta. Jag gick till min bil, glad i hågen, och körde hem. Det var först efter att jag hade kommit hem, och min hjärna anlände en tid senare med egen transport, som det plötsligt slog mig. Vad SA jag egentligen?

Det första stadiet av sorg är förnekelse, och jag försökte övertyga mig själv att jag oroade mig i onödan. Ingen skada skedd. Linn gjorde ett tappert försök att trösta mig och sa “kanske det inte lät så illa som du tror”, varpå jag ordagrant återgav det jag hade sagt. En del av ljuset i Linns ögon försvann den kvällen när hon suckade och gav ifrån sig ett uppgivet “oj…”. Jag berättade storyn åt den omtalade mammagruppen och hoppades lite att deras gensvar skulle vara ett frågande “var det allt? Vad är det att hetsa upp sig över?”. Så blev det naturligtvis inte, och deras hjärtliga gapskratt övertygade mig till sist. Det var nog precis så illa som jag trodde.

Därför, ifall Carola, eller någon i hennes närhet, av en händelse snubblar över det här inlägget vill jag, å det djupaste, be om ursäkt. Det var inte meningen att vara fräck och det var absolut inte min intention att antyda att jag inte skulle vilja träffas igen någon gång. Det var helt enkelt ett misstag. En snodd på tråden. En hjärn-fjärt.

Det var dumt sagt, inte illa ment. Jag hoppas det inte verkade så.

Med vänliga hälsningar
Sebastian

 

torsdag 16 mars 2017 - 21:02

Böcker för barn av den simplare sorten

Jag gillar böcker. Gillar!

Inte gillar på det sättet att jag läser deckare på tåget och toan och tycker om det. Jag gillar böcker som en gris gillar lera, som ett hund gillar dragkamp eller som Kanye West gillar Kanye West. Jag är besatt. Jag köper ungefär dubbelt flera böcker (ofta begagnade) än vad jag någonsin kommer kunna läsa. När jag ser mig själv i framtiden ser jag en vision där någon undrar något på en middagsbjudning och jag klättrar upp på en stege vid bokhyllan, dammar av en bok och viktigt grubblar med pipan i munnen “jag tror den här kan vara något för dig”. Nåja, för det första är vår bokhylla 1,90 hög, för det andra ser Linns hökögon dammet innan det lagt sig och för det tredje testade jag att röka en gång och har mardrömmar om det än.

Även om jag, som mången förälder, strävar till att låta mitt barn växa upp till sin egen person, så gör jag allt jag kan för att han ska finna glädjen i att läsa. Delvist för att jag önskar att han skulle hitta samma tillflykt som jag själv hittade i böcker, men också för de utvecklingsmöjligheter böcker erbjuder. Jag upplever att man utvecklas som människa, breddar sitt perspektiv och sin förståelse, när man lever sig in i någon annans värld så totalt som man bara gör när man läser en bok.

Well...

Problemet är att Egon inte alls verkar ha den litterära förmågan i sig. När vi läser någon klassiker tillsammans blir han rastlös redan efter någon minut och vill ner och snurra istället. Han verkar helt ointresserad av den metafiktiva aspekten av Nalle Puh. Symboliken kring kärlek och ensamhet i Den lille prinsen verkar gå honom förbi totalt. Även den enklaste av Aisops fabler verkar vara för svår för honom. Han bara sitter där och gör pruttljud. Ett barn med begränsad begåvning. Dreglande och oförstående. Nej, han fattar helt enkelt inte.

Skam den som ger sig. Jag har, efter mycket efterforskning, hittat några böcker som passar även för barn som Egon som inte förstår så bra. Om ditt barn också är av den simplare sorten så kan jag varmt rekommendera de här. 

 

1. Gissa hur mycket jag tycker om dig

IMG 20170316 175914En klassiker. Förutom att det är en fin liten historia så är den lätt att göra lite rörelser till. Egon tycker om att titta på när jag sträcker händer upp och till sidorna för att visa hur mycket jag tycker om honom. Den här upplagan har också tjocka och bra sidor som går att tugga på, vilket kan vara kul för stora som små.

 

2. Vad är det som låter: Klassisk musik

IMG 20170316 180116

Böcker som ger ljud ifrån sig kan vara en förälders bästa vän eller en förbannelse för hela hushållet. Det gäller att hitta en med ett behagligt ljud, och den här boken som Egon fick i gåva av sin faster är riktigt bra, speciellt i jämförelse med en annan av Egons favoritböcker som låter som en gäll fagott spelar en melodi som exakt inte är hjulen på bussen

 

3. Hopplösa Hilda

IMG 20170316 180201Den här boken är en liten doldis. Historien i sig är lite väl simpel, men bilderna är helt otroliga. Varje uppslag är smockfull med saker att titta på, och Egon kan sitta och stirra på sidorna rätt så länge utan att få tråkigt. Det finns också några saker som finns gömda på varje uppslag som lite äldre barn kan roa sig med att leta efter. Om ni hittar roboten på sida 4 får ni gärna höra av er för jag ger upp snart.

 

4. Vems rumpa är det?

IMG 20170316 2En bok på rim om rumpor. Jag ser ingen orsak att säga mer än så.

 

5. Råttan Bettan och masken Baudelaire

IMG 20170316 180140Den här boken är en gåva från Linns kusin och den är helt suverän. Den innehåller dikter om allt från grannar till en förälders kärlek till någon som rider på en spindel. Den har fina illustrationer som Egon tycker om att titta på och rytmiken tycks ha en lugnande effekt. Dikterna är klipska, fina och inte sällan roliga. Jag kan inte rekommendera den här boken varmt nog. Den är fantastisk!

onsdag 8 mars 2017 - 22:02

Grattis... eller?

Uppdatering:

Jag blev medveten om att det kan uppfattas som att jag gnäller i det här inlägget, och hävdar att det borde vara min rättighet att gratulera kvinnor på kvinnodagen. Jag vill understryka att det inte alls var min mening. Jag var omedveten, sedan blev jag nojig att alla gick omkring och hatade mig. därför kände jag att jag ville fråga för att undvika liknande problem i framtiden

 

Jag vet inte vad jag ska säga på kvinnodagen.

Jag är feminist, och därför vill jag naturligtvis uppmärksamma den på något sätt. Trots att jag hade önskat vi skulle vara längre än så här i jämställdhetsfrågor och att kvinnor, lika ofta som män, skulle uppmärksammas för vad de åstadkommit vill jag ändå på något sätt belysa hur bra kvinnor är. Jag vill uppmärksamma alla kvinnliga forskare, författare, historiska gestalter och andra dignitärer som är kvinnor. Gud vet att de inte uppmärksammas tillräckligt. Jag vill också belysa de orättvisor som finns kvar; glastaket, lönegapet, stereotyperna och allehanda närmanden och kommentarer som är vardag för kvinnor världen över. Ni har mitt stöd och jag, liksom så många andra män, gör vad vi kan för att motarbeta orättvisorna trots att det inte alltid räcker till.

Men vad säger man till en kvinna på kvinnodagen?

Som manlig feminist är det svårt att veta ibland. Jag kommer inte ifrån att jag aldrig direkt har upplevt de orättvisor jag opponerar mig mot. Jag kan inte förstå, inte helt och hållet. För mig handlar feminismen om rättvisa, och för den vill jag visa mitt stöd. Men jag är ibland rädd för att uttala mig för mycket, ifall jag tar en plats i diskussionen som inte var avsedd för mig. En del av problemet är ju att vi karlar tar för mycket plats, på kvinnors bekostnad. Därför försöker jag att vara lite försiktig.

Jag började min dag med att skriva “grattis på kvinnodagen” på facebook. Jag skrev också att vi har kommit långt men att vi har långt kvar att gå. Jag tyckte att det var något säkert, som jag kunde säga utan att ta för mycket plats. Jag gjorde det i all välmening.

Nu ikväll gick jag in och ändrade på den statusen. Under dagen såg jag flera inlägg av kvinnliga vänner som skrev saker som att “att gratulera en kvinna på kvinnodagen är som att gratulera Jesus på långfredagen” och “kvinnodagen handlar inte om gratulationer, den handlar om allas rätt att behandlas lika”. Många skrev att det borde vara “självklart”.

Jag blev extremt illa berörd av det här. Jag visste inte att det fanns en hel grej kring det uttrycket. Jag blev också orolig för hur mitt uttalande kunde tolkas. Jag hade trott att jag var mer medveten än så. Blev jag nu placerad i ett fack med de som inte ser, som inte bryr sig, som inte förstår sig på?

Är det såhär de som blir arga på PK-eliten känner? Hur hände det här?

Jag vill visa mitt stöd för jämställdheten, feminismen och kvinnors rättigheter. Det är ett viktigt ämne som behöver belysas, och jag gör mitt bästa för att omsätta det i verkligheten. Jag vet tydligen bara inte hur man säger det eller om man ska säga något överhuvudtaget.

Kan någon berätta för mig?.

måndag 6 mars 2017 - 22:29

Något kommer till

Det mesta är tyngre och svårare när man är förälder. Det finns inte tid att göra de saker som man mår bra av i den utsträckning man skulle vilja. Intressen blir lidande, projekt man har börjat hamnar i standby-läge och känslan av att vara helt utvilad är en dröm du drömt någon gång, lika verklig som den där drömmen där dina händer förvandlades till kräftor och alla kallade dig för Lars av någon orsak. Ni vet.

Sen har man spontaniteten som försvinner. Visst kan man skoja till det med att byta plats på mellanmål och kvällsgröten en dag (gangsta!) men i övrigt är ens liv väldigt inrutat och geografiskt begränsat. Det är inte precis läge att boka en sista-minuten resa till Rom när man inte lyckas organisera sin dag så att man skulle komma sig iväg till affären för att köpa deodorant. Jag har sedan länge vant mig vid den lite blommiga doften av Linns deodorant. Den känns fräsch på något sätt.

Innan jag blev förälder var jag rädd att alla de här uppoffringarna inte skulle vara värt det. Nog visste jag att jag skulle älska min son, men man kan älska någon och ändå tycka att ens liv var bättre innan. Tänk om det blir så?

Jag har märkt att trots att ens dagar ser helt annorlunda ut nu så känns det, för det mesta, likadant som förut. Jag är fortfarande sur på morgonen, men jag har fortfarande nära till skratt och jag finner fortfarande min största lycka i att skämma ut Linn på allmän plats.

Men en sak är ny. Det är den där kicken av sprudlande glädje som infinner sig när Egon öppnar ögonen på morgonen och ler. Det är den där kicken när jag är ute och flänger någonstans och Linn skickar en video av henne och Egon via wattsapp. Så lyckliga som jag och Linn har varit när vi kunde dra iväg till Frankrike en sommar utan desto mera planering så kan jag inte minnas att jag någonsin känt den känslan förut. Den är helt och hållet ny. En sak som kommer till för allt det andra som tas bort.

Jag är inte säker ännu, men jag tror att det är just den känslan som gör allting värt det.

 

 

 

Om någon annars i sina irrfärder befinner sig i Larsmo imorgon kan ni ju komma in på en kaffe till Equity där jag och Carola Ekman kommer vara och diskutera föräldraskap och sånt. Varmt välkomna!

fredag 3 mars 2017 - 20:36

Vi måste prata om Gud

Jag vill börja det här inlägget med en liten varning åt alla mina läsare utanför Österbotten. Det här inlägget behandlar ämnet religion. De flesta vet att Pampas generellt sett är mer religiöst och, framför allt, konservativt än landet i stort. En del saker som kommer upp i det här inlägget kan verka extremt konstiga för någon som inte kommit i kontakt med religiösa rörelser på nära håll och det är möjligt att det kommer att bekräfta en del stereotyper som många har om Österbottningar. Min berättelse är inte indikativ för gemene pampes vardagliga liv. Jag skulle således önska att ingen bildar eller befäster stereotyper om österbottningar på grund av mig. Jag vill också understryka att det här är mina personliga tankar och upplevelser, de inblandade kan ha haft andra intentioner och har inte möjlighet att försvara sig här.

Jag har ett tudelat förhållande till religion, speciellt kristendomen. Å ena sidan tror jag själv på Gud, på sätt och vis. Jag tycker att religion kan vara något väldigt fint. Religion kan ge inspiration till att bli en bättre människa samt ge hopp om att döden inte nödvändigtvis innebär att vi aldrig kommer att ses igen. Den kan också ge människor något att samlas kring. När jag och Linn var på utbyte i USA hände det fler än en gång att jag med lite avund såg på när våra muslimska kamrater gick iväg för att fira en religiös högtid. Egyptier, marockaner, saudi araber, afghaner, pakistanier och palestinier tillsammans i en gemenskap som inte såg ut som något som vi utanför fick uppleva.

Å andra sidan finns det få saker som gör mig så arg som vissa religiösa människor. De som sitter på sina höga hästar och predikar om vad var man och kvinna ska göra. De vars sätt att vara, till exempel kristen, är det enda rätta. De som menar att äktenskapet inte ska vara tillgängligt för alla. De som stänger ögonen mot vetenskapen för att dess resultat inte passar dem. De som säger att de älskar alla människor och aldrig skulle se sig själva som bättre än någon annan, men är helt bekväm med vetskapen om att en stor procent av befolkningen lever på ett sätt som enligt dem kommer leda till en permanent och välförtjänt sejour i det brinnande gehenna.

Det är ilska så som så många känner ilska inför orättvisa och fördömande. Det är tyvärr också en märklig form av fördröjt självhat.

För en gång i tiden var jag sådan.

Jag var 13 år när jag blev aktivt religiös. I början gick allting bra. De ledare som jag kom i kontakt med var avslappnade, “vanliga” lutheraner som höll budskapet enkelt och uppmuntrande. Det var mest musik, ping-pong och lustiga sketcher. Det var Gud älskar alla och den Gyllene Regeln. Under alla läger och övernattningar har jag sjungit mycket, skrattat ännu mera och klätt ut mig till kvinna för ett eller annat lustigt upptåg så ofta att jag blev proffs på spännet i BH:n, som jag annars förstått brukar vara ett mysterium för många män. Jag träffade merparten av de bästa vänner jag någonsin haft, och många av mina finaste minnen kommer från den tiden.

I alla andra sammanhang var jag den där killen som drev runt och pratade med alla, men som inte egentligen hörde hemma någonstans. I den religiösa klicken passade jag in. Jag kände mig accepterad.

Det var när jag började frekventera olika diskussionsgrupper som det började bli problematiskt. Plötsligt blev tron någonting komplicerat, något som måste analyseras och redas ut. I början var det spännande och intressant, men lite i taget blev allting mörkare och mörkare. Saker som yoga, viss musik och evolutionsteorin blev plötsligt stora problem, omgivna av någon slags märklig kraft som påverkar människan även om man inte är medveten om den själv. Diskussionen gick över till vem som gör fel, vilka som inte är välkomna och vad som inte är okej. Allt oftare fick jag sitta med ett påklistrat leende medan någon predikade om hur någonting, som jag själv tyckt att var både roligt och harmlöst, var synd. Jag började känna mig dålig och rädd. Hur skulle man kunna hålla reda på allt som var fel och synd?

Så småningom blev ledarna som jag kom i kontakt med mer och mer karismatiska. De var inte längre de där avslappnade, välkomnande personerna. Plötsligt var de män som höll en på tå, som skrattade hjärtligt ena sekunden men plötsligt blev gravallvarliga om man sa något som inte passade in i deras snäva tolkning av sanningen. Plötsligt gick det inte att skämta om vad som helst eller tycka vad som helst. De var den typen av personer som kan sitta och säga “vi är alla syndare, jag också” men aldrig komma på ett konkret exempel på något de själva någonsin gjort fel. Den typen av personer som, efter att jag hade missat några diskussionsmöten, packade hela diskussionsgruppen in i en bil och kom hem till mig på ett harmlöst besök, bara sådär à propos, för att se vad jag gjorde istället. Sen, plötsligt, sitter jag i bänken på ett läger där en predikant står och skriker att den där vanliga, enkla tron som jag hade trivts så bra med inte var tillräcklig för att få tillträde till himlen och att det var på mitt personliga ansvar att rädda mina vänner, min familj och annat löst folk från evig fördömelse. “Om du vill gå ut i världen och göra det här” sa han, “kom fram, men kom inte hit om du inte menar det, för det kommer jag att se”. Jag ställde mig upp och gick fram, precis som alla andra. Vem skulle våga sitta kvar?

Det var först när jag började umgås med Linn som jag började inse hur långt det hade gått. Jag var mottaglig för karismatiskt presenterade dogmer, och extremt känslig för grupptryck. Linn är helt annorlunda. Det är som att hon är immun. Att göra något “bara för att alla andra” är ett befängt koncept i hennes värld. Hon har ett struntprat-filter som inte släpper igenom någonting (att hon överhuvudtaget kan höra något av det jag säger på dagarna är ett mirakel). Vi diskuterade de här sakerna, och jag började förstå att saker och ting inte är svartvita. Man kan tänka olika, och man behöver inte vara så besatt av att ha rätt.

Idag tror jag på en abstrakt gud. Jag är inte helt säker på varför. Det är inte det att jag upplever att världen inte skulle ha kunnat uppkomma av en slump, eller att ett liv utan gud nödvändigtvis skulle vara fattigt och meningslöst. Det är bara en grej som jag gör, som jag mår bra av. Jag försöker inte trycka min tro på någon annan, och jag tror inte att det bara finns en religion som har rätt. Kort sagt, om Mahatma Gandhi inte är välkommen i himlen så är jag villig att spendera evigheten varhelst han hamnar.

Eller ja, egentligen vet jag precis varför jag tror. Jag kan inte tänka mig att jag inte kommer få se Linn, Egon och alla andra igen efter att vi har dött. Egentligen tror jag att det är den primära orsaken. Jag kan inte tänka mig att inte få se dem igen efter livet här på jorden.

Orsaken till att jag har börjat grubbla på de här sakerna igen – och varför jag nu skriver ett inlägg som är både längre och flummigare än en pårökt Conan O'Brien – är Egon. Å ena sidan vill jag gärna uppfostra honom med en tro. En tro som är enkel, tolerant och inkluderande. Förhoppningsvis hittar han också ett sammanhang i de yngre tonåren som är både välkomnande och accepterande. Ett ställe att spendera sina kvällar som inte involverar alkohol och annat som jag som förälder måste gå i cirklar här hemma och oroa mig för. I bästa fall hittar han den varma gemenskapen som jag också hittade.

Men, tänk om han kommer hem och börjar prata om att sluta läsa Harry Potter, för att det är ockult. Tänk om han börjar säga att alla de som tror på andra sätt än honom tror fel. Om han hamnar i sällskap som inte funderar kring och ifrågasätter till exempel homosexualitet, kvinnors roll och slaveri. Jag håller på att läsa bibeln som bäst - igen, och efter drygt 70 sidor har jag redan stött på incest, slaveri, någon som erbjuder sina döttrar till våldtäktssugna män och en märklig episod där någon ser sin far naken på fyllan och villan varpå ett folk blir dömt till evigt slaveri. Det är en märklig bok gott folk.

Eller, om han börjar känna skuld och tro att han inte är tillräcklig, att han är en sämre människa för att han är si eller så eller att han inte förtjänar det bästa.

Sådär som hans far.

Vi tänker uppfostra Egon i tron på att det finns en gud. När han blir äldre får han själv ta ställning, men någon form av barnatro kommer han förhoppningsvis att få av oss. Vi ska försöka uppfostra honom att ha ett kritiskt sinnelag som kan ifrågasätta de karismatiska fraserna som jag själv svalde så enkelt. Vi ska berätta åt honom att folk ser saker och ting på olika sätt och att vi måste ha förståelse för det. Man får tro som man vill, men om någon nedvärderar eller diskriminerar någon annan så är det fel. Om någon utger sig för att ha den enda, obestridliga och enkla sanningen så är det dags att ifrågasätta eller gå därifrån, för det stämmer inte.

Framför allt ska vi försöka inge honom känslan av att det inte är så viktigt att veta exakt hur allting hänger ihop. Att det viktigaste är att vara en god människa. Bara man är snäll, är öppen för att acceptera andra som tänker olika och är beredd att ändra åsikt när man inser att man hade fel så kommer det att bli bra. Det är okej att vara dum, men det är inte okej att vara elak.

 

Och framför allt ska han veta att han alltid är tillräcklig.

måndag 27 februari 2017 - 19:57

Debuten

Om ni vill uppleva de mest varierande reaktioner ska ni pröva på att ställa upp i ett politiskt val. Man berättar åt någon “förresten ska jag ställa upp i kommunalvalet” och plötsligt kan vad som helst hända. Min pappa småskrattade åt mig lite grann på ett sätt som indikerade att han var stolt och djupt road på samma gång. Min mamma utstötte ett indignerat “nämen!” innan hon började försöka lista ut vem som hade lurat mig. Min fru, välsigne henne, drog en uppgiven men samtidigt stöttande suck som jag är rädd att jag ser allt för ofta nuförtiden.

Det var inte min egen idé. Det var flera personer som föreslog att jag skulle ställa upp, inlindat i varierande grader av emotionell utpressning och direkta hot. Mottaglig som jag är för smicker så gav jag vika till sist. Jag kände mig utvald som få när jag gick på mitt första SFP möte, tills jag fick se att alla andra där, liksom jag, hade övertalats av någon i partiet att ställa upp. De, i sin tur, har säkert någon gång övertalats av någon föregångare till dem själva. Hur något parti någonsin fick sin början är ett mysterium för mig. Antagligen gick det till ungefär som när man spelar volleyboll och någon slår iväg bollen i havet och alla står och väger och väntar på vem som först ger efter och går och hämtar den. När någons pliktkänsla till sist tar över och hen börjar stega iväg slår alla andra upp händerna och säger något i stil med “jag kan nog också gå, men nu ser jag att du redan är på väg här”.

Mina invändningar var väl det vanliga; “jag vet ingenting om finansiering och skatter”, “vem är jag att ta mig ton i viktiga beslut?” och “var ska jag få tag på alla pennor som måste delas ut?”.

Det där sista visade sig vara ett mycket litet problem, eftersom jag under årens lopp stulit tillräckligt med pennor från SFP för att tillgodose hela svenskfinlands behov fram till återkomsten. Gällande de andra blev jag sagd att det inte är tänkt att man som kandidat ska kunna allt. Det är demokrati det handlar om. Folkstyre. Visst måste man sätta sig in i det som diskuteras, men tanken är inte att stadsfullmäktige ska bestå av en samling teknokrater. Tanken är att det ska bestå av en samling representanter som representerar folket. Folket ska ta beslut om sina egna angelägenheter, din uppgift skulle vara att representera dem.

Skämt åsido. Den främsta orsaken till att jag valde att ställa upp, var att det finns brist på småbarnsföräldrar som just nu är politiskt aktiva. Och det får knappast någon att höja på ögonbrynen. Det är alldeles tillräckligt att försöka hitta tid för att ta hand om sin personliga hygien, för att inte tala om att hitta en lucka för att gräla om parkeringsplatser i några timmar. Men samtidigt så måste t.ex. dagvården omorganiseras under de kommande åren. Det är ju beslut som kommer påverka oss småbarnsföräldrar direkt. Det vill jag gärna kunna påverka. Det finns också andra viktiga frågor på tapeten just nu, som drogerna som florerar i Jakobstad samt ökningen av hatretorik mot invandrare och asylsökare. Det är nog så enkelt att sitta hemma och lösa världsproblem, men någon av oss måste få vår röst hörd. Någon måste, likt förbannat, till sist börja stega iväg efter den där bollen. Så enkelt är det.

Så jag ställer upp för SFP, för jag vill värna om den stad Egon kommer att växa upp i. Dessutom har jag ju, trots allt, en demografi som jag är i ett exceptionellt läge att representera. Mitt folk; svenskspråkiga långtids-hemmapappor i Jakobstad. Jag vill representera er. Alla fyra!

För den som är orolig att den här bloggen kommer bli en portal för allehanda politisk gallimatias så kan jag lova er redan nu att så blir det inte. Bloggen fortsätter i samma anda som alltid. Om ni är intresserade av min politik kan ni gilla min facebooksida istället. 

torsdag 2 februari 2017 - 23:07

Roko kaar ha som int kan änder se

Häromveckan satt jag och Linn i soffan och slöglodde på TV på det där sättet som bara trötta småbarnsföräldrar kan; då man egentligen inte alls tittar på det som händer på skärmen utan bara riktar ögonen ditåt medan man är någon helt annanstans. Ögonen är tomma och ofokuserade. Kanske rinner lite saliv ur mungipan. TVn är i praktiken bara en ursäkt för att få sitta tyst en stund och bara glo. Att man bemödar sig att med jämna mellanrum byta kanal beror bara på att det är någonting som folk som ser på TV brukar göra, och om ingen gör det på en tillräckligt lång stund kan det verka misstänksamt. Det är ingen vacker syn, men sååååå skönt.

Hur som helst halkade vi in på programmet Cirkus Familj på YLE 5. I programmet besökte programledaren en regnbågsfamilj där fyra vuxna var involverade i två barns uppväxt. Vi tyckte båda det såg rätt så idylliskt ut. Man blev liksom lite varm på insidan av att se en familj med en så annorlunda struktur till synes ha det så bra tillsammans.

Sen började jag fundera. Det är faktiskt inte så länge sedan jag hade helt andra åsikter om hur en familj kan och borde se ut. För bara några år sedan kanske jag skulle ha vänt mig till Linn och lite provokativt frågat “vad anser du om det där?” för att sedan ge mig in i en debatt om fördelarna med heteronormativa äktenskap.

Som en värdeliberal och, enligt mig själv, öppensinnad person skäms jag ibland för de åsikter jag hade som yngre (och finnigare) Sebastian. Åsikterna i sig blir jag egentligen inte så generad av. Det hör liksom lite till att som ung österbottning pröva på extrema åsikter i vardera änden av det politiska spektrumet. Det är snarare det, att jag var så otroligt högljudd med dem som besvärade mig. Om jag hade en tidsmaskin skulle jag gärna åka tillbaka till mitt yngre jag och säga till mig själv på skarpen att “saker må verka glasklara nu, men i framtiden kan man ändra sig, så ta det lite lugnt med debatterandet. Okej?” Å andra sidan, om en sådan maskin skulle finnas är jag rädd att jag idag skulle få så mycket besök av äldre och visare versioner av mig själv att jag inte skulle få något alls gjort här hemma.

Exempelvis brukade jag tycka att alla former av kärlek som inte involverar en man och en kvinna (och endast en man och en kvinna) var fel på något sätt. Ni har alla hört argumenten. “Hur ska vi förklara det här för barnen? Har ingen tänkt på dem?”. Som att barn – som kan förstå att vissa människor har i överflöd medan andra svälter; som kan lära sig acceptera att vissa människor kommer tycka illa om dem för att de är annorlunda; som kan tro att man ska akta sig för främlingar, men en rödklädd skäggig gubbe med ett tvivelaktigt alibi om flygande renar som utlovar presenter är säker att sitta i famnen på; – skulle få kortslutning om man berättade för dem att två pappor eller mammor kan älska varandra så som mamma och pappa älskar varandra. Det är egentligen lite befängt. Visst skäms jag lite.

Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag borde vara glad att jag har fått skämmas riktigt ordentlig. Det är egentligen en ynnest att i unga år lite generat få säga “oj, det tänkte jag inte på” när ens mest bergsäkra argument utsätts för lite insikt i en annan människas situation och raseras. Det har gjort att jag är lite ödmjuk inför att påstå att jag förstår mig på en annan människas situation. Det har hjälpt mig att förstå värdet i att kunna erkänna att man har fel och tänka om, oberoende av hur säker man har varit på någonting.

“Roko kar ha som int kan änder se”.

måndag 30 januari 2017 - 19:42

Inget filter i världen

Måndag är en dag som inte lämpar sig särskilt bra för inspirationella blogg-inlägg, men jag tänkte försöka ändå.

Att hålla en småbarnsfamilj vid god vigör är lite som att springa ett stafettlopp. Inte bara det att man blir svettig och utför någonting som bara ett fåtal anser vara en riktigt sport, utan det att alla måste springa sin sträcka för att få dagen att gå ihop. Ingen orkar hela dagen, så därför är det tillåtet att ge över stafettpinnen till någon annan när mjölksyran börjar bli outhärdlig. Att ensamstående föräldrar inte spricker i sömmarna kan jag bara förundrat lyfta på hatten åt.

Exempelvis blir det ofta så att Linn får ta en sträcka när hon kommer hem från arbetet. Så pass mycket hemmapappa har jag blivit att jag är bombsäker på att Linn inte gör någonting annat än att dricka kaffe och klistra post-it lappar på jobbet. Hon kan gott stiga till och ta ett skift när hon kommer hem, den lata buffeln.

Men så händer det ibland att det blir en sådan dag som idag, då ingen av oss egentligen skulle orka med hela den här barn-grejen. Egon har ont i tänderna och behöver ständig uppmärksamhet och aktivering för att inte bli alltför tjurig. Linn har haft en tyngre dag på jobbet, vilket märks i hennes kisande ögon som skriker huvudvärk. Jag har sovit dåligt och tappert försökt underhålla en missnöjd bebis hela dagen. Churchill är till synes helt befriad från pliktkänsla och dygd där han ligger på golvet som en strandad knölval.

Vi är alla ungefär lika balanserade och tjänstvilliga som operadivor i hungerstrejk.

Jag och Linn passade på att ta en eftermiddagskaffe så länge som Egon var upptagen med ett par tofflor. Vi satt båda ungefär en meter från fjärrkontrollen och glodde på ett meningslöst program på TLC (kanalen dit alla hjärnceller går för att dö). Efter ungefär tio minuter märker jag att vi ser på exakt samma program som igår, och upplyser Linn om detta för att hon skulle byta kanal. Linn – hellre än att åla sig en meter till höger till fjärrkontrollen – väljer att försöka köpa tid med sådana argument som “vi väntar och ser lite, kanske de gör det här i varje program”.

Det här är en del av föräldraskapet som är svår att paketera i ett se-vad-lycklig-jag-är inlägg på facebook. Man kan putsa bort spyfläckar och påsar under ögonen från ett foto, men inget instagram-filter i världen kan dölja den där blicken som man kan se hos en förälder som är en legobit under foten från att bryta ihop.

Jag blir besvärad av det här ibland. Vi lever i en tid där man hela tiden ska leva livet till max. Alla dagar ska något stort upplevas och något revolutionärt genomföras. Detta ska sedan skrivas om, fotograferas och spridas för allmän betraktelse. Nytt år nytt du. Ny dag nya möjligheter. Hur blir det de här dagarna när man inte orkar annat än hanka sig fram, när man hellre skulle köra in en grankotte i ändan än gå ut och uppleva någonting alls. Lever jag livet fel på något sätt? Är jag inte lycklig nu?

Lycka är inget som man gör varje dag. Lycka är något som arbetar i betydligt längre tidscykler än så. Om upprymdhet eller bubblande glädje är som vädret – vilket kan variera från dag till dag – så är lycka som klimatet. Det påverkas inte av vädrets dagliga krängningar utan av faktorer som verkar på längre sikt.

Ibland måste även den lyckligaste personen bara sucka djupt, dra upp snoret i näsan och lunka fram tills det blir läggdags.

Det är helt okej.

tisdag 24 januari 2017 - 21:47

Hemmalivets bieffekter

Redan innan jag blev pappaledig oroade jag mig lite för att bli yrkesskadad av att vara hemmaförälder. Det är inte det att jag på något sätt stör mig på hur hemmaföräldrar är. Inte alls. Det är snarare det att jag är en ytterst lättpåverkad person, och jag har blivit miljöskadad på alla andra jobb jag har haft.

Till exempel; när jag var simlärare kunde jag plötsligt inte vistas i närheten av någon form av badinrättning utan att räkna alla i vattnet om och om igen för att försäkra mig om att alla som hoppade i också kom upp. Det kan tyckas oskyldigt nog, men folk kan få fel bild av någon som ihärdigt tittar på badande barn. Så om du, kära läsare, någon gång känt dig manad att åka hem från simstranden i förtid för att det satt en maniskt stirrade skäggig man vid vattenbrynet ber jag om ursäkt.

När jag jobbade på lager började jag entusiastiskt prata med (eller snarare på) Linn om gaffeltruckar och skyddshandskar. Senast när vi tog bilen till Nykarleby pratade jag hela vägen från Nyko Frys till centrum om trucken som stod vid deras lastningsområde, dess egenskaper och drivmedel. Förutom att jag lade till mer aparta intressen så började jag också svära. Inte bara det, jag svor så att även den mest barkade av borstbindare skulle bryta sin borste i bitar om han hörde mig. Till exempel släppte jag en gång en kommentar här hemma som jag för allas välbefinnande inte tänker upprepa ordagrant här, men vars andemening är ungefär att man “går planlöst omkring som får utan genitalier”. Både jag och Linn blev naturligtvis chockade. “Vad säger du?” frågade hon, och jag ursäktade mig och sa att det bara slank ut. Några sekunder senare gick chocken över i förundran, och Linn ställde den uppenbara frågan “varför just får utan genitalier?”. Jag blev tvungen att bekänna min totala okunnighet gällande hur partåiga hovdjurs sexuella hälsa påverkar deras relativa sinnestillstånd. Det är bara något man brukar säga på jobbet.

Nu har jag redan börjat märka vissa bieffekter av hemmaföräldraskapet hos mig själv. Först och främst har min tidsplanering blivit skrämmande likt en pensionärs. Jag har börjat räkna saker som att laga kaffe, ta en promenad eller bädda sängen som regelriktiga programpunkter som måste planeras in och genomföras med precision och andakt. Jag kan heller inte göra två saker på samma dag. Om jag ska handla mjölk en dag kan jag omöjligt hälsa på min syster. Det går bara inte.

Mina sociala färdigheter har också blivit kraftigt påverkade. Tidigare blev jag väldigt obekväm ifall jag fick ögonkontakt med en främling på stan. Nu är min första instinkt plötsligt att göra en kul grimas eller gömma ansiktet bakom händerna för att sedan titta fram och säga “bululululululul!”. Jag har också börjat reagera annorlunda på en annan människas sorg. Om någon berättar något ledsamt åt mig får jag anstränga mig för att inte direkt försöka få personen på bättre humör. Det finns det, i och för sig, många som gör, och många uppskattar också att bli uppmuntrade istället för att få sympati. Däremot är det få som – efter att ha lättat sitt hjärta för att få sympati och tröst – uppskattar att man med ett ansträngt leende ser dem rakt i ögonen och sakta men bestämt börja sjunga “aramsamsa aramsamsa”.

 

Jag har inte ens varit hemma i en hel månad ännu.

 

Det bådar inte gott.

tisdag 17 januari 2017 - 20:48

När hände det här?

"Njut av småbarnstiden, den är över innan du vet ordet av”.

Om jag hade en euro för varenda gång någon sagt den meningen åt mig och Linn skulle jag ha 32 euro nu. Möjligtvis 35.

Det är en märklig kliché. Den är lika utnött som “ett äpple om dagen håller doktorn borta”, men med den skillnaden att alla som säger den verkar helt omedvetna om dess klyschighet. Vanligtvis sägs döda metaforer med en sorts putslustig självdistans. Alla vet att det är en klyscha, så det finns ingen orsak att göra det med feeling. Det är annorlunda när någon säger “njut av småbarnstiden”. När någon kommer med den repliken så gör de det fullt ut. De ser en i ögonen. De utstrålar någon sorts åldersbetingad vishet, som att de i förtroende vill förmedla något från andra sidan av en klyfta som bara tiden kan brygga.

Däremot finns det nog få personer som är mindre mottagliga för den frasen än just småbarnsföräldrar. Chockad, sömnberövad och konstant inför någon ny situation, som ingen förberett en för, känns mindfulness ungefär lika lockande som att åka jorden runt med VR. Det är inte bara en gång som man hinner be till gudarna att de som säger att det är över snart har rätt. Dessutom får jag kalla kårar varenda gång någon uttalar en klyscha med känsla på det där sättet. Det känns töntigt på något sätt. För mig känns det ungefär som att någon skulle lägga handen på mitt knä, se mig djupt i ögonen och sakta viska “borta bra men hemma bäst”.

Men det värsta är ju att de har rätt. Så länge jag arbetade hade jag hela tiden bilden av Egon som ett litet knytte. Jag tänkte, att när jag börjar stanna hemma kommer han fortfarande vara ett litet spädbarn som måste transporteras och livnäras snarare än umgås med. Mer som en vandrande pinne än en spaniel. Nu har jag knappt hunnit bli varm i pyjamasen som hemmapappa och börjar komma till insikten att Egon inte är en liten bebis längre. Han är stor, otymplig och viljestark. Det känns som att han har blivit för gammal för att bara ligga där. Ibland känns det som att jag borde ta ett snack med honom och göra det klart för honom att han så småningom får börja bidra här hemma eller betala för sig.

Hans två bävertänder övergår sakta från att vara små och gulliga till att våra långa och rent ut sagt farliga. Förflytta sig kan han också, i alla riktningar utom två. Att de två råkar vara just framåt och bakåt är ju olyckligt. Det försvårar liksom navigeringen. Ibland lägger jag en leksak just utom räckhåll för att han ska öva sig på att trycka sig framåt, och ser i faderlig vånda på hur han kämpar på och snurrar längre och längre bort från sin leksak (fyll i er egen metafor i kommentarerna).

Alla de här förändringarna hade jag väntat mig, om än inte fullt så snabbt. Det jag inte hade räknat med var att han också skulle börja få idéer. Säg vad man vill om spädbarn, men åtminstone är de förutsägbara. Sträckan mellan orsak och verkan är extremt kort. Om du matar barnet somnar det. Om du klär på det blir det argt. Det blir inte så mycket knepigare än så. Med en sex månader gammal kläpp kan saker och ting ändra från den ena stunden till den andra. Till exempel så hände det sig i söndags att Egon – vanligtvis en matglad liten kille – fick för sig att han dör av gröt. När jag äntligen fick i honom en sked så skrek han i högan sky ända tills jag bokstavligen skrapade bort gröten från hans tunga med en sked. Ni kan ju roa er med att gissa hur många saker jag hann testa innan jag kom på den lilla manövern. Det var inte vackert.

Hans humor tycks också ändra från dag till dag. Det är visserligen kul när man hittar nya saker att dryga ut sin rätt slitna repertoar med. Däremot hade jag inte räknat med att gamla favoriter plötsligt skulle gå ur mode. Man tror inte att man kan skämmas inför ett litet barn innan man, inför vänner och släktingar, segervisst gör sitt paradnummer (ofta bestående av både grimaser och löjliga ljud) och får absolut tystnad i respons. Plötsligt är han ingen liten bebis mera, utan en förvånad och besviken förälder. Hans blick tycks säga “nu börjar du gå på övervarv pappa”.

Så nu sitter jag här och ser på när Linn läser för ungen i vår säng.

Shit vad stor han har blivit.

17.01

När hände det här?