tisdag 10 oktober 2017 - 23:50

En något spretig sammanfattning

Ojojoj. Här har det hänt mycket, och jag har med beundransvärd konsekvens låtit bli att skriva om det. Det här inlägget är således en något spretig sammandragning av veckan som gått. Om du vill spara några minuter och slippa höra om vad en unge och hans något excentriska far har gjort så kan du sluta här.

Men vad gör du med ditt liv som är så viktigt?

Va?

Va?

VA???

Svara i kommentarerna.

Förra veckan var Linn i Helsingfors på kurs i ett par dagar så jag och lillen fick spendera lite kvalitetstid på tumis. Jag ska inte ljuga, första kvällen var tung. Inte för Egon, men för mig. Mot bättre vetande gick jag in i samma tillstånd som ett barn går in i när det har hela huset för sig självt. Jag köpte godis och underhöll mig själv med att frossa Stranger Things på Netflix till klockan 2 på natten, lyckligt omedveten om att jag tiden 02:30 - 04:00 skulle få ta itu med en liten unge som har klättrat ur sin spjälsäng och, förståeligt nog, var lite omskakad av upplevelsen. Morgonen därpå steg jag ur sängen lika spänstigt och glatt som en försupen G.W Persson med dubbelt benbrott. Ungkarlslivet är inte vad det var.

Resten av tiden passade jag och Egon på att bara roa oss och göra sådana saker som man kan unna sig när man har blivit gräsänklingar. Vi gick på stan, lekte med Egons kusin och åt ute. Vi gick också på invigningen av den nya utbildningen i scenkonst i Jakobstad. Jag var lite nervös. Upplägget med ett mörkt utrymme, tal och abstrakt teater är inte direkt anpassat för ettåringar, men Egon klarade av det hur bra som helst.

En ettåring är faktiskt, när jag tänker på det, kanske det bästa sällskapet man kan ha med sig på stumteater. Det ökar spänningsfaktorn lite när känslan av att vad som helst kan hända inte bara omfattar skådespelarna på scenen utan också personen brevid. Att sitta med någon som är oförmögen att kan kontrollera både impulser eller ringmuskel lägger en viss krydda till de flesta allmänna tillställningar. Nu vet jag hur Melania Trump måste känna sig (ba-bom tisch!).

Vid ett tillfälle stod skådespelarna och pekade på varandra. Jag måste erkänna att jag inte är helt säker på vad de försökte förmedla, men Egon förstod direkt varpå han steg upp, pekade på en av skådespelarna och utstötte ett stolt “DÄR!”. Jag hoppas att alla andra i salen fann det lika roligt som vi.

Efter uppvisningen var det kaffe och kaka. Några av skådespelarna började improvisationsdansa intill pianot. När Egon också började dansa lite försynt började skådespelarna härma hans rörelser. Egon fattade snabbt vad som var på gång och började hoppa, stå på ett ben och skratta som bara ett barn som vet exakt hur fabulous hen är kan göra. Jag var så glad att jag trodde jag skulle spricka där jag stod och tittade på. I det ögonblicket skulle jag ha kunnat testamenterat hela min egendom åt de här underbara människorna. För häri ligger vägen till en förälders hjärta. Du kan pröva att muta oss med makt och pengar och inte komma någon vart, men om du fånar dig för våra barn så gör vi vad du vill.

IMG 20171003 165628

Inalles så klarade vi oss bra på tu man hand jag och Egon, även om vi nog saknade mamma ganska ordentligt. Egon var aldrig direkt ledsen när hon var borta, men när hon kom hem med tåget så följde ett par dagar då han vägra somna om inte både mamma och pappa var med.

För att fira familjens återförening bestämde vi oss för att åka till Nykarleby på BabyDisco. Det är ett evenemang som är precis lika roligt som det låter. Det är ett disco för barn mellan 1 och 5 år, komplett med discolampor, svängig musik och tillräckligt med majsbågar för att fälla en häst. Som ettåring var Egon i minsta laget men han verkade ha det roligt. Han sprang runt, dansade och drack päronsaft i lite över timme. Sedan tog energin slut och leendena övergick till tårar och tandagnisslan.

IMG 20171007 183913 2

Ännu för någon månad sedan skulle jag ha blivit besvärad av att det slutade sådär. Jag skulle ha oroat mig över att han skulle bli ärrad för livet och grämt mig över att vi inte förstod att åka hem i tid. Nu är jag inte det längre. Det är lite så här det är att göra saker med småbarn.

Förresten är det nog inte sista gången i Egons liv som ett party kommer att sluta i tårar, och jag är inte säker på att en fruktstång och en bok om hästar kommer att hjälpa alla gånger....

 

IMG 20171008 161954Cykeltur med hela familjen

 

IMG 20171001 WA0000Bolibompa

söndag 1 oktober 2017 - 22:37

Farföräldrar utan gränser

De senaste veckorna så har jag ofta fått leva med en konstig känsla i magen. Det är en sorts molande oro. Inte den sortens oro som pockar på din uppmärksamhet, som tar över dina tankar och kräver en åtgärd. Den här sortens oro ber om att bli ignorerad. Oron över något som inte går att göra något åt, men som ändå tåls att oroa sig över.

Den oron har jag gått med de senaste veckorna sedan jag började arbeta.

Som jag skrev tidigare här på bloggen så var tanken när jag började arbeta att vi skulle anlita nära och kära att sköta Egon de få timmarna jag arbetar. Sen visade det sig att det inte alls var genomförbart, så vi bestämde oss för att lägga Egon på dagis på minimitid och klara oss med det. Sen blev det så att Egon både gick på dagis OCH sköttes av släktingar, och jag och Linn kunde bara hjälplöst se på när tiden, tillsammans med våra ideal, sprang ifrån oss som en könsmogen kaninhane i parningstid.

Det är ett prekärt system vi har lagt upp för oss. Det är inte många minuters marginal i någon ände. Linn får ta Egon på cykel till dagis utom en dag i veckan då jag får sitta på med en kollega till jobbet. Sen hämtar morfar, farfar eller någon annan lämplig lösdrivare som vi anlitat Egon på dagis och lägger honom för att sova. Jag kommer hem från jobbet så fort jag slutar och tar över. Sen innan Linn kommer hem befinner jag mig i en märklig sorts limbo där jag vet att det finns tusen saker som borde göras, men istället sitter jag på golvet och bara larvar mig med min bästa kompis. I mångt och mycket känns det som att vara studerande på nytt.

Och den där oron är ständigt närvarande. Oron över om jag har kommit ihåg allt. Oron över att Egon ska känna sig otrygg på dagis. Oron över att vi belastar våra nära och kära för mycket. Oron över hur vi ska lösa den oförutsedda förändringen i morgondagens schema.

Samtidigt är vi så otroligt bortskämda som har tillgång till både ett underbart dagis och nära och kära som både kan och vill (eller som åtminstone besitter hyfs nog att låtsas vilja) ta hand om Egon när det krisar sig. Hur gör de som inte har det? Finns det något bemanningsföretag någonstans som hyr ut äldre släktingar som hjälp till barnfamiljer?

Granpower? Farfädrar utan gränser?

Kan ni tänka er vilka TV-serier man kunde göra av den yrkesgruppen?

En unge i timmen. Svärmor kan komma.

Som tur är så kommer det lätta upp här framöver nu. Vi har ökat vår kvot på dagis för att ha lite mera spelrum med Egon och jag har lite mindre kurser än tidigare. Som det ser ut nu så kommer vi kunna hämta Egon själva varje dag.

Fast, å andra sidan, känns det skrämmande likt något jag har sagt förr någon gång.

torsdag 21 september 2017 - 22:05

Sökes: barnböcker med uppbyggande innehåll

Egon har ett nytt favoritord.

Under en lång tid var 90% av hans dagliga ordproduktion endera “titta!”, “där!” eller någon kombination av de båda. Har man någon gång under det senaste halvåret haft förmånen (eller oturen, beroende på blöj-situationen) att plocka upp min son i famnen är chansen i princip 100% att du har blivit uppmanad i kraftiga ordalag och med ett utsträckt pekfinger att genast ta en titta på något. En klocka. En cykel. En dörrlist. Vadhelst i närheten som kan tänkas vara i behov av närmare inspektion.

Nu har de orden ersatts av ett enda ord. “Traktor”. Traktor traktor traktor. Dagarna i ända. Jag måste säga att det är en försämring.

Det finns två huvudsakliga orsaker till varför det här stör mig. För det första tycker jag att det visar på en fruktansvärt dålig omdömesförmåga hos vår son. Visst hann vi många gånger under hans “titta där” period önska att han skulle ha varit lite mera mångsidig i sitt ordval, men det är ändå en vokabulär som går att jobba med. “Titta” och “där” är lite som lax och tomatkross. Med lite kreativitet finns det ingen ände på vad man kan åstadkomma. “Traktor” däremot är mer som kapris på burk. Det är i väldigt få situationer som man har användning för det, och även då skulle ingen klaga om man lämnar bort det helt och hållet. Det är fullkomligt värdelöst.

För det andra kan jag inte begripa varifrån den här besattheten av traktorer kommer ifrån. Alla de substantiv han har lärt sig hittills har varit de som man kunde vänta sig. Pappa. Mamma. Kakka. Hörnstenarna i mången liten bebis existens. Men traktor? Varifrån kom den?

Vi bor i stan, så traktorer är ett förhållandevis sällsynt spektakel. Jag är också själv helt ointresserad av motorer, så det är inte från mig han har fått den här smittan. Jag är en typisk rödgrön ung förälder. Hemmapappa, feminist och mera intresserad av litteratur och konst än bilar. “Tavla”. “Cembalo”. “Heteronormativitet”. Nästan vad som helst vore mer sannolikt än “traktor”.

Jag tror att våra barnböcker är boven i dramat. Egon älskar böcker med små knappar som utlöser ljud, och ett flertal av dem har en sida med en traktor på. Visst har vi en del sådana böcker utan agrar utrustning också, men på något sätt är ljudet av en traktor lättare för en ettåring att ta till sig än en talgoxes sång eller Mozarts 5e pianokonsert i D-dur.

Så nu tänker jag kurera vårt barnboksbestånd lite grann. Nästa gång Egon blir besatt av ett ord skall det minsann vara något användbart. Om ni har några bra tips på tryck-och-lyssna-böcker om nödvändiga saker som cyklar, husdjur eller, varför inte, skattedeklaration får ni gärna lämna tips i kommentarerna.

 

Här kommer lite bilder från de senaste veckorna.

IMG 20170909 141600IMG 20170909 133847IMG 20170902 WA0001

 

Hallå. Är någon där? Jag tänkte bara be om ursäkt för att den här bloggen har uppdaterats med ungefär samma regelbundenhet som Java på en pensionärs dator. Det är inte en permanent förändring, bara en svacka. Bot och bättring utlovas.

onsdag 9 augusti 2017 - 22:48

Dagis

Det var inte tänkt att det skulle bli så här.

 

 

I början av sommaren satt jag och Linn här hemma och lade pussel med livet. Jag hade fått två riktigt lockande jobberbjudanden. Vi satt där och studsade med benen, så som man gör ibland när man snabbt behöver ta beslut med långtgående konsekvenser baserat på gissningar om hur framtiden kan tänkas se ut. Det var inte enkelt att få det att gå ihop. Alla alternativ verkade ha sina fördelar, men också ansenliga nackdelar.

Det enda som vi aldrig var osäkra på var hur vi skulle göra med Egon. Där var vi helt överens. Han ska absolut inte på dagis. Det är han alldeles för liten för.

Vi är resoluta människor. Principfasta individer. När vi har bestämt något så blir det så. Hur skulle världen se ut om folk bara ändrade sina beslut, sådär hux flux bara? Vad skulle det vara för samhälle? Va? Va?

Egon börjar alltså i dagis på måndag.

Tanken var egentligen att Egon skulle passas av någon mor-/farförälder då jag jobbar. Jag kommer bara jobba några timmar per dag, så vi tänkte lite naivt att vi skulle få det att gå ihop. Jag tackade därför ja till ett jobb. När jobbstarten började närma sig och vi började reda ut detaljerna av vårt praktiska arrangemang så märkte vi att det nog inte skulle lyckas.

Så vi gjorde vad varje ansvarstagande förälder skulle göra i den situationen. Tog tag i situationen och ansökte om en dagisplats åt vår lillkille. Sen lipade vi som två missförstådda trettonåringar på en Kent-konsert.

Så i måndags steg en ängslig hemmapappa och en oförstående liten pojke ur bilen utanför ett litet dagis inne i stan. Jag var nervös. Jag hade till och med försökt snygga till mig lite tafatt, som om det skulle ha någon som helst inverkan på situationen. Ingen skulle i alla fall kunna säga att jag inte hade gjort allt jag kunde.

Jag var osäker på hur Egon skulle reagera, på hur stället skulle se ut och vad det skulle vara för sorts människor som det var tänkt att jag skulle lämna bort det dyrbaraste jag har till.

Jag minns inte när jag senast blev så lättad senast.

Dagiset är urgulligt. Personalen är hur trevlig och duktig som helst. Lillkillen verkade mest nyfiken, inte rädd över huvudtaget. När han började undersöka en liten flanellograf med några glada små tygbitar formade efter små barn på förklarade barnträdgårdsläraren att alla barnen har en egen liten docka. Sedan lyfte hon ner en liten docka med ljust, fluffigt hår och gav den åt Egon. Om inte förr, så då visste jag att det här nog skulle bli bra.

Så den här veckan håller jag och Egon på att skola in oss. Hittills har han bara gråtit en gång, och det var andra dagen då jag för första gången prövade gå bort en stund. Det var inte när jag sa “hejdå” som han grät. Det var när jag kom tillbaka och försökte få med honom hem igen.

Ibland blir det som man tänkt sig och ibland inte. Av någon anledning tycks det ha väldigt lite inverkan på om det blir bra eller inte. Vi hade inte tänkt lägga Egon på dagis i så ung ålder, men just nu verkar det verkligen som det bästa alternativet. Ett par timmar per dag får han leka med jämnåriga barn och lära sig nya saker i samspel med dem. Sedan blir han hämtad av någon som enligt honom är en av de bästa människorna i världen.

Nu inser vi dessutom att det nog är ganska så bra att han inte kommer att spendera hela dagarna hemma hos mina eller Linns föräldrar. Missförstå mig rätt, Egon avgudar sina mor- och farföräldrar. Och undra på det. De skämmer bort honom något kolossalt. Vänder man ryggen till i 30 sekunder så ligger snart en på golvet med en nyinköpt mojäng att leka med, medans den andra skyfflar in glass i munnen på honom.

Näe, det kanske är bra så här. Annars skulle det inte dröja länge innan han är bortskämd, självgod och tjock.

Och sådana Holmgårdare finns det redan tillräckligt av i den här världen...

 

 

 

stockholm 2

tisdag 1 augusti 2017 - 22:35

Bada Naken

Jag är, i motsats till allmän utsago, inte 28 år gammal

 

 

Från och med idag är jag 26 år gammal. Fast det säger väl inte så mycket. Min fysiska ålder är bara en komponent av min riktiga ålder. Enligt en rad facebook test så är min musiksmak 50 år gammal, min humor 12, mina matpreferenser 33 och av medlemmarna i Hanson är jag mest lik Isaac.

Det där sista hör inte riktigt hit, men det kändes viktigt att få sagt på något sätt. Poängen är den att begreppet “ålder” är mycket mera komplext än siffran som står på ens facebook-profil.

Man hör ofta att folk känner sig disassocierade från sin ålder. Som att siffran inte alls representerar hur de känner sig. Ofta handlar det om att en inte känner sig så gammal som födelsedagskorten säger att man är.

Jag känner faktiskt lite tvärtom.

Jag är den sortens person som tycker om att sitta under ett träd och stirra en stund. Som helst vill att det är tyst vid morgonkaffet. Som stönar när hen sätter sig ner i en lägre stol. Här i vintras blev jag jätteglad när jag äntligen hittade ett par tofflor som inte var vadderade på insidan. 26 känns lite för ungt och coolt för mig faktiskt.

Det blev inget officiellt firande idag eftersom vi hade en liten sammankomst i helgen. Jag och Egon tog en båttur och åt lunch vid Pavis med mina föräldrar, men annars har det i det stora hela varit en helt vanlig tisdag. Det enda jag önskade mig när Linn kom hem var att vi skulle sätta hela familjen i bilen och ta ett kvällsdopp i havet.

Det var när jag och Egon plaskade på i vattnet som jag gjorde en liten observation, vilket senare resulterade i den här lilla strofen:

Stor eller liten, det kvitten
Om man badar i hav uti spritten
Har man en snopp
Tar det roliga stopp
När vattnet har nått upp till mitten

 

WhatsApp Image 2017 08 01 at 21.38.2

onsdag 26 juli 2017 - 22:02

Tre minuter och femtio sekunder

Vi var som en Carl Larsson

 

 

 

Mitt huvud är fullt av egenhändigt skapade filmscener. Det är resultatet av dagdrömmar jag har haft, som sedan sparats i så hög upplösning att det kan vara svårt att skilja dem från verkliga minnen. Ofta är det idylliska situationer som ser ut som om de vore tagna ur en Nancy Meyers film. Sådana situationer som jag antar att de flesta drömmer om ibland. Sebastian som åker bil över den engelska landsbygden. Sebastian som står på scenen med sin gitarr. Sebastian som dansar bugg på självständighetsbalen med Jörn Donner. Sånt som alla fantiserar om ibland.

Vid sällsynta tillfällen så händer det sig att allting bara lyckas, att alla brickor faller precis rätt, så att man får uppleva någon av de här scenerna på riktigt. Idag var en sån dag.

Egon hade sovit bra och var på strålande humör. En sval bris blåste försiktigt i det annars så varma vädret. Jag och Egon gick omkring på gården och larvade oss innan vi slängde oss på marken under den stora lönnen i hörnet av trädgården. Det var där det hände.

I ungefär 3 minuter och 50 sekunder gjorde vi inget annat än tittade, jollrade och gosade. En och annan bil körde förbi och Egon pekade på dem när de kom och vinkade hejdå när de fortsatte på sin väg förbi vårt hus. Ingen grät. Ingen snubblade. Inget trött barn gnällde när en hålögd hemmapappa diskade med ena handen medans den andra febrilt försökte spola Babblarnas youtubefilm tillbaka till början. Vi bara låg där, en pappa med sin son, och tittade på när löven prasslade i vinden.

Vi var som en Carl Larsson målning, om än med mindre hattar och betydligt fler småtjocka hemmapappor.

Jag var så hög där jag låg och såg på mitt barn att jag inte märkte stenen i Egons hand som han, utan att släppa min blick, sakta förde till munnen och började tugga på.

Och så plötsligt var vi tillbaka i verkligheten igen.

Det har inte varit fullt så vackert sedan Linn började jobba igen. Egon har tandlossning och sover oroligt eller inte alls. Jag har haft svårt att komma in i rutinerna igen och verkar glömma vad jag skulle göra varje gång jag kommer in i ett rum. Framför allt så tycks alla barn i nejden ha någon form av böldpest vilket gör att vi inte kunnat träffa någon. Följaktligen har vi haft SÅÅÅÅÅ tråkigt.

Men i dag, i 3 minuter och 50 sekunder stod en livs levande Carl Larsson målning här på gården. För att vara första veckan efter semestern tycker jag faktiskt att det är rätt så bra.

 

IMG 20170726 2

söndag 23 juli 2017 - 20:30

Slut på det roliga

Ojojoj

 

 

 

Tre veckor är en kort tid.

Det är lite mindre än en månad. Det är knappt 5 gånger så lång tid som historiens längsta match i cricket. Det är ungefär lika lång tid som det tar för en expert att förklara reglerna i cricket. Det är också hälften så lång tid som det tar för den ovannämnda experten i cricket att förklara sitt val av karriär för sina föräldrar.

Det är lika länge som Linn har haft semester. Tre veckor är en kort tid.

Som brukligt är så har vi gjort ungefär en tredjedel av alla de saker som vi hade planerat att göra. Linn är den sortens person som ljudligt trånar efter dagen då man inte behöver göra någonting, för att sedan fylla den dagen till bredden med aktiviteter när den väl kommer. Således hade vi stora planer, men insåg snabbt att vi skulle bli tvungna att moderera våra ambitioner lite grann. Flera gånger har vi planerat att åka någonstans men insett — efter att Egon har matats, tvättats, klätts på, lekt, klätts av igen eftersom han skitit på sig, klätts på och sedan somnat — att klockan redan blivit för mycket för att det ska vara värt att åka iväg över huvudtaget. När man subtraherar all den tid det tar att organisera, ställa till och komma sig för så finns det inte så mycket kvar av tre ynka veckor.

En del saker har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Stockholm några dagar. Vi har plaskat med fötterna i havet vid Fäboda. Vi har flitigt besökt Jakobs dagar. Vi har lagt undan långkalsongerna, för att sedan med snopen min och kalla ben gräva fram dem igen. En riktigt vanlig, traditionell österbottnisk sommar med andra ord.

För Egons del så tror jag nog att det viktigaste har varit att ha hela familjen samlad en tid. Under de här veckorna har han för det mesta bara velat kramas med mamma och pappa och njuta av långa mys-sessioner i sängen innan vi stiger upp. Han har också sjåpat sig för mamma dagarna igenom. Vid varje tillfälle som ges försöker han få henne att skratta. Han gör miner, gör pruttljud eller bara apar sig. När Linn börjar skratta skiner han upp som en sol.

På det sättet är vi ganska lika Egon och jag. Vi har båda som vår viktigaste uppgift i livet att få Linn Holmgård att skratta. Tyvärr så verkar det krävas betydligt mindre ansträngning från Egon än vad det krävs av mig för att uppnå samma resultat. För honom tycks det räcka med att kasta lite mat på golvet för att få ett riktigt gapskratt, medans min senaste karaktär “Självsäker med förkyld velociraptor” bara lyckades generera ett generat halvskratt.

Men nu är det slut på det roliga. Imorgon börjar Linn jobba igen och jag och lillen får klara oss själva. Jag är faktiskt lite orolig för hur det ska gå. Först och främst är jag lite nervös inför hur Egon ska reagera på att Linn inte är hemma. Han har aldrig surat när hon går till jobbet, men nu när han har vant sig vid att ha alla hemma så är jag lite osäker på hur han kommer att ta det.

Sen så är jag lite orolig för min egen del också. Jag har blivit lite bortskämd under semestern med att ha tillgång till hjälp hela tiden. Det är ganska lätt att falla in i bekväma vanor och bli den där föräldern som säger “håller du i ungen så länge jag städar upp lite / plockar i disken / bara står här och tänker en stund?”. Nu är det tillbaka till vardagen igen.

Ojojoj.

måndag 19 juni 2017 - 22:38

Som ett vrak

Jag hade ju fått kläm på det där

 

 

Jag hade rytmen i blodet. Egon vaknar och jag hinner precis sköta morgonbestyren och leka en stund innan han somnar, varpå jag kan räkna med åtminstone en och en halv timme för att röja upp. Sen vaknar han, det blir mat och lek och så knappa två timmar senare är det nati nati igen. Då har jag rejäla två timmar på mig att laga mat och göra lite annat innan Linn kommer hem och Egon vaknar. Jag kunde schemat i sömnen. Jag kände att jag hade kontroll. Jag var kungen i djungeln. Herreman på täppan. Pampen på Strampen*. Nu är allt uppe i luften. Vi har nämligen gått över från två sovturer per dag till bara en.

Det låter ju så enkelt. Vi hade två, nu har vi bara en. Poff så finns bara hälften kvar.

Lite som ett visst regeringsparti…

Och likheterna med just det partiet fortsätter i och med det att halveringen orsakats av en man vars ansikte ger intrycket av någon som inte har sovit sedan 2004 när han, mot bättre vetande, gick med på att göra en kompis sällskap till biopremiären av Alexander. Låt oss alla vara tacksamma för att likheterna slutar där.

Med två sovturer blev dygnet helt enkelt för långt. Egon sov bra på dagarna, men när kvällen kom fick vi i princip brotta ner honom i sängen kring midnatt. När vi väl hade gjort det låg han med vidöppna ögon och bara såg på oss på samma roat tålmodiga sätt som ett bältdjur ser på en mygga. Följaktligen sov han dåligt på natten, vilket i sin tur ledde till att han sov igen sig på dagen istället, alltså var han pigg på kvällen. Ni ser problemet.

Så nu sover Egon bara en gång per dag, och min dag ser helt annorlunda ut. Variation förnöjer kan man tycka, men jag tycker att den här förändringen är ungefär lika uppfriskande som en uppvärmd frottéhandduk i Dubai. Istället för att lägga honom för att sova så fort han blir lite sömnig försöker jag hålla honom vaken några timmar till. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro. Han blir rätt så gnällig och svår att underhålla. Dessutom kan han somna precis när och var som helst; vid matbordet, i bärselen, i gungan, på Churchill eller på diskmaskinen.

Följaktligen går min dag numera ut på att fördröja programpunkter så som lunch och mjölkflaska så länge det är möjligt, för att sedan desperat försöka hinna med allt medans Egon håller på att somna. Under hela den här processen försöker jag hålla honom vaken med allehanda sång- och dansföreställningar som ökar exponentiellt i besynnerlighet vartefter sovturen närmar sig. Jag har deleatat bildbevisen för allas bästa.

Sen sover Egon inte så länge heller. Oftast kring en och en halv timme, vilket för mig inte är mycket tid att reda en diskho som är så sprängfylld med kärl att vi snart måste teckna den som lagerbyggnad samt plocka upp alla leksaker, böcker och geggiga fruktbitar som ligger utspridda över golvet. Har jag tur hinner jag betala någon räkning eller gå på toa också, men där gäller det att prioritera.

Som följd av allt det här så känner jag mig jäktad hela tiden. Jag hinner liksom aldrig ikapp och är ett steg efter. Jag har blivit en katastrof-förälder. Ni känner alla till typen. Den typen av förälder som kommer för sent. Hen som trampar in med ketchup på tröjan, majskrok i örat, ett reservdäck i handen och genast vänder om eftersom ungen sitter kvarglömd i bilen. Jag brukar rynka på näsan åt den där föräldern. Nu är jag en själv.

Åh den ljuva, hemvana känslan av att vara en besvikelse för sitt förflutna, pompösa jag.

Till en början kunde jag oroa mig för vad folk skulle tycka. Jag kan bara föreställa mig hur jag ser ut, svettig och röd där jag halvspringer med en sovande unge över axeln iklädd en för varm tröja och bakvända blöja (ungen alltså, inte jag). Jag kan höra vad folk tänker.

Men sen märkte jag att det finns en viss solidaritet föräldrar emellan. För varje småroad blick på någon osnuten gymnasist så ser man också ett igenkännande smil på en förälder som har gått igenom precis samma sak. Det är leendet man ser på trebarnspappan i kassan när man generat ursäktar sig för att man redan öppnat klämmisen som ligger på bandet. När man med en hand försöker hitta någon kvarglömd slant i en ficka att betala med, samtidigt som andra handen balanserar en sovande unge med bajs i blöjan och aprikosmousse i ansiktet.

Det är en blick som säger “Du ser ut som ett vrak. Jag förstår mig på dig!”

 

 

 

 

* Fråga någon Österbottning du känner. Hen vet.

fredag 2 juni 2017 - 20:12

Ingen bebis

Det är lönlöst att försöka hänga med längre.

 

 

“Det händer så mycket nu”. Det är en av de många meningslösa fraserna som föräldrar strör omkring sig. Det är som att vår tidsuppfattning förvrängs när vi får barn. Det gör ingen skillnad om det senaste steget i utvecklingen var att ungen lärde sig gå eller började att fisa i lite djupare, mognare timbre; för dess vårdnadshavare verkar det ständigt som att det är precis just nu som dammarna brister och allting skenar iväg. Barnets liv har tills nu varit en tradig, händelselös lunk, men nu minsann. Nu händer allt på en gång.

Jag hade ett sådant moment häromdagen, när mammagruppen var på besök (pilutta dig Carola Ekman) och vi började prata om att våra ungar inte är några bebisar längre. Nu är de, tydligt och distinkt, något helt annat. Nu är de barn.

Och det är stor skillnad mellan de två kategorierna. Bebisar är så harmlösa på något sätt. Så oemotståndliga. Alla gillar bebisar. Det har aldrig hänt sig att någon blivit erbjuden att hålla i en liten bebis men vägrat och svarat “nej tack, jag tycker inte om bebisar”. Det händer bara inte.

Däremot är det helt okej att vara lite tveksamt inställd till barn. Barn är så mycket mer kapabla, och med förmåga följer också ansvar. Man kan lämna en arg lapp i trapphuset om ett barn. Det skulle man inte göra med en bebis, oberoende av vad den har ställt till med. “Jag tycker inte om barn” är en sak man kan säga på dejt och inte riskera mer än möjligtvis chansen till en andra dejt. Om man istället skulle säga “jag tycker inte om bebisar” tar man sitt liv i sina egna händer.

Nu är vi där med Egon. Ingen bebis längre. Ett barn.

Och visst har jag märkt skillnaden. Inte bara det att han kan så mycket nuförtiden, som att peka på lampan, vinka hejdå och gå med gåkärran (Ja okej, det är inte Einstein-nivå direkt, men kom ihåg att det här är en person som bara för en vecka sedan tappade bort sig när han i misstag kröp in under en stol. Vi betygsätter enligt framgång här, inte prestation!). Folk relaterar också annorlunda till honom. De förväntar sig mer på något sätt. Det räcker inte att bara vara bedårande längre. Nu måste man också kunna göra något.

Den största skillnaden är dock hur pass villiga folk är att erbjuda sig att byta blöja på honom. Tidigare, när han ännu var en bebis, räckte det med att lite förstrött annonsera att någon bajsat på sig lite i ett befolkat rum för att tio personer skulle komma rusande och säga “jag kan byta på honom”, med en så lyrisk uppsyn att det såg ut som om Egon vore Påven som förutom evigt liv i paradiset också bjöd på kaffe och kärleksmums.

Om man idag fråga om någon kan byta blöja på honom är svaret snarare en blick som antyder att de gärna skulle göra det, om det inte var så att de hellre skulle gå runt kvarteret och missionera för pingstkyrkan iklädd endast ett par chaps än att komma nära det där stinkpaketet.

Det går så snabbt just nu. Jag vet att alla säger det, i alla skeden. Men den här gången tror jag faktiskt att det är jag som har rätt.

tisdag 30 maj 2017 - 23:45

Lägga pussel

Det är lite rörigt just nu.

Det är vår. Tiden då livet återvänder till naturen. Tiden då hemmaföräldrar som spenderat större delen av året inspärrade i hus tillsammans med rastlösa ungar ser hopp om en väg ut. Tiden då samma föräldrar upptäcker att de släppt lös sina barn i en värld full av diken, sjöar, komposter, grillar och högspänningsledningar och andra ställen där småfolk kan tänkas gå ihjäl sig.

Det är också tiden då många av oss får försöka hitta ett sätt att lägga bitarna på plats för att få saker och ting att gå runt. Man behöver ju pengar till det mesta här i livet. Att amortera. Att betala räkningar. Att hålla ungar, hundar och eventuellt annat löst folk med mat. Någonstans måste de där pengarna komma ifrån.

Just nu händer det ungefär tre gånger per vecka att jag och Linn sätter oss ner och försöker pussla ihop våra liv. Det är ett ganska så svårt pussel att få att gå ihop nuförtiden. Redan det att få ekonomin att gå ihop kan vara svårt nog, sen måste man fundera om man vill lägga småbarn på dagis, vem som ska vara hemma och — gud förbjude — om man någonsin vill ha flera barn.

Det är klart, vi kunde ju låta bli att skaffa flera barn och låta Egon växa upp som ensambarn, men det känns inte riktigt rätt för oss. Just nu går det bra, men hur skulle det bli när Egon blir äldre? Vi skulle överösa honom med uppmärksamhet. Ständigt stå givakt utanför hans dörr; spänt väntandes utifall att han skulle vilja hitta på något med oss. Egon skulle känna sig kvävd, göra revolt och ta avstånd ifrån oss. Han skulle så småningom bli bortskämd, börja kamma håret bakåt, köra mercedes, dricka sherry, bli tillsammans med någon rik, stroppig tjej/kille som besvarar varje uttalande med att smacka med tuggummit och utstöta “hördu din danneman, lägg af!”.

Säg till om jag går händelserna i förväg här.

Ibland avundas jag generationen som fick jobb på industri i tonåren, fick en klocka när de fyllde 50 och sedan gled räkmacka in i pensionen. På vägen tog man en sväng till Kanarieöarna eller två, eventuellt till Rhodos om man kände sig lite äventyrlig. Just nu känns det där förutsägbara som rena rama drömlivet.

Sen tänker jag, men det är ju så här vi ville ha det. Millenniumfolket. Vi som ville bryta oss loss från lunken, uppleva världen och, framför allt, uttrycka oss själva. Vi som ville ha intressanta, utmanande, och varierande jobb som gärna byts ut regelbundet för att undvika att det någonsin blev “rutin”. Vi som ville ställa ut oss, göra skillnad. Som, metaforiskt sett, ville ligga på ett nytt piano varje kväll, iklädd en skandalös negligé och fjäderboa, och bara låta världen sola sig i vår strålglans. Jag vill inte det där längre. Jag vill bara ha något stabilt. Något långvarigt. Något … tråkigt.

Men de där dagarna är förbi. Verkligheten ser ut så här nu.

 

Så jag gör vad varje självrespekterande millenniumbarn gör i den här situationen. Jag skriver ett strängt formulerat blogginlägg. Sen gör jag en avokadomacka, tar en frappuccino och går och tittar på buzzfeed tills jag somnar.