måndag 19 juni 2017 - 22:38

Som ett vrak

Jag hade ju fått kläm på det där

 

 

Jag hade rytmen i blodet. Egon vaknar och jag hinner precis sköta morgonbestyren och leka en stund innan han somnar, varpå jag kan räkna med åtminstone en och en halv timme för att röja upp. Sen vaknar han, det blir mat och lek och så knappa två timmar senare är det nati nati igen. Då har jag rejäla två timmar på mig att laga mat och göra lite annat innan Linn kommer hem och Egon vaknar. Jag kunde schemat i sömnen. Jag kände att jag hade kontroll. Jag var kungen i djungeln. Herreman på täppan. Pampen på Strampen*. Nu är allt uppe i luften. Vi har nämligen gått över från två sovturer per dag till bara en.

Det låter ju så enkelt. Vi hade två, nu har vi bara en. Poff så finns bara hälften kvar.

Lite som ett visst regeringsparti…

Och likheterna med just det partiet fortsätter i och med det att halveringen orsakats av en man vars ansikte ger intrycket av någon som inte har sovit sedan 2004 när han, mot bättre vetande, gick med på att göra en kompis sällskap till biopremiären av Alexander. Låt oss alla vara tacksamma för att likheterna slutar där.

Med två sovturer blev dygnet helt enkelt för långt. Egon sov bra på dagarna, men när kvällen kom fick vi i princip brotta ner honom i sängen kring midnatt. När vi väl hade gjort det låg han med vidöppna ögon och bara såg på oss på samma roat tålmodiga sätt som ett bältdjur ser på en mygga. Följaktligen sov han dåligt på natten, vilket i sin tur ledde till att han sov igen sig på dagen istället, alltså var han pigg på kvällen. Ni ser problemet.

Så nu sover Egon bara en gång per dag, och min dag ser helt annorlunda ut. Variation förnöjer kan man tycka, men jag tycker att den här förändringen är ungefär lika uppfriskande som en uppvärmd frottéhandduk i Dubai. Istället för att lägga honom för att sova så fort han blir lite sömnig försöker jag hålla honom vaken några timmar till. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro. Han blir rätt så gnällig och svår att underhålla. Dessutom kan han somna precis när och var som helst; vid matbordet, i bärselen, i gungan, på Churchill eller på diskmaskinen.

Följaktligen går min dag numera ut på att fördröja programpunkter så som lunch och mjölkflaska så länge det är möjligt, för att sedan desperat försöka hinna med allt medans Egon håller på att somna. Under hela den här processen försöker jag hålla honom vaken med allehanda sång- och dansföreställningar som ökar exponentiellt i besynnerlighet vartefter sovturen närmar sig. Jag har deleatat bildbevisen för allas bästa.

Sen sover Egon inte så länge heller. Oftast kring en och en halv timme, vilket för mig inte är mycket tid att reda en diskho som är så sprängfylld med kärl att vi snart måste teckna den som lagerbyggnad samt plocka upp alla leksaker, böcker och geggiga fruktbitar som ligger utspridda över golvet. Har jag tur hinner jag betala någon räkning eller gå på toa också, men där gäller det att prioritera.

Som följd av allt det här så känner jag mig jäktad hela tiden. Jag hinner liksom aldrig ikapp och är ett steg efter. Jag har blivit en katastrof-förälder. Ni känner alla till typen. Den typen av förälder som kommer för sent. Hen som trampar in med ketchup på tröjan, majskrok i örat, ett reservdäck i handen och genast vänder om eftersom ungen sitter kvarglömd i bilen. Jag brukar rynka på näsan åt den där föräldern. Nu är jag en själv.

Åh den ljuva, hemvana känslan av att vara en besvikelse för sitt förflutna, pompösa jag.

Till en början kunde jag oroa mig för vad folk skulle tycka. Jag kan bara föreställa mig hur jag ser ut, svettig och röd där jag halvspringer med en sovande unge över axeln iklädd en för varm tröja och bakvända blöja (ungen alltså, inte jag). Jag kan höra vad folk tänker.

Men sen märkte jag att det finns en viss solidaritet föräldrar emellan. För varje småroad blick på någon osnuten gymnasist så ser man också ett igenkännande smil på en förälder som har gått igenom precis samma sak. Det är leendet man ser på trebarnspappan i kassan när man generat ursäktar sig för att man redan öppnat klämmisen som ligger på bandet. När man med en hand försöker hitta någon kvarglömd slant i en ficka att betala med, samtidigt som andra handen balanserar en sovande unge med bajs i blöjan och aprikosmousse i ansiktet.

Det är en blick som säger “Du ser ut som ett vrak. Jag förstår mig på dig!”

 

 

 

 

* Fråga någon Österbottning du känner. Hen vet.

fredag 2 juni 2017 - 20:12

Ingen bebis

Det är lönlöst att försöka hänga med längre.

 

 

“Det händer så mycket nu”. Det är en av de många meningslösa fraserna som föräldrar strör omkring sig. Det är som att vår tidsuppfattning förvrängs när vi får barn. Det gör ingen skillnad om det senaste steget i utvecklingen var att ungen lärde sig gå eller började att fisa i lite djupare, mognare timbre; för dess vårdnadshavare verkar det ständigt som att det är precis just nu som dammarna brister och allting skenar iväg. Barnets liv har tills nu varit en tradig, händelselös lunk, men nu minsann. Nu händer allt på en gång.

Jag hade ett sådant moment häromdagen, när mammagruppen var på besök (pilutta dig Carola Ekman) och vi började prata om att våra ungar inte är några bebisar längre. Nu är de, tydligt och distinkt, något helt annat. Nu är de barn.

Och det är stor skillnad mellan de två kategorierna. Bebisar är så harmlösa på något sätt. Så oemotståndliga. Alla gillar bebisar. Det har aldrig hänt sig att någon blivit erbjuden att hålla i en liten bebis men vägrat och svarat “nej tack, jag tycker inte om bebisar”. Det händer bara inte.

Däremot är det helt okej att vara lite tveksamt inställd till barn. Barn är så mycket mer kapabla, och med förmåga följer också ansvar. Man kan lämna en arg lapp i trapphuset om ett barn. Det skulle man inte göra med en bebis, oberoende av vad den har ställt till med. “Jag tycker inte om barn” är en sak man kan säga på dejt och inte riskera mer än möjligtvis chansen till en andra dejt. Om man istället skulle säga “jag tycker inte om bebisar” tar man sitt liv i sina egna händer.

Nu är vi där med Egon. Ingen bebis längre. Ett barn.

Och visst har jag märkt skillnaden. Inte bara det att han kan så mycket nuförtiden, som att peka på lampan, vinka hejdå och gå med gåkärran (Ja okej, det är inte Einstein-nivå direkt, men kom ihåg att det här är en person som bara för en vecka sedan tappade bort sig när han i misstag kröp in under en stol. Vi betygsätter enligt framgång här, inte prestation!). Folk relaterar också annorlunda till honom. De förväntar sig mer på något sätt. Det räcker inte att bara vara bedårande längre. Nu måste man också kunna göra något.

Den största skillnaden är dock hur pass villiga folk är att erbjuda sig att byta blöja på honom. Tidigare, när han ännu var en bebis, räckte det med att lite förstrött annonsera att någon bajsat på sig lite i ett befolkat rum för att tio personer skulle komma rusande och säga “jag kan byta på honom”, med en så lyrisk uppsyn att det såg ut som om Egon vore Påven som förutom evigt liv i paradiset också bjöd på kaffe och kärleksmums.

Om man idag fråga om någon kan byta blöja på honom är svaret snarare en blick som antyder att de gärna skulle göra det, om det inte var så att de hellre skulle gå runt kvarteret och missionera för pingstkyrkan iklädd endast ett par chaps än att komma nära det där stinkpaketet.

Det går så snabbt just nu. Jag vet att alla säger det, i alla skeden. Men den här gången tror jag faktiskt att det är jag som har rätt.

tisdag 30 maj 2017 - 23:45

Lägga pussel

Det är lite rörigt just nu.

Det är vår. Tiden då livet återvänder till naturen. Tiden då hemmaföräldrar som spenderat större delen av året inspärrade i hus tillsammans med rastlösa ungar ser hopp om en väg ut. Tiden då samma föräldrar upptäcker att de släppt lös sina barn i en värld full av diken, sjöar, komposter, grillar och högspänningsledningar och andra ställen där småfolk kan tänkas gå ihjäl sig.

Det är också tiden då många av oss får försöka hitta ett sätt att lägga bitarna på plats för att få saker och ting att gå runt. Man behöver ju pengar till det mesta här i livet. Att amortera. Att betala räkningar. Att hålla ungar, hundar och eventuellt annat löst folk med mat. Någonstans måste de där pengarna komma ifrån.

Just nu händer det ungefär tre gånger per vecka att jag och Linn sätter oss ner och försöker pussla ihop våra liv. Det är ett ganska så svårt pussel att få att gå ihop nuförtiden. Redan det att få ekonomin att gå ihop kan vara svårt nog, sen måste man fundera om man vill lägga småbarn på dagis, vem som ska vara hemma och — gud förbjude — om man någonsin vill ha flera barn.

Det är klart, vi kunde ju låta bli att skaffa flera barn och låta Egon växa upp som ensambarn, men det känns inte riktigt rätt för oss. Just nu går det bra, men hur skulle det bli när Egon blir äldre? Vi skulle överösa honom med uppmärksamhet. Ständigt stå givakt utanför hans dörr; spänt väntandes utifall att han skulle vilja hitta på något med oss. Egon skulle känna sig kvävd, göra revolt och ta avstånd ifrån oss. Han skulle så småningom bli bortskämd, börja kamma håret bakåt, köra mercedes, dricka sherry, bli tillsammans med någon rik, stroppig tjej/kille som besvarar varje uttalande med att smacka med tuggummit och utstöta “hördu din danneman, lägg af!”.

Säg till om jag går händelserna i förväg här.

Ibland avundas jag generationen som fick jobb på industri i tonåren, fick en klocka när de fyllde 50 och sedan gled räkmacka in i pensionen. På vägen tog man en sväng till Kanarieöarna eller två, eventuellt till Rhodos om man kände sig lite äventyrlig. Just nu känns det där förutsägbara som rena rama drömlivet.

Sen tänker jag, men det är ju så här vi ville ha det. Millenniumfolket. Vi som ville bryta oss loss från lunken, uppleva världen och, framför allt, uttrycka oss själva. Vi som ville ha intressanta, utmanande, och varierande jobb som gärna byts ut regelbundet för att undvika att det någonsin blev “rutin”. Vi som ville ställa ut oss, göra skillnad. Som, metaforiskt sett, ville ligga på ett nytt piano varje kväll, iklädd en skandalös negligé och fjäderboa, och bara låta världen sola sig i vår strålglans. Jag vill inte det där längre. Jag vill bara ha något stabilt. Något långvarigt. Något … tråkigt.

Men de där dagarna är förbi. Verkligheten ser ut så här nu.

 

Så jag gör vad varje självrespekterande millenniumbarn gör i den här situationen. Jag skriver ett strängt formulerat blogginlägg. Sen gör jag en avokadomacka, tar en frappuccino och går och tittar på buzzfeed tills jag somnar.

lördag 13 maj 2017 - 13:54

Hemmapappans guide till Eurovision

Det är den tiden på året igen: Eurovision. Dagen då barn får vara uppe sent för att bevittna ett glittrande spektakel där Europas länder lägger vapnen till sidan för att istället mäta sina krafter i form av kommersiell pop av varierande kvalitet och skev moral. Det är en dans lika gammal som tiden själv.

Jag har en märklig relation med Eurovision. Rent musikaliskt är det kanske så långt bort man kommer från den musik jag vanligtvis lyssnar på, men hur kan man motstå ett sådant välsignat spektakel? Det finns något oemotståndligt i ett evenemang som man vet är fullkomligt galet, men som vi alla kollektivt kommer överens att ta på allvar en gång om året. Jag älskar det.

För att hjälpa er alla att komma i stämning så har jag skrivit en liten förhandstitt på alla deltagare i finalen. Den kan också fungera som hjälpmedel under finalen ifall man missar en låt när man grälar om vilket bidrag som är bäst, vem i sällskapet som bara grannröstar och vilken barbar det är som ätit den sista guacamolen.

Så här har ni den: hemmapappans guide till ESC 2017

1. Israel IMRI - I Feel Alive
Svängig men intetsägande dans-dänga. Israels egen Channing Tatum står på scen iklädd en skandalöst genomskinlig tröja och ser djupt in i min själ med sina mörka ögon. Jag minns inte ett ord av vad han sa…
2 Carolafläktar

2. Polen Kasia Moś - Flashlight
En kvinna med stor röst och liten klänning sjunger en släpig powerballad med en försynt violinist i bakgrunden. Stoppa mig om du har hört det här förut.
1 Carolafläkt

3. Vitryssland Naviband - Story of My Life
Glättig folk-pop som i ett annat liv kunde ha varit djingeln till ett barnprogram om en flicka som pratar med fåglar. Egon sitter som fängslad.
2 Carolafläktar

4. Österrike Nathan Trent - Running on Air
Genuint charmig liten sång med ett bra sväng. Showen börjar lovande med kommer aldrig riktigt igång. För att inte tala om det paradoxala i en man som står på månen och sjunger om att springa på luft. Plus för återvinning (han har Westlifes gamla scenkläder). Minus för en missvisande bild av universum.
3 Carolafläktar

5. Armenien Artsvik - Fly With Me
Balkanpop med snirkliga handrörelser, häftiga frisyrer och en exentrisk mängd ringar. De som spelar Eurovision Drinking Game får börja ta varannan vatten om de ska orka till slutet i den här takten.
1 Carolafläkt

6. Nederländerna OG3NE - Lights and Shadows
90-tals ballad framförd av tre sjönsjungade damer. Det luktar poolparty, fumliga tryckare, Axe-deodorant och dåliga beslut. Ljuv nostalgi!
2 Carolafläktar

7. Moldavien Sunstroke Project - Hey Mamma
Här är den. Tji fick alla de som sade att saxofonsommarplågan var ett avslutat kapitel. Pluspoäng till Moldavien för deras inklusiva dans som går att utföra även med benprotes.
2 Carolafläktar

8. Ungern Joci Pápai - Origo
Jag har bokstavligen inget att säga om den här låten. Inget fel, inget rätt. Lika uppiggande som att höra sitt eget bokslut uppläst av Fredrik Reinfeldt.
1 Carolafläkt

9. Italien Francesco Gabbani Occidentali’s Karma
Här har vi någon som kan citera Arthur Freed och Heraclitus i samma mening beprydd av en mustach som ingen annan kunde ha utan att vara ironisk. Man måste respektera en sådan person.
4 Carolafläktar

10. Danmark Anja - Where I Am
Låten är något slätstruken, vilket Anja försöker kompensera för med att sjunga som om Hannibal stod för portarna. More is more.
3 Carolafläktar

11. Portugal Salvador Sobral - Amar Pelos Dois
Urskön jazzballad framförd av excentrisk liten Woody Allen i manbun. Om IMRI väckte lustarna i mig så får Salvador mig att vilja flytta in i en liten stuga vid andernas fot och leva ut våra dagar i en hammock. Hand i hand skulle vi vandra genom vår trädgård och diskutera poesi och vin…
5 Carolafläktar

12. Azerbajdzjan Dihaj - Skeletons
Välproducerad låt med tryck, framförs här av Azerbajdzjans egen Dolores O’Riordan. Vad hästen på A-stegen ska symbolisera vet jag inte, men det är möjligtvis en känga till ESCs arbetarskydd som tillåter jobb från en så hög stege.
2 Carolafläktar

13. Kroatien Jacques Houdek - My Friend
Vilken röst! Jacques ansikte får mig att vilja bli hans kompis på riktigt, men det verkar ju som att han klarar sig rätt bra själv, så jag vet inte…
4 Carolafläktar

14. Australien Isaiah - Don’t Come Easy
Zac Hanson är tillbaka men med Nick Offermans ögonbryn. Underbar röst och en skönt låt som kunde ha varit Ed Sheerans.
4 Carolafläktar

15. Grekland Demy - This is Love
Plötlisgt höjer sig en pelare från scenen, halvnakna män kommer fram och balladen övergår till klatschig eurodisko. Skulle ha platsat i ESC 1999.
1 Carolafläkt

16. Spanien Manel Navarro - Do it For Your Lover
En man i långa blonda lockar sjunger strand-pop på spanska för mig. Jag har drömt om det här en gång tror jag. Två gånger kanske. Max tre…
2 Carolafläktar

17. Norge JOWST - Grab the Moment
Kul sound och intressant visuellt upplägg. Refrängen kan dock inte riktigt täcka för den feta checken som versen skrev ut. Rent textnässigt skulle “seize the moment” ha varit mer konventionellt. “Grab” är ett något olyckligt ordval i dagens politiska landskap.
3 Carolafläktar

18. Storbritannien Lucie Jones - Never Let Go
Traditionell ballad som är vacker och väl framförd, men som har en lite märklig melodi. Det är mycket jobb, men det leder inte riktigt någon vart. Lite som att studera stadsvetenskap, men tvärtom.
2 Carolafläktar

19. Cypern Hovig - Gravity
Snygga killar dansar och sjunger en låt som är välgjord, om än lite slät i sammanhanget. Kul dock att se att ESC har tagit lärdom av friidrottens problem med doping och numera tvingar artisterna göra alkotest på scen för maximal öppenhet och insyn.
2 Carolafläktar

20. Rumänien Ilinca ft Alex Florea - Yodel It
Det känns lite som att personerna bakom det här numret ville gardera sig.
- Men Hanz, vi har redan joddlare, elgitarrer, en rappare och en psykadelisk backdrop. Är du säker på att vi verkligen behöver mera?
- JAG SKA HA STROBOLIGHTS SA JAG! OCH KANONER! HÖRDE DU DET? KANOOONEEEERRR!!!!
1 Carolafläkt

21. Tyskland Levina - Perfekt Life
Introt är ett utmärkt tillfälle att leka “gissa referenslåten” med nära och kära. Låten är lite vandrande, lite spretig, men när Levinas röst spricker i de höga tonerna låter hon som Janis Joplin.
3 Carolafläktar

22. Ukraina O. Torvald - Time
Fatta min besvikelse när jag insåg att jag hade läst fel då jag trodde att O Torvald var namnet på låten. Tänk vilken grym dansbandslåt det kunde ha varit. Istället får vi hårdrock. Det är inte bidragets fel, men det känns som om världen gick miste om något här.
1 Carolafläkt

23. Belgien Blanche - City Lights
Ett mycket speciellt bidrag. Det finns något charmigt över Blanches närvaro på scen. Hon passar in på den stora scenen lika bra som en bisonoxe på ett cocktailparty men resultatet blir faktiskt riktigt bra. För Blanche alltså. Cocktailpartyt kan gå båda vägarna...
3 Carolafläktar

24. Sverige Robin Bengtsson - I Can’t Go On
Swag! Som vanligt kommer Sverige med ett välgjort nummer som är snyggt och välproducerat. Om dansarna på riktigt sjunger i sina mickar är det ännu ett tecken för mig att allvarligt fundera på att överge musiken för trädgårdshållning.
3 Carolafläktar

25. Bulgarien Kristian Kostov - Beautiful Mess
En ballad i Eurovision som har ett modernt sound och framförs på ett sätt att jag faktiskt bryr mig. Nyp mig!
4 Carolafläktar

26. Frankrike Alma - Requiem
Har svårt att förstå vad den här låten försöker säga. Texten behandlar en dömd kärlek, men skärmarma spelar upp något som verkar handla om stadsplanering av något slag. Låten i sig är lite som en blöt sumobrottare i våtdräkt. Det är inget fel med den, men den är lite svår att få grepp om.
2 Carolafläktar

Den jag tror att vinner: Italien
Välgjord låt med ett intressant upplägg. Italienskan ger låten lite extra gravitas. Värdig vinnare

Den jag vill att vinner: Portugal
Något för mig och min Salvador att tala om när vi dricker vin på en taverna vid havet när vi flyttar till sicilien på äldre dagar.

Det viktigaste att komma ihåg är att även om tanken är att utvärdera bidragen så går det inte att undkomma att alla artister som ställer sig på scenen idag är exceptionellt duktiga sångare och sångerskor, oberoende vad vi tycker om deras låtar.

Fram med paljetterna, popcornen och physalis - nu kör vi!

 

tisdag 28 mars 2017 - 21:40

Det blir aldrig av

Vi har en ritual här i familjen. Nåja, ritual är egentligen fel ord. Det är egentligen en sorts charad.

Varje dag skickar Linn ett meddelande från jobbet där hon frågar “vad ska vi hitta på ikväll?”. Vi bollar förslag och gör upp en mängd olika planer för vad vi ska göra när hon kommer hem. En kväll ska vi möblera om. En annan kväll ska vi se en film. Ibland ska vi baka något, ibland gå till stan tillsammans och titta i skyltfönstren. När vi kommit överens om kvällens program säger vi hejdå och väntar på att hon ska komma hem så vi kan sätta igång.

Ingen säger det vi båda vet; att våra planer med största sannolikhet aldrig kommer förverkligas. Vi håller minen och låtsas som att vi har alla intentioner att verkställa våra imaginära planer. Sedan går vi i de fotspår vi har gjort dagen innan och ser maktlösa på när dagen svischar förbi, som ett tåg förbi Bennäs station, eller ankomsttiden som det där tåget lovat att hålla. Ingen av oss säger något. Ingen av oss erkänner. Vi går och lägger oss utan att någon av oss har anmärkt det faktum att allt det där vi tänkte göra aldrig blev av.

Det kan tyckas onödigt, kanske till och med lite tragiskt att göra upp planer som aldrig förverkligas. Faktum är att det är ganska skönt. Just nu befinner vi oss i en situation där det är svårt att hinna med. Tiden räcker sällan till något annat än det mest väsentliga. Om man hinner med de tre “m:en” (mat, mys och mersonlig hygien) får man vara nöjd om man hinner gå till sängs innan man lägger sig. Det att vi hela tiden planerar att göra roliga saker tillsammans gör det lite lättare att orka med. Det är lite som att skriva önskelista inför julen. Att man inte får allt man önskat sig är sekundärt. Den där stunden när man får önska sig vad som helst har ett egenvärde, oförminskat av dess konkreta följder.

Så just nu fantiserar vi. Vi gör upp planer som aldrig blir av. Det får duga tills vidare. En dag, inom en snar framtid, kommer vi hinna förverkliga dem också

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.

Gustaf Fröding

söndag 19 mars 2017 - 21:19

Pestens tid

Jag har aldrig begripit vad folk menar när de pratade om influensasäsong. Att växa upp med två lärare till föräldrar, tre syskon, ett flertal hundar och en i allmänhet slapp attityd till personlig hygien har gett mig ett näst intill ogenomträngligt immunförsvar. Därför blir jag nästan aldrig sjuk. Lite snuvig kan jag bli, men under hela min skolgång kan jag bara minnas två gånger då jag har varit hemma i feber, och en av de gångerna värmde jag termometern på nattlampan*. Därför har jag aldrig aktat mig för, eller ens märkt av, den årliga influensaepidemin som brukar svepa igenom samhället.

Livet som hemmapappa har breddat mitt perspektiv i det här avseendet. Plötsligt är influensasäsongen årets största händelse; en årligt återkommande högtid av bedrövelse. Förutom snoret, gråten och de nattliga sjukhusbesöken är man helt och totalt fråntagen all social samvaro. Det är som att pesten slår till bland alla småbarnsföräldrar. Ingen vågar träffas för smittorisken. De hus som har drabbats hänger ut halm på sin dörr för att visa att farsoten slagit till och ingen äga längre in- eller utträde. Om morgonen räknar man sina överlevande samtidigt som far- och morföräldrars bilar ränner till och från sjukhuset utanför fönstret med de senaste offren. Skriet “bring out your dead!” ekar över gatorna, där man sitter inomhus med sitt barn från morgon till kväll.

Tristessen är total.

Jag börjar hitta nya sätt att underhålla mig. Egon har en leksak som ursprungligen är en svans till en hund, men vars nuvarande funktion är tuggleksak vid matbordet. Den senaste veckan har jag, varje gång som han tappat eller slängt den, plockat upp den och lagt den till mitt öra som om den vore en gammaldags hemtelefon. Det har utvecklats till ett litet surrealistiskt skådespel. Jag svarar “Holmgård” och stirrar ut i tomma intet så som människor gör när de pratar i telefon. Sen säger jag “jodå han är här” och kastar en snabb blick åt Egons håll. Efter ytterligare några artighetsfraser lägger jag handen mot botten av svansen där, i min fantasi, mikrofonen sitter innan jag tittar uppfordrande på Egon och säger “det är till dig”. Sen räcker över svansen åt en bebis som vid det här laget är både förvirrad och rätt så arg. Det här har jag gjort ungefär 20 gånger per dag åt en publik som består av mig själv, en perplex pojkvask och en fet liten hund som verkar lika förbryllad som ungen. Jag skrattar högt varje gång. På riktigt.

Det är inte vackert.

Jag trivs egentligen rätt bra för mig själv, men efter några dagar börjar till och med jag bli lite lös i limningarna. Jag får stugfeber helt enkelt. Tomheten trycker mot mina trumhinnor och tankarna snurrar i cirklar. Jag börjar fundera på saker jag annars inte lägger energi på, som varför båtar flyter och vad böcker som jag läst egentligen vill säga. Förutom det så hittar jag på dadaistiska dramer att spela upp för mig själv. Ni hör ju själva, det kan inte vara hälsosamt. Det är som att till och med min hjärnas elektriska impulser håller på att dö tråkighetsdöden och det jag upplever är deras sista spasmodiska försök att få något att hända.

Men även småbarnsföräldrarnas svarta natt har ett slut. Nu är vi äntligen friska igen och har vågat oss ut i världen. Egon är sitt vanliga jag, om än lite extra entusiastisk, som att han försöker kompensera för förlorad tid. Nu ikväll lade jag ner honom ungefär en meter bort från lådan där hans leksaker är, tittade bort en sekund och så plötsligt hörde jag hur lådan vältes på ända och alla sakerna åkte ut över golvet.

Vi repar oss nog.

 

*sorry mamma

tisdag 14 mars 2017 - 21:09

Nattliga eskapader

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

tisdag 28 februari 2017 - 21:48

Att göra det ogörliga

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att bara kunna ha en programpunkt per dag för att inte förlora greppet totalt. Det är ett av de mest definierande karaktärsdragen hos varje nybliven småbarnsförälder. En orubblig tes. En global maxim. Det är som att försöka hetsa Ernst Kirschteiger till ett knivslagsmål. Lönlöst.

Hur gör man då en dag som denna, när det vankas läkarkontroll klockan 12 och träff med mammagruppen kl 13? Kanske man bara kan skippa mammagruppen? Men nej, det har vi testat förr. Mammagruppen är veckans höjdpunkt för Egon och den skippar man inte bara sådär. Jag känner igen besvikelse när jag ser den, om så på en 8-månaders bebis. Den bistra uppsynen, den nedåtvända munnen och ögonen som säger “jag är inte arg pappa, bara besviken”. Dessutom är möjligheten att få dricka kaffe och prata av sig inte något som en hemmaförälder med ens en gnutta självbevarelsedrift tackar nej till. Alla behöver en mammagrupp, mammagruppen tar vi inte bort.

Så vi blev liksom tvungna att försöka hinna med båda. Som alltid, när jag är lite stressad, packade jag om skötväskan tre gånger för att försäkra mig om att allt av betydelse fanns med. Sen när jag var klar och hade någon minut att döda innan avfärd drack jag en hel liter apelsinjuice på tom mage. Det var ett impulsivt drag, det medger jag, som hade långtgående konsekvenser. Å ena sidan kan man ge ett lätt rubbat intryck när man är trött, stressad och hög på socker. Å andra sidan finns det inget som så effektivt hjälper en att prioritera som att vara riktigt riktigt kissnödig. Man får ta det onda med det goda.

Hos doktorn bestod programmet av avklädning, skrik, påklädning, skrik i en halvtimme, varvat med spontana dadaistiska pantomim-föreställningar från min sida för att distrahera Egon från det faktum att en vilt främmande kvinna hade stoppat in en grunka i hans öra. Sen påklädning igen och in i bilen, fortfarande kissnödig eftersom ingen av hälsovårdscentralens väntrums tre toaletter tillåter män (hallooo!). In på nöd-toa till biblioteket (hurra för statligt finansierad kultur). In i bilen och iväg till mammagruppen. Försökte få mat i ungen som förstås vägrar då han känner av pappas post-stress. Drack en kaffe, åt en bulle och tog det lugnt en stund. In i bilen, åt upp ungens ratade mat till lunch. Hemma, ut med jycken, på med mat innan frun kom hem. Ding ding ding. Hemmapappan vs världen: 1-0 på håret.

Det var totalt värt det. För en fastlagsbulle och själavård. För lite variation i vardagen. För en försäkran av en läkare att allt är okej.

Och den försäkran får man i den poetiska strof som bara en läkare kan komma på. Det är som balsam för en föräldrasjäl när man får tillbaka sitt barn med utlåtandet som man längtat efter, som ska summera ens barns framgångar tillsammans med ens egna prestationer som förälder, och får höra de magiska orden:

“Inget speciellt”

tisdag 14 februari 2017 - 22:01

Taggad till tusen

Livet som hemmapappa har många fördelar. Man får se lill-ungen vakna varje dag och se hur han, likt sin far, stirrar ut i tomma luften och helst vill sitta tyst en stund innan han är redo att interagera med den yttre världen. Man lär sig se hans små egenheter och framhållningssätt som utvecklas vartefter; som den där minen han har när man lägger en ny leksak framför honom och han tar itu med den som en äldre herreman tar itu med något han hade tänkt göra men tillfälligt glömt bort. Han rätar upp sig och lägger på en min som tycks säga “Ja just det, det var ju det jag höll på med”.

Men en av de absolut bästa sakerna med att vara hemmapappa är att man får uppleva livet som klassisk hemmafru, helt befriad från sexism och förtryck. Att se livet som en kvinna på 50-talet såg det, med vetskapen om att ingen anser att din hjärna är mindre eller att din främsta uppgift är att tjäna din fru, är en ynnest som är få förunnad.

Ibland roar jag mig med att räkna hur många hemmafrupoäng jag kan få ihop på en dag. Att ha maten klar när Linn kommer hem ger 10 poäng. Att stryka kläder ger 20 poäng. Att få på sig strumpbyxorna utan att få hål på dem ger 30*. Ni fattar galoppen.

Eftersom att det idag är alla hjärtans dag var jag taggad till tusen, då jag såg ett ypperligt tillfälle att slå mitt rekord.

Vanligtvis brukar alla hjärtans dag bli lite som midsommar och nyår. Man tänker sig att det ska bli något storstilat – varma tallrikar och vikta servetter – men när det kommer till kritan så orkar man inte riktigt med. Det är lite som att få till stånd ett kafébesök med en vän man träffar för sällan, eller varför inte en trafikreform i vår nuvarande regering. Idén kommer lätt nog, men genomförandet är det värre med. Även om jag i teorin ser mig själv som en ganska så romantisk man så tycks jag inte komma mig för att göra något på just denhär dagen i februari varje år.

Men, eftersom jag nu är klassisk hemmafru så är det ju Linn, som är den byxbärande parten, som ska ha hand om presenterna. Jag ska bara laga mat och se vacker ut så kommer poängen bara att rasa in. Det hade jag åtminstone tänkt mig...

Trots förutsättningarna så började dagen ganska dåligt. Jag klagade på att jag var trött (minus 10 poäng) och sedan for jag t.o.m. iväg och arbetade i någon timme (minus 100 poäng). Sedan tog jag igen lite med att prata i telefon (5 poäng) och umgås med min mamma och syster (30 poäng). Sen började poängerna rasa in när Linn ringde och sa att hon blir lite sen från jobbet (100 poäng) men undrade om jag kunde lägga på kaffet tills hon kommer hem (10 poäng). När sedan Linn kom hem till varm, hemlagad mat (10 poäng) med blommor och choklad (50 poäng) så var rekordet inom räckhåll.

Om jag bara löper linan ut och utför mina äktenskapliga plikter så är det i princip klappat och klart...eller?

 

*om man ändå får hål på dem kan man ändå få 30 poäng om man kan tricket att lappa dem med hårspray

måndag 30 januari 2017 - 19:42

Inget filter i världen

Måndag är en dag som inte lämpar sig särskilt bra för inspirationella blogg-inlägg, men jag tänkte försöka ändå.

Att hålla en småbarnsfamilj vid god vigör är lite som att springa ett stafettlopp. Inte bara det att man blir svettig och utför någonting som bara ett fåtal anser vara en riktigt sport, utan det att alla måste springa sin sträcka för att få dagen att gå ihop. Ingen orkar hela dagen, så därför är det tillåtet att ge över stafettpinnen till någon annan när mjölksyran börjar bli outhärdlig. Att ensamstående föräldrar inte spricker i sömmarna kan jag bara förundrat lyfta på hatten åt.

Exempelvis blir det ofta så att Linn får ta en sträcka när hon kommer hem från arbetet. Så pass mycket hemmapappa har jag blivit att jag är bombsäker på att Linn inte gör någonting annat än att dricka kaffe och klistra post-it lappar på jobbet. Hon kan gott stiga till och ta ett skift när hon kommer hem, den lata buffeln.

Men så händer det ibland att det blir en sådan dag som idag, då ingen av oss egentligen skulle orka med hela den här barn-grejen. Egon har ont i tänderna och behöver ständig uppmärksamhet och aktivering för att inte bli alltför tjurig. Linn har haft en tyngre dag på jobbet, vilket märks i hennes kisande ögon som skriker huvudvärk. Jag har sovit dåligt och tappert försökt underhålla en missnöjd bebis hela dagen. Churchill är till synes helt befriad från pliktkänsla och dygd där han ligger på golvet som en strandad knölval.

Vi är alla ungefär lika balanserade och tjänstvilliga som operadivor i hungerstrejk.

Jag och Linn passade på att ta en eftermiddagskaffe så länge som Egon var upptagen med ett par tofflor. Vi satt båda ungefär en meter från fjärrkontrollen och glodde på ett meningslöst program på TLC (kanalen dit alla hjärnceller går för att dö). Efter ungefär tio minuter märker jag att vi ser på exakt samma program som igår, och upplyser Linn om detta för att hon skulle byta kanal. Linn – hellre än att åla sig en meter till höger till fjärrkontrollen – väljer att försöka köpa tid med sådana argument som “vi väntar och ser lite, kanske de gör det här i varje program”.

Det här är en del av föräldraskapet som är svår att paketera i ett se-vad-lycklig-jag-är inlägg på facebook. Man kan putsa bort spyfläckar och påsar under ögonen från ett foto, men inget instagram-filter i världen kan dölja den där blicken som man kan se hos en förälder som är en legobit under foten från att bryta ihop.

Jag blir besvärad av det här ibland. Vi lever i en tid där man hela tiden ska leva livet till max. Alla dagar ska något stort upplevas och något revolutionärt genomföras. Detta ska sedan skrivas om, fotograferas och spridas för allmän betraktelse. Nytt år nytt du. Ny dag nya möjligheter. Hur blir det de här dagarna när man inte orkar annat än hanka sig fram, när man hellre skulle köra in en grankotte i ändan än gå ut och uppleva någonting alls. Lever jag livet fel på något sätt? Är jag inte lycklig nu?

Lycka är inget som man gör varje dag. Lycka är något som arbetar i betydligt längre tidscykler än så. Om upprymdhet eller bubblande glädje är som vädret – vilket kan variera från dag till dag – så är lycka som klimatet. Det påverkas inte av vädrets dagliga krängningar utan av faktorer som verkar på längre sikt.

Ibland måste även den lyckligaste personen bara sucka djupt, dra upp snoret i näsan och lunka fram tills det blir läggdags.

Det är helt okej.