tisdag 28 mars 2017 - 21:40

Det blir aldrig av

Vi har en ritual här i familjen. Nåja, ritual är egentligen fel ord. Det är egentligen en sorts charad.

Varje dag skickar Linn ett meddelande från jobbet där hon frågar “vad ska vi hitta på ikväll?”. Vi bollar förslag och gör upp en mängd olika planer för vad vi ska göra när hon kommer hem. En kväll ska vi möblera om. En annan kväll ska vi se en film. Ibland ska vi baka något, ibland gå till stan tillsammans och titta i skyltfönstren. När vi kommit överens om kvällens program säger vi hejdå och väntar på att hon ska komma hem så vi kan sätta igång.

Ingen säger det vi båda vet; att våra planer med största sannolikhet aldrig kommer förverkligas. Vi håller minen och låtsas som att vi har alla intentioner att verkställa våra imaginära planer. Sedan går vi i de fotspår vi har gjort dagen innan och ser maktlösa på när dagen svischar förbi, som ett tåg förbi Bennäs station, eller ankomsttiden som det där tåget lovat att hålla. Ingen av oss säger något. Ingen av oss erkänner. Vi går och lägger oss utan att någon av oss har anmärkt det faktum att allt det där vi tänkte göra aldrig blev av.

Det kan tyckas onödigt, kanske till och med lite tragiskt att göra upp planer som aldrig förverkligas. Faktum är att det är ganska skönt. Just nu befinner vi oss i en situation där det är svårt att hinna med. Tiden räcker sällan till något annat än det mest väsentliga. Om man hinner med de tre “m:en” (mat, mys och mersonlig hygien) får man vara nöjd om man hinner gå till sängs innan man lägger sig. Det att vi hela tiden planerar att göra roliga saker tillsammans gör det lite lättare att orka med. Det är lite som att skriva önskelista inför julen. Att man inte får allt man önskat sig är sekundärt. Den där stunden när man får önska sig vad som helst har ett egenvärde, oförminskat av dess konkreta följder.

Så just nu fantiserar vi. Vi gör upp planer som aldrig blir av. Det får duga tills vidare. En dag, inom en snar framtid, kommer vi hinna förverkliga dem också

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.

Gustaf Fröding

söndag 19 mars 2017 - 21:19

Pestens tid

Jag har aldrig begripit vad folk menar när de pratade om influensasäsong. Att växa upp med två lärare till föräldrar, tre syskon, ett flertal hundar och en i allmänhet slapp attityd till personlig hygien har gett mig ett näst intill ogenomträngligt immunförsvar. Därför blir jag nästan aldrig sjuk. Lite snuvig kan jag bli, men under hela min skolgång kan jag bara minnas två gånger då jag har varit hemma i feber, och en av de gångerna värmde jag termometern på nattlampan*. Därför har jag aldrig aktat mig för, eller ens märkt av, den årliga influensaepidemin som brukar svepa igenom samhället.

Livet som hemmapappa har breddat mitt perspektiv i det här avseendet. Plötsligt är influensasäsongen årets största händelse; en årligt återkommande högtid av bedrövelse. Förutom snoret, gråten och de nattliga sjukhusbesöken är man helt och totalt fråntagen all social samvaro. Det är som att pesten slår till bland alla småbarnsföräldrar. Ingen vågar träffas för smittorisken. De hus som har drabbats hänger ut halm på sin dörr för att visa att farsoten slagit till och ingen äga längre in- eller utträde. Om morgonen räknar man sina överlevande samtidigt som far- och morföräldrars bilar ränner till och från sjukhuset utanför fönstret med de senaste offren. Skriet “bring out your dead!” ekar över gatorna, där man sitter inomhus med sitt barn från morgon till kväll.

Tristessen är total.

Jag börjar hitta nya sätt att underhålla mig. Egon har en leksak som ursprungligen är en svans till en hund, men vars nuvarande funktion är tuggleksak vid matbordet. Den senaste veckan har jag, varje gång som han tappat eller slängt den, plockat upp den och lagt den till mitt öra som om den vore en gammaldags hemtelefon. Det har utvecklats till ett litet surrealistiskt skådespel. Jag svarar “Holmgård” och stirrar ut i tomma intet så som människor gör när de pratar i telefon. Sen säger jag “jodå han är här” och kastar en snabb blick åt Egons håll. Efter ytterligare några artighetsfraser lägger jag handen mot botten av svansen där, i min fantasi, mikrofonen sitter innan jag tittar uppfordrande på Egon och säger “det är till dig”. Sen räcker över svansen åt en bebis som vid det här laget är både förvirrad och rätt så arg. Det här har jag gjort ungefär 20 gånger per dag åt en publik som består av mig själv, en perplex pojkvask och en fet liten hund som verkar lika förbryllad som ungen. Jag skrattar högt varje gång. På riktigt.

Det är inte vackert.

Jag trivs egentligen rätt bra för mig själv, men efter några dagar börjar till och med jag bli lite lös i limningarna. Jag får stugfeber helt enkelt. Tomheten trycker mot mina trumhinnor och tankarna snurrar i cirklar. Jag börjar fundera på saker jag annars inte lägger energi på, som varför båtar flyter och vad böcker som jag läst egentligen vill säga. Förutom det så hittar jag på dadaistiska dramer att spela upp för mig själv. Ni hör ju själva, det kan inte vara hälsosamt. Det är som att till och med min hjärnas elektriska impulser håller på att dö tråkighetsdöden och det jag upplever är deras sista spasmodiska försök att få något att hända.

Men även småbarnsföräldrarnas svarta natt har ett slut. Nu är vi äntligen friska igen och har vågat oss ut i världen. Egon är sitt vanliga jag, om än lite extra entusiastisk, som att han försöker kompensera för förlorad tid. Nu ikväll lade jag ner honom ungefär en meter bort från lådan där hans leksaker är, tittade bort en sekund och så plötsligt hörde jag hur lådan vältes på ända och alla sakerna åkte ut över golvet.

Vi repar oss nog.

 

*sorry mamma

tisdag 14 mars 2017 - 21:09

Nattliga eskapader

“Ditt undermedvetna kommer att väcka dig när ungen skriker”

Det var vad som sades oss när jag och Linn grubblade över hur det skulle gå när jag tog över nätterna. Det löser sig, det där sköter kroppen själv.

Vi var oroliga eftersom Linn alltid har varit lätt att väcka och hennes instinkter var, efter ett halvårs intensiv träning, inställda på att att vakna vid minsta pip från lillen. Jag däremot sover som om jag vore död. Jag skulle inte vakna fast någon sköt sönder ett fönster med gevär, och det säger jag inte hyperboliskt, det har faktiskt hänt en gång. Dessutom hade jag under sex månader lärt mig att sova ostört bredvid en skrikande unge. Hur skulle jag plötsligt börja vakna ifall Egon behövde mat eller närhet? Som sagt, lugnande ord från omgivningen fick oss övertygade.

Jag skulle vilja säga att det gick fint; att mina manliga föräldrainstinkter direkt slog på och att jag formligen flög upp ur sängen så fort Egon så mycket som svängde sig, men det vore en halvsanning - och knappt det. Jag vaknar visserligen rätt så bra. Inte så snabbt att Linn inte hinner ligga vaken en minut innan jag så småningom kvicknar till, men snabbt nog för att undvika större problem. Problemet är att jag är så otroligt bra på att somna om igen. Innan min hjärna har hunnit vakna ordentligt, vilket tar längre än för de flesta, hinner jag hitta världens bekvämaste ställning och somna om igen.

Under tiden som jag och Egon sov själva i rummet så var det egentligen inget större problem. Jag vaknade ju snabbt på nytt eftersom Egon så småningom blev rejält besviken på servicen och började skrika ut sitt missnöje. Det verkliga problemet uppstod när Linn flyttade tillbaka in i sovrummet med oss och blev tvungen att bevittna den här processen natt efter natt. Ni kan föreställa er henner frustration när hon får se samma spektakel om och om igen, natt efter natt. Egon vrider på sig och gnäller, hon vaknar, väntar och litar på att pappa vaknar och börjar ge flaska åt Egon. Pappa vaknar, ger flaska åt Egon, somnar om igen och spiller mjölk i sängen. Egon blir ledsen och processen upprepas.

I natt fick Linn nog och började väcka mig varenda gång Egon började gnälla eller jag somnade om. Det som händer då är något som påminner om en utmkroppslig upplevelse, en sådan som de som varit nära döden kan uppleva, men helt tvärtom. Istället för att mitt sinne är uppe och ser ner på min livlösa kropp så är det kroppen som vaknar medans mitt sinne ligger kvar där som en manlig fotbollsspelare efter en fjäderlätt beröring i straffområdet. Jag stirrar tomt framför mig, oförstående, och börjar så småningom göra ett halvhjärtat försök att pricka Egons mun med flaskan. I ett skede tog jag bort nappen från nappflaskan och var nära att hälla mjölken över hans ansikte, vilket säkert skulle ha gjort succé. Flera gånger stirrade jag bara tillbaka på Linn när hon väckte mig, innan jag vände på mig och somnade om. På engelska säger man att man stirrar som en hjort i en ankommande bils strålkastare, och det är en passande liknelse. Jag, med hjortens tomma blick och oförmåga att förstå vad som händer och Linn, efter några upprepningar av den här processen, med bilens mordiska intentioner.

Jag hoppas att mitt undermedvetna skärper sig snart, för just nu lever den upp till hypen. Om den inte gör det är jag rädd att min och Linns nattliga återförening blir som Napoleon på St Helena.

Olycklig och kort...

 

IMG 20170306 2

tisdag 28 februari 2017 - 21:48

Att göra det ogörliga

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att bara kunna ha en programpunkt per dag för att inte förlora greppet totalt. Det är ett av de mest definierande karaktärsdragen hos varje nybliven småbarnsförälder. En orubblig tes. En global maxim. Det är som att försöka hetsa Ernst Kirschteiger till ett knivslagsmål. Lönlöst.

Hur gör man då en dag som denna, när det vankas läkarkontroll klockan 12 och träff med mammagruppen kl 13? Kanske man bara kan skippa mammagruppen? Men nej, det har vi testat förr. Mammagruppen är veckans höjdpunkt för Egon och den skippar man inte bara sådär. Jag känner igen besvikelse när jag ser den, om så på en 8-månaders bebis. Den bistra uppsynen, den nedåtvända munnen och ögonen som säger “jag är inte arg pappa, bara besviken”. Dessutom är möjligheten att få dricka kaffe och prata av sig inte något som en hemmaförälder med ens en gnutta självbevarelsedrift tackar nej till. Alla behöver en mammagrupp, mammagruppen tar vi inte bort.

Så vi blev liksom tvungna att försöka hinna med båda. Som alltid, när jag är lite stressad, packade jag om skötväskan tre gånger för att försäkra mig om att allt av betydelse fanns med. Sen när jag var klar och hade någon minut att döda innan avfärd drack jag en hel liter apelsinjuice på tom mage. Det var ett impulsivt drag, det medger jag, som hade långtgående konsekvenser. Å ena sidan kan man ge ett lätt rubbat intryck när man är trött, stressad och hög på socker. Å andra sidan finns det inget som så effektivt hjälper en att prioritera som att vara riktigt riktigt kissnödig. Man får ta det onda med det goda.

Hos doktorn bestod programmet av avklädning, skrik, påklädning, skrik i en halvtimme, varvat med spontana dadaistiska pantomim-föreställningar från min sida för att distrahera Egon från det faktum att en vilt främmande kvinna hade stoppat in en grunka i hans öra. Sen påklädning igen och in i bilen, fortfarande kissnödig eftersom ingen av hälsovårdscentralens väntrums tre toaletter tillåter män (hallooo!). In på nöd-toa till biblioteket (hurra för statligt finansierad kultur). In i bilen och iväg till mammagruppen. Försökte få mat i ungen som förstås vägrar då han känner av pappas post-stress. Drack en kaffe, åt en bulle och tog det lugnt en stund. In i bilen, åt upp ungens ratade mat till lunch. Hemma, ut med jycken, på med mat innan frun kom hem. Ding ding ding. Hemmapappan vs världen: 1-0 på håret.

Det var totalt värt det. För en fastlagsbulle och själavård. För lite variation i vardagen. För en försäkran av en läkare att allt är okej.

Och den försäkran får man i den poetiska strof som bara en läkare kan komma på. Det är som balsam för en föräldrasjäl när man får tillbaka sitt barn med utlåtandet som man längtat efter, som ska summera ens barns framgångar tillsammans med ens egna prestationer som förälder, och får höra de magiska orden:

“Inget speciellt”

tisdag 14 februari 2017 - 22:01

Taggad till tusen

Livet som hemmapappa har många fördelar. Man får se lill-ungen vakna varje dag och se hur han, likt sin far, stirrar ut i tomma luften och helst vill sitta tyst en stund innan han är redo att interagera med den yttre världen. Man lär sig se hans små egenheter och framhållningssätt som utvecklas vartefter; som den där minen han har när man lägger en ny leksak framför honom och han tar itu med den som en äldre herreman tar itu med något han hade tänkt göra men tillfälligt glömt bort. Han rätar upp sig och lägger på en min som tycks säga “Ja just det, det var ju det jag höll på med”.

Men en av de absolut bästa sakerna med att vara hemmapappa är att man får uppleva livet som klassisk hemmafru, helt befriad från sexism och förtryck. Att se livet som en kvinna på 50-talet såg det, med vetskapen om att ingen anser att din hjärna är mindre eller att din främsta uppgift är att tjäna din fru, är en ynnest som är få förunnad.

Ibland roar jag mig med att räkna hur många hemmafrupoäng jag kan få ihop på en dag. Att ha maten klar när Linn kommer hem ger 10 poäng. Att stryka kläder ger 20 poäng. Att få på sig strumpbyxorna utan att få hål på dem ger 30*. Ni fattar galoppen.

Eftersom att det idag är alla hjärtans dag var jag taggad till tusen, då jag såg ett ypperligt tillfälle att slå mitt rekord.

Vanligtvis brukar alla hjärtans dag bli lite som midsommar och nyår. Man tänker sig att det ska bli något storstilat – varma tallrikar och vikta servetter – men när det kommer till kritan så orkar man inte riktigt med. Det är lite som att få till stånd ett kafébesök med en vän man träffar för sällan, eller varför inte en trafikreform i vår nuvarande regering. Idén kommer lätt nog, men genomförandet är det värre med. Även om jag i teorin ser mig själv som en ganska så romantisk man så tycks jag inte komma mig för att göra något på just denhär dagen i februari varje år.

Men, eftersom jag nu är klassisk hemmafru så är det ju Linn, som är den byxbärande parten, som ska ha hand om presenterna. Jag ska bara laga mat och se vacker ut så kommer poängen bara att rasa in. Det hade jag åtminstone tänkt mig...

Trots förutsättningarna så började dagen ganska dåligt. Jag klagade på att jag var trött (minus 10 poäng) och sedan for jag t.o.m. iväg och arbetade i någon timme (minus 100 poäng). Sedan tog jag igen lite med att prata i telefon (5 poäng) och umgås med min mamma och syster (30 poäng). Sen började poängerna rasa in när Linn ringde och sa att hon blir lite sen från jobbet (100 poäng) men undrade om jag kunde lägga på kaffet tills hon kommer hem (10 poäng). När sedan Linn kom hem till varm, hemlagad mat (10 poäng) med blommor och choklad (50 poäng) så var rekordet inom räckhåll.

Om jag bara löper linan ut och utför mina äktenskapliga plikter så är det i princip klappat och klart...eller?

 

*om man ändå får hål på dem kan man ändå få 30 poäng om man kan tricket att lappa dem med hårspray

måndag 30 januari 2017 - 19:42

Inget filter i världen

Måndag är en dag som inte lämpar sig särskilt bra för inspirationella blogg-inlägg, men jag tänkte försöka ändå.

Att hålla en småbarnsfamilj vid god vigör är lite som att springa ett stafettlopp. Inte bara det att man blir svettig och utför någonting som bara ett fåtal anser vara en riktigt sport, utan det att alla måste springa sin sträcka för att få dagen att gå ihop. Ingen orkar hela dagen, så därför är det tillåtet att ge över stafettpinnen till någon annan när mjölksyran börjar bli outhärdlig. Att ensamstående föräldrar inte spricker i sömmarna kan jag bara förundrat lyfta på hatten åt.

Exempelvis blir det ofta så att Linn får ta en sträcka när hon kommer hem från arbetet. Så pass mycket hemmapappa har jag blivit att jag är bombsäker på att Linn inte gör någonting annat än att dricka kaffe och klistra post-it lappar på jobbet. Hon kan gott stiga till och ta ett skift när hon kommer hem, den lata buffeln.

Men så händer det ibland att det blir en sådan dag som idag, då ingen av oss egentligen skulle orka med hela den här barn-grejen. Egon har ont i tänderna och behöver ständig uppmärksamhet och aktivering för att inte bli alltför tjurig. Linn har haft en tyngre dag på jobbet, vilket märks i hennes kisande ögon som skriker huvudvärk. Jag har sovit dåligt och tappert försökt underhålla en missnöjd bebis hela dagen. Churchill är till synes helt befriad från pliktkänsla och dygd där han ligger på golvet som en strandad knölval.

Vi är alla ungefär lika balanserade och tjänstvilliga som operadivor i hungerstrejk.

Jag och Linn passade på att ta en eftermiddagskaffe så länge som Egon var upptagen med ett par tofflor. Vi satt båda ungefär en meter från fjärrkontrollen och glodde på ett meningslöst program på TLC (kanalen dit alla hjärnceller går för att dö). Efter ungefär tio minuter märker jag att vi ser på exakt samma program som igår, och upplyser Linn om detta för att hon skulle byta kanal. Linn – hellre än att åla sig en meter till höger till fjärrkontrollen – väljer att försöka köpa tid med sådana argument som “vi väntar och ser lite, kanske de gör det här i varje program”.

Det här är en del av föräldraskapet som är svår att paketera i ett se-vad-lycklig-jag-är inlägg på facebook. Man kan putsa bort spyfläckar och påsar under ögonen från ett foto, men inget instagram-filter i världen kan dölja den där blicken som man kan se hos en förälder som är en legobit under foten från att bryta ihop.

Jag blir besvärad av det här ibland. Vi lever i en tid där man hela tiden ska leva livet till max. Alla dagar ska något stort upplevas och något revolutionärt genomföras. Detta ska sedan skrivas om, fotograferas och spridas för allmän betraktelse. Nytt år nytt du. Ny dag nya möjligheter. Hur blir det de här dagarna när man inte orkar annat än hanka sig fram, när man hellre skulle köra in en grankotte i ändan än gå ut och uppleva någonting alls. Lever jag livet fel på något sätt? Är jag inte lycklig nu?

Lycka är inget som man gör varje dag. Lycka är något som arbetar i betydligt längre tidscykler än så. Om upprymdhet eller bubblande glädje är som vädret – vilket kan variera från dag till dag – så är lycka som klimatet. Det påverkas inte av vädrets dagliga krängningar utan av faktorer som verkar på längre sikt.

Ibland måste även den lyckligaste personen bara sucka djupt, dra upp snoret i näsan och lunka fram tills det blir läggdags.

Det är helt okej.

tisdag 24 januari 2017 - 21:47

Hemmalivets bieffekter

Redan innan jag blev pappaledig oroade jag mig lite för att bli yrkesskadad av att vara hemmaförälder. Det är inte det att jag på något sätt stör mig på hur hemmaföräldrar är. Inte alls. Det är snarare det att jag är en ytterst lättpåverkad person, och jag har blivit miljöskadad på alla andra jobb jag har haft.

Till exempel; när jag var simlärare kunde jag plötsligt inte vistas i närheten av någon form av badinrättning utan att räkna alla i vattnet om och om igen för att försäkra mig om att alla som hoppade i också kom upp. Det kan tyckas oskyldigt nog, men folk kan få fel bild av någon som ihärdigt tittar på badande barn. Så om du, kära läsare, någon gång känt dig manad att åka hem från simstranden i förtid för att det satt en maniskt stirrade skäggig man vid vattenbrynet ber jag om ursäkt.

När jag jobbade på lager började jag entusiastiskt prata med (eller snarare på) Linn om gaffeltruckar och skyddshandskar. Senast när vi tog bilen till Nykarleby pratade jag hela vägen från Nyko Frys till centrum om trucken som stod vid deras lastningsområde, dess egenskaper och drivmedel. Förutom att jag lade till mer aparta intressen så började jag också svära. Inte bara det, jag svor så att även den mest barkade av borstbindare skulle bryta sin borste i bitar om han hörde mig. Till exempel släppte jag en gång en kommentar här hemma som jag för allas välbefinnande inte tänker upprepa ordagrant här, men vars andemening är ungefär att man “går planlöst omkring som får utan genitalier”. Både jag och Linn blev naturligtvis chockade. “Vad säger du?” frågade hon, och jag ursäktade mig och sa att det bara slank ut. Några sekunder senare gick chocken över i förundran, och Linn ställde den uppenbara frågan “varför just får utan genitalier?”. Jag blev tvungen att bekänna min totala okunnighet gällande hur partåiga hovdjurs sexuella hälsa påverkar deras relativa sinnestillstånd. Det är bara något man brukar säga på jobbet.

Nu har jag redan börjat märka vissa bieffekter av hemmaföräldraskapet hos mig själv. Först och främst har min tidsplanering blivit skrämmande likt en pensionärs. Jag har börjat räkna saker som att laga kaffe, ta en promenad eller bädda sängen som regelriktiga programpunkter som måste planeras in och genomföras med precision och andakt. Jag kan heller inte göra två saker på samma dag. Om jag ska handla mjölk en dag kan jag omöjligt hälsa på min syster. Det går bara inte.

Mina sociala färdigheter har också blivit kraftigt påverkade. Tidigare blev jag väldigt obekväm ifall jag fick ögonkontakt med en främling på stan. Nu är min första instinkt plötsligt att göra en kul grimas eller gömma ansiktet bakom händerna för att sedan titta fram och säga “bululululululul!”. Jag har också börjat reagera annorlunda på en annan människas sorg. Om någon berättar något ledsamt åt mig får jag anstränga mig för att inte direkt försöka få personen på bättre humör. Det finns det, i och för sig, många som gör, och många uppskattar också att bli uppmuntrade istället för att få sympati. Däremot är det få som – efter att ha lättat sitt hjärta för att få sympati och tröst – uppskattar att man med ett ansträngt leende ser dem rakt i ögonen och sakta men bestämt börja sjunga “aramsamsa aramsamsa”.

 

Jag har inte ens varit hemma i en hel månad ännu.

 

Det bådar inte gott.

torsdag 19 januari 2017 - 22:49

Det är f*n ett hål här!

Egon föll i backen idag.

Han hade fått för sig att 03:40 är en lika bra tid som någon annan att stiga upp och ha lite kalas. Jag förhalade situationen och försökte – med halvslutna ögon och ett helslutet sinne – paja (ok det heter smeka på standardsvenska men jag kan inte förmå mig att använda det ordet. Jag är inte Tomas Ledin) honom på magen i spjälsängen för att få honom att somna om. När han för tredje gången, med imponerande vighet och kreativitet, kilat fast sina ben mellan spjälorna så att jag blev tvungen att trassla upp honom gav jag upp och lade honom bredvid mig i sängen. Efter lite lugnande aktiviteter fick jag honom så pass trött att han somnade om. Pappa följde hans exempel och somnade han också. Det nästa som jag minns är en duns och ett tjut.

Jag brukar småskratta lite åt föräldrar som hetsar upp sig över skrapsår och bulor. Som en pojke som höll på med sport som liten – och vars släkt har en olycklig kombination av manisk tävlingsmentalitet och en fascination för leken British Bulldog – har jag alltid sett småskador som en naturlig del av barndomen. Jag brukar föreställa mig att jag, när dagen kommer och mitt barn gör sig illa, skulle behålla lugnet, ge en tröstande klapp på ryggen och säga något självklart men ändå vist som “sånt händer”.

Jo tjena…

När Egon slog i backen slog jag knut på mina underbyxor. Jag uppvisade samma lugn och sinnesnärvaro som en rabiessmittad järv i parningstid. Jag plockade genast upp lillen och undersökte hans huvud efter skador. Jag förde fingrarna över hans fontanell och fick panik. “Det är fan ett hål här!”. “Han kommer DÖÖÖ!”.

Som tur är kom Linn inrusande just då. Jag vet inte om det är för att jag är mellanbarn, men jag har en enormt stak instinkt att kompensera för andras emotionella tillstånd. Stackars Linn, som är den mest empatiska person jag någonsin träffat, vaknade av en duns och får se en gråtande bebis och en panikslagen man. Hon blev grå i ansiktet och började genast må illa. Det bragde mig i fattning såpass att jag kunde börja prata lugnande mantran som “det gick bra” om och om igen. Att säga att det var mest för Egons skull skulle vara attt tänja på sanningen.

Som tur är har vi en låg säng och Egon kom undan med blotta förskräckelsen och en liten bula i pannan. Värre är det med hans föräldrar. Till dagens konkreta åtgärder hör att göra sig av med skötbordet helt och hållet, skruva fast matstolen i bordet samt återinföra babynestet som han inte aktivt använt sedan han var 3 månader. Dessutom är min sökhistorik full av sökningar som “babyproofing”, “kan man binda fast ungen i sängen?” och “var kan man få hemleverans på 3 ton skumgummi och en hjälm?”.

Blir man någonsin van med det här?

IMG 20170119 2

Nu har vi kanske gått lite väl långt med säkerheten ikväll, men trilla ur ska han då inte göra!

måndag 9 januari 2017 - 20:20

Saker jag lärt (del 1)

“Ingen hinner göra alla misstag själv”

Det brukade min pappa säga åt mig när vi satt vid köksbordet och jag – som den väna och behagliga tonårspojke jag var – raljerade mot historieboken framför mig. Och så är det ju. Vi lär oss av varandra. Man sparar otroligt mycket tid, besvär och penibla situationer om man tar sig tid att nu och då att studera de misstag som folk runtomkring sig, med beundransvärd regelbundenhet, bjuder på. Även jag har, vid mer och mindre väl valda tillfällen, bidragit till denna kunskapskälla.

Exempelvis finns det någonstans på internet en video av mig där jag ger mig in i ett dance-off med en annan man vid ett universitet i USA. Med en oväntad men effektiv kombination av riverdance och rörelser som endast kan beskrivas som “sexuellt hotfulla” gick jag därifrån som vinnare. En vinst som gav mig ett presentkort på 25 dollar för vilket jag kunde köpa antingen 6 linjaler och en pennvässare eller en halv antologi med Edgar Allan Poes mindre kända verk. En vinst i och för sig, men folk såg ju den där videon. Min farmor såg den. På grund av mina handlingar sitter det antagligen fortfarande en liten grupp människor i Jakobstads församlingscenter och ber för mig.

Av det må ni dra de lärdomar ni kan. Poängen är att vi kan hjälpa varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter. Både de saker som vi gjort bra och saker som blivit mindre lyckade. För det här ändamålet tänker jag med jämna mellanrum dela med mig av sånt som jag lär mig som hemmapappa, för att ge lite tips åt andra föräldrar och hjälpa dem undvika de fallgropar som jag redan undersökt.

Således, del 1 av Saker jag lärt

1. Den som kontrollerar skötväskan kontrollerar världen.
Om du packar skötväskan så är det du som är enväldig härskare över familjens kommande och farande. Vill du stanna hos farmor och farfar under matningen men inte sovturen? Packa Piltti men ingen baby-monitor. Vill du hem så snabbt som möjligt? Packa bara gammal mjölk och smutsiga kläder. Tar din partner ungen till sina föräldrar och du vill ha lite egen tid? Packa all mat ni har, plånboken och kläder upp till 1 ½ års ålder.

2. Lär dig att älska Babblarna.
Du kanske tycker de är irriterande i början, men innan du vet ordet av är de dina enda vänner. Du kommer se dem när du sover. Du kommer höra sången när alla andra ljud gett vika. Du kommer att börja se subtila skillnader i deras personligheter och få en personlig favorit (team Bo-bo hela vägen). Vänj dig med tanken.

3. Ditt barn kommer inte imponeras av din pretentiösa bokhylla.
Du kan försöka hur mycket du vill, men H.C. Andersen eller Lille prinsen har inte en chans mot en bok om en traktor som heter Billy, med en högtalare som spelar “we are all the winners” när du trycker på tutan.

4. Vissa kläder tvättas bäst för hand.
Jag säger inte att jag satte Linns Odd Molly tröja i tvättmaskinen, men det kan jag avslöja att vi har den dyraste grytlappen på norra halvklotet.

HemmaPappan 09.2

söndag 8 januari 2017 - 18:28

Hybris

Jag skall börja med att bekänna att det här inlägget har varit hemskt svårt att få ihop. Under den här första veckan som jag har bloggat har flera personer sagt så fina saker åt mig här på bloggen, på facebook och ansikte mot ansikte. De svar jag har gett har varit bleka och beklagligt inadekvata som respons. Ni kan inte förstå hur glad jag blir när jag ser att flera människor läser bloggen, hittar något de känner igen sig i och kanske till och med tar sig tiden att skriva en liten rad i kommentarerna. Det är överväldigande, och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er - tusen tack!

En sansad och resonabel Sebben skulle ta den positiva kritiken till sitt hjärta, le inombord och fortsätta i samma stil. Om ni hittar en sådan Sebben kan ni ju be honom ringa mig, för jag vet fanken inte hur han gör. Redan när jag såg att över 1000 människor hade besökt bloggen tappade jag fattningen totalt. Jag kände mig som världens deal. Oraklet i Kivilös. Påven av Pampas.

Idag blev jag upplyst om att Linn Jung nämnt min blogg i ett inlägg och jag LACKADE UR fullständigt. Jag försökte skriva ett inlägg men jag kunde inte. Jag viker mig under pressen. Jag vill skriva något revolutionerande, men var ska jag ens börja? Det är söndag, och det mest revolutionerande jag har gjort idag är att vrida ner golvvärmen i arbetsrummet. Yolo liksom. Jag började på sex olika inlägg som alla ratades efter en stund. Jag vandrar runt och driver min familj till vansinne. Det är lite så som jag föreställer mig att det är att spela sällskapsspel med Per Morberg: stökigt och frustrerande för alla inblandade.

Det här händer mig förresten för jämnan, att jag hetsar upp mig och förstorar saker ur all proportion. Jag kan börja tänka på något dumt jag gjort eller sagt och efter en stund är jag övertygad om att alla hatar mig, tänker på mig konstant och har hemliga träffar på olika kaféer i stan där de bara diskuterar vad som är fel med mig. Nej, jag är nog inte alltid en så sansad och resonabel person.

Som tur är har jag en familj runtomkring mig som återförenar mina fötter med jorden. Jag lagar en kaffe, ser på lite TV. Egon leker med sina tår och Churchill ligger och fiser på mattan. Allt är som vanligt. För Linn är jag fortfarande bara hennes något maniska men ändå älskvärda man. För Churchill är jag bara husse, han som släpar honom runt bygd och nejd i alla väder, tid och otid. För Egon är jag fortfarande bara Pappa. Han som alltid bara finns där, som har en bitvänlig näsa, dragvänligt skägg och ett – rent utsagt – oroväckande intresse för bajs. Må så vara, det är okej för mej.

Så nu glömmer vi det här. Alla dagar är inte gjorda för stordåd. Jag går och tar en dusch så gör vi det här på nytt en annan dag, förhoppningsvis snart.

Over and out.