Vi måste prata om Gud

fredag 3 mars 2017 - 20:36 | 14 Kommentarer

Jag vill börja det här inlägget med en liten varning åt alla mina läsare utanför Österbotten. Det här inlägget behandlar ämnet religion. De flesta vet att Pampas generellt sett är mer religiöst och, framför allt, konservativt än landet i stort. En del saker som kommer upp i det här inlägget kan verka extremt konstiga för någon som inte kommit i kontakt med religiösa rörelser på nära håll och det är möjligt att det kommer att bekräfta en del stereotyper som många har om Österbottningar. Min berättelse är inte indikativ för gemene pampes vardagliga liv. Jag skulle således önska att ingen bildar eller befäster stereotyper om österbottningar på grund av mig. Jag vill också understryka att det här är mina personliga tankar och upplevelser, de inblandade kan ha haft andra intentioner och har inte möjlighet att försvara sig här.

Jag har ett tudelat förhållande till religion, speciellt kristendomen. Å ena sidan tror jag själv på Gud, på sätt och vis. Jag tycker att religion kan vara något väldigt fint. Religion kan ge inspiration till att bli en bättre människa samt ge hopp om att döden inte nödvändigtvis innebär att vi aldrig kommer att ses igen. Den kan också ge människor något att samlas kring. När jag och Linn var på utbyte i USA hände det fler än en gång att jag med lite avund såg på när våra muslimska kamrater gick iväg för att fira en religiös högtid. Egyptier, marockaner, saudi araber, afghaner, pakistanier och palestinier tillsammans i en gemenskap som inte såg ut som något som vi utanför fick uppleva.

Å andra sidan finns det få saker som gör mig så arg som vissa religiösa människor. De som sitter på sina höga hästar och predikar om vad var man och kvinna ska göra. De vars sätt att vara, till exempel kristen, är det enda rätta. De som menar att äktenskapet inte ska vara tillgängligt för alla. De som stänger ögonen mot vetenskapen för att dess resultat inte passar dem. De som säger att de älskar alla människor och aldrig skulle se sig själva som bättre än någon annan, men är helt bekväm med vetskapen om att en stor procent av befolkningen lever på ett sätt som enligt dem kommer leda till en permanent och välförtjänt sejour i det brinnande gehenna.

Det är ilska så som så många känner ilska inför orättvisa och fördömande. Det är tyvärr också en märklig form av fördröjt självhat.

För en gång i tiden var jag sådan.

Jag var 13 år när jag blev aktivt religiös. I början gick allting bra. De ledare som jag kom i kontakt med var avslappnade, “vanliga” lutheraner som höll budskapet enkelt och uppmuntrande. Det var mest musik, ping-pong och lustiga sketcher. Det var Gud älskar alla och den Gyllene Regeln. Under alla läger och övernattningar har jag sjungit mycket, skrattat ännu mera och klätt ut mig till kvinna för ett eller annat lustigt upptåg så ofta att jag blev proffs på spännet i BH:n, som jag annars förstått brukar vara ett mysterium för många män. Jag träffade merparten av de bästa vänner jag någonsin haft, och många av mina finaste minnen kommer från den tiden.

I alla andra sammanhang var jag den där killen som drev runt och pratade med alla, men som inte egentligen hörde hemma någonstans. I den religiösa klicken passade jag in. Jag kände mig accepterad.

Det var när jag började frekventera olika diskussionsgrupper som det började bli problematiskt. Plötsligt blev tron någonting komplicerat, något som måste analyseras och redas ut. I början var det spännande och intressant, men lite i taget blev allting mörkare och mörkare. Saker som yoga, viss musik och evolutionsteorin blev plötsligt stora problem, omgivna av någon slags märklig kraft som påverkar människan även om man inte är medveten om den själv. Diskussionen gick över till vem som gör fel, vilka som inte är välkomna och vad som inte är okej. Allt oftare fick jag sitta med ett påklistrat leende medan någon predikade om hur någonting, som jag själv tyckt att var både roligt och harmlöst, var synd. Jag började känna mig dålig och rädd. Hur skulle man kunna hålla reda på allt som var fel och synd?

Så småningom blev ledarna som jag kom i kontakt med mer och mer karismatiska. De var inte längre de där avslappnade, välkomnande personerna. Plötsligt var de män som höll en på tå, som skrattade hjärtligt ena sekunden men plötsligt blev gravallvarliga om man sa något som inte passade in i deras snäva tolkning av sanningen. Plötsligt gick det inte att skämta om vad som helst eller tycka vad som helst. De var den typen av personer som kan sitta och säga “vi är alla syndare, jag också” men aldrig komma på ett konkret exempel på något de själva någonsin gjort fel. Den typen av personer som, efter att jag hade missat några diskussionsmöten, packade hela diskussionsgruppen in i en bil och kom hem till mig på ett harmlöst besök, bara sådär à propos, för att se vad jag gjorde istället. Sen, plötsligt, sitter jag i bänken på ett läger där en predikant står och skriker att den där vanliga, enkla tron som jag hade trivts så bra med inte var tillräcklig för att få tillträde till himlen och att det var på mitt personliga ansvar att rädda mina vänner, min familj och annat löst folk från evig fördömelse. “Om du vill gå ut i världen och göra det här” sa han, “kom fram, men kom inte hit om du inte menar det, för det kommer jag att se”. Jag ställde mig upp och gick fram, precis som alla andra. Vem skulle våga sitta kvar?

Det var först när jag började umgås med Linn som jag började inse hur långt det hade gått. Jag var mottaglig för karismatiskt presenterade dogmer, och extremt känslig för grupptryck. Linn är helt annorlunda. Det är som att hon är immun. Att göra något “bara för att alla andra” är ett befängt koncept i hennes värld. Hon har ett struntprat-filter som inte släpper igenom någonting (att hon överhuvudtaget kan höra något av det jag säger på dagarna är ett mirakel). Vi diskuterade de här sakerna, och jag började förstå att saker och ting inte är svartvita. Man kan tänka olika, och man behöver inte vara så besatt av att ha rätt.

Idag tror jag på en abstrakt gud. Jag är inte helt säker på varför. Det är inte det att jag upplever att världen inte skulle ha kunnat uppkomma av en slump, eller att ett liv utan gud nödvändigtvis skulle vara fattigt och meningslöst. Det är bara en grej som jag gör, som jag mår bra av. Jag försöker inte trycka min tro på någon annan, och jag tror inte att det bara finns en religion som har rätt. Kort sagt, om Mahatma Gandhi inte är välkommen i himlen så är jag villig att spendera evigheten varhelst han hamnar.

Eller ja, egentligen vet jag precis varför jag tror. Jag kan inte tänka mig att jag inte kommer få se Linn, Egon och alla andra igen efter att vi har dött. Egentligen tror jag att det är den primära orsaken. Jag kan inte tänka mig att inte få se dem igen efter livet här på jorden.

Orsaken till att jag har börjat grubbla på de här sakerna igen – och varför jag nu skriver ett inlägg som är både längre och flummigare än en pårökt Conan O'Brien – är Egon. Å ena sidan vill jag gärna uppfostra honom med en tro. En tro som är enkel, tolerant och inkluderande. Förhoppningsvis hittar han också ett sammanhang i de yngre tonåren som är både välkomnande och accepterande. Ett ställe att spendera sina kvällar som inte involverar alkohol och annat som jag som förälder måste gå i cirklar här hemma och oroa mig för. I bästa fall hittar han den varma gemenskapen som jag också hittade.

Men, tänk om han kommer hem och börjar prata om att sluta läsa Harry Potter, för att det är ockult. Tänk om han börjar säga att alla de som tror på andra sätt än honom tror fel. Om han hamnar i sällskap som inte funderar kring och ifrågasätter till exempel homosexualitet, kvinnors roll och slaveri. Jag håller på att läsa bibeln som bäst - igen, och efter drygt 70 sidor har jag redan stött på incest, slaveri, någon som erbjuder sina döttrar till våldtäktssugna män och en märklig episod där någon ser sin far naken på fyllan och villan varpå ett folk blir dömt till evigt slaveri. Det är en märklig bok gott folk.

Eller, om han börjar känna skuld och tro att han inte är tillräcklig, att han är en sämre människa för att han är si eller så eller att han inte förtjänar det bästa.

Sådär som hans far.

Vi tänker uppfostra Egon i tron på att det finns en gud. När han blir äldre får han själv ta ställning, men någon form av barnatro kommer han förhoppningsvis att få av oss. Vi ska försöka uppfostra honom att ha ett kritiskt sinnelag som kan ifrågasätta de karismatiska fraserna som jag själv svalde så enkelt. Vi ska berätta åt honom att folk ser saker och ting på olika sätt och att vi måste ha förståelse för det. Man får tro som man vill, men om någon nedvärderar eller diskriminerar någon annan så är det fel. Om någon utger sig för att ha den enda, obestridliga och enkla sanningen så är det dags att ifrågasätta eller gå därifrån, för det stämmer inte.

Framför allt ska vi försöka inge honom känslan av att det inte är så viktigt att veta exakt hur allting hänger ihop. Att det viktigaste är att vara en god människa. Bara man är snäll, är öppen för att acceptera andra som tänker olika och är beredd att ändra åsikt när man inser att man hade fel så kommer det att bli bra. Det är okej att vara dum, men det är inte okej att vara elak.

 

Och framför allt ska han veta att han alltid är tillräcklig.

Taggar:

Kategorier:

Tankar

14

Kommentarer

  • Kicki

    03.03.2017 21:21 (3 månader sen)

    Så spot on att jag knappt kunde sagt det bättre själv (skämta bara, ja e ju kvinno). Nämen skämtåsido, mycket bra text.

    • Sebastian Holmgård

      04.03.2017 18:03 (3 månader sen)

      Haha, naturligtvis. Tack Kicki :)


  • Lille john

    03.03.2017 21:54 (3 månader sen)

    Äsch då, hade först skrivit ett långt inlägg där jag utvecklade en massa tankar och sånt. Men så försvann det i etern! :( Så jag summerar ihop allting här: "Och framför allt ska han veta att han alltid är tillräcklig." Amen to that, brother!

    • Sebastian Holmgård

      04.03.2017 18:04 (3 månader sen)

      Får ta långa varianten tête à tête nån gång. :)


  • Frank

    03.03.2017 22:56 (3 månader sen)

    Tråkigt att höra om dina negativa upplevelser av olika ledare inom kristenheten. Tråkigt men sant så blir ju Jesus till viss del missrepresenterad på olika sätt, på olika håll, av oss kristna, även av mig. Men det kristna budskapet är ju bl.a. att pga vår själviskhet är vi i behov av en frälsare (Jesus) för att kunna komma till Gud och ha en relation med Honom. Vi är inte perfekta någon av oss och behöver alla nåden från Jesus, och alla är vi välkomna till Honom. Vi borde vara mer upptagna av att söka Honom än strida om olika åsikter hit å dit som splittrar mer än dom bygger upp.

    • Sebastian Holmgård

      04.03.2017 18:04 (3 månader sen)

      Absolut!

      • Mi

        07.03.2017 10:07 (3 månader sen)

        Läser med ledset hjärta om upplevelserna...och jag tror mig minnas vilket läger det var och vem som sade just de orden och jag tänkte: Aldrig mer! Jag hoppas så innerligt att vårt ungdomsarbete är just så avslappnat och gemenskapsskapande idag som du önskar att det var. En enkel tro på Jesus, där också allt det djupt mänskliga ryms in.Allt gott till dig o din familj!!

        • Sebastian Holmgård

          08.03.2017 22:00 (3 månader sen)

          Tack Mi. Du har alltid gjort ett bra arbete. Må du fortsätta länge!


  • Emma

    04.03.2017 09:15 (3 månader sen)

    Så bra inlägg. Har också mött de karismatiska ledarna som med skrämsel istället för kärlek försöker övertala unga att sträva till en personlig relation med Gud. Relationen skulle jag ha velat ha, men skrämsel är absolut sämsta sättet. Skrämsel får snarare folk att dra sig undan och skapa distans. Tänker samma sak när frågan om homosexuella, kvinnopräster och yoga kommer upp. I min faders hus finns många rum, står det visst skrivet och därför tror jag nog att vi alla är välkomna. Jag tror att ni på grund av er medvetenhet kommer förmedla en fin grund för tro och kärleksfullt leverne åt er son.

    • Sebastian Holmgård

      04.03.2017 18:06 (3 månader sen)

      Tack så mycket. Det ska vi försöka :). Och absolut, "finns det hjärterum så finns det stjärterum" (ords 28:7) :P


  • iist

    04.03.2017 10:45 (3 månader sen)

    Tack! Vi delar åsikt, men jag har aldrig kunnat framföra det på det sätt som du gjorde. Mitt i prick! "Det är okej att vara dum, men det är inte okej att vara elak", det är min livsfilosofi! :)

    • Sebastian Holmgård

      04.03.2017 18:07 (3 månader sen)

      Haha absolut. Det och "lämna det bakomflutna före dig" :P


  • Kerstin

    07.03.2017 18:52 (3 månader sen)

    Känner igen mig lite i det du beskriver. Min mormor hörde till en frikyrkoförsamling och hon fickmig att följa med på några möten då jag var barn. Tyckte det var ok i början med sånger som jag gillade. Men en gång/sista gången började predikanten höja rösten och pekade på oss. På mig, tyckte jag. Det blev obehagligt och jag berättade det för pappa. Då sa han:" It ska to ga tiide na meir!" Det gjorde jag inte heller.

    • Sebastian Holmgård

      08.03.2017 22:02 (3 månader sen)

      Jag hoppas att Egon också berättar om han hamnar i något sådant sammanhang. Isåfall hoppas jag att jag ska kunna formulera mig lika koncist som din far :)


Skriv kommentar