tisdag 11 juli 2017 - 16:08

Insändare: Ångest, depression och panik

Många människor har psykisk ohälsa någon gång i livet, det är helt normalt att må dåligt och ändå är det så svårt att förstå när och hur ohälsan tar plats. Jag kan inte berätta för andra hur det kommer kännas att ha panik eller hur det är att vara deprimerad men jag kan berätta hur det är för mig.

Det är svårt att säga vilket som kom först, depressionen eller ångesten. Det jag minns från sju år tillbaka är depressionen, den som aldrig verkade ta slut. Jag blev min depression, jag visste inte om att jag hade en svacka vilket gjorde att jag till slut accepterade att det var såhär jag skulle vara. Depressionen gjorde sitt och efter sex år hade jag ingen aning om hur det var att se livet positivt. Jag visste heller inte att jag lyste med min negativa närvaro. Förstår du? Jag var min depression.

Ångest däremot kändes som en militärsko med stålförstärkning, i ansiktet. Jag visste när ångesten kröp in i mitt huvud, det kändes. Känns fortfarande, min ångest fokuserar inte på en speciell händelse eller sak utan är generell. Den kommer och jag har ännu inte lärt mig hur jag ska hantera den. Jag ligger oftast och tittar tomt i luften och känner hur rastlösheten tar över, hjärtat börjar slå några extra slag, illamående från tårna till hårfästet, slemmiga klumpar i hela luftstrupen. Det är som att ha viljan att göra allt men lusten att dö på samma gång. Ångest.

Panik. Sedan högstadiet har jag haft en problem-mage, diagnosen IBS (irriterad tarm) fick jag i gymnasiet. Jag har en känslig mage och klarar inte av att äta till exempel lök eller starka kryddor. I efterhand vet jag att dessa illamående-attacker som jag fick efter varje måltid inte var min mage som inte tillät maten utan mitt huvud som inte tillät mig att äta. Ätstörningarna var milda, men gjorde att jag levde med panikattacker varje dag i fyra år. Mina panikattacker har ändrats under åren, för tillfället går de hand i hand med min sociala fobi. Att stå i kö, trängas vid bardisken eller att inte veta var närmaste toaletten är. Dessa situationer har varit otroligt jobbiga, min mage gör kullerbyttor och jag svettas på ställen jag inte visste att man kunde svettas på. Jag blir obekväm i min kropp och vill vara hemma i min säng inom den närmsta minuten.

Antingen känner du igen dig i symtomen eller sitter som frågetecken och undrar vad du just läste. Det är okej för mig, min vilja är endast att du som känner att du är ensam om dessa känslor ska få svart på vitt, att det finns andra personer som lever i nutid som handskas med samma problem i sin vardag. 

 

”Skapa sinnesro att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden”

 

Tack till personen som ville dela med sig av sina erfarenheter av ångest, depression och panikattacker. Om du vill dela med dig av din historia så kan du kontakta mig på kadilindman@hotmail.fi. Ha de bra!

torsdag 6 juli 2017 - 11:44

Kan man sammankoppla diagnos med identitet?

Mina huvuddiagnoser är instabil personlighetsstörning (borderline) och bipolär typ två. Den förstnämnda diagnosen fick jag för 1-2 år sedan och den andra fick jag några månader sedan. Jag har även andra diagnoser i bakfickan så som depression och ångest. När de första diagnoserna började droppa in (depression och ångest) kändes det hemskt. Det kändes som om jag blev stämplad i pannan av en läkare som plötsligt gav mig en ny identitet. Jag var längre inte mig själv utan jag var mina diagnoser. Jag fick svårt med att presentera mig för nytt folk eftersom det kändes som om jag hade tappat min identitet till mina nya diagnoser. Det tog inte länge innan jag hamnade i en ond cirkel var humöret bara blev sämre och sämre och till sist kände jag knappt igen mig själv. Min självkänsla var lägre än någonsin förr och min ångest var skyhög. Varför hände det här mig? Varför just jag av alla människor i hela universum? Vad har jag gjort för fel? Detta är bara några av de tankar som snurrade runt i mitt förvirrade huvud.

Även idag kan jag ha svårt med att få en ny diagnos. Min senaste diagnos, det vill säga bipolär, har jag haft väldigt svårt att acceptera. Det är en sjukdom som kräver att man lever ett liv med regelbundna rutiner vilket jag har väldigt svårt med. Trots att jag har haft svårt att acceptera min senaste diagnos har jag blivit mycket bättre på att hantera en diagnostisering. Förr kopplade jag min diagnos till min identitet men det gör jag inte längre; för jag ÄR inte min sjukdom utan det är något jag HAR.

Att få en diagnos kan också vara en stor lättnad för många personer, även för mig. Många kan känna sig väldigt ensliga om sina problem men när de får en diagnos så känner de sig inte så ensamma längre. Ens problem har fått ett namn vilket betyder att det finns fler individer med liknande problem.

Så kan man förknippa en diagnos med en identitet? Enligt mig kan man inte det, man kan ha väldigt svårt att skilja dessa två termer (diagnos och identitet) från varandra i början men det går att träna borta. Ett tankesätt som hjälpt mig är att fundera över saker jag tycker om. T.ex. ”jag tycker inte om katter för att jag är bipolär utan jag tycker om katter för att jag är Kadi”. Samma gäller kläder, ”jag har inte kläder på mig för att jag är bipolär utan jag har kläder på mig för att jag är en människa, en individ, en person”. Förstås påverkas en människas liv när hen får en diagnos, men det påverkar inte identiteten. Därför tycker jag, att man inte kan sammankoppla en individs diagnoser med hens identitet.

måndag 3 juli 2017 - 14:07

Att hamna in på en psykiatrisk avdelning

Avdelningsvård är till för människor som befinner sig i ett ostabilt läge och behöver vård 24 timmar i dygnet. Det är ett säkert system som ska ge patienten en trygghets känsla över att få vara under vård hela tiden. Tyvärr har avdelningsvård ett väldigt negativt rykte, speciellt när det handlar om en psykiatrisk avdelning. Min blogg är till för att slopa stigman kring psykisk ohälsa, så nu ska ni få höra om min historia samt mina upplevelser av avdelningsvård.

19832446 10207643935856964 497488745 n

När jag var 19 år fick jag min första remiss skriven till Roparnäs för att träffa en läkare som skulle utvärdera mitt mående. Jag visste inte mer än så och plötsligt erbjöd han avdelningsvård och jag fick en stor klump i halsen; ”Avdelning??” ”Dit åker ju bara de som är galna” ”Jag är för frisk för det”, detta var bara några av de fördomar jag hade om avdelningsvård. Efter många om och men gick jag med på att bli inskriven. En sjukskötare kom och hämtade mig från polikliniken som låg några hundra meter från avdelningen. Vägen dit kändes som en evighet, jag var så otroligt nervös inför vad som skulle hända. Till min förvåning såg avdelningen jag blev inskriven till väldigt hemtrevlig ut, inte alls som på filmer där väggarna är vita och personalen går med vita rockar. Vårdarna hälsade glatt på mig och de fick mig att känna mig välkommen. Jag fick ett rum som jag delade med en av de andra patienterna. På väggarna fanns det tavlor och vid fönstret gardiner. Mina fördomar försvann ganska fort när jag insåg att detta ställe faktiskt kommer hjälpa mig. Samtidigt som det var nervöst att vara på ett nytt ställe med nya människor så kände jag mig mycket mera trygg där än vad jag gjorde hemma.

Många kanske tror att tiden på en avdelning blir långtråkig. Alla patienter har olika upplevelser om hur tiden spenderas på avdelning, men för mig blev det aldrig långtråkigt. Inte för att jag inte hade något att göra utan för att jag mådde så dåligt. Jag hade inga krafter att göra något mera än att försöka följa programmet. Klockan 8 på morgonen är det frukost och medicin utdelning, sedan efter det följer någon aktivitet, t.ex. avslappning. Efter det här fortsätter dagen med mat vissa tider och med någon aktivitet någon tid, med andra ord inget mer konstigt än så. När jag är inskriven är jag i ett väldigt dåligt skick, vilket leder till att jag har svårt med rutiner, men tack vare hjälp av personal kan jag kämpa mig igenom en dag.

Idag ser jag hur otroligt fel jag hade. Att hamna in på ett sjukhus för sin psykiska ohälsa är som att hamna in på vilket sjukhus som helst. Det är inte något ställe som är till för galningar, alla där är människor precis som alla andra. Tyvärr är okunskapen så pass stor så att människor tror att Roparnäs är hemmet för de galna, och jag dömer ingen, för jag tänkte exakt samma sak innan jag hamnade dit själv. Det är jätteviktigt att komma ihåg att en människas värde inte förminskas bara för att hen lider av psykisk ohälsa och behöver vård. Det är exakt samma sak som om en individ med någon fysisk sjukdom hamnar in på avdelningsvård, båda behöver få hjälp.

Jag vet att det kan vara svårt att försöka förstå sådant som man inte själv upplevt, men för att vi ska kunna slopa stigman kring psykisk ohälsa krävs mer kunskap. Därför valde jag att dela med mig av min historia om hur det var när jag hamnade in på avdelning. För idag är det inget jag skäms över. Och tro mig, det har jag gjort, jag har försökt hålla det hemligt för så många som möjligt men idag ser jag ingen poäng med det. Om jag behöver vård för min sjukdom så är det inget jag ska behöva skämmas över. Jag ska kunna tala om det precis som vem som helst med en fysisk sjukdom talar om sina problem. För det är genom att tala, vi någon gång kan slopa stigman kring att hamna in på en psykiatrisk avdelning.

 

fredag 30 juni 2017 - 11:30

Sanningen om varför jag slutade idrotta

Jag började friidrotta när jag var nio år gammal och föll för idrotten direkt. Som nioåring var jag nöjd med att hålla mig sysselsatt med i princip vad som helst, så det som fick mig att falla för idrotten var nog samhörigheten och gemenskapen som idrotten kom med. Men det tog inte länge innan jag började förstå hur mycket jag tyckte om att utföra själva sporten också. Min favoritgren blev snabbt kast, spjut och kula tyckte jag mest om. Åren gick och mitt kastintresse gick över till tresteg och längd, som sedan blev mina huvudgrenar. Jag har även utfört några mångkamper men intresset var större hos hoppgrenarna. När jag väl hade hittat det område jag gillade mest började jag satsa och träna mera. Något år senare kammade jag hem min första FM medalj i tresteg. Då förstod jag att jag hade talang, mina ben kunde verkligen hoppa bara jag tränade dem tillräckligt – jag sökte in till Vörå Idrottsgymnasium och kom in. Här började allvaret. Jag tränade med hoppgruppen i princip varje dag och njöt så otroligt mycket av både idrotten och idrottslivet jag levde i Vörå. Jag hade äntligen hittat mig själv, jag var längdhopparen Kadi. Jag såg inga gränser för hur högt jag kunde nå och mina mål var höga. Så vad hände? Vart tog idrottaren vägen? Vem är jag idag?

19668404 10207618392978408 333065538 n

Sista perioden i gymnasiet föll jag in i min första depression. Folk omkring mig började fråga varför jag inte kom på träningarna och jag skyllde på motivationsbrist. Inte för att jag inte vågade säga att jag var deprimerad, utan för jag helt ärligt trodde att mitt dåliga humör berodde på motivationsbrist. Med andra ord fick jag inte motivationsbrist för att jag var lat utan för att jag var deprimerad. Jag var så otroligt förvirrad, den glada och spralliga samt fokuserade idrottaren var borta – jag hade förlorat min identitet.

När jag kände mig aningen återhämtad efter depressionen vår studenten nära. Jag försökte återgå till träningen och samhörigheten med de andra idrottarna. Jag hade fortfarande efterdyningar av depressionen så mina höga förväntningar försvann ganska snabbt. Jag trodde att allt skulle gå tillbaka till det normala, att jag skulle kunna träna som vanligt och att glöden skulle finnas kvar. Men det gjorde den inte, den hade slocknat och det gjorde så otroligt ont. Jag fann inte längre någon glädje i att idrotta, jag kände allt för stor press att prestera. Jag blev inkallad till en tv-intervju och gjorde ett desperat försök att tända glöden för idrotten igen. Jag låtsades som att jag var den idrottaren som jag alltid varit och försökte verkligen komma in i mitt gamla tankesätt – men misslyckades. När jag såg intervjun på datorskärmen började jag gråta eftersom jag innerst inne visste att jag inte njöt av idrotten så mycket som intervjun framträdde. Efter detta tog det inte länge innan jag lade mina spikskor på hyllan.

Idag önskar jag att jag hade förstått vad som hände den där sista perioden i gymnasiet, att jag hade vetat att jag var deprimerad så att jag kunde ha gett folk en bättre förklaring till varför jag inte tränade. Mina tränare blev antagligen fundersamma över vad som skedde och jag hade tyvärr ingen förklaring till dem eller någon annan. När jag tänker tillbaka på mitt före detta idrottsliv ser jag glädje, både vid motgångar och framgångar. Jag ser en person som njuter av att träna tillsammans med sina vänner och att bli tränad av sina tränare. Jag är så otroligt glad över att jag hamnade på Karlsplan en dag som nioåring. Att jag fick uppleva en sport som jag älskade. Att det inte gick som planerat har jag haft väldigt svårt att acceptera. Idag skulle jag ju vara på väg till junior-EM eller nått liknande. Men jag är stolt över mig själv, eftersom jag kämpade in i det sista för att hålla glöden levande. Idrotten blev inte det jag idag lever för, men som tur har jag hittat nya intressen samt vänner att leva för, och för att inte glömma, så lever jag för mig själv. 

onsdag 28 juni 2017 - 14:46

Självskadebeteende

Personer som har svårt att hantera svåra känslor kan påbörja ett så kallat självskadebeteende. Det innebär att man försöker lätta på de svåra psykiska känslorna genom att utföra något som framkallar en fysisk smärta. Detta kan till exempel vara att skära sig själv, bränna sig själv eller att medvetet förgifta sig själv. Ett självskadebeteende känns oftast bra för en liten stund, men det försämrar måendet i längden.

Om man lider av instabil personlighetsstörning, vilket jag gör, är självskadebeteende ett väldigt vanligt fenomen. Vi kan ha otroligt svårt med att kontrollera våra känslor så när en negativ känsla uppstår så vill vi bli av med den så fort som möjligt vilket leder till att man skadar sig själv. Trots detta är det väldigt viktigt att komma ihåg att inte dra alla med instabil personlighetsstörning under samma kam eftersom inte alla skadar sig själv.

Ett självskadebeteende kan snabbt utvecklas till ett beroende. När man märker att det lättar att skada sig själv vill man göra det igen och igen och igen. Plötsligt finner man sig i en ond cirkel som man inte kommer ur. Detta kan kännas väldigt jobbigt och man kan börja känna sig värdelös som människa.

Självskadebeteende är tyvärr ännu ett väldigt tabubelagt ämne. De som skadar sig själv anses ofta som ”galna” när de i själva verket bara försöker kontrollera sina känslor. Ingen väljer att börja ett självskadebeteende men när det är som mörkast kan det kännas som om det inte finns någon annan utväg. För att få en inblick i hur en person med ett självskadebeteende tänker följer här under några uttalanden från de som kämpar mot ett självdestruktivt beteende.

 

”Jag har skärt mig själv sedan 2015. Det utvecklades väldigt fort från några få ytliga sår till att jag behövde stygn. När jag skär mig själv känns det för stunden som en stor lättnad men bara några minuter efteråt så får jag ångest igen. Jag vill verkligen slippa detta beroende...”

-          Anonym

 

”Jag började skada mig själv precis efter min 18 års födelsedag. Jag hade hört att någon annan gjorde det så jag ville testa själv, inte hade jag någon aning om att det skulle bli ett beroende. Men ganska snabbt märkte jag att det hjälpte mot ångesten så jag fortsatte att skada mig själv. Idag går mitt självskadebeteende i perioder, jag kan vara veckor utan att skada mig själv och ibland gör jag det varje dag”

-          Anonym

 

”Mitt självskadebeteende började i nittonårsåldern. Jag hamnade ut för en kris i och med en närståendes död och visste inte hur jag skulle hantera sorgen. Redan då var ångest och illamående en del av min vardag och i skolan hade vi pratat om just självskadebeteende. Man kan säga att jag hade en steg-för-stegsbeskrivning på hur jag skulle göra och en garanti på att det skulle kännas bättre för åtminstone en liten stund. Jag provade och jag blev fast. Att ta ut smärtan på kroppen blev ett sätt att synliggöra det som gjorde så ont inuti. Det jag inte hade räknat med var hur snabbt jag skulle komma in i det. Till en början handlade det om ytliga sår men ju mer tiden gick desto djupare skar jag mig. Jag har hittat mig själv på akutmottagningen fler gånger än jag vill medge och när en läkare som sydde mig sa att han ”aldrig sytt så här många stygn tidigare” fick jag en tankeställare. I dag är det flera månader sen jag skadade mig sist och jag försöker aktivt komma ur det. Även om ångesten lättar för en liten, liten stund och man får bekräftelse på att ångesten finns på riktigt så är det ingen långsiktig lösning.”

-          Anonym

 

”När jag var 14 år gammal, det vill säga i en väldigt sårbar period, så skadade jag mig för första gången. Orsaken till varför jag skadade mig själv var på grund av att min bästa vän började flirta med en pojke som jag gillade, och dessutom visste hon om att jag tyckte om honom. Detta gjorde mig oerhört ledsen och besviken. Mina tankar blev väldigt nedvärderande mot mig själv vilket ledde till att jag självskadade. Idag är jag 29 år gammal och jag har aldrig blivit beroende av att skada mig själv utan det måste alltid finnas en tydlig triggande orsak till att jag ska göra något självdestruktivt. Jag gör det aldrig heller nykter utan är alltid kraftigt berusad. Nuförtiden händer det 1-2 gånger per år och det känns allt för mycket eftersom jag vill bli kvitt med det.”

-          Anonym

 

Tack till de personer som ville dela med sig av sin hitsoria om sina självskadebeteenden. Om du lider av ett självskadebeteende så uppmanar jag dig att söka hjälp innan det eskalerar. Och kom ihåg att du aldrig är ensam!

måndag 26 juni 2017 - 14:51

Om att vara bipolär

I detta inlägg kommer jag att berätta om hur det är att vara bipolär. Till min hjälp har jag intervjuat Axel Hanses som levt med bipolär sjukdom sedan 2013. Vad är då bipolär sjukdom för något?

Bipolaritet är en kronisk sjukdom som gör att de drabbade upplever stora växlingar i humöret. Man är antingen manisk/hypomanisk eller deprimerad. Mellan dessa perioder lever de flesta som vanligt. Det finns två olika huvud typer av denna sjukdom, typ ett och typ två. Den största skillnaden mellan dessa typer är att de med typ två inte blir maniska utan endast hypomaniska. Att vara manisk innebär att man känner sig överenergisk, man sover mindre och man kan ha extremt högt självförtroende. När man är hypomanisk så känner man av samma symptom men i en mindre grad. De depressiva perioderna ser ut som en vanlig depression var humöret är lågt och allt känns hopplöst.

Jag kämpar mot bipolär typ två. Jag fick min diagnos för några månader sedan så hela sjukdomen är väldigt ny för mig. Jag har gått igenom en hypomanisk period och ett flertal depressioner. För att få mer perspektiv i detta inlägg valde jag att intervjua en som kämpar mot bipolär typ ett. Då får både jag och ni läsa om en annan sida om bipoläritet som jag aldrig kan berätta. Här under följer 10 frågor med Axel Hanses om hur han upplever sin sjukdom.

15032043 10154723363029803 3194693212578696094 n2

Vem är du?

Mitt namn är Axel Hanses och jag är en 26 år gammal dramainstruktör och låtskrivare. För tillfället deltar jag även som skådespelare i en sommarteater i Korsholm

Vad har du för relation till psykisk ohälsa?

Jag har bipolär sjukdom typ 1 och fick diagnosen 2013.

Lade du märke till din sjukdom före du fick din diagnos?

Det misstänktes före jag fick min diagnos så det kom inte som en chock. Dock så visste jag ändå inte vad som hände när jag blev manisk för första gången – jag gick och väntade på en dålig dag.

När upptäckte du att du var manisk och hur tog det sig i uttryck?

Före min första maniska episod hade jag varit deprimerad i 11 månader. Så när jag sedan en sommar skulle vara lägerledare på ett läger hade jag i början svårt med det sociala. Men en dag frågade en vän av mig om jag kunde spela en av mina låtar, vilket jag gick med på. Under tiden jag spelade min låt så brydde jag mig inte om vad min vän tyckte om låten för att jag själv tyckte så mycket om den. Där efter startade manin. Jag blev överenergisk, fick otroligt bra självförtroende och hade starka impulser. Jag skulle vilja säga att jag levde det tonårsliv jag aldrig fick leva. Jag spelade och sjöng mina låtar på torget, som längst kunde jag stå där från 09-21. Det kändes som om jag äntligen hade hittat mig själv, mitt riktiga jag.

Hur reagera folk omkring dig?

Min familj blev såklart oroliga och försökte få ner mig på jorden vilket provocerade mig. Nytt folk som jag lärde känna från torget märkte ingenting. De tyckte bara att jag var en härlig typ med mycket energi.

Hur fick du hjälp mot manin?

Jag blev skickad till Roparnäs (psykiatriska enheten) för att vara på avdelning en helg för att kolla så att min nya medicinering fungerade. Men den helgen blev till tre månader.

Hur upplever du andra sidan av sjukdomen, det vill säga depressionen?

Jag är tom. Saknar ord och har svårt att prestera i sociala situationer. Det känns som att jag inte har något att vänta av framtiden och att inget spelar någon roll. När folk försöker komma med råd har jag väldigt svårt att ta emot dem.

Hur känns det att vara stabil, det vill säga inte manisk eller deprimerad?

För mig är det svårt att veta när jag är stabil. Jag är oftare deprimerad än manisk så när depressionen väl släpper är det lättare att prata och vara social. Jag får ofta frågor om jag är på väg att bli manisk när jag är stabil, vilket jag inte är. Det är skönt att vara stabil eftersom jag kommer överens med alla. När jag är hypomanisk brukar bara några stanna kvar kring mig, och när jag är manisk försvinner nästan alla.

Äter du medicin, i så fall vilken och hjälper den?

Jo jag äter lito, det vill säga lithium. Den tar bort de extrema topparna av manin men jag har nog ändå humörsvängningar. Om jag inte skulle äta min medicin så skulle det nog märkas, så den hjälper nog.

Hur mår du idag?

Jag är på bättringsvägen. Känner av lite efterdyningar av min senaste depression men annars bra. Med andra ord är jag på väg mot en stabil sommar.

 

Jag vill avsluta med att tacka Axel som ställde upp och berättade sin historia. Om du vill dela med dig av din historia om psykisk ohälsa kan du kontakta mig på kadilindman@hotmail.fi. Hoppas ni fått en ny inblick i hur det kan vara att ha bipolär sjukdom, så hoppas jag ni får en fortsatt bra dag!

onsdag 21 juni 2017 - 13:50

Man kan inte röntga psykisk ohälsa

Har du någon gång skadat dig själv i misstag eller haft någon somatisk smärta? Brutit ett ben? Haft huvudvärk? Ont i magen? De flesta människor, om inte alla, tror jag någon gång upplevt en fysisk smärta. När vi upplever någon smärta i kroppen får vi oftast rätt sorts uppmärksamhet och empati. Folk tröstar dig, tar hand om dig och tycker synd om dig. Men hur är det att uppleva psykisk smärta? Är empatin och trösten likadan?

Tyvärr är skillnaden stor. När jag blir febrig och förkyld får jag ofta en eller flera hälsningar från mina närmaste; ”krya på dig”, ”hoppas det blir bättre snart”.  Men när jag är deprimerad håller de flesta sig på avstånd. Det är synd att okunskapen inom psykisk ohälsa är så pass stor att många individer inte förstår att man gärna tar emot liknande hälsningar när man är inne i en svacka eller övrigt är i ett psykiskt sämre tillstånd. Men man kan inte dra alla under samma kam, det finns också de som visar att de bryr sig oavsett vad.

Om okunskapen är stor hos de utan utbildning, hur är det med de som jobbar inom vården? Hur bemöter de oss? Jag har många erfarenheter jag kan dela med mig av. Det finns vårdare och läkare som har behandlat mig väldigt bra och professionellt. Tyvärr har jag också ett flertal upplevelser av när vården varit felaktig. Jag har bland annat fått höra att jag ska sluta bete mig som ett barn och växa upp, att jag bara söker uppmärksamhet och att jag ska sluta larva mig. Ett sådant här bemötande skulle aldrig förekomma om jag hade ont i huvudet eller hade feber. En läkare skulle aldrig be mig att sluta larva mig om jag hade ont i magen. Det är synd att de som borde förstå en mest kan behandla en så pass dåligt. Det skapar en rädsla för en person med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns bra läkare och skötare, men vi vet också att det finns sådana som saknar kunskap inom ämnet.

Men det har blivit bättre. Om man jämför med hur det var för många år sedan så har vi gått otroligt mycket framåt. Jag har själv ingen erfarenhet av det men jag har hört många historier om hur psykvården kunde se ut förr. Idag behandlas personer mer som personer istället för sin sjukdom.

Det är egentligen det allra viktigaste. Oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk så är vi alla människor. I grund och botten har vi alla känslor, tankar och rädslor och de förtjänar att bemötas med respekt och empati. Det spelar ingen roll om du behöver vård för att benet är brutet eller om du behöver vård för att ångesten blivit övermäktig. Skillnaden är ju egentligen bara att ångesten inte dyker upp på röntgenplåtar och att den inte går att gipsa.

tisdag 20 juni 2017 - 13:26

Nummer ett: andras historier kring psykisk ohälsa

Ni ska nu få läsa om en tjejs historia om hur hennes mående förvandlades till psykisk ohälsa. Om hur mobbning och sexuella övergrepp har ett stark inflytande på vårt mående. Jag sänder ett stort tack till denna fina tjej som valde att dela med sig av sin historia. Det är både modigt och fint!

 

 

Jag var alltid en glad tjej, jag var aldrig blyg för främlingar och hade inte svårt för att göra nya saker. Jag åkte på sommarläger fastän jag inte kände en enda människa som skulle på samma läger. Sakta men säkert förändrades denna sociala flicka till en osäker kvinna som inte kunde lita på någon i sin omgivning. Det här är min historia om hur mitt mående förvandlades till psykisk ohälsa.

I lågstadiet blev jag mobbad för hur jag såg ut, jag var för smal. Kan man bli mobbad för det? Tydligen kan man det. Det jag fick som svar när jag berättade detta åt klassläraren var något i stil med ”Du ska inte bry dig, så här är det i lågstadiet” Hon lärde mig att det är okej att bli nedtrampad och förnedrad. Jag accepterade att min kropp inte var något annat än ett föremål som vem som helst kunde göra vad de ville med. Klä av mig, slå mig, sitt gränsle över mig så att luften i lungorna tar slut. Gör det, för såhär är det att gå i lågstadiet.

När jag började högstadiet var jag tjejen med push-up och urringade tröjor, den som sprang och gjorde sig till för att få uppmärksamhet, och det fick jag. Jag vågar påstå att jag var populär. Jag hade många vänner och kontakter. Det var som om allt som hänt under lågstadietiden var som bortblåst. Jag var fri, ända tills sommarlovet kom efter ett helt år på sjunde klass. Sommaren när allt förändrades.

konfirmstion 071Sjunde klass

 

Jag blev sexuellt utnyttjad som 14 åring av min styvfars bror, och det var ingen som gjorde någonting åt saken fastän jag sökte hjälp. Varken föräldrar eller skolan verkade bry sig om att någon hade förgripit sig på min kropp utan lov. Min kropp är ett föremål.

Efter detta gick mitt mående snabbt neråt utan att jag lade märke till det. Jag bytte helt stil, mitt utseende förändrades från push-up och färgglada toppar till mörka huvtröjor, jag började lyssna på helt annan musik än tidigare och blev som ett helt nytt jag, men ingen reagerade. Jag blev fast för snatteri strax efter övergreppet, jag började skada mig själv på sätt som jag inte ens visste att kunde skada. Mitt tankesätt var allt annat än positivt, och mitt motto i livet var ”hoppas inte så blir du inte besviken sedan när allt går åt helvete.” Hela gymnasietiden gick jag med dessa tankar om att jag var en värdelös människa som inte hade någonting att ge.

korvar 019Åttonde klass

 

Min absoluta botten nådde jag för ett år sedan. Jag hade inte skadat mig själv på länge, jag hade fått jobb inom branschen jag studerade och allt verkade gå bra. Tills den dagen jag inte kunde stiga upp ur sängen. Jag sjukskrev mig från jobbet, för jag kunde inte komma upp. Jag låg i sängen och stirrade i väggen och grät över hur värdelös jag var som inte klarade av den absolut lättaste saken på dagen, att stiga upp. Jag slutade duscha, det var för jobbigt. Jag slutade städa lägenheten som jag tidigare gjort för nöjets skull. Jag slutade leva, jag bara fanns. 

Efter en tid ramlade poletten ned. Jag förstod att en människa inte behöver må såhär, att de finns människor som är glada när de stiger upp ur sängen. Jag tog tag i mig själv och drog mig motvilligt till skolpsykologen, hos henne har jag i skrivandets stund suttit hos i ungefär tjugo timmar. Under dessa otroligt jobbiga timmarna har jag fått diagnoser, medicinering och känslomässiga utbrott.

Ångest, social fobi och fortgående depression är de diagnoser jag har i min ryggsäck. Jag kan inte äta på offentliga platser, jag kan inte gå ut och gå själv. Jag kan inte lova någon att jag kommer göra något med dem eftersom jag inte vet om jag orkar. Det finns dagar när allt är skit och jag önskar att jag inte fanns, men till skillnad från tidigare finns det nu också dagar jag inte hade velat missa.

Snapchat 70237576Idag

 

Jag delar med mig av detta för att andra ska förstå att personer i ens omgivning går igenom saker man inte har en aning om och för att människor förhoppningsvis snart ska inse att psykisk ohälsa inte kan användas som ett negativt begrepp utan istället som ett stöd för förståelse.

söndag 18 juni 2017 - 12:42

Min första depression

Jag började få ångest sista perioden i gymnasiet. Plötsligt vaknade jag på mornarna med en klump i halsen och ett tryck över bröstet. Vardagen blev tyngre eftersom jag blev ytterst känslig för diverse saker som antingen kunde ske eller som jag bara inbillade mig. Det tog inte länge innan jag föll in i min första depression. Jag hade då inga vårdkontakter och visste knappt vad som skedde. Jag förstod inte varför jag var så nedstämd, varför det blev tungt att stiga upp på morgonen och varför inget intresserade mig längre. Ångest och depression går ofta hand i hand, även för mig. Jag har alltid varit den spralliga och glada flickan som är väldigt social av sig. Men min depression ändrade på allt, plötsligt var jag introvert istället för extrovert.

Min nya introverta personlighet skrämde omgivningen. Under gymnasietiden bodde jag på internat eftersom jag gick i Vörå Idrottsgymnasium. Jag hade ett eget rum, ett litet fyrkantigt rum som blev det ställe jag började isolera mig på. Jag gick aldrig ut till vardagsrummet eller köket längre; de platser där idrottarna brukar umgås. När jag gick dit för att äta kände jag blickarna från mina vänner, jag kände hur de viskade bakom min rygg; ”Kolla, hon har kommit ut från sitt rum”. Jag tog inte illa upp, eftersom jag inte brydde mig om något längre. Dessutom kunde det också bara vara mina hjärnspöken som fick mig att tro att de viskade bakom min rygg. Vad gjorde jag då i mitt minimala rum? Jag låg i sängen, stirrade in i väggar, hade ångest och var förvirrad.

Mina första symtom på ångest och depression var med andra ord hemska. Och jag tvivlar inte på att det är bättre eller annorlunda för någon annan. Man har ingen som helst aning om vad som händer och det leder bara till att man känner sig värdelös. Det som jag inte visste då är att man inte är värdelös, utan att man är sjuk. Man behöver hjälp, vård och stöd. I dagens samhälle faller mer och mer människor in i depressioner och tyvärr är det ännu ett tabubelagt ämne som vi inte vill tala om. Men jag tror att det är genom att tala om det vi kan förhindra att individer som drabbas av depressioner inte känner sig så ensamma. För det var ensamhet som jag kände under min första depression. Det kändes som att ingen annan i hela världen kände som jag gjorde. Och det är synd att det var så, för det stämmer ju verkligen inte.

Idag är jag en mycket mer erfaren person. Jag har gått igenom några depressioner till och efter varje har jag lärt mig mera. Orsaken till varför jag blivit deprimerad så mycket är för att jag är bipolär. En sjukdom jag kan ta upp i ett annat inlägg. Nu avslutar jag här, hoppas ni som kämpar genom depressioner vet att ni aldrig är ensamma, ta hand om er!

 

torsdag 15 juni 2017 - 12:17

Det gäller att distrahera sig

Vet ni hur glad jag är över att ha en terapeut som verkligen lyssnar på mig och dessutom kommer med bra råd. Jag går i en så kallad DBT-terapi. Det är en terapiform för individer med instabil personlighetsstörning. Jag fick den diagnosen för några år sedan och bara någon månad efter att jag diagnostiserats fick jag en plats i DBT.  Vi har terapi två gånger i veckan, en gång individuell terapi och en gång gruppterapi. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet och har fått väldigt mycket ut av terapin.

Det är nämligen så att personer med instabil personlighetsstörning har en högre känslomässighet än ”normala” människor. Vi kan ta väldigt illa upp av småsaker eller så är vi euforiska när vi är glada. Förstås ser symptomen olika ut för alla inblandade. Men för att kunna få en diagnos så krävs det att man i alla fall fyller de flesta kriterierna.

Jag har kämpat med instabil personlighetsstörning hela mitt liv men fick som sagt min diagnos för några år sedan. Jag vet faktiskt inte vad som gjorde att jag fått så pass svårt med att kontrollera mina känslor. Många brukar direkt fråga hur min barndom var? Men jag har inget att klaga på.  I DBT, som annars står för dialektisk beteende terapi, övar vi på att få ett liv som är värt att leva. Vi försöker lära oss att hantera våra känslor istället för att hata dem. Många drabbade tar ofta självdestruktivitet som en lösning till sina problem. Men det blir inte alls bättre av det utan bara sämre, mycket sämre.

Den bästa färdigheten som jag lärt mig av terapin är att medvetet distrahera sig. När man har hög ångest blir det lätt så att man lämnar i sängen och bara tänker på hur mycket ångest man har. Det är det sista man ska göra, för saker och ting brukar bara bli värre då, i alla fall för mig. Så det jag gör att distrahera mig. Antingen med att se på tv, måla, gå ut och gå, vara med vänner och så vidare. Med andra ord helt vardagliga saker. Och tro mig eller ej, det hjälper! Att distrahera sig är enligt mig det bästa sättet att bli kvitt med sin ångest.

Så om du har ångest någon kväll, ring en vän, träna eller baka. Gör något du annars tycker om att göra, det brukar oftast hjälpa. Låt inte ångesten paralysera dig, du vinner, det gäller bara att distrahera sig.