onsdag 21 juni 2017 - 13:50

Man kan inte röntga psykisk ohälsa

Har du någon gång skadat dig själv i misstag eller haft någon somatisk smärta? Brutit ett ben? Haft huvudvärk? Ont i magen? De flesta människor, om inte alla, tror jag någon gång upplevt en fysisk smärta. När vi upplever någon smärta i kroppen får vi oftast rätt sorts uppmärksamhet och empati. Folk tröstar dig, tar hand om dig och tycker synd om dig. Men hur är det att uppleva psykisk smärta? Är empatin och trösten likadan?

Tyvärr är skillnaden stor. När jag blir febrig och förkyld får jag ofta en eller flera hälsningar från mina närmaste; ”krya på dig”, ”hoppas det blir bättre snart”.  Men när jag är deprimerad håller de flesta sig på avstånd. Det är synd att okunskapen inom psykisk ohälsa är så pass stor att många individer inte förstår att man gärna tar emot liknande hälsningar när man är inne i en svacka eller övrigt är i ett psykiskt sämre tillstånd. Men man kan inte dra alla under samma kam, det finns också de som visar att de bryr sig oavsett vad.

Om okunskapen är stor hos de utan utbildning, hur är det med de som jobbar inom vården? Hur bemöter de oss? Jag har många erfarenheter jag kan dela med mig av. Det finns vårdare och läkare som har behandlat mig väldigt bra och professionellt. Tyvärr har jag också ett flertal upplevelser av när vården varit felaktig. Jag har bland annat fått höra att jag ska sluta bete mig som ett barn och växa upp, att jag bara söker uppmärksamhet och att jag ska sluta larva mig. Ett sådant här bemötande skulle aldrig förekomma om jag hade ont i huvudet eller hade feber. En läkare skulle aldrig be mig att sluta larva mig om jag hade ont i magen. Det är synd att de som borde förstå en mest kan behandla en så pass dåligt. Det skapar en rädsla för en person med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns bra läkare och skötare, men vi vet också att det finns sådana som saknar kunskap inom ämnet.

Men det har blivit bättre. Om man jämför med hur det var för många år sedan så har vi gått otroligt mycket framåt. Jag har själv ingen erfarenhet av det men jag har hört många historier om hur psykvården kunde se ut förr. Idag behandlas personer mer som personer istället för sin sjukdom.

Det är egentligen det allra viktigaste. Oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk så är vi alla människor. I grund och botten har vi alla känslor, tankar och rädslor och de förtjänar att bemötas med respekt och empati. Det spelar ingen roll om du behöver vård för att benet är brutet eller om du behöver vård för att ångesten blivit övermäktig. Skillnaden är ju egentligen bara att ångesten inte dyker upp på röntgenplåtar och att den inte går att gipsa.

tisdag 20 juni 2017 - 13:26

Nummer ett: andras historier kring psykisk ohälsa

Ni ska nu få läsa om en tjejs historia om hur hennes mående förvandlades till psykisk ohälsa. Om hur mobbning och sexuella övergrepp har ett stark inflytande på vårt mående. Jag sänder ett stort tack till denna fina tjej som valde att dela med sig av sin historia. Det är både modigt och fint!

 

 

Jag var alltid en glad tjej, jag var aldrig blyg för främlingar och hade inte svårt för att göra nya saker. Jag åkte på sommarläger fastän jag inte kände en enda människa som skulle på samma läger. Sakta men säkert förändrades denna sociala flicka till en osäker kvinna som inte kunde lita på någon i sin omgivning. Det här är min historia om hur mitt mående förvandlades till psykisk ohälsa.

I lågstadiet blev jag mobbad för hur jag såg ut, jag var för smal. Kan man bli mobbad för det? Tydligen kan man det. Det jag fick som svar när jag berättade detta åt klassläraren var något i stil med ”Du ska inte bry dig, så här är det i lågstadiet” Hon lärde mig att det är okej att bli nedtrampad och förnedrad. Jag accepterade att min kropp inte var något annat än ett föremål som vem som helst kunde göra vad de ville med. Klä av mig, slå mig, sitt gränsle över mig så att luften i lungorna tar slut. Gör det, för såhär är det att gå i lågstadiet.

När jag började högstadiet var jag tjejen med push-up och urringade tröjor, den som sprang och gjorde sig till för att få uppmärksamhet, och det fick jag. Jag vågar påstå att jag var populär. Jag hade många vänner och kontakter. Det var som om allt som hänt under lågstadietiden var som bortblåst. Jag var fri, ända tills sommarlovet kom efter ett helt år på sjunde klass. Sommaren när allt förändrades.

konfirmstion 071Sjunde klass

 

Jag blev sexuellt utnyttjad som 14 åring av min styvfars bror, och det var ingen som gjorde någonting åt saken fastän jag sökte hjälp. Varken föräldrar eller skolan verkade bry sig om att någon hade förgripit sig på min kropp utan lov. Min kropp är ett föremål.

Efter detta gick mitt mående snabbt neråt utan att jag lade märke till det. Jag bytte helt stil, mitt utseende förändrades från push-up och färgglada toppar till mörka huvtröjor, jag började lyssna på helt annan musik än tidigare och blev som ett helt nytt jag, men ingen reagerade. Jag blev fast för snatteri strax efter övergreppet, jag började skada mig själv på sätt som jag inte ens visste att kunde skada. Mitt tankesätt var allt annat än positivt, och mitt motto i livet var ”hoppas inte så blir du inte besviken sedan när allt går åt helvete.” Hela gymnasietiden gick jag med dessa tankar om att jag var en värdelös människa som inte hade någonting att ge.

korvar 019Åttonde klass

 

Min absoluta botten nådde jag för ett år sedan. Jag hade inte skadat mig själv på länge, jag hade fått jobb inom branschen jag studerade och allt verkade gå bra. Tills den dagen jag inte kunde stiga upp ur sängen. Jag sjukskrev mig från jobbet, för jag kunde inte komma upp. Jag låg i sängen och stirrade i väggen och grät över hur värdelös jag var som inte klarade av den absolut lättaste saken på dagen, att stiga upp. Jag slutade duscha, det var för jobbigt. Jag slutade städa lägenheten som jag tidigare gjort för nöjets skull. Jag slutade leva, jag bara fanns. 

Efter en tid ramlade poletten ned. Jag förstod att en människa inte behöver må såhär, att de finns människor som är glada när de stiger upp ur sängen. Jag tog tag i mig själv och drog mig motvilligt till skolpsykologen, hos henne har jag i skrivandets stund suttit hos i ungefär tjugo timmar. Under dessa otroligt jobbiga timmarna har jag fått diagnoser, medicinering och känslomässiga utbrott.

Ångest, social fobi och fortgående depression är de diagnoser jag har i min ryggsäck. Jag kan inte äta på offentliga platser, jag kan inte gå ut och gå själv. Jag kan inte lova någon att jag kommer göra något med dem eftersom jag inte vet om jag orkar. Det finns dagar när allt är skit och jag önskar att jag inte fanns, men till skillnad från tidigare finns det nu också dagar jag inte hade velat missa.

Snapchat 70237576Idag

 

Jag delar med mig av detta för att andra ska förstå att personer i ens omgivning går igenom saker man inte har en aning om och för att människor förhoppningsvis snart ska inse att psykisk ohälsa inte kan användas som ett negativt begrepp utan istället som ett stöd för förståelse.

söndag 18 juni 2017 - 12:42

Min första depression

Jag började få ångest sista perioden i gymnasiet. Plötsligt vaknade jag på mornarna med en klump i halsen och ett tryck över bröstet. Vardagen blev tyngre eftersom jag blev ytterst känslig för diverse saker som antingen kunde ske eller som jag bara inbillade mig. Det tog inte länge innan jag föll in i min första depression. Jag hade då inga vårdkontakter och visste knappt vad som skedde. Jag förstod inte varför jag var så nedstämd, varför det blev tungt att stiga upp på morgonen och varför inget intresserade mig längre. Ångest och depression går ofta hand i hand, även för mig. Jag har alltid varit den spralliga och glada flickan som är väldigt social av sig. Men min depression ändrade på allt, plötsligt var jag introvert istället för extrovert.

Min nya introverta personlighet skrämde omgivningen. Under gymnasietiden bodde jag på internat eftersom jag gick i Vörå Idrottsgymnasium. Jag hade ett eget rum, ett litet fyrkantigt rum som blev det ställe jag började isolera mig på. Jag gick aldrig ut till vardagsrummet eller köket längre; de platser där idrottarna brukar umgås. När jag gick dit för att äta kände jag blickarna från mina vänner, jag kände hur de viskade bakom min rygg; ”Kolla, hon har kommit ut från sitt rum”. Jag tog inte illa upp, eftersom jag inte brydde mig om något längre. Dessutom kunde det också bara vara mina hjärnspöken som fick mig att tro att de viskade bakom min rygg. Vad gjorde jag då i mitt minimala rum? Jag låg i sängen, stirrade in i väggar, hade ångest och var förvirrad.

Mina första symtom på ångest och depression var med andra ord hemska. Och jag tvivlar inte på att det är bättre eller annorlunda för någon annan. Man har ingen som helst aning om vad som händer och det leder bara till att man känner sig värdelös. Det som jag inte visste då är att man inte är värdelös, utan att man är sjuk. Man behöver hjälp, vård och stöd. I dagens samhälle faller mer och mer människor in i depressioner och tyvärr är det ännu ett tabubelagt ämne som vi inte vill tala om. Men jag tror att det är genom att tala om det vi kan förhindra att individer som drabbas av depressioner inte känner sig så ensamma. För det var ensamhet som jag kände under min första depression. Det kändes som att ingen annan i hela världen kände som jag gjorde. Och det är synd att det var så, för det stämmer ju verkligen inte.

Idag är jag en mycket mer erfaren person. Jag har gått igenom några depressioner till och efter varje har jag lärt mig mera. Orsaken till varför jag blivit deprimerad så mycket är för att jag är bipolär. En sjukdom jag kan ta upp i ett annat inlägg. Nu avslutar jag här, hoppas ni som kämpar genom depressioner vet att ni aldrig är ensamma, ta hand om er!

 

torsdag 15 juni 2017 - 12:17

Det gäller att distrahera sig

Vet ni hur glad jag är över att ha en terapeut som verkligen lyssnar på mig och dessutom kommer med bra råd. Jag går i en så kallad DBT-terapi. Det är en terapiform för individer med instabil personlighetsstörning. Jag fick den diagnosen för några år sedan och bara någon månad efter att jag diagnostiserats fick jag en plats i DBT.  Vi har terapi två gånger i veckan, en gång individuell terapi och en gång gruppterapi. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet och har fått väldigt mycket ut av terapin.

Det är nämligen så att personer med instabil personlighetsstörning har en högre känslomässighet än ”normala” människor. Vi kan ta väldigt illa upp av småsaker eller så är vi euforiska när vi är glada. Förstås ser symptomen olika ut för alla inblandade. Men för att kunna få en diagnos så krävs det att man i alla fall fyller de flesta kriterierna.

Jag har kämpat med instabil personlighetsstörning hela mitt liv men fick som sagt min diagnos för några år sedan. Jag vet faktiskt inte vad som gjorde att jag fått så pass svårt med att kontrollera mina känslor. Många brukar direkt fråga hur min barndom var? Men jag har inget att klaga på.  I DBT, som annars står för dialektisk beteende terapi, övar vi på att få ett liv som är värt att leva. Vi försöker lära oss att hantera våra känslor istället för att hata dem. Många drabbade tar ofta självdestruktivitet som en lösning till sina problem. Men det blir inte alls bättre av det utan bara sämre, mycket sämre.

Den bästa färdigheten som jag lärt mig av terapin är att medvetet distrahera sig. När man har hög ångest blir det lätt så att man lämnar i sängen och bara tänker på hur mycket ångest man har. Det är det sista man ska göra, för saker och ting brukar bara bli värre då, i alla fall för mig. Så det jag gör att distrahera mig. Antingen med att se på tv, måla, gå ut och gå, vara med vänner och så vidare. Med andra ord helt vardagliga saker. Och tro mig eller ej, det hjälper! Att distrahera sig är enligt mig det bästa sättet att bli kvitt med sin ångest.

Så om du har ångest någon kväll, ring en vän, träna eller baka. Gör något du annars tycker om att göra, det brukar oftast hjälpa. Låt inte ångesten paralysera dig, du vinner, det gäller bara att distrahera sig.

onsdag 14 juni 2017 - 13:18

Introduktion av psykpepp

hej

Äntligen hörni! Äntligen påbörjar jag ett projekt som jag haft i tankarna länge. Jag har alltid varit passionerad över att kämpa för att slopa stigman kring psykisk ohälsa, och nu får jag äntligen göra det.

Vem är jag då funderar ni? Jo, mitt namn är Kadi Lindman och jag är 21 år. Jag har kämpat med psykisk ohälsa i cirka tre år. Under den tiden har jag bland annat fått några diagnoser men även fantastiska vänner som går igenom liknande saker som jag. Till vardags går jag i terapi två gånger i veckan, umgås med vänner, spenderar min tid på föregångarna, dricker vin och äter god mat. 

I denna blogg kommer jag ta upp många olika ämnen men som alla har någonting gemensamt; psykisk ohälsa. Eftersom jag inte bara vill berätta om mina egna historier kommer jag intervjua individer som kämpat eller kämpar mot psykisk ohälsa, så att ni som läsare ska få en så bred bild som möjligt om allt vad psykisk hälsa innebär.

Men förstås ska ni också få läsa om mina egna historia om hur jag blev psykiskt sjuk, om hur jag kämpade mig igenom allt och hur jag mår idag. För det är ju den historian jag kan berätta bäst, eftersom det är mitt liv det handlar om.

Jag vill även poängtera redan nu i början att jag endast kommer skriva ur mitt egna perspektiv i denna blogg. De enda gångerna någon annans röst kommer fram är när jag specifikt säger det. Jag är helt och hållet medveten om att alla upplever psykisk ohälsa på olika sätt. Så om du är intresserad av att höra MIN historia, MINA tankar och MINA åsikter, följ med, för nu börjar psykpepp.