måndag 31 juli 2017 - 16:16

Ensamhet

Att känna sig ensam är väldigt vanligt och man kan känna så både vid depression och när man mår bra. Det finns flera olika sorters ensamhet; man kan känna sig ensam för att man inte har några nära relationer, men man kan också känna sig ensam fast man har hur många kontakter som helst. En viktig sak att komma ihåg är att det är stor skillnad mellan ensamhet och att vara själv. Många människor väljer att vara själv och trivs med det. Trots det så behöver vi människor närhet och gemenskap. Det är något vi får välbehag av så en lång tid av isolation mår ingen bra av.

Jag har känt mig ensam många gånger i mitt liv. Speciellt när jag är deprimerad. Första gången jag kände av ensamhet som var plågsam var när jag började studera. Efter några veckor i en ny skola sjönk jag in i en depression. Vilket led till att jag inte fick chansen att skapa nya vänner. Så när jag återvände till skolan så hade grupper och relationer redan bildats. Jag har alltid haft lätt att skapa nya relationer men just då kändes det som att ingen ville vara vän med mig. Det kan vara lätt att tro att ensamhet är enkelt att fixa – det är ju bara att gå ut och träffa nya människor. Men när man känner sig ensam hamnar man lätt in i ett moln av jobbiga tankar och känslor vilket leder till att självkänslan försvinner och man kan tro att ingen vill umgås med en, fastän det inte stämmer.

Ensamhet är som sagt väldigt vanligt och högst antagligen kommer alla känna av ensamhet någon gång under sitt liv. Men när blir ensamhet farligt? Att känna sig ensam kan vara en fas som oftast går över. Men när ensamhet har hållit på en längre period och man börjar känna sig värdelös och meningslös är det klara tecken på att ensamheten varat för länge. Jag märkte att min ensamhet blev för mycket när jag var hundra procent säker på att det inte fanns en enda människa som ville umgås med mig. Jag var så otroligt säker på att jag skulle dö ensam. Till sist började jag fundera över min existens och om det överhuvudtaget fanns någon fördel med att jag levde. Med andra ord så kan ensamhet vara väldigt farligt eftersom det kan trigga igång många självdestruktiva tankar.

Vad kan man göra åt sin ensamhet då? För mig var det väldigt viktigt att acceptera att det fanns en orsak till varför jag kände mig ensam. Det var inte för att jag var en dålig människa eller för att ingen tyckte om mig som var orsaken till min ensamhet, utan för att jag led av en depression. Efter att jag hade accepterat det blev det lättare att tycka om sig själv igen. Istället för att klandra mig själv så tröstade jag och peppade mig själv. Sakta men säkert steg självkänslan och självförtroendet och jag vågade ta mig ut igen. Jag kunde t.ex. ringa en gammal vän eller något så enkelt som att publicera något på instagram/facebook. På det sättet kände jag mig som en del av samhället igen.

Om du är ensam och känner att det är en jobbig sak så finns det alltid ställen du kan vända dig till och tala. En grej som jag fick hjälp av är "sluta panta" chatten som svenska yle ordnar. Där kan du chatta anonymt med andra individer som också vill prata. Nu i augusti är chatten öppen måndag, tisdag och fredag klockan 19-22.

Avslutningsvis så vill jag påpeka att det är viktigt att komma ihåg att du aldrig är ensam, hur ensam du än känner dig så finns det alltid någon som är i en liknande situation. Ta hand om er och kämpa vidare ni som känner er ensamma, tro mig, det blir bättre!

onsdag 28 juni 2017 - 14:46

Självskadebeteende

Personer som har svårt att hantera svåra känslor kan påbörja ett så kallat självskadebeteende. Det innebär att man försöker lätta på de svåra psykiska känslorna genom att utföra något som framkallar en fysisk smärta. Detta kan till exempel vara att skära sig själv, bränna sig själv eller att medvetet förgifta sig själv. Ett självskadebeteende känns oftast bra för en liten stund, men det försämrar måendet i längden.

Om man lider av instabil personlighetsstörning, vilket jag gör, är självskadebeteende ett väldigt vanligt fenomen. Vi kan ha otroligt svårt med att kontrollera våra känslor så när en negativ känsla uppstår så vill vi bli av med den så fort som möjligt vilket leder till att man skadar sig själv. Trots detta är det väldigt viktigt att komma ihåg att inte dra alla med instabil personlighetsstörning under samma kam eftersom inte alla skadar sig själv.

Ett självskadebeteende kan snabbt utvecklas till ett beroende. När man märker att det lättar att skada sig själv vill man göra det igen och igen och igen. Plötsligt finner man sig i en ond cirkel som man inte kommer ur. Detta kan kännas väldigt jobbigt och man kan börja känna sig värdelös som människa.

Självskadebeteende är tyvärr ännu ett väldigt tabubelagt ämne. De som skadar sig själv anses ofta som ”galna” när de i själva verket bara försöker kontrollera sina känslor. Ingen väljer att börja ett självskadebeteende men när det är som mörkast kan det kännas som om det inte finns någon annan utväg. För att få en inblick i hur en person med ett självskadebeteende tänker följer här under några uttalanden från de som kämpar mot ett självdestruktivt beteende.

 

”Jag har skärt mig själv sedan 2015. Det utvecklades väldigt fort från några få ytliga sår till att jag behövde stygn. När jag skär mig själv känns det för stunden som en stor lättnad men bara några minuter efteråt så får jag ångest igen. Jag vill verkligen slippa detta beroende...”

-          Anonym

 

”Jag började skada mig själv precis efter min 18 års födelsedag. Jag hade hört att någon annan gjorde det så jag ville testa själv, inte hade jag någon aning om att det skulle bli ett beroende. Men ganska snabbt märkte jag att det hjälpte mot ångesten så jag fortsatte att skada mig själv. Idag går mitt självskadebeteende i perioder, jag kan vara veckor utan att skada mig själv och ibland gör jag det varje dag”

-          Anonym

 

”Mitt självskadebeteende började i nittonårsåldern. Jag hamnade ut för en kris i och med en närståendes död och visste inte hur jag skulle hantera sorgen. Redan då var ångest och illamående en del av min vardag och i skolan hade vi pratat om just självskadebeteende. Man kan säga att jag hade en steg-för-stegsbeskrivning på hur jag skulle göra och en garanti på att det skulle kännas bättre för åtminstone en liten stund. Jag provade och jag blev fast. Att ta ut smärtan på kroppen blev ett sätt att synliggöra det som gjorde så ont inuti. Det jag inte hade räknat med var hur snabbt jag skulle komma in i det. Till en början handlade det om ytliga sår men ju mer tiden gick desto djupare skar jag mig. Jag har hittat mig själv på akutmottagningen fler gånger än jag vill medge och när en läkare som sydde mig sa att han ”aldrig sytt så här många stygn tidigare” fick jag en tankeställare. I dag är det flera månader sen jag skadade mig sist och jag försöker aktivt komma ur det. Även om ångesten lättar för en liten, liten stund och man får bekräftelse på att ångesten finns på riktigt så är det ingen långsiktig lösning.”

-          Anonym

 

”När jag var 14 år gammal, det vill säga i en väldigt sårbar period, så skadade jag mig för första gången. Orsaken till varför jag skadade mig själv var på grund av att min bästa vän började flirta med en pojke som jag gillade, och dessutom visste hon om att jag tyckte om honom. Detta gjorde mig oerhört ledsen och besviken. Mina tankar blev väldigt nedvärderande mot mig själv vilket ledde till att jag självskadade. Idag är jag 29 år gammal och jag har aldrig blivit beroende av att skada mig själv utan det måste alltid finnas en tydlig triggande orsak till att jag ska göra något självdestruktivt. Jag gör det aldrig heller nykter utan är alltid kraftigt berusad. Nuförtiden händer det 1-2 gånger per år och det känns allt för mycket eftersom jag vill bli kvitt med det.”

-          Anonym

 

Tack till de personer som ville dela med sig av sin hitsoria om sina självskadebeteenden. Om du lider av ett självskadebeteende så uppmanar jag dig att söka hjälp innan det eskalerar. Och kom ihåg att du aldrig är ensam!

onsdag 21 juni 2017 - 13:50

Man kan inte röntga psykisk ohälsa

Har du någon gång skadat dig själv i misstag eller haft någon somatisk smärta? Brutit ett ben? Haft huvudvärk? Ont i magen? De flesta människor, om inte alla, tror jag någon gång upplevt en fysisk smärta. När vi upplever någon smärta i kroppen får vi oftast rätt sorts uppmärksamhet och empati. Folk tröstar dig, tar hand om dig och tycker synd om dig. Men hur är det att uppleva psykisk smärta? Är empatin och trösten likadan?

Tyvärr är skillnaden stor. När jag blir febrig och förkyld får jag ofta en eller flera hälsningar från mina närmaste; ”krya på dig”, ”hoppas det blir bättre snart”.  Men när jag är deprimerad håller de flesta sig på avstånd. Det är synd att okunskapen inom psykisk ohälsa är så pass stor att många individer inte förstår att man gärna tar emot liknande hälsningar när man är inne i en svacka eller övrigt är i ett psykiskt sämre tillstånd. Men man kan inte dra alla under samma kam, det finns också de som visar att de bryr sig oavsett vad.

Om okunskapen är stor hos de utan utbildning, hur är det med de som jobbar inom vården? Hur bemöter de oss? Jag har många erfarenheter jag kan dela med mig av. Det finns vårdare och läkare som har behandlat mig väldigt bra och professionellt. Tyvärr har jag också ett flertal upplevelser av när vården varit felaktig. Jag har bland annat fått höra att jag ska sluta bete mig som ett barn och växa upp, att jag bara söker uppmärksamhet och att jag ska sluta larva mig. Ett sådant här bemötande skulle aldrig förekomma om jag hade ont i huvudet eller hade feber. En läkare skulle aldrig be mig att sluta larva mig om jag hade ont i magen. Det är synd att de som borde förstå en mest kan behandla en så pass dåligt. Det skapar en rädsla för en person med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns bra läkare och skötare, men vi vet också att det finns sådana som saknar kunskap inom ämnet.

Men det har blivit bättre. Om man jämför med hur det var för många år sedan så har vi gått otroligt mycket framåt. Jag har själv ingen erfarenhet av det men jag har hört många historier om hur psykvården kunde se ut förr. Idag behandlas personer mer som personer istället för sin sjukdom.

Det är egentligen det allra viktigaste. Oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk så är vi alla människor. I grund och botten har vi alla känslor, tankar och rädslor och de förtjänar att bemötas med respekt och empati. Det spelar ingen roll om du behöver vård för att benet är brutet eller om du behöver vård för att ångesten blivit övermäktig. Skillnaden är ju egentligen bara att ångesten inte dyker upp på röntgenplåtar och att den inte går att gipsa.

torsdag 15 juni 2017 - 12:17

Det gäller att distrahera sig

Vet ni hur glad jag är över att ha en terapeut som verkligen lyssnar på mig och dessutom kommer med bra råd. Jag går i en så kallad DBT-terapi. Det är en terapiform för individer med instabil personlighetsstörning. Jag fick den diagnosen för några år sedan och bara någon månad efter att jag diagnostiserats fick jag en plats i DBT.  Vi har terapi två gånger i veckan, en gång individuell terapi och en gång gruppterapi. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet och har fått väldigt mycket ut av terapin.

Det är nämligen så att personer med instabil personlighetsstörning har en högre känslomässighet än ”normala” människor. Vi kan ta väldigt illa upp av småsaker eller så är vi euforiska när vi är glada. Förstås ser symptomen olika ut för alla inblandade. Men för att kunna få en diagnos så krävs det att man i alla fall fyller de flesta kriterierna.

Jag har kämpat med instabil personlighetsstörning hela mitt liv men fick som sagt min diagnos för några år sedan. Jag vet faktiskt inte vad som gjorde att jag fått så pass svårt med att kontrollera mina känslor. Många brukar direkt fråga hur min barndom var? Men jag har inget att klaga på.  I DBT, som annars står för dialektisk beteende terapi, övar vi på att få ett liv som är värt att leva. Vi försöker lära oss att hantera våra känslor istället för att hata dem. Många drabbade tar ofta självdestruktivitet som en lösning till sina problem. Men det blir inte alls bättre av det utan bara sämre, mycket sämre.

Den bästa färdigheten som jag lärt mig av terapin är att medvetet distrahera sig. När man har hög ångest blir det lätt så att man lämnar i sängen och bara tänker på hur mycket ångest man har. Det är det sista man ska göra, för saker och ting brukar bara bli värre då, i alla fall för mig. Så det jag gör att distrahera mig. Antingen med att se på tv, måla, gå ut och gå, vara med vänner och så vidare. Med andra ord helt vardagliga saker. Och tro mig eller ej, det hjälper! Att distrahera sig är enligt mig det bästa sättet att bli kvitt med sin ångest.

Så om du har ångest någon kväll, ring en vän, träna eller baka. Gör något du annars tycker om att göra, det brukar oftast hjälpa. Låt inte ångesten paralysera dig, du vinner, det gäller bara att distrahera sig.