Visa alla inlägg skrivna oktober 2017

fredag 20 oktober 2017 - 19:15

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.  

lördag 7 oktober 2017 - 18:44

Gästinlägg: Studier och psykisk ohälsa

Hur blev det så här?

Den frågan har jag ställt mig otaliga gånger. Så här skulle det ju inte gå. Det var inte så här jag planerat att min livsväg skulle se ut. Ändå, likväl, så som livet är, så verkar det ha andra planer.

Hösten 2011 skulle jag börja studera specialpedagogik. Jag såg fram emot det. Jag skulle få flytta till en helt ny stad, lära känna helt nya människor och börja ett nytt liv. Så såg jag på det. En nystart. En ny början.

Till saken hör att jag är högpresterare av rang. Vitsord och betyg har för mig varit ett bevis på vem jag är, hur jag är och framför allt hur bra jag är som människa. Hur godkänd jag är av samhället. Det har hängt med sedan jag tog mina första steg in i en förskoleklass och det har bara stegrats bara ju äldre jag blivit och ju mer krävande studierna blivit.

Det säger sig självt att studentskrivningarna var ett rent helvete. Jag pluggade dag och natt. Det var det ultimata beviset på hur godkänd jag var. Det blev också itutat i oss elever redan från början i gymnasiet, tyvärr, att vi studerade för studentskrivningarna. Att det vi lärde oss faktiskt kunde vara kunskap för livet verkade glömmas bort, i många sammanhang. Och visst, jag förstår lärarna. En stor del av deras jobb handlar om att få eleverna utexaminerade och då krävs ett studentbetyg. Trots det gör ett panikslaget pluggande långt mer skada än nytta, i mina ögon. Ett genuint intresse, däremot, gör studier tillfredsställande. Det säger också sig självt att man inte kan vara intresserad av allt. Jag, till exempel, hade ett genuint intresse för biologi. Tyvärr visste jag redan från början att det var ett ämne jag skulle försöka skriva i studentexamen och det fanns alltid i bakhuvudet. Hur intressant det än var. Sättet jag pluggade på var därför närmast frenetiskt och långt ifrån tillfredsställande. Nu pratar jag för mig själv, det ska vi inte glömma. Så här såg det ut för mig, andras upplevelser kan vara helt annorlunda. Nämnas bör också att jag har mycket att tacka det gymnasium jag gick i. Lärarna var och är bara människor. Fina sådana. Att skolsystemet ser ut som det gör är inte deras fel.

Efter studentskrivningarna gick jag in i väggen. Det finns inget annat sätt att förklara det på. Skolan hade varit mitt allt och nu visste jag plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra med mitt liv. Jag visste att jag ville jobba med människor och allra helst, ärligt talat, förhindra att det skulle gå som det gick för mig. Specialpedagogik var därför ett ganska självklart val.

Jag mådde naturligtvis inte bra under skoltiden. Prestationsjaget kan vara en riktigt djävulsk idiot. Hon är nöjd en stund, när det går bra, när hon får bekräftelse på att hon är duktig, men sen kommer det nya saker att vara duktig på. Och nya. Och nya. Det blir aldrig nog.

Jag började studera och jag mådde bara sämre. Jag var tvungen att försöka sänka ribban för min egen skull, men också för att det på universitetsnivå helt enkelt inte går att vara bäst i allt. Utöver det kom det liv jag levt ikapp mig. Jag insjuknade i grav depression och generaliserat ångestsyndrom. Jag hade även drag av posttraumatisk stress och panikångest.

Att studera med de här diagnoserna går. Det gör det. Det går. Men inte mycket mer än så, och jag rekommenderar det inte för någon. Jag försökte i flera år fungera både som studerande och som terapiklient och som vän och som dotter och som människa och det gick inte. I slutändan gick det inte.

Nu har jag varit borta från studievärlden i ungefär två års tid. Jag börjar långsamt ta mig min väg tillbaka. Jag använder de orden för att det är precis det jag måste göra. Jag måste försöka hitta min egen väg, den som fungerar för mig. Jag kan inte gå tillbaka till prestationsjaget och jag måste komma ifrån ångestjaget.

Balans, prioritering, gränssättning. Mycket har jag lärt mig under de här åren. Mycket har jag kvar att lära.

Jag skulle vilja avsluta med ett enda stort GÖR INTE SOM JAG. Det kan jag inte. Vi måste alla göra våra egna misstag och förhoppningsvis lära oss att inte göra om dem. Med hjälp av andra, om det behövs. Det, om något, har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Jag säger så här istället: stanna upp ibland. På riktigt. Fundera över vad det är du håller på med. Att falla in i vardagsrutinerna är så lätt men det kan komma en dag då vardagsrutinerna tagit över den du är.

Jag är ju inte mitt studentbetyg. Jag är inte en tia i biologi eller en femma i sociologi. Det känns bra en stund. Sen då? Vem är jag om jag skalar bort det jag jobbar för och med? I grunden? Framför allt: är jag tillfreds med den jag är och det jag gör?

Stanna upp. Våga känna efter. Hellre nu än innan du också står inför frågan ”hur blev det så här?”

Angelica Qvist



Tusen tack för en fin text skriven av mina goda vän Angelica. Jag tror många studeranden som kämpar med psykisk ohälsa kan relatera till denna text. Trots att jag som studerande vet om att jag inte är ensam i min situation; att vara sjukskriven eller att få kämpa med måendet samtidigt som studierna, så får jag det bekräftat av denna text. Hoppas att du som studerar och har psykisk ohälsa också får samma bekräftelse som jag fick. Du är aldrig ensam!


torsdag 5 oktober 2017 - 12:55

Om att inte få en diagnos trots psykiska symptom

Många kan tro att en människa som lider av psykisk ohälsa automatiskt har en diagnos. Men så är inte fallet. Du kan känna av psykiska symtom men de uppfyller ändå inte kriterierna för att få det på papper. Att gå igenom en utredning av en diagnos kan vara väldigt påfrestande. Min instabila personlighetsstörning kom ganska naturligt, mina symtom var klara och det enda som saknades var en diagnos. Medan min bipolära diagnos kom mer avancerat. Många läkare och vårdare tvivlar på att jag är bipolär medan andra är säkra på det. Jag fick gå igenom ett x antal skriftliga och muntliga frågor innan besluter togs. Men jag är inte enda som gått igenom en invecklad diagnostisering. I detta inlägg kommer jag intervjua en person som gått igenom en utredning för ADHD och autism. Han anser själv att han har ADHD men fick varken det eller autism som diagnos. Hur påverkar det här självkänslan och hur mycket ska man lita på en läkare när man själv har en annan åsikt.

 

1. När kände du av symptom för psykisk ohälsa för första gången?

 

Jag skulle säga att det var ungefär när jag var sex år gammal. Jag blev mobbad i dagis och i förskolan, och då började jag snabbt fundera över varför jag inte passade in i gruppen. Detta led till att jag fick ångest och svårt att sova. Jag ville heller inte fara till skolan.

 

2. Vid vilken ålder blev du medveten om att det kanske kunde handla om autism eller ADHD?

 

Det är först nu på senaste tiden. Idag är jag 27 år gammal och jag började fundera på det i ungefär 26 års ålder. Det var inte jag själv som tog upp det utan min terapeut. Efter det så började jag fundera på det mera.

 

3. Hur gick utredningen till?

 

Jag spenderade 20-30 timmar med en psykolog, var av 2 timmar min pappa också var med på intervjuerna. På intervjuerna frågades det massor med frågor var jag skulle reflektera kring min vardag. Jag fick även göra specifika skriftliga tester både för utredning av ADHD och autism.

 

4. Hur kände du när du inte fick någon av diagnoserna?

 

Det kändes väldigt hopplöst. Min utredning tog ett år och plötsligt kändes det som om jag var på ruta ett igen. Det kändes som om de inte hade förstått mig som patient. Psykologerna gav mig en känsla av att de redan hade sin uppfattning om mig och det inte spelade någon roll i vad jag sa. De hade redan bestämt sig om att jag inte hade en diagnos.

 

5. Vilka symptom tycker du själv att du har för ADHD och autism?

 

Autism är jag själv osäker på om jag har efter att psykologerna kom med bra och förståeliga argument mot varför jag inte har det. Men ADHD är jag nog rätt så säker på att jag har trots att de professionella är av annan åsikt. Jag har väldigt svårt med koncentrationen samtidigt som de människor som ser mig oftare än vad en läkare gör säger att jag drag av ADHD. Dessutom kan jag börja med ett projekt och utföra det till 100 % för att sedan plötsligt förlora allt intresse, vilket är en väldigt tydlig ADHD symtom.

 

6. Äter du någon medicin för ADHD?

Jag äter en antidepressiv medicin men som också kan användas för ADHD. Denna medicin åt jag även under tiden jag gick i min utredning. Jag frågade av psykologen om de tar i beaktan att jag äter en medicin som hjälper mot ADHD. Men de svarade bara att de inte gör det eftersom jag äter medicinen mot en annan orsak. Där förstår jag inte riktigt hur de tänker eftersom medicinen nog ändå har effekt mot min ADHD fast jag äter den mot något annat. 

 

Efter att jag ställt klart frågorna fortsatte vi att tala om ADHD och självdiagnostisering. Personen som jag intervjuade tycker inte att man ska självdiagnostisera sig men man ska ända få ha sin egen åsikt om vad man kan ha för diagnos om det känns så. "Jag går inte omkring och säger åt folk att jag har ADHD när jag inte fick det som diagnos, men inom mig känns det ändå som om jag har det".  

Jag kan förstå personen som jag intervjuade. Även jag har varit med om att personal inom psykiatrin inte trott att jag är bipolär fast än jag själv anser mig vara det. Det känns nästan som om man blir minimaliserad som person när ens egna upplevelser och känslor inte beskriver en diagnos man själv tror man har. 

Men man ska inte dyka in i diagnosernas värld allt för mycket utan fokusera sig mer på hur man mår och vad som kan hjälpa en. En diagnos är ändå bara en diagnos. Man är inte sin diagnos så därför ska man se till att man själv mår bra, trots diagnos eller inte. Personen jag intervjuade håller med. Hen tycker inte det är viktigt att få en diagnos, utan att det viktigaste är att man förstår sig själv.

 

Tack till personen som ställde upp i intervjun och en allmänt intressant diskussion om diagnostisering. Vill du träffas och diskutera eller bli intervjuad för ett inlägg på min blogg. Kontakta mig på Facebook eller via mail: kadilindman@hotmail.fi. 

torsdag 5 oktober 2017 - 11:17

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.