Gästinlägg: Studier och psykisk ohälsa

lördag 7 oktober 2017 - 18:44 | 0 Kommentarer

Hur blev det så här?

Den frågan har jag ställt mig otaliga gånger. Så här skulle det ju inte gå. Det var inte så här jag planerat att min livsväg skulle se ut. Ändå, likväl, så som livet är, så verkar det ha andra planer.

Hösten 2011 skulle jag börja studera specialpedagogik. Jag såg fram emot det. Jag skulle få flytta till en helt ny stad, lära känna helt nya människor och börja ett nytt liv. Så såg jag på det. En nystart. En ny början.

Till saken hör att jag är högpresterare av rang. Vitsord och betyg har för mig varit ett bevis på vem jag är, hur jag är och framför allt hur bra jag är som människa. Hur godkänd jag är av samhället. Det har hängt med sedan jag tog mina första steg in i en förskoleklass och det har bara stegrats bara ju äldre jag blivit och ju mer krävande studierna blivit.

Det säger sig självt att studentskrivningarna var ett rent helvete. Jag pluggade dag och natt. Det var det ultimata beviset på hur godkänd jag var. Det blev också itutat i oss elever redan från början i gymnasiet, tyvärr, att vi studerade för studentskrivningarna. Att det vi lärde oss faktiskt kunde vara kunskap för livet verkade glömmas bort, i många sammanhang. Och visst, jag förstår lärarna. En stor del av deras jobb handlar om att få eleverna utexaminerade och då krävs ett studentbetyg. Trots det gör ett panikslaget pluggande långt mer skada än nytta, i mina ögon. Ett genuint intresse, däremot, gör studier tillfredsställande. Det säger också sig självt att man inte kan vara intresserad av allt. Jag, till exempel, hade ett genuint intresse för biologi. Tyvärr visste jag redan från början att det var ett ämne jag skulle försöka skriva i studentexamen och det fanns alltid i bakhuvudet. Hur intressant det än var. Sättet jag pluggade på var därför närmast frenetiskt och långt ifrån tillfredsställande. Nu pratar jag för mig själv, det ska vi inte glömma. Så här såg det ut för mig, andras upplevelser kan vara helt annorlunda. Nämnas bör också att jag har mycket att tacka det gymnasium jag gick i. Lärarna var och är bara människor. Fina sådana. Att skolsystemet ser ut som det gör är inte deras fel.

Efter studentskrivningarna gick jag in i väggen. Det finns inget annat sätt att förklara det på. Skolan hade varit mitt allt och nu visste jag plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra med mitt liv. Jag visste att jag ville jobba med människor och allra helst, ärligt talat, förhindra att det skulle gå som det gick för mig. Specialpedagogik var därför ett ganska självklart val.

Jag mådde naturligtvis inte bra under skoltiden. Prestationsjaget kan vara en riktigt djävulsk idiot. Hon är nöjd en stund, när det går bra, när hon får bekräftelse på att hon är duktig, men sen kommer det nya saker att vara duktig på. Och nya. Och nya. Det blir aldrig nog.

Jag började studera och jag mådde bara sämre. Jag var tvungen att försöka sänka ribban för min egen skull, men också för att det på universitetsnivå helt enkelt inte går att vara bäst i allt. Utöver det kom det liv jag levt ikapp mig. Jag insjuknade i grav depression och generaliserat ångestsyndrom. Jag hade även drag av posttraumatisk stress och panikångest.

Att studera med de här diagnoserna går. Det gör det. Det går. Men inte mycket mer än så, och jag rekommenderar det inte för någon. Jag försökte i flera år fungera både som studerande och som terapiklient och som vän och som dotter och som människa och det gick inte. I slutändan gick det inte.

Nu har jag varit borta från studievärlden i ungefär två års tid. Jag börjar långsamt ta mig min väg tillbaka. Jag använder de orden för att det är precis det jag måste göra. Jag måste försöka hitta min egen väg, den som fungerar för mig. Jag kan inte gå tillbaka till prestationsjaget och jag måste komma ifrån ångestjaget.

Balans, prioritering, gränssättning. Mycket har jag lärt mig under de här åren. Mycket har jag kvar att lära.

Jag skulle vilja avsluta med ett enda stort GÖR INTE SOM JAG. Det kan jag inte. Vi måste alla göra våra egna misstag och förhoppningsvis lära oss att inte göra om dem. Med hjälp av andra, om det behövs. Det, om något, har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Jag säger så här istället: stanna upp ibland. På riktigt. Fundera över vad det är du håller på med. Att falla in i vardagsrutinerna är så lätt men det kan komma en dag då vardagsrutinerna tagit över den du är.

Jag är ju inte mitt studentbetyg. Jag är inte en tia i biologi eller en femma i sociologi. Det känns bra en stund. Sen då? Vem är jag om jag skalar bort det jag jobbar för och med? I grunden? Framför allt: är jag tillfreds med den jag är och det jag gör?

Stanna upp. Våga känna efter. Hellre nu än innan du också står inför frågan ”hur blev det så här?”

Angelica Qvist



Tusen tack för en fin text skriven av mina goda vän Angelica. Jag tror många studeranden som kämpar med psykisk ohälsa kan relatera till denna text. Trots att jag som studerande vet om att jag inte är ensam i min situation; att vara sjukskriven eller att få kämpa med måendet samtidigt som studierna, så får jag det bekräftat av denna text. Hoppas att du som studerar och har psykisk ohälsa också får samma bekräftelse som jag fick. Du är aldrig ensam!


Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.