Om att inte få en diagnos trots psykiska symptom

torsdag 5 oktober 2017 - 12:55 | 0 Kommentarer

Många kan tro att en människa som lider av psykisk ohälsa automatiskt har en diagnos. Men så är inte fallet. Du kan känna av psykiska symtom men de uppfyller ändå inte kriterierna för att få det på papper. Att gå igenom en utredning av en diagnos kan vara väldigt påfrestande. Min instabila personlighetsstörning kom ganska naturligt, mina symtom var klara och det enda som saknades var en diagnos. Medan min bipolära diagnos kom mer avancerat. Många läkare och vårdare tvivlar på att jag är bipolär medan andra är säkra på det. Jag fick gå igenom ett x antal skriftliga och muntliga frågor innan besluter togs. Men jag är inte enda som gått igenom en invecklad diagnostisering. I detta inlägg kommer jag intervjua en person som gått igenom en utredning för ADHD och autism. Han anser själv att han har ADHD men fick varken det eller autism som diagnos. Hur påverkar det här självkänslan och hur mycket ska man lita på en läkare när man själv har en annan åsikt.

 

1. När kände du av symptom för psykisk ohälsa för första gången?

 

Jag skulle säga att det var ungefär när jag var sex år gammal. Jag blev mobbad i dagis och i förskolan, och då började jag snabbt fundera över varför jag inte passade in i gruppen. Detta led till att jag fick ångest och svårt att sova. Jag ville heller inte fara till skolan.

 

2. Vid vilken ålder blev du medveten om att det kanske kunde handla om autism eller ADHD?

 

Det är först nu på senaste tiden. Idag är jag 27 år gammal och jag började fundera på det i ungefär 26 års ålder. Det var inte jag själv som tog upp det utan min terapeut. Efter det så började jag fundera på det mera.

 

3. Hur gick utredningen till?

 

Jag spenderade 20-30 timmar med en psykolog, var av 2 timmar min pappa också var med på intervjuerna. På intervjuerna frågades det massor med frågor var jag skulle reflektera kring min vardag. Jag fick även göra specifika skriftliga tester både för utredning av ADHD och autism.

 

4. Hur kände du när du inte fick någon av diagnoserna?

 

Det kändes väldigt hopplöst. Min utredning tog ett år och plötsligt kändes det som om jag var på ruta ett igen. Det kändes som om de inte hade förstått mig som patient. Psykologerna gav mig en känsla av att de redan hade sin uppfattning om mig och det inte spelade någon roll i vad jag sa. De hade redan bestämt sig om att jag inte hade en diagnos.

 

5. Vilka symptom tycker du själv att du har för ADHD och autism?

 

Autism är jag själv osäker på om jag har efter att psykologerna kom med bra och förståeliga argument mot varför jag inte har det. Men ADHD är jag nog rätt så säker på att jag har trots att de professionella är av annan åsikt. Jag har väldigt svårt med koncentrationen samtidigt som de människor som ser mig oftare än vad en läkare gör säger att jag drag av ADHD. Dessutom kan jag börja med ett projekt och utföra det till 100 % för att sedan plötsligt förlora allt intresse, vilket är en väldigt tydlig ADHD symtom.

 

6. Äter du någon medicin för ADHD?

Jag äter en antidepressiv medicin men som också kan användas för ADHD. Denna medicin åt jag även under tiden jag gick i min utredning. Jag frågade av psykologen om de tar i beaktan att jag äter en medicin som hjälper mot ADHD. Men de svarade bara att de inte gör det eftersom jag äter medicinen mot en annan orsak. Där förstår jag inte riktigt hur de tänker eftersom medicinen nog ändå har effekt mot min ADHD fast jag äter den mot något annat. 

 

Efter att jag ställt klart frågorna fortsatte vi att tala om ADHD och självdiagnostisering. Personen som jag intervjuade tycker inte att man ska självdiagnostisera sig men man ska ända få ha sin egen åsikt om vad man kan ha för diagnos om det känns så. "Jag går inte omkring och säger åt folk att jag har ADHD när jag inte fick det som diagnos, men inom mig känns det ändå som om jag har det".  

Jag kan förstå personen som jag intervjuade. Även jag har varit med om att personal inom psykiatrin inte trott att jag är bipolär fast än jag själv anser mig vara det. Det känns nästan som om man blir minimaliserad som person när ens egna upplevelser och känslor inte beskriver en diagnos man själv tror man har. 

Men man ska inte dyka in i diagnosernas värld allt för mycket utan fokusera sig mer på hur man mår och vad som kan hjälpa en. En diagnos är ändå bara en diagnos. Man är inte sin diagnos så därför ska man se till att man själv mår bra, trots diagnos eller inte. Personen jag intervjuade håller med. Hen tycker inte det är viktigt att få en diagnos, utan att det viktigaste är att man förstår sig själv.

 

Tack till personen som ställde upp i intervjun och en allmänt intressant diskussion om diagnostisering. Vill du träffas och diskutera eller bli intervjuad för ett inlägg på min blogg. Kontakta mig på Facebook eller via mail: kadilindman@hotmail.fi. 

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.