fredag 20 oktober 2017 - 19:15

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.  

lördag 7 oktober 2017 - 18:44

Gästinlägg: Studier och psykisk ohälsa

Hur blev det så här?

Den frågan har jag ställt mig otaliga gånger. Så här skulle det ju inte gå. Det var inte så här jag planerat att min livsväg skulle se ut. Ändå, likväl, så som livet är, så verkar det ha andra planer.

Hösten 2011 skulle jag börja studera specialpedagogik. Jag såg fram emot det. Jag skulle få flytta till en helt ny stad, lära känna helt nya människor och börja ett nytt liv. Så såg jag på det. En nystart. En ny början.

Till saken hör att jag är högpresterare av rang. Vitsord och betyg har för mig varit ett bevis på vem jag är, hur jag är och framför allt hur bra jag är som människa. Hur godkänd jag är av samhället. Det har hängt med sedan jag tog mina första steg in i en förskoleklass och det har bara stegrats bara ju äldre jag blivit och ju mer krävande studierna blivit.

Det säger sig självt att studentskrivningarna var ett rent helvete. Jag pluggade dag och natt. Det var det ultimata beviset på hur godkänd jag var. Det blev också itutat i oss elever redan från början i gymnasiet, tyvärr, att vi studerade för studentskrivningarna. Att det vi lärde oss faktiskt kunde vara kunskap för livet verkade glömmas bort, i många sammanhang. Och visst, jag förstår lärarna. En stor del av deras jobb handlar om att få eleverna utexaminerade och då krävs ett studentbetyg. Trots det gör ett panikslaget pluggande långt mer skada än nytta, i mina ögon. Ett genuint intresse, däremot, gör studier tillfredsställande. Det säger också sig självt att man inte kan vara intresserad av allt. Jag, till exempel, hade ett genuint intresse för biologi. Tyvärr visste jag redan från början att det var ett ämne jag skulle försöka skriva i studentexamen och det fanns alltid i bakhuvudet. Hur intressant det än var. Sättet jag pluggade på var därför närmast frenetiskt och långt ifrån tillfredsställande. Nu pratar jag för mig själv, det ska vi inte glömma. Så här såg det ut för mig, andras upplevelser kan vara helt annorlunda. Nämnas bör också att jag har mycket att tacka det gymnasium jag gick i. Lärarna var och är bara människor. Fina sådana. Att skolsystemet ser ut som det gör är inte deras fel.

Efter studentskrivningarna gick jag in i väggen. Det finns inget annat sätt att förklara det på. Skolan hade varit mitt allt och nu visste jag plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra med mitt liv. Jag visste att jag ville jobba med människor och allra helst, ärligt talat, förhindra att det skulle gå som det gick för mig. Specialpedagogik var därför ett ganska självklart val.

Jag mådde naturligtvis inte bra under skoltiden. Prestationsjaget kan vara en riktigt djävulsk idiot. Hon är nöjd en stund, när det går bra, när hon får bekräftelse på att hon är duktig, men sen kommer det nya saker att vara duktig på. Och nya. Och nya. Det blir aldrig nog.

Jag började studera och jag mådde bara sämre. Jag var tvungen att försöka sänka ribban för min egen skull, men också för att det på universitetsnivå helt enkelt inte går att vara bäst i allt. Utöver det kom det liv jag levt ikapp mig. Jag insjuknade i grav depression och generaliserat ångestsyndrom. Jag hade även drag av posttraumatisk stress och panikångest.

Att studera med de här diagnoserna går. Det gör det. Det går. Men inte mycket mer än så, och jag rekommenderar det inte för någon. Jag försökte i flera år fungera både som studerande och som terapiklient och som vän och som dotter och som människa och det gick inte. I slutändan gick det inte.

Nu har jag varit borta från studievärlden i ungefär två års tid. Jag börjar långsamt ta mig min väg tillbaka. Jag använder de orden för att det är precis det jag måste göra. Jag måste försöka hitta min egen väg, den som fungerar för mig. Jag kan inte gå tillbaka till prestationsjaget och jag måste komma ifrån ångestjaget.

Balans, prioritering, gränssättning. Mycket har jag lärt mig under de här åren. Mycket har jag kvar att lära.

Jag skulle vilja avsluta med ett enda stort GÖR INTE SOM JAG. Det kan jag inte. Vi måste alla göra våra egna misstag och förhoppningsvis lära oss att inte göra om dem. Med hjälp av andra, om det behövs. Det, om något, har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Jag säger så här istället: stanna upp ibland. På riktigt. Fundera över vad det är du håller på med. Att falla in i vardagsrutinerna är så lätt men det kan komma en dag då vardagsrutinerna tagit över den du är.

Jag är ju inte mitt studentbetyg. Jag är inte en tia i biologi eller en femma i sociologi. Det känns bra en stund. Sen då? Vem är jag om jag skalar bort det jag jobbar för och med? I grunden? Framför allt: är jag tillfreds med den jag är och det jag gör?

Stanna upp. Våga känna efter. Hellre nu än innan du också står inför frågan ”hur blev det så här?”

Angelica Qvist



Tusen tack för en fin text skriven av mina goda vän Angelica. Jag tror många studeranden som kämpar med psykisk ohälsa kan relatera till denna text. Trots att jag som studerande vet om att jag inte är ensam i min situation; att vara sjukskriven eller att få kämpa med måendet samtidigt som studierna, så får jag det bekräftat av denna text. Hoppas att du som studerar och har psykisk ohälsa också får samma bekräftelse som jag fick. Du är aldrig ensam!


torsdag 5 oktober 2017 - 11:17

Anhöriga och drabbade - del 1

När man lider av psykisk ohälsa så kretsar många tankar kring en själv; ”Hur kan detta hända mig?”, ”Hur skall jag göra för att må bättre?”, ”Kommer det alltid vara så här för mig?”. Det man lätt glömmer bort är att man inte är ensam om det som händer en. Människor i ens omgivning påverkas också av hur du mår. När jag först blev sjuk tänkte jag inte på att mitt mående kunde påverka mina närstående. Men ju mer öppen jag blev till min familj desto mer märkte jag hur de påverkades. Om jag mår fruktansvärt dåligt så mår min familj också dåligt. Inte på samma sätt, men deras oro och önskan till att jag skulle må bättre tär också på måendet. I detta inlägg kommer jag skriva om hur jag själv ser på det lidande som min familj, främst mamma, går igenom när jag mår dåligt. I nästa inlägg, det vill säga del två, kommer min mamma skriva om hur hon ser på saken ur hennes perspektiv. Ni kommer med andra ord få en helhets bild över hur anhöriga och drabbade fungerar, men endast ur vår synvinkel. Förhoppningsvis finns det något som ni läsare kan relatera till.

När jag var liten så hade jag inga psykiska problem, inte några allvarliga fysiska heller. Jag var ett friskt och glatt barn som var lätt att sköta. Men vartefter åren gick så försämrades måendet. När jag gick i högstadiet hade jag inga längre dåliga perioder, men om någon negativ händelse skedde höll jag det mest för mig själv eftersom jag inte ville oroa mamma eller någon annan. För er som inte vet så uppfostrade mamma mig själv. Min pappa har aldrig varit närvarande i min uppväxt. Detta bidrog till att jag ville vara ett ”perfekt” barn. I gymnasiet fick jag min första depression. Ingen visste om det, inte ens jag. Tiden gick och jag blev mer medveten om att jag faktiskt nu som då hamnade in i depressioner. Jag sökte hjälp och fick det också. Men de enda som visste om mitt mående var jag och terapeuterna. När jag sedan blev inlagd för första gången valde jag att berätta åt min mamma om hur jag mådde. Det vill säga ungefär 6 månader efter att jag först kände av depressionssymtom. Hon tog det väldigt bra, men blev förstås chockad. Nu hade jag äntligen någon att tala med, det kändes så otroligt skönt att min närmaste person visste om hur jag mådde. Men samtidigt kändes det väldigt skrämmande. Nu hade jag välkomnat mamma in i min trygghetszon. Den zon som är väldigt känslig för mig eftersom jag vet att de som är välkomna dit får veta saker om mig som jag helst inte skulle vilja berätta.

Första steget var med andra ord nu gjort, att berätta åt mamma samt andra anhöriga om hur jag mår. Vi talade mycket om mitt mående och om vilken vård som skulle hjälpa mig mest. Mamma ställde upp som hjälp och stöd när jag mådde som sämst och det har hjälpt mig otroligt mycket under de senaste åren. Men det som jag inte var medveten om då, vilket jag är idag, var om hur mycket mitt mående påverkade mamma. Jag var väldigt självisk och tänkte bara på mig själv, vilket man lätt gör när man mår psykiskt dåligt. Jag tänkte inte på att även mamma tyckte att min situation var tung. Det tog ungefär 1 år för mig att inse det. När jag väl förstod hur jobbigt det var för mamma fick jag en stor tankeställare. Mina handlingar och mitt beteende ändrades eftersom jag nu ville börja må bättre, inte bara för min egen skull, men även för mamma. Jag tror ingen vill att ens egna problem ska gå ut över någon annan. Men när det gäller saker som man inte själv nödvändigtvis kan påverka, så är det enda man kan göra att försöka förbättra sin situation, inte bara för sig själv men även för sina närmaste.

Självklart kommer det stunder då jag önskar att jag vore felfri så att mina närstående inte skulle behöva lida. Men vem är nu det? Alla människor har någon gång ett problem i deras liv som kommer att påverka andra människor. Allt vad vi gör påverkar andra människor, vare sig det är en dålig eller bra sak. Det är bara något man måste lära sig acceptera. För mig tog det väldigt länge att acceptera att mamma kommer må dåligt när jag själv är inne i en sämre period. Men på samma gång som det är en jobbig sak att inse så har det hjälpt mig mycket att vara medveten om det. För om jag till exempel idag skulle må dåligt, så behandlar jag min depression på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förr. Jag tänker mig in i mammas situation och bestämmer mig för att kämpa mig igenom depressionen istället för att falla för alla fällor som den medför. Exempel på fällor kan vara självdestruktivitet och saknad livslust. Sådana saker som är väldigt tunga för en närstående att höra om den drabbade.

Idag har jag och mina anhöriga en bra relation när det gäller mitt mående. Jag är öppen och saklig när det gäller mina problem och de stöttar och hjälper mig så gott de kan. Speciellt mamma, hon har varit ett väldigt stort stöd. När jag själv inte klarat av att göra vissa saker så har hon gjort dem istället. Det kan vara allt från att städa till att göra så att jag får den vård som behövs. Ibland önskar jag att jag även som barn skulle ha vågat öppna upp för min familj. Men allt har sin tid, och idag är jag väldigt nöjd över den situation jag befinner mig i. Jag får stöd av både familj och vänner, samtidigt som jag får den vård som är rätt för mig. Jag är för evigt tacksam för den hjälp jag får.  


måndag 25 september 2017 - 20:47

Tre olika upplevelser jag haft av psykvården

I detta inlägg tänkte jag dela med mig av tre olika upplevelser jag haft inom psykvården. Så att ni ska få en bild på hur det kan se ut. Jag är väldigt tacksam över den vård jag fått. Men ibland råkar man på situationer som skulle ha kunnat behandlas bättre.

 

1.Min första vårdkontakt var hos ungdomsstationen Klaara. Innan jag tog kontakt med dem hade jag mått dåligt lite fram och till baka i ungefär 5 månader. När jag väl fick min första tid var jag jättenervös. Jag tänkte flera gånger på om jag skulle strunta i tiden. Men jag gick dit ändå. På vårt första möte talade vi mest om varför jag hade valt att komma dit och hur min livssituation ser ut just nu. Vi talade även om vad jag tycker om att göra och allmänt om hur mitt liv har sett ut. Med andra ord så hoppade vi inte direkt in på att försöka lösa alla mina problem vilket jag tyckte var jättebra. Hon förstod att vi var främlingar och tog hänsyn till det. Denna händelse är riktad till de som inte ännu vågat söka hjälp. Det är vanligt att vara nervös och terapeuterna är medvetna om det. Våga söka hjälp, så att du själv kan börja må bättre.

 

2. Efter att ha haft drygt ett år av kontakt till psykvården hade jag varit inlagd ett flertal gånger. Denna gång var jag på en avdelning i Roparnäs, var jag alltid är när måendet har varit jättedåligt. Hur som helst så var jag en kväll tvungen att få besök av jourläkaren. Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att behöva få vård av någon som har jour. Det känns som att man ”slösar” deras tid. Men det stämmer ju verkligen inte! Vilket jag har insett idag. När läkaren väl kom in i mitt rum så talade vi en stund innan hen sa det som jag aldrig kommer glömma. Det löd ungefär så här ”Nu får du ta och skärpa dig, du är en vuxen kvinna och du får börja ta och bete dig som en. Det är inte coolt det du gör, förstår du det?”. Och sedan gick hen. Jag blev helt paff. Jag var i ett väldigt sårbart läge och så kommer hen som ska hjälpa mig och kritiserar mig. Det är så emot vad alla inom vården ska göra! Först blev jag väldigt ledsen men idag är jag bara arg. Jag har valt att inte ha kontakt med den läkaren längre eftersom jag vet hur hen behandlade mig. Med denna händelse vill jag få fram att psykvården inte alltid briljerar. Många individer som jobbar där är jättebra med så finns det sådana som verkligen borde skaffa ett annat jobb. Tyvärr är det så, inte bara inom psykvården utan överallt. Vissa är bra på sina jobb och andra är mindre bra.

 

3. En gång när jag var på akuten på grund av mitt mående så fick jag träffa en svensk läkare. Hen är nog en av de bästa jag någonsin träffat. Vi talade mycket om hur jag mådde och kände. Men det var inte som ett vanligt läkarsamtal då all fokus är på patienten, utan läkaren valde att öppna upp om sin ungdom. Hen berättade att hen själv mått väldigt dåligt. Jag tänker inte gå på djupet här och nu vad hen berättade. Men det jag kan berätta är att hen verkligen lyckades med att få mig hoppfull.  Jag menar, hen är läkare! Det visar solklart att man kan ha mått hur dåligt som helst men ändå skaffat sig en framtid. Jag har många gånger känt att jag inte har något att vänta mig utav framtiden, och känner ibland så även idag. Men när jag gör det så tänker jag alltid på just den här läkaren, som en gång i tiden fick mig att känna hopp igen, i alla fall för stunden.

 

måndag 18 september 2017 - 17:27

Det finns en orsak

Hej på er, länge sedan sist!

Detta inlägg kommer vara lite annorlunda än de andra inlägg jag skrivit. I detta inlägg tänker jag berätta om diverse ting som hänt mig nyligen och som jag precis kommit mig ur. Den senaste månaden har varit ett kaos för mig. Mitt humör har pendlat mellan eufori och depression. Någon dag har jag varit väldigt glad och produktiv. En bra dag kan jag ha stigit upp en relativt bra tid, farit till föregångarna och sedan på kvällen varit med vänner. Medan en dålig dag så har jag inte stigit upp alls och bara degat i sängen eller soffan hela dagen. De värsta dagarna har varit hemska. Jag har haft noll livslust och tårarna har sprutat ut ur mina ögon. Med andra ord så har jag varit väldigt förvirrad den senaste månaden. Uppvaknandet på morgonen har varit tufft när jag inte haft en aning om dagen blir positiv eller negativ. Tack och lov har jag fått bra stöd av vänner och av personal som jobbar vid psykiatriska enheten i Vasa. Utan dem skulle jag inte ha klarat mig.

Jag tänker inte gå in på djupet av vad som exakt har hänt eftersom jag anser det är för personligt. Men jag vill ändå att ni läsare ska förstå att det finns en orsak till varför det varit så tyst på min blogg. Och nu vet ni det. För mig kommer bloggandet gå i perioder eftersom mitt mående också gör det.

Hur mår jag idag då? Jag mår bra. Jag känner mig äntligen stabil efter en känslosam berg och dalbana. Nu kan jag börja fokusera mig på att blogga igen. Det känns verkligen skönt att skriva igen.

PS. Kom ihåg att du alltid kan ta kontakt med mig om du vill berätta din historia om psykisk ohälsa. Min e-post är kadilindman@hotmail.fi

måndag 31 juli 2017 - 16:16

Ensamhet

Att känna sig ensam är väldigt vanligt och man kan känna så både vid depression och när man mår bra. Det finns flera olika sorters ensamhet; man kan känna sig ensam för att man inte har några nära relationer, men man kan också känna sig ensam fast man har hur många kontakter som helst. En viktig sak att komma ihåg är att det är stor skillnad mellan ensamhet och att vara själv. Många människor väljer att vara själv och trivs med det. Trots det så behöver vi människor närhet och gemenskap. Det är något vi får välbehag av så en lång tid av isolation mår ingen bra av.

Jag har känt mig ensam många gånger i mitt liv. Speciellt när jag är deprimerad. Första gången jag kände av ensamhet som var plågsam var när jag började studera. Efter några veckor i en ny skola sjönk jag in i en depression. Vilket led till att jag inte fick chansen att skapa nya vänner. Så när jag återvände till skolan så hade grupper och relationer redan bildats. Jag har alltid haft lätt att skapa nya relationer men just då kändes det som att ingen ville vara vän med mig. Det kan vara lätt att tro att ensamhet är enkelt att fixa – det är ju bara att gå ut och träffa nya människor. Men när man känner sig ensam hamnar man lätt in i ett moln av jobbiga tankar och känslor vilket leder till att självkänslan försvinner och man kan tro att ingen vill umgås med en, fastän det inte stämmer.

Ensamhet är som sagt väldigt vanligt och högst antagligen kommer alla känna av ensamhet någon gång under sitt liv. Men när blir ensamhet farligt? Att känna sig ensam kan vara en fas som oftast går över. Men när ensamhet har hållit på en längre period och man börjar känna sig värdelös och meningslös är det klara tecken på att ensamheten varat för länge. Jag märkte att min ensamhet blev för mycket när jag var hundra procent säker på att det inte fanns en enda människa som ville umgås med mig. Jag var så otroligt säker på att jag skulle dö ensam. Till sist började jag fundera över min existens och om det överhuvudtaget fanns någon fördel med att jag levde. Med andra ord så kan ensamhet vara väldigt farligt eftersom det kan trigga igång många självdestruktiva tankar.

Vad kan man göra åt sin ensamhet då? För mig var det väldigt viktigt att acceptera att det fanns en orsak till varför jag kände mig ensam. Det var inte för att jag var en dålig människa eller för att ingen tyckte om mig som var orsaken till min ensamhet, utan för att jag led av en depression. Efter att jag hade accepterat det blev det lättare att tycka om sig själv igen. Istället för att klandra mig själv så tröstade jag och peppade mig själv. Sakta men säkert steg självkänslan och självförtroendet och jag vågade ta mig ut igen. Jag kunde t.ex. ringa en gammal vän eller något så enkelt som att publicera något på instagram/facebook. På det sättet kände jag mig som en del av samhället igen.

Om du är ensam och känner att det är en jobbig sak så finns det alltid ställen du kan vända dig till och tala. En grej som jag fick hjälp av är "sluta panta" chatten som svenska yle ordnar. Där kan du chatta anonymt med andra individer som också vill prata. Nu i augusti är chatten öppen måndag, tisdag och fredag klockan 19-22.

Avslutningsvis så vill jag påpeka att det är viktigt att komma ihåg att du aldrig är ensam, hur ensam du än känner dig så finns det alltid någon som är i en liknande situation. Ta hand om er och kämpa vidare ni som känner er ensamma, tro mig, det blir bättre!

måndag 24 juli 2017 - 14:36

Gästinlägg: Sömnlöshet

Sömnlöshet kan ha både fysiska och psykiska orsaker och det kan vara svårt att hitta orsaken till varför man inte sover. Här berättar min en bekant om sin sömnlöshet.

 

Jag läste häromdan att cirka 1 miljon finländare har problem med sömnen. Jag är en av dem. Numera sover jag någorlunda bra, men för några år sen hade jag mycket stora sömnproblem. Det började med att några saker körde ihop sig så mycket att jag kände mig spänd och stressad och inte kunde sova. Efter några veckor med väldigt lite sömn, var det mitt i allt sömnlösheten som var mitt största bekymmer. Jag började oroa mig för sovandet. Jag gick och lade mig redan 21-tiden på kvällen och försökte slappna av för att kunna få tag i sömnen. Ändå hann klockan ofta bli 1 eller 2 på natten innan jag slutligen somnade. Då jag några timmar senare slog upp ögonen kl. 4, var min första tanke hur många timmar jag hade framför mig innan jag skulle få gå och sova på nytt. Nästa natt sover jag nog bättre, tröstade jag mig själv. Men kvällen kom och jag somnade ändå inte.

Jag hade kommit in i en ond cirkel med sovandet. Jag sov inte, började oroa mig för att inte sova och så sov jag inte eftersom jag hade sådan press på att sova. Jag började testa alla tips jag fick av omgivningen. Mörka gardiner. Svalt i rummet. Kamomillte på kvällen. Slappna av och tänka på ingenting. Inget fungerade. Jag vände och vred mig i sängen. Satt uppe en stund. Provade på nytt. Fortfarande ingen sömn. Oändligt långa timmar innan det äntligen blev morgon. Och då morgonen kom funderade jag redan på hur följande natt månne skulle gå. Till slut kändes det som att alla mina tankar kretsade kring sovandet.

Veckorna gick och jag fick allt svårare att koncentrera mig på jobbet. Jag var så otroligt trött! Blev lätt irriterad för minsta småsak och hade sedan dåligt samvete för att jag varit så irriterad. Jag glömde också bort saker. Till slut gick jag till en läkare som började med att ta en massa blodprover för att ta reda på om det fanns någon fysisk orsak till sömnlösheten, men alla värden var normala. ”Du sover nog till sist, kroppen kräver sömn till slut och då börjar du sova”, sa läkaren. Jag trodde honom och fortsatte kämpa mig igenom nätterna.

Efter några månader med bara 2-3 timmars sömn per natt gav jag ändå upp och gick till en annan läkare. Och nu fick jag testa flera olika mediciner; depressionsmedicin, insomningspiller, sömnmedicin m.m. Vissa mediciner fungerade, men hade besvärliga biverkningar, men till slut hittade vi en sömnmedicin som fungerade! Minns ännu då jag vaknade upp efter att ha sovit en normalt lång natt. Vilken känsla! Som att vara pånyttfödd! Nu följde en fantastisk tid då jag bara njöt av att sova och att orka med allt som förr. Att märka att hjärnan fungerade igen, att den inte skrumpnat ihop trots allt.

Då sömnen börjat fungera igen, kunde jag småningom trappa ner med medicinen. Efter att jag börjat sova igen, var största problemet att bli av med rädslan för att sömnlösheten skulle dyka upp igen. Sov jag sämre en natt, blev jag direkt livrädd för att allt skulle börja om igen: tröttheten, de ändlösa nätterna, koncentrationssvårigheterna, glömskan och irritationen. Jag var rädd för att bli den person jag var då jag var trött. Det dröjde faktiskt flera år innan rädslan släppte sitt grepp. Om det idag kommer en natt då jag sover dåligt, så kan jag lugnt ligga där och helt enkelt bara vänta ut natten. Alla dessa nätter som kommer och går, vad gör väl det om jag inte sover en natt?

 

Tack till personen som ville dela med sig av sina problem med sömnen! Om du vill dela med dig av din historia kring psykisk ohälsa så kan du kontakta mig här: kadilindman@hotmail.fi.

måndag 17 juli 2017 - 13:34

Att resa med psykisk ohälsa

Jag älskar att resa, har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Min senaste resa var till Spanien med en vän. Vi hade otroligt roligt och jag kommer aldrig glömma den resan. Tyvärr så håller inte ens goda humör så länge när man har borderline, i alla fall inte för mig. Under en vecka kommer det minst några situationer när humöret är sämre. Så hur är det att resa med borderline, vad gör man när humöret sviker och resan kan kännas förstörd?

Jag har lärt mig att jag i förhand måste acceptera att jag inte kan vara på topp varje dag, både hemma eller på resa. Förra året var jag till Amsterdam ganska fort efter en lång depression. Resan var överlag bra med vissa dagar lämnade jag knappt hotellrummet; de dagar jag gjorde det tog jag mig ut från rummet först någon gång 15 tiden. Jag hade trevligt ressällskap men problemet satt i mitt humör. Det blev ännu tyngre att vara där när efterdyningarna av depressionen var så pass stora. När vi väll var på väg hem kändes det som om en sten hade fallit från mitt bröst. Äntligen släppte pressen av att behöva göra något varje dag. Det var efter den resan jag lärde mig att inte ha några höga förväntningar inför resor, speciellt inte om jag nyligen varit deprimerad.

20158281 10207747683810598 1772452110 n

Det som är synd med både borderline och bipolär sjukdom är att du inte vet när du kommer börja må dåligt. Det kan hända när som helst. Och eftersom man oftast bokar resor ganska långt på förhand så är det en liten risk man tar. Så nuförtiden bokar jag alltid sådana biljetter som går att avboka, ifall jag skulle bli psykiskt ostabil.

Jag tänker inte låta mina psykiska sjukdomar hindra mig från att resa. Jag är en kämpe och jag tänker göra allt för att få göra det jag tycker om att göra. Sen om humöret kommer i vägen så är det något man kan acceptera då i stunden. För tillfället har jag inte resfeber eftersom jag nyss varit till Spanien, men snart kommer den nog tillbaka, och då sätter jag mig på flyget så fort jag får möjlighet till det.