måndag 31 juli 2017 - 16:16

Ensamhet

Att känna sig ensam är väldigt vanligt och man kan känna så både vid depression och när man mår bra. Det finns flera olika sorters ensamhet; man kan känna sig ensam för att man inte har några nära relationer, men man kan också känna sig ensam fast man har hur många kontakter som helst. En viktig sak att komma ihåg är att det är stor skillnad mellan ensamhet och att vara själv. Många människor väljer att vara själv och trivs med det. Trots det så behöver vi människor närhet och gemenskap. Det är något vi får välbehag av så en lång tid av isolation mår ingen bra av.

Jag har känt mig ensam många gånger i mitt liv. Speciellt när jag är deprimerad. Första gången jag kände av ensamhet som var plågsam var när jag började studera. Efter några veckor i en ny skola sjönk jag in i en depression. Vilket led till att jag inte fick chansen att skapa nya vänner. Så när jag återvände till skolan så hade grupper och relationer redan bildats. Jag har alltid haft lätt att skapa nya relationer men just då kändes det som att ingen ville vara vän med mig. Det kan vara lätt att tro att ensamhet är enkelt att fixa – det är ju bara att gå ut och träffa nya människor. Men när man känner sig ensam hamnar man lätt in i ett moln av jobbiga tankar och känslor vilket leder till att självkänslan försvinner och man kan tro att ingen vill umgås med en, fastän det inte stämmer.

Ensamhet är som sagt väldigt vanligt och högst antagligen kommer alla känna av ensamhet någon gång under sitt liv. Men när blir ensamhet farligt? Att känna sig ensam kan vara en fas som oftast går över. Men när ensamhet har hållit på en längre period och man börjar känna sig värdelös och meningslös är det klara tecken på att ensamheten varat för länge. Jag märkte att min ensamhet blev för mycket när jag var hundra procent säker på att det inte fanns en enda människa som ville umgås med mig. Jag var så otroligt säker på att jag skulle dö ensam. Till sist började jag fundera över min existens och om det överhuvudtaget fanns någon fördel med att jag levde. Med andra ord så kan ensamhet vara väldigt farligt eftersom det kan trigga igång många självdestruktiva tankar.

Vad kan man göra åt sin ensamhet då? För mig var det väldigt viktigt att acceptera att det fanns en orsak till varför jag kände mig ensam. Det var inte för att jag var en dålig människa eller för att ingen tyckte om mig som var orsaken till min ensamhet, utan för att jag led av en depression. Efter att jag hade accepterat det blev det lättare att tycka om sig själv igen. Istället för att klandra mig själv så tröstade jag och peppade mig själv. Sakta men säkert steg självkänslan och självförtroendet och jag vågade ta mig ut igen. Jag kunde t.ex. ringa en gammal vän eller något så enkelt som att publicera något på instagram/facebook. På det sättet kände jag mig som en del av samhället igen.

Om du är ensam och känner att det är en jobbig sak så finns det alltid ställen du kan vända dig till och tala. En grej som jag fick hjälp av är "sluta panta" chatten som svenska yle ordnar. Där kan du chatta anonymt med andra individer som också vill prata. Nu i augusti är chatten öppen måndag, tisdag och fredag klockan 19-22.

Avslutningsvis så vill jag påpeka att det är viktigt att komma ihåg att du aldrig är ensam, hur ensam du än känner dig så finns det alltid någon som är i en liknande situation. Ta hand om er och kämpa vidare ni som känner er ensamma, tro mig, det blir bättre!

måndag 24 juli 2017 - 14:36

Gästinlägg: Sömnlöshet

Sömnlöshet kan ha både fysiska och psykiska orsaker och det kan vara svårt att hitta orsaken till varför man inte sover. Här berättar min en bekant om sin sömnlöshet.

 

Jag läste häromdan att cirka 1 miljon finländare har problem med sömnen. Jag är en av dem. Numera sover jag någorlunda bra, men för några år sen hade jag mycket stora sömnproblem. Det började med att några saker körde ihop sig så mycket att jag kände mig spänd och stressad och inte kunde sova. Efter några veckor med väldigt lite sömn, var det mitt i allt sömnlösheten som var mitt största bekymmer. Jag började oroa mig för sovandet. Jag gick och lade mig redan 21-tiden på kvällen och försökte slappna av för att kunna få tag i sömnen. Ändå hann klockan ofta bli 1 eller 2 på natten innan jag slutligen somnade. Då jag några timmar senare slog upp ögonen kl. 4, var min första tanke hur många timmar jag hade framför mig innan jag skulle få gå och sova på nytt. Nästa natt sover jag nog bättre, tröstade jag mig själv. Men kvällen kom och jag somnade ändå inte.

Jag hade kommit in i en ond cirkel med sovandet. Jag sov inte, började oroa mig för att inte sova och så sov jag inte eftersom jag hade sådan press på att sova. Jag började testa alla tips jag fick av omgivningen. Mörka gardiner. Svalt i rummet. Kamomillte på kvällen. Slappna av och tänka på ingenting. Inget fungerade. Jag vände och vred mig i sängen. Satt uppe en stund. Provade på nytt. Fortfarande ingen sömn. Oändligt långa timmar innan det äntligen blev morgon. Och då morgonen kom funderade jag redan på hur följande natt månne skulle gå. Till slut kändes det som att alla mina tankar kretsade kring sovandet.

Veckorna gick och jag fick allt svårare att koncentrera mig på jobbet. Jag var så otroligt trött! Blev lätt irriterad för minsta småsak och hade sedan dåligt samvete för att jag varit så irriterad. Jag glömde också bort saker. Till slut gick jag till en läkare som började med att ta en massa blodprover för att ta reda på om det fanns någon fysisk orsak till sömnlösheten, men alla värden var normala. ”Du sover nog till sist, kroppen kräver sömn till slut och då börjar du sova”, sa läkaren. Jag trodde honom och fortsatte kämpa mig igenom nätterna.

Efter några månader med bara 2-3 timmars sömn per natt gav jag ändå upp och gick till en annan läkare. Och nu fick jag testa flera olika mediciner; depressionsmedicin, insomningspiller, sömnmedicin m.m. Vissa mediciner fungerade, men hade besvärliga biverkningar, men till slut hittade vi en sömnmedicin som fungerade! Minns ännu då jag vaknade upp efter att ha sovit en normalt lång natt. Vilken känsla! Som att vara pånyttfödd! Nu följde en fantastisk tid då jag bara njöt av att sova och att orka med allt som förr. Att märka att hjärnan fungerade igen, att den inte skrumpnat ihop trots allt.

Då sömnen börjat fungera igen, kunde jag småningom trappa ner med medicinen. Efter att jag börjat sova igen, var största problemet att bli av med rädslan för att sömnlösheten skulle dyka upp igen. Sov jag sämre en natt, blev jag direkt livrädd för att allt skulle börja om igen: tröttheten, de ändlösa nätterna, koncentrationssvårigheterna, glömskan och irritationen. Jag var rädd för att bli den person jag var då jag var trött. Det dröjde faktiskt flera år innan rädslan släppte sitt grepp. Om det idag kommer en natt då jag sover dåligt, så kan jag lugnt ligga där och helt enkelt bara vänta ut natten. Alla dessa nätter som kommer och går, vad gör väl det om jag inte sover en natt?

 

Tack till personen som ville dela med sig av sina problem med sömnen! Om du vill dela med dig av din historia kring psykisk ohälsa så kan du kontakta mig här: kadilindman@hotmail.fi.

måndag 17 juli 2017 - 13:34

Att resa med psykisk ohälsa

Jag älskar att resa, har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Min senaste resa var till Spanien med en vän. Vi hade otroligt roligt och jag kommer aldrig glömma den resan. Tyvärr så håller inte ens goda humör så länge när man har borderline, i alla fall inte för mig. Under en vecka kommer det minst några situationer när humöret är sämre. Så hur är det att resa med borderline, vad gör man när humöret sviker och resan kan kännas förstörd?

Jag har lärt mig att jag i förhand måste acceptera att jag inte kan vara på topp varje dag, både hemma eller på resa. Förra året var jag till Amsterdam ganska fort efter en lång depression. Resan var överlag bra med vissa dagar lämnade jag knappt hotellrummet; de dagar jag gjorde det tog jag mig ut från rummet först någon gång 15 tiden. Jag hade trevligt ressällskap men problemet satt i mitt humör. Det blev ännu tyngre att vara där när efterdyningarna av depressionen var så pass stora. När vi väll var på väg hem kändes det som om en sten hade fallit från mitt bröst. Äntligen släppte pressen av att behöva göra något varje dag. Det var efter den resan jag lärde mig att inte ha några höga förväntningar inför resor, speciellt inte om jag nyligen varit deprimerad.

20158281 10207747683810598 1772452110 n

Det som är synd med både borderline och bipolär sjukdom är att du inte vet när du kommer börja må dåligt. Det kan hända när som helst. Och eftersom man oftast bokar resor ganska långt på förhand så är det en liten risk man tar. Så nuförtiden bokar jag alltid sådana biljetter som går att avboka, ifall jag skulle bli psykiskt ostabil.

Jag tänker inte låta mina psykiska sjukdomar hindra mig från att resa. Jag är en kämpe och jag tänker göra allt för att få göra det jag tycker om att göra. Sen om humöret kommer i vägen så är det något man kan acceptera då i stunden. För tillfället har jag inte resfeber eftersom jag nyss varit till Spanien, men snart kommer den nog tillbaka, och då sätter jag mig på flyget så fort jag får möjlighet till det.