lördag 7 oktober 2017 - 18:44

Gästinlägg: Studier och psykisk ohälsa

Hur blev det så här?

Den frågan har jag ställt mig otaliga gånger. Så här skulle det ju inte gå. Det var inte så här jag planerat att min livsväg skulle se ut. Ändå, likväl, så som livet är, så verkar det ha andra planer.

Hösten 2011 skulle jag börja studera specialpedagogik. Jag såg fram emot det. Jag skulle få flytta till en helt ny stad, lära känna helt nya människor och börja ett nytt liv. Så såg jag på det. En nystart. En ny början.

Till saken hör att jag är högpresterare av rang. Vitsord och betyg har för mig varit ett bevis på vem jag är, hur jag är och framför allt hur bra jag är som människa. Hur godkänd jag är av samhället. Det har hängt med sedan jag tog mina första steg in i en förskoleklass och det har bara stegrats bara ju äldre jag blivit och ju mer krävande studierna blivit.

Det säger sig självt att studentskrivningarna var ett rent helvete. Jag pluggade dag och natt. Det var det ultimata beviset på hur godkänd jag var. Det blev också itutat i oss elever redan från början i gymnasiet, tyvärr, att vi studerade för studentskrivningarna. Att det vi lärde oss faktiskt kunde vara kunskap för livet verkade glömmas bort, i många sammanhang. Och visst, jag förstår lärarna. En stor del av deras jobb handlar om att få eleverna utexaminerade och då krävs ett studentbetyg. Trots det gör ett panikslaget pluggande långt mer skada än nytta, i mina ögon. Ett genuint intresse, däremot, gör studier tillfredsställande. Det säger också sig självt att man inte kan vara intresserad av allt. Jag, till exempel, hade ett genuint intresse för biologi. Tyvärr visste jag redan från början att det var ett ämne jag skulle försöka skriva i studentexamen och det fanns alltid i bakhuvudet. Hur intressant det än var. Sättet jag pluggade på var därför närmast frenetiskt och långt ifrån tillfredsställande. Nu pratar jag för mig själv, det ska vi inte glömma. Så här såg det ut för mig, andras upplevelser kan vara helt annorlunda. Nämnas bör också att jag har mycket att tacka det gymnasium jag gick i. Lärarna var och är bara människor. Fina sådana. Att skolsystemet ser ut som det gör är inte deras fel.

Efter studentskrivningarna gick jag in i väggen. Det finns inget annat sätt att förklara det på. Skolan hade varit mitt allt och nu visste jag plötsligt inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra med mitt liv. Jag visste att jag ville jobba med människor och allra helst, ärligt talat, förhindra att det skulle gå som det gick för mig. Specialpedagogik var därför ett ganska självklart val.

Jag mådde naturligtvis inte bra under skoltiden. Prestationsjaget kan vara en riktigt djävulsk idiot. Hon är nöjd en stund, när det går bra, när hon får bekräftelse på att hon är duktig, men sen kommer det nya saker att vara duktig på. Och nya. Och nya. Det blir aldrig nog.

Jag började studera och jag mådde bara sämre. Jag var tvungen att försöka sänka ribban för min egen skull, men också för att det på universitetsnivå helt enkelt inte går att vara bäst i allt. Utöver det kom det liv jag levt ikapp mig. Jag insjuknade i grav depression och generaliserat ångestsyndrom. Jag hade även drag av posttraumatisk stress och panikångest.

Att studera med de här diagnoserna går. Det gör det. Det går. Men inte mycket mer än så, och jag rekommenderar det inte för någon. Jag försökte i flera år fungera både som studerande och som terapiklient och som vän och som dotter och som människa och det gick inte. I slutändan gick det inte.

Nu har jag varit borta från studievärlden i ungefär två års tid. Jag börjar långsamt ta mig min väg tillbaka. Jag använder de orden för att det är precis det jag måste göra. Jag måste försöka hitta min egen väg, den som fungerar för mig. Jag kan inte gå tillbaka till prestationsjaget och jag måste komma ifrån ångestjaget.

Balans, prioritering, gränssättning. Mycket har jag lärt mig under de här åren. Mycket har jag kvar att lära.

Jag skulle vilja avsluta med ett enda stort GÖR INTE SOM JAG. Det kan jag inte. Vi måste alla göra våra egna misstag och förhoppningsvis lära oss att inte göra om dem. Med hjälp av andra, om det behövs. Det, om något, har jag verkligen fått lära mig den hårda vägen.

Jag säger så här istället: stanna upp ibland. På riktigt. Fundera över vad det är du håller på med. Att falla in i vardagsrutinerna är så lätt men det kan komma en dag då vardagsrutinerna tagit över den du är.

Jag är ju inte mitt studentbetyg. Jag är inte en tia i biologi eller en femma i sociologi. Det känns bra en stund. Sen då? Vem är jag om jag skalar bort det jag jobbar för och med? I grunden? Framför allt: är jag tillfreds med den jag är och det jag gör?

Stanna upp. Våga känna efter. Hellre nu än innan du också står inför frågan ”hur blev det så här?”

Angelica Qvist



Tusen tack för en fin text skriven av mina goda vän Angelica. Jag tror många studeranden som kämpar med psykisk ohälsa kan relatera till denna text. Trots att jag som studerande vet om att jag inte är ensam i min situation; att vara sjukskriven eller att få kämpa med måendet samtidigt som studierna, så får jag det bekräftat av denna text. Hoppas att du som studerar och har psykisk ohälsa också får samma bekräftelse som jag fick. Du är aldrig ensam!


måndag 24 juli 2017 - 14:36

Gästinlägg: Sömnlöshet

Sömnlöshet kan ha både fysiska och psykiska orsaker och det kan vara svårt att hitta orsaken till varför man inte sover. Här berättar min en bekant om sin sömnlöshet.

 

Jag läste häromdan att cirka 1 miljon finländare har problem med sömnen. Jag är en av dem. Numera sover jag någorlunda bra, men för några år sen hade jag mycket stora sömnproblem. Det började med att några saker körde ihop sig så mycket att jag kände mig spänd och stressad och inte kunde sova. Efter några veckor med väldigt lite sömn, var det mitt i allt sömnlösheten som var mitt största bekymmer. Jag började oroa mig för sovandet. Jag gick och lade mig redan 21-tiden på kvällen och försökte slappna av för att kunna få tag i sömnen. Ändå hann klockan ofta bli 1 eller 2 på natten innan jag slutligen somnade. Då jag några timmar senare slog upp ögonen kl. 4, var min första tanke hur många timmar jag hade framför mig innan jag skulle få gå och sova på nytt. Nästa natt sover jag nog bättre, tröstade jag mig själv. Men kvällen kom och jag somnade ändå inte.

Jag hade kommit in i en ond cirkel med sovandet. Jag sov inte, började oroa mig för att inte sova och så sov jag inte eftersom jag hade sådan press på att sova. Jag började testa alla tips jag fick av omgivningen. Mörka gardiner. Svalt i rummet. Kamomillte på kvällen. Slappna av och tänka på ingenting. Inget fungerade. Jag vände och vred mig i sängen. Satt uppe en stund. Provade på nytt. Fortfarande ingen sömn. Oändligt långa timmar innan det äntligen blev morgon. Och då morgonen kom funderade jag redan på hur följande natt månne skulle gå. Till slut kändes det som att alla mina tankar kretsade kring sovandet.

Veckorna gick och jag fick allt svårare att koncentrera mig på jobbet. Jag var så otroligt trött! Blev lätt irriterad för minsta småsak och hade sedan dåligt samvete för att jag varit så irriterad. Jag glömde också bort saker. Till slut gick jag till en läkare som började med att ta en massa blodprover för att ta reda på om det fanns någon fysisk orsak till sömnlösheten, men alla värden var normala. ”Du sover nog till sist, kroppen kräver sömn till slut och då börjar du sova”, sa läkaren. Jag trodde honom och fortsatte kämpa mig igenom nätterna.

Efter några månader med bara 2-3 timmars sömn per natt gav jag ändå upp och gick till en annan läkare. Och nu fick jag testa flera olika mediciner; depressionsmedicin, insomningspiller, sömnmedicin m.m. Vissa mediciner fungerade, men hade besvärliga biverkningar, men till slut hittade vi en sömnmedicin som fungerade! Minns ännu då jag vaknade upp efter att ha sovit en normalt lång natt. Vilken känsla! Som att vara pånyttfödd! Nu följde en fantastisk tid då jag bara njöt av att sova och att orka med allt som förr. Att märka att hjärnan fungerade igen, att den inte skrumpnat ihop trots allt.

Då sömnen börjat fungera igen, kunde jag småningom trappa ner med medicinen. Efter att jag börjat sova igen, var största problemet att bli av med rädslan för att sömnlösheten skulle dyka upp igen. Sov jag sämre en natt, blev jag direkt livrädd för att allt skulle börja om igen: tröttheten, de ändlösa nätterna, koncentrationssvårigheterna, glömskan och irritationen. Jag var rädd för att bli den person jag var då jag var trött. Det dröjde faktiskt flera år innan rädslan släppte sitt grepp. Om det idag kommer en natt då jag sover dåligt, så kan jag lugnt ligga där och helt enkelt bara vänta ut natten. Alla dessa nätter som kommer och går, vad gör väl det om jag inte sover en natt?

 

Tack till personen som ville dela med sig av sina problem med sömnen! Om du vill dela med dig av din historia kring psykisk ohälsa så kan du kontakta mig här: kadilindman@hotmail.fi.

måndag 26 juni 2017 - 14:51

Om att vara bipolär

I detta inlägg kommer jag att berätta om hur det är att vara bipolär. Till min hjälp har jag intervjuat Axel Hanses som levt med bipolär sjukdom sedan 2013. Vad är då bipolär sjukdom för något?

Bipolaritet är en kronisk sjukdom som gör att de drabbade upplever stora växlingar i humöret. Man är antingen manisk/hypomanisk eller deprimerad. Mellan dessa perioder lever de flesta som vanligt. Det finns två olika huvud typer av denna sjukdom, typ ett och typ två. Den största skillnaden mellan dessa typer är att de med typ två inte blir maniska utan endast hypomaniska. Att vara manisk innebär att man känner sig överenergisk, man sover mindre och man kan ha extremt högt självförtroende. När man är hypomanisk så känner man av samma symptom men i en mindre grad. De depressiva perioderna ser ut som en vanlig depression var humöret är lågt och allt känns hopplöst.

Jag kämpar mot bipolär typ två. Jag fick min diagnos för några månader sedan så hela sjukdomen är väldigt ny för mig. Jag har gått igenom en hypomanisk period och ett flertal depressioner. För att få mer perspektiv i detta inlägg valde jag att intervjua en som kämpar mot bipolär typ ett. Då får både jag och ni läsa om en annan sida om bipoläritet som jag aldrig kan berätta. Här under följer 10 frågor med Axel Hanses om hur han upplever sin sjukdom.

15032043 10154723363029803 3194693212578696094 n2

Vem är du?

Mitt namn är Axel Hanses och jag är en 26 år gammal dramainstruktör och låtskrivare. För tillfället deltar jag även som skådespelare i en sommarteater i Korsholm

Vad har du för relation till psykisk ohälsa?

Jag har bipolär sjukdom typ 1 och fick diagnosen 2013.

Lade du märke till din sjukdom före du fick din diagnos?

Det misstänktes före jag fick min diagnos så det kom inte som en chock. Dock så visste jag ändå inte vad som hände när jag blev manisk för första gången – jag gick och väntade på en dålig dag.

När upptäckte du att du var manisk och hur tog det sig i uttryck?

Före min första maniska episod hade jag varit deprimerad i 11 månader. Så när jag sedan en sommar skulle vara lägerledare på ett läger hade jag i början svårt med det sociala. Men en dag frågade en vän av mig om jag kunde spela en av mina låtar, vilket jag gick med på. Under tiden jag spelade min låt så brydde jag mig inte om vad min vän tyckte om låten för att jag själv tyckte så mycket om den. Där efter startade manin. Jag blev överenergisk, fick otroligt bra självförtroende och hade starka impulser. Jag skulle vilja säga att jag levde det tonårsliv jag aldrig fick leva. Jag spelade och sjöng mina låtar på torget, som längst kunde jag stå där från 09-21. Det kändes som om jag äntligen hade hittat mig själv, mitt riktiga jag.

Hur reagera folk omkring dig?

Min familj blev såklart oroliga och försökte få ner mig på jorden vilket provocerade mig. Nytt folk som jag lärde känna från torget märkte ingenting. De tyckte bara att jag var en härlig typ med mycket energi.

Hur fick du hjälp mot manin?

Jag blev skickad till Roparnäs (psykiatriska enheten) för att vara på avdelning en helg för att kolla så att min nya medicinering fungerade. Men den helgen blev till tre månader.

Hur upplever du andra sidan av sjukdomen, det vill säga depressionen?

Jag är tom. Saknar ord och har svårt att prestera i sociala situationer. Det känns som att jag inte har något att vänta av framtiden och att inget spelar någon roll. När folk försöker komma med råd har jag väldigt svårt att ta emot dem.

Hur känns det att vara stabil, det vill säga inte manisk eller deprimerad?

För mig är det svårt att veta när jag är stabil. Jag är oftare deprimerad än manisk så när depressionen väl släpper är det lättare att prata och vara social. Jag får ofta frågor om jag är på väg att bli manisk när jag är stabil, vilket jag inte är. Det är skönt att vara stabil eftersom jag kommer överens med alla. När jag är hypomanisk brukar bara några stanna kvar kring mig, och när jag är manisk försvinner nästan alla.

Äter du medicin, i så fall vilken och hjälper den?

Jo jag äter lito, det vill säga lithium. Den tar bort de extrema topparna av manin men jag har nog ändå humörsvängningar. Om jag inte skulle äta min medicin så skulle det nog märkas, så den hjälper nog.

Hur mår du idag?

Jag är på bättringsvägen. Känner av lite efterdyningar av min senaste depression men annars bra. Med andra ord är jag på väg mot en stabil sommar.

 

Jag vill avsluta med att tacka Axel som ställde upp och berättade sin historia. Om du vill dela med dig av din historia om psykisk ohälsa kan du kontakta mig på kadilindman@hotmail.fi. Hoppas ni fått en ny inblick i hur det kan vara att ha bipolär sjukdom, så hoppas jag ni får en fortsatt bra dag!

tisdag 20 juni 2017 - 13:26

Nummer ett: andras historier kring psykisk ohälsa

Ni ska nu få läsa om en tjejs historia om hur hennes mående förvandlades till psykisk ohälsa. Om hur mobbning och sexuella övergrepp har ett stark inflytande på vårt mående. Jag sänder ett stort tack till denna fina tjej som valde att dela med sig av sin historia. Det är både modigt och fint!

 

 

Jag var alltid en glad tjej, jag var aldrig blyg för främlingar och hade inte svårt för att göra nya saker. Jag åkte på sommarläger fastän jag inte kände en enda människa som skulle på samma läger. Sakta men säkert förändrades denna sociala flicka till en osäker kvinna som inte kunde lita på någon i sin omgivning. Det här är min historia om hur mitt mående förvandlades till psykisk ohälsa.

I lågstadiet blev jag mobbad för hur jag såg ut, jag var för smal. Kan man bli mobbad för det? Tydligen kan man det. Det jag fick som svar när jag berättade detta åt klassläraren var något i stil med ”Du ska inte bry dig, så här är det i lågstadiet” Hon lärde mig att det är okej att bli nedtrampad och förnedrad. Jag accepterade att min kropp inte var något annat än ett föremål som vem som helst kunde göra vad de ville med. Klä av mig, slå mig, sitt gränsle över mig så att luften i lungorna tar slut. Gör det, för såhär är det att gå i lågstadiet.

När jag började högstadiet var jag tjejen med push-up och urringade tröjor, den som sprang och gjorde sig till för att få uppmärksamhet, och det fick jag. Jag vågar påstå att jag var populär. Jag hade många vänner och kontakter. Det var som om allt som hänt under lågstadietiden var som bortblåst. Jag var fri, ända tills sommarlovet kom efter ett helt år på sjunde klass. Sommaren när allt förändrades.

konfirmstion 071Sjunde klass

 

Jag blev sexuellt utnyttjad som 14 åring av min styvfars bror, och det var ingen som gjorde någonting åt saken fastän jag sökte hjälp. Varken föräldrar eller skolan verkade bry sig om att någon hade förgripit sig på min kropp utan lov. Min kropp är ett föremål.

Efter detta gick mitt mående snabbt neråt utan att jag lade märke till det. Jag bytte helt stil, mitt utseende förändrades från push-up och färgglada toppar till mörka huvtröjor, jag började lyssna på helt annan musik än tidigare och blev som ett helt nytt jag, men ingen reagerade. Jag blev fast för snatteri strax efter övergreppet, jag började skada mig själv på sätt som jag inte ens visste att kunde skada. Mitt tankesätt var allt annat än positivt, och mitt motto i livet var ”hoppas inte så blir du inte besviken sedan när allt går åt helvete.” Hela gymnasietiden gick jag med dessa tankar om att jag var en värdelös människa som inte hade någonting att ge.

korvar 019Åttonde klass

 

Min absoluta botten nådde jag för ett år sedan. Jag hade inte skadat mig själv på länge, jag hade fått jobb inom branschen jag studerade och allt verkade gå bra. Tills den dagen jag inte kunde stiga upp ur sängen. Jag sjukskrev mig från jobbet, för jag kunde inte komma upp. Jag låg i sängen och stirrade i väggen och grät över hur värdelös jag var som inte klarade av den absolut lättaste saken på dagen, att stiga upp. Jag slutade duscha, det var för jobbigt. Jag slutade städa lägenheten som jag tidigare gjort för nöjets skull. Jag slutade leva, jag bara fanns. 

Efter en tid ramlade poletten ned. Jag förstod att en människa inte behöver må såhär, att de finns människor som är glada när de stiger upp ur sängen. Jag tog tag i mig själv och drog mig motvilligt till skolpsykologen, hos henne har jag i skrivandets stund suttit hos i ungefär tjugo timmar. Under dessa otroligt jobbiga timmarna har jag fått diagnoser, medicinering och känslomässiga utbrott.

Ångest, social fobi och fortgående depression är de diagnoser jag har i min ryggsäck. Jag kan inte äta på offentliga platser, jag kan inte gå ut och gå själv. Jag kan inte lova någon att jag kommer göra något med dem eftersom jag inte vet om jag orkar. Det finns dagar när allt är skit och jag önskar att jag inte fanns, men till skillnad från tidigare finns det nu också dagar jag inte hade velat missa.

Snapchat 70237576Idag

 

Jag delar med mig av detta för att andra ska förstå att personer i ens omgivning går igenom saker man inte har en aning om och för att människor förhoppningsvis snart ska inse att psykisk ohälsa inte kan användas som ett negativt begrepp utan istället som ett stöd för förståelse.