måndag 3 juli 2017 - 14:07

Att hamna in på en psykiatrisk avdelning

Avdelningsvård är till för människor som befinner sig i ett ostabilt läge och behöver vård 24 timmar i dygnet. Det är ett säkert system som ska ge patienten en trygghets känsla över att få vara under vård hela tiden. Tyvärr har avdelningsvård ett väldigt negativt rykte, speciellt när det handlar om en psykiatrisk avdelning. Min blogg är till för att slopa stigman kring psykisk ohälsa, så nu ska ni få höra om min historia samt mina upplevelser av avdelningsvård.

19832446 10207643935856964 497488745 n

När jag var 19 år fick jag min första remiss skriven till Roparnäs för att träffa en läkare som skulle utvärdera mitt mående. Jag visste inte mer än så och plötsligt erbjöd han avdelningsvård och jag fick en stor klump i halsen; ”Avdelning??” ”Dit åker ju bara de som är galna” ”Jag är för frisk för det”, detta var bara några av de fördomar jag hade om avdelningsvård. Efter många om och men gick jag med på att bli inskriven. En sjukskötare kom och hämtade mig från polikliniken som låg några hundra meter från avdelningen. Vägen dit kändes som en evighet, jag var så otroligt nervös inför vad som skulle hända. Till min förvåning såg avdelningen jag blev inskriven till väldigt hemtrevlig ut, inte alls som på filmer där väggarna är vita och personalen går med vita rockar. Vårdarna hälsade glatt på mig och de fick mig att känna mig välkommen. Jag fick ett rum som jag delade med en av de andra patienterna. På väggarna fanns det tavlor och vid fönstret gardiner. Mina fördomar försvann ganska fort när jag insåg att detta ställe faktiskt kommer hjälpa mig. Samtidigt som det var nervöst att vara på ett nytt ställe med nya människor så kände jag mig mycket mera trygg där än vad jag gjorde hemma.

Många kanske tror att tiden på en avdelning blir långtråkig. Alla patienter har olika upplevelser om hur tiden spenderas på avdelning, men för mig blev det aldrig långtråkigt. Inte för att jag inte hade något att göra utan för att jag mådde så dåligt. Jag hade inga krafter att göra något mera än att försöka följa programmet. Klockan 8 på morgonen är det frukost och medicin utdelning, sedan efter det följer någon aktivitet, t.ex. avslappning. Efter det här fortsätter dagen med mat vissa tider och med någon aktivitet någon tid, med andra ord inget mer konstigt än så. När jag är inskriven är jag i ett väldigt dåligt skick, vilket leder till att jag har svårt med rutiner, men tack vare hjälp av personal kan jag kämpa mig igenom en dag.

Idag ser jag hur otroligt fel jag hade. Att hamna in på ett sjukhus för sin psykiska ohälsa är som att hamna in på vilket sjukhus som helst. Det är inte något ställe som är till för galningar, alla där är människor precis som alla andra. Tyvärr är okunskapen så pass stor så att människor tror att Roparnäs är hemmet för de galna, och jag dömer ingen, för jag tänkte exakt samma sak innan jag hamnade dit själv. Det är jätteviktigt att komma ihåg att en människas värde inte förminskas bara för att hen lider av psykisk ohälsa och behöver vård. Det är exakt samma sak som om en individ med någon fysisk sjukdom hamnar in på avdelningsvård, båda behöver få hjälp.

Jag vet att det kan vara svårt att försöka förstå sådant som man inte själv upplevt, men för att vi ska kunna slopa stigman kring psykisk ohälsa krävs mer kunskap. Därför valde jag att dela med mig av min historia om hur det var när jag hamnade in på avdelning. För idag är det inget jag skäms över. Och tro mig, det har jag gjort, jag har försökt hålla det hemligt för så många som möjligt men idag ser jag ingen poäng med det. Om jag behöver vård för min sjukdom så är det inget jag ska behöva skämmas över. Jag ska kunna tala om det precis som vem som helst med en fysisk sjukdom talar om sina problem. För det är genom att tala, vi någon gång kan slopa stigman kring att hamna in på en psykiatrisk avdelning.

 

onsdag 21 juni 2017 - 13:50

Man kan inte röntga psykisk ohälsa

Har du någon gång skadat dig själv i misstag eller haft någon somatisk smärta? Brutit ett ben? Haft huvudvärk? Ont i magen? De flesta människor, om inte alla, tror jag någon gång upplevt en fysisk smärta. När vi upplever någon smärta i kroppen får vi oftast rätt sorts uppmärksamhet och empati. Folk tröstar dig, tar hand om dig och tycker synd om dig. Men hur är det att uppleva psykisk smärta? Är empatin och trösten likadan?

Tyvärr är skillnaden stor. När jag blir febrig och förkyld får jag ofta en eller flera hälsningar från mina närmaste; ”krya på dig”, ”hoppas det blir bättre snart”.  Men när jag är deprimerad håller de flesta sig på avstånd. Det är synd att okunskapen inom psykisk ohälsa är så pass stor att många individer inte förstår att man gärna tar emot liknande hälsningar när man är inne i en svacka eller övrigt är i ett psykiskt sämre tillstånd. Men man kan inte dra alla under samma kam, det finns också de som visar att de bryr sig oavsett vad.

Om okunskapen är stor hos de utan utbildning, hur är det med de som jobbar inom vården? Hur bemöter de oss? Jag har många erfarenheter jag kan dela med mig av. Det finns vårdare och läkare som har behandlat mig väldigt bra och professionellt. Tyvärr har jag också ett flertal upplevelser av när vården varit felaktig. Jag har bland annat fått höra att jag ska sluta bete mig som ett barn och växa upp, att jag bara söker uppmärksamhet och att jag ska sluta larva mig. Ett sådant här bemötande skulle aldrig förekomma om jag hade ont i huvudet eller hade feber. En läkare skulle aldrig be mig att sluta larva mig om jag hade ont i magen. Det är synd att de som borde förstå en mest kan behandla en så pass dåligt. Det skapar en rädsla för en person med psykisk ohälsa. Vi vet att det finns bra läkare och skötare, men vi vet också att det finns sådana som saknar kunskap inom ämnet.

Men det har blivit bättre. Om man jämför med hur det var för många år sedan så har vi gått otroligt mycket framåt. Jag har själv ingen erfarenhet av det men jag har hört många historier om hur psykvården kunde se ut förr. Idag behandlas personer mer som personer istället för sin sjukdom.

Det är egentligen det allra viktigaste. Oavsett om sjukdomen är fysisk eller psykisk så är vi alla människor. I grund och botten har vi alla känslor, tankar och rädslor och de förtjänar att bemötas med respekt och empati. Det spelar ingen roll om du behöver vård för att benet är brutet eller om du behöver vård för att ångesten blivit övermäktig. Skillnaden är ju egentligen bara att ångesten inte dyker upp på röntgenplåtar och att den inte går att gipsa.