Sanningen om varför jag slutade idrotta

fredag 30 juni 2017 - 11:30 | 3 Kommentarer

Jag började friidrotta när jag var nio år gammal och föll för idrotten direkt. Som nioåring var jag nöjd med att hålla mig sysselsatt med i princip vad som helst, så det som fick mig att falla för idrotten var nog samhörigheten och gemenskapen som idrotten kom med. Men det tog inte länge innan jag började förstå hur mycket jag tyckte om att utföra själva sporten också. Min favoritgren blev snabbt kast, spjut och kula tyckte jag mest om. Åren gick och mitt kastintresse gick över till tresteg och längd, som sedan blev mina huvudgrenar. Jag har även utfört några mångkamper men intresset var större hos hoppgrenarna. När jag väl hade hittat det område jag gillade mest började jag satsa och träna mera. Något år senare kammade jag hem min första FM medalj i tresteg. Då förstod jag att jag hade talang, mina ben kunde verkligen hoppa bara jag tränade dem tillräckligt – jag sökte in till Vörå Idrottsgymnasium och kom in. Här började allvaret. Jag tränade med hoppgruppen i princip varje dag och njöt så otroligt mycket av både idrotten och idrottslivet jag levde i Vörå. Jag hade äntligen hittat mig själv, jag var längdhopparen Kadi. Jag såg inga gränser för hur högt jag kunde nå och mina mål var höga. Så vad hände? Vart tog idrottaren vägen? Vem är jag idag?

19668404 10207618392978408 333065538 n

Sista perioden i gymnasiet föll jag in i min första depression. Folk omkring mig började fråga varför jag inte kom på träningarna och jag skyllde på motivationsbrist. Inte för att jag inte vågade säga att jag var deprimerad, utan för jag helt ärligt trodde att mitt dåliga humör berodde på motivationsbrist. Med andra ord fick jag inte motivationsbrist för att jag var lat utan för att jag var deprimerad. Jag var så otroligt förvirrad, den glada och spralliga samt fokuserade idrottaren var borta – jag hade förlorat min identitet.

När jag kände mig aningen återhämtad efter depressionen vår studenten nära. Jag försökte återgå till träningen och samhörigheten med de andra idrottarna. Jag hade fortfarande efterdyningar av depressionen så mina höga förväntningar försvann ganska snabbt. Jag trodde att allt skulle gå tillbaka till det normala, att jag skulle kunna träna som vanligt och att glöden skulle finnas kvar. Men det gjorde den inte, den hade slocknat och det gjorde så otroligt ont. Jag fann inte längre någon glädje i att idrotta, jag kände allt för stor press att prestera. Jag blev inkallad till en tv-intervju och gjorde ett desperat försök att tända glöden för idrotten igen. Jag låtsades som att jag var den idrottaren som jag alltid varit och försökte verkligen komma in i mitt gamla tankesätt – men misslyckades. När jag såg intervjun på datorskärmen började jag gråta eftersom jag innerst inne visste att jag inte njöt av idrotten så mycket som intervjun framträdde. Efter detta tog det inte länge innan jag lade mina spikskor på hyllan.

Idag önskar jag att jag hade förstått vad som hände den där sista perioden i gymnasiet, att jag hade vetat att jag var deprimerad så att jag kunde ha gett folk en bättre förklaring till varför jag inte tränade. Mina tränare blev antagligen fundersamma över vad som skedde och jag hade tyvärr ingen förklaring till dem eller någon annan. När jag tänker tillbaka på mitt före detta idrottsliv ser jag glädje, både vid motgångar och framgångar. Jag ser en person som njuter av att träna tillsammans med sina vänner och att bli tränad av sina tränare. Jag är så otroligt glad över att jag hamnade på Karlsplan en dag som nioåring. Att jag fick uppleva en sport som jag älskade. Att det inte gick som planerat har jag haft väldigt svårt att acceptera. Idag skulle jag ju vara på väg till junior-EM eller nått liknande. Men jag är stolt över mig själv, eftersom jag kämpade in i det sista för att hålla glöden levande. Idrotten blev inte det jag idag lever för, men som tur har jag hittat nya intressen samt vänner att leva för, och för att inte glömma, så lever jag för mig själv. 

3

Kommentarer

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.