Afrikas sydspets - Cape Agulhas

måndag 9 januari 2017 - 01:41 | 2 Kommentarer

Försöker få igenom två inlägg på en gång eftersom nätet drar ganska bra (men så är ju klockan just två på natten också...). Nu handlar det om söndagen.

Det blev en sovmorgon så vi kom till frukostbordet först halv tio. Men ett par av oss hade haft väckning redan strax efter fem för att få se solen stiga upp ur havet. Hotellstäderskan hade kvällen innan gett en infolapp med bl.a klockslaget för soluppgången.

 

20170108 053618

 

Många checkade ut och det blev allmänt litet lugnare på hotellet. Vi hade inplanerat ett besök till Afrikas absoluta sydspets eller som det heter på engelska, "the southernmost tip" och diskuterade vägval med receptionisten. Han tyckte att vi helst skulle undvika grusvägar och åka via Bredasdorp men det tyckte vi inte lät som någon vidare utmaning. Så det blev grusvägen tvärs över, vilket betydde 40 km kortare väg tur och retur.

 

20170108 113000

 

Grusvägen var torr och ojämn. Likt rökmoln vid eldsvåda såg man ett stort dammoln som varning så fort en bil närmade sig. Betesmarkerna såg också väldigt torra ut och vi vojade och ojade oss över de magra fåren tills vi insåg att de var relativt nyklippta. Gårdarna var glest placerade och utseendemässigt skvallrade de om hur jordbruket bar sig ekonomiskt.

 

20170108 113006

 

Kom ut till asfaltväg och styrde mot Struisbaai, som var ett betydligt större samhälle än Arniston men också väldigt semesterortspräglat. Strax bredvid låg Agulhas och då var vi nästan framme vid sydspetsen. Och ännu i denna dag låg skeppsvrak på klipporna som varning för hur utmanande rundandet av Afrikas udde kan vara. Eller så var det bara ingen som orkat städa bort...

 

20170108 120945

 

Jämfört med Godahoppsudden var turisttrycket minimalt men en jämn ström av bilar kom och for ändå hela tiden. Och obligatoriska fotoställen var utmärkta för skaffandet av bildbevis. Vi t.o.m. köade snällt för att i tur och ordning ta våra bilder. Vilket stressade en del när man väl var på tur, ingen tid att fundera på bildmotivet. Och inte ens det här stället var befriat från Pokémons...

 

20170108 124317

 

Och där bakom Lucas krockar Atlanten och Indiska oceanen. Det ser man ju på vattnet eller? Visst är det en speciell känsla att veta att längre söderut kommer man inte i Afrika (blink Klas S) och följande är Antarktis.

 

20170108 122015

 

På vägen tillbaka stannade vi i Struisbaai för lunch. Restaurangen hette "55 knots" men efter att ha väntat en minst sagt god stund på maten, tyckte vi att namnet kunde bytas till "5,5 knots"...

Vi tog grusvägen också tillbaka. Framme i Arniston svängde vi höger istället för vänster för att kolla in Roman Beach som var en simvänligare strand än den strax framför hotellet. Skulle man ha fortsatt ytterligare framåt över dynerna bredde en 30 km orörd sandstrand ut sig ända fram till Struisbaai. Det området är en del av ett naturreservat. Ingen ville doppa sig i oceanen nu heller utan åkte hellre hem till den egna poolen.

 

20170108 152000

 

Senare på eftermiddagen övertalade jag ändå Victoria att komma med till havet för att kunna säga att hon badat i Indiska Oceanen. Bildbevis på det.

 

Först tvekande...

 

20170108 172211

 

Jamen, det var ju varmt!

 

20170108 172519

 

Innan sista middagen hann vi packa och förbereda kläder att ta på oss när vi närmar oss Helsingfors. Brrr... Och Lucas hann en sista vända med fotbollen.

Resan börjar komma till ett slut. Känns otroligt att det redan gått tre veckor. Jag brukar annars tröttna efter dryga veckan hemifrån men den här gången känns det som om jag ännu inte är riktigt färdig. Däremot ganska färdig med Arniston.

2

Kommentarer

  • Moster

    09.01.2017 15:30 (9 månader sen)

    Välkommen hem till plusgrader! :)

    • Familjen Östman-Klemets

      10.01.2017 18:49 (8 månader sen)

      Jaa, vi måste väl.... ;)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.