måndag 22 maj 2017 - 13:24

Sommarens soliga dagar

Det finns så mycket som hör sommaren till. Jag är kanske världens lyckligaste skit som får fira sommar i Finland. Så jag stal Catariinas idé om en sommarlista.

I sommar vill jag:

vara i Henriksdal
bada bastu och simma i kallt vatten…brr.
äta sill och RÅGBRÖD

IMG 5582

gå på promenad varje dag (Jag saknar så mycket att promenera. Efter mörkret vill jag inte gå ut ensam här och det blir ju så tidigt mörkt.)
vara vaken till alltför sent
spela kort på villan
cykla till Skaftung och Langgrånnsvichen

IMG 5536resa till Nederländerna, Belgien och Frankrike för att träffa vänner och gå på bröllop
segla, om någon bjuder med mig på en seglats
dricka vin framtill små timmarna med vänner, gärna på en klippa eller på villan.
äta bär
klippa gräs
sova i mitt sommarrum under ett duntäcke (saknar det med här där ett tunt lakan nästan är för varmt att sova med…)
ligga i sängen och lyssna på regn
plocka blommor i mammas trädgård till hennes grav

IMG 5420

äta glass
gå runt med smutsigt hår och trasiga kläder från 90-talet
bli bjuden på goda sommarluncher och bjuda andra på det samma
äta blåbärspaj (note to myself: boka inte flygen hem till Tanzania för tidigt…)
njuta av sommar Helsingfors

IMG 5282samt klippa mitt hår

IMG 5246

 

Det mesta på den här listan gör jag varje sommar, men ack så jag älskar det. Finsk sommar in my heart!

söndag 21 maj 2017 - 21:00

Varför bor jag här?

Tre orsaker 

Diskussioner! Det finns så många samhällsfrågor/problem att diskutera och fundera på. Det innebär att man hela tiden för intressanta diskussioner om samhällsutveckling. För en samhällsvetare är det drömmen. Många pusselbitar finns inte, andra är halvfärdiga och många har annan form än i Finland. Ibland är det frustrerande att försöka lägga pusslet, andra dagar mest lärorikt. Idag låg vi på soffan och funderade på om man kan förändra ett korruptsystem eller om hela systemet först måste krasha, vilket betyder ökad osäkerhet. Korruption är som cancer. När den väl är där, oj så svårt att bota den och bli friskförklarad. 

Människor! Man träffar så många spännande människor med intressanta livshistorier från alla delar av världen. Lika spännande som jag tycker det är att höra om vänners uppväxt runtom i Afrika och andra delar av världen som ex-pat barn, tycker de det är att höra om min uppväxt i en liten by på landsbygden i Finland. Alla är lika förvirrade över hur jag hamnat här. Det är jag själv också ibland. 

Solen! Jag mår så bra av att inte behöva vara frustrerad över vädret. Här är bra väder i princip varje dag. Jag kan glida runt i flipflops från tidig morgon till sen kväll. Jag behöver inte släpa runt på en massa kläder i väskan ifall det blir kallt. (Jag brukar vara så frustrerad i Finland när man ska ut en sommarkväll å har handväskan full av kläder...). Jag kan gå till stranden när jag vill. Ibland tänker jag att jag lever i den finska semesterdrömmen: sol och turkost havsvatten.

lördag 20 maj 2017 - 11:45

Svensexa, möhippa - varför spelar kön så stor roll?

Igår på eftermiddagen hängde jag på havets botten. Jag tycker det borde vara lag på att fredag eftermiddag ska tillbringas just precis där med en dykutrustning på ryggen. Jag vet inte hur jag någonsin igen ska kunna bo längre från indiska oceanen än 5 minuters gångavstånd. Det öppnar upp så många möjligheter för en som älskar hav. 

IMG 9072

Nåja, där på havets botten kunde jag inte sluta tänka på svensexor och möhippor. Igår var det en av mina bästa vänners  svensexa, men jag var förstås inte bjuden. Alltså det finns inget som irriterar mig mer än den traditionella synen på dessa evenemang. Jag, som har många manliga vänner, får aldrig fira den här "högtiden" med mina vänner. Mitt kön är fel så jag blir automatiskt inte bjuden. Sånt trams. Varför är könet extra viktigt när det kommer till att fira med ens vänner att man ska gifta sig? Jag kan inte förstå det. 

Efter att jag haft min årliga föreläsning om det här för några vänner, också av samma kön som mig och därmed inte heller bjudna, åkte vi på matäventyr. I Dar es Salaam finns de flesta icke-lokala restauranger på en halvö där typ alla utlänningar bor. Jag kan bli enormt trött på den här halvön. Dar es Salaam har så mycket mer att erbjuda än det. Så vi beslöt oss för att äta middag på en restaurang i Kinondoni. En stadsdel inte lång från halvön, men som har en helt annan karaktär. Där på en liten avlägsen "dirt road" finns en alldeles ljuvlig restaurang som en man öppnat i sitt garage. På väggen hänger konst av alla de slag. Där serveras, enligt köttätare, en av stadens bästa biffar. I wouldnt know. Jag var mest stolt över att jag lyckades navigera mig fram i trafiken och hitta rätt väg. 

Kvällen slutade med tequila...I say no more. Lyckades till och med komma hem senare än han som varit på svensexan. För en soffpotatis som typ aldrig går ut på bar längre var det här en stor upplevelse. Nästan som när man fick gå första gången på bar när man fyllt 18. Nästan. Jag är däremot rätt nöjd att min seglingspartner just meddelade att han har malaria och inte kan segla idag. Soffan passar mig bäst just nu. 

Over and out!

 

torsdag 18 maj 2017 - 21:00

Ännu ett...språk

Jag går en intensivkurs i swahili, nationalspråket i Tanzania. Jag kan inte göra ett bra jobb om jag inte kan swahli. Det går inte att förstå kulturen utan att kunna språket. I Elfenbenskusten, där franskan är så utbredd, kunde jag tala med alla. Jag saknar det här, där många bara kan en knaglig engelska. Så jag är tillbaka på skolbänken denna månad.

Jag var måttligt överraskad idag när jag satt i flera timmar och talade med min swahililärare om allt mellan himmel och jord. Vi talade om kvinnorsrättigheter, landrättigheter och andra utmaningar i Tanzania. Jag satt mest och tänkte; allså fatta att jag kan så många ord på swahili att jag kan tala om sånt här. Nåja, nu ska här tilläggas att mina bidrag till diskussionen var ytterst hackiga och fulla av ööhhhh, hm, wait, I know that word, hm, how do you say...Men ändå! Det finns hopp. 

IMG 8101

Det här är från januari när jag gick nybörjarkursen. Då var jag ännu en glad student och mycket omedveten om swahilins alla subjektklasser och den huvudvärk de skulle ge mig...

För att vara ärlig har jag ibland varit lite avundsjuk på vänner som växt upp i två- eller mångspråkiga miljöer. De har fått ett eller två språk gratis, medan jag kämpat så mycket. Däremot har jag märkt att min bakgrund även har fördelar.

1. Jag är inte rädd för att göra misstag så jag börjar tala ett språk relativt tidigt i min språkinlärning och lär mig massor genom det. Man har ju talat broken Finnish hela sitt liv, så då kan man väl tala lite broken French och Swahil också.

2. Jag har haft en press på mig att lära mig språk och för mig har verkligen mantrat "ju fler språk man lär sig desto lättare är det att lära sig ett till" stämt bra. 

En gång i tiden hade jag och en kompis en master plan för att ge våra eventuella framtida barn så många språk som möjligt gratis. I det här läget var vi ganska trötta på att studera franska. Hon kände att hennes grekiska inte var till så stor nytta, och ja, svenska är ju inte direkt heller ett stort språk. Vår plan var att vi skulle gifta oss med en tysk eller fransman, bosätta oss i ett land med ett annat stort språk, typ spanska, men var man ändå får en bra engelska i skolan (finns det ett sådant spansktalande land?). Helst skulle mannen ha även ett annat språk, typ vara från Algeriet och tala både franska och arabiska. (Tänk om man kunde arabiska!).

Det gick ju inte så bra med den planen. Det blir ju sällan som man tänkt sig. Lika glad är jag ändå där på skolbänken fyra timmar per dag varje dag. 

 

 

 

torsdag 18 maj 2017 - 14:14

Vad vet vi om Afrika?

Jag lyssnade på Peppe och Karins pod Mellan raderna där de talar om hur lite de vet om Afrika efter att de läst Petina Gappahs bok Memory som utspelar sig i Zimbabwe. Det finns så mycket att säga om det här ämnet. Bilden av Afrika är ofta traditionell, men det är också svårt att förstå den här kontinenten. 

Jag upplever ofta när jag är hemma i Finland att jag blir en representant för landet Afrika. Frågorna är många och jag förväntas veta allt om Zimbabwe, Senegal och Madagascar. Det är ungefär som att en finländare skulle veta allt om Portugal, Malta och Slovenien. Jag blir rätt provocerad av det.

Förstå mig rätt. Jag har ingenting emot att tala och föreläsa om Tanzania och Elfenbenskusten. Jag är glad för alla frågor och för att folk intresserar sig för ens något som händer här nere. Jag inser att saker som är självklara för mig, som att man kan handla i matbutik eller gå på fancy nattklubb, inte är det för alla. Så jag förklarar gärna. Jag vill att fler ska förstå min vardag. 

För mig är det okej, men jag kan tänka mig att lokala personer blir mer störda på en del frågor som för dem är självklara. Vår okunnighet är en ständig påminnelse om hur nedprioriterad kontinenten är i allt, förutom kanske i utnyttjandet av naturresurser. Sen igen, om man inte frågar, hur ska man veta?

Det finns inte en bild av Afrika. Det är 54 olika länder och oändligt många fler vardagar än så. Här är urfattigt på många håll, så jag förstår varför ett gråtande barn fortsättningsvis får representera Afrika. Även om ni aldrig här kommer få se sådana bilder. Det är en liten minoritet som lever ett ”Africa rising” liv och går på nattklubb (as in hur vi definierar nattklubb). Ett liv som vi lättare kan förstå och relatera till, men som vi kanske sällan förknippar med Afrika. Det betyder inte att andra inte går på nattklubb, men vi kanske inte förstår att det är en klubb. I våra ögon förknippas det med fattigfom eftersom klubben ser ut som en förfallen kåk. Nu tänker jag på en nattklubb i en liten stad på gränsen till Liberia i Elfenbenskusten där jag firade dan före doppare dan en jul. 

Nu har jag inte läst boken Peppe och Karin talade om i deras podd så kan inte uttala mig om den, men vad jag ofta saknar är böcker som handlar om det vanliga livet i ett afrikanskt land. Böcker som skulle berätta om lek, dans och liv. Jag är trött på att så många berättelser om mörkhyade handlar om flyktingar (Little Bee av Chris Cleave) eller tjänare (The Help/Niceville av Kathryn Stockett). Roxande Gay diskuterar det här fenomenet så bra i hennes bok Bad Feminist. 

Förresten, Peppes och Karins kanske viktigaste diskussion i podden var hur vi alltid tycker mer synd om dem som är närmare ens egen kultur än andra. Så mitt i prick! På känslomässig grund rangordnas människor. Huj. Tar det inte lika sjukt för alla att bryta benet oberoende av hudfärg? 

 

Men jag är nyfiken. Vad är er bild av Afrika eller något land här nere? Vad är ni nyfikna på gällande den här kontinenten? 

tisdag 16 maj 2017 - 15:04

Haraka haraka haina baraka

Haraka haraka haina baraka fast, fast, no blessing. (Kuriosa: baraka är en hänvisning till Barac Obama, som då tydligen ses som en välsignelse.) Det här uttrycket lärde jag mig idag på min swahilikurs. Min lärare sa att han snabbt går igenom den här grammatiken, men poängterade sedan att egentligen är det ju ”haraka haraka haina baraka” som gäller.

Det beskriver Tanzania bra. Ibland är allt långsammare än långsammast. Pole pole, som betyder långsamt, var det första jag lärde mig på swahili. Jag hade varit i landet i fem minuter då. Här utmanas verkligen ens egen livsstil anammad i Norden där tidseffektivitet är a och o. Där man konstant ska jobba hårt. Min lärare tittade på mig med stora ögon när jag sa; jag har tre veckor innan jag ska på resa. Kan jag köra en intensivkurs med 4h swahili per dag tills jag åker. Han nickade.

Vill man jobba och bo här så måste man förstå att så här är det och navigera därefter. Men man (läs jag) är så van med kravet på att leverera 24/7. När jag var på ett arbetsuppdrag undrade min tanzaniska kollega om vi verkligen ska göra 20 intervjuer på sju dagar i två olika regioner? Jag nickade. Vi jobbade häcken av oss, reste land och rike runt, samlade in det material vi behövde, åkte hem, skrev rapport.

IMG 7001 1

 

Märkte även på jobbet i Elfenbenskusten att min definition på att jobba hårt skiljde sig från mina kollegors. Jag gjorde enkelt tio gånger mer än dem och tyckte att det var en helt normal arbetstakt. Insåg att man som en sådan person lätt blir utnyttjad (akta er), samt att jag kanske har en aningen tokig definition på normal arbetstakt. Tänker mig dock att den inte skiljer sig så mycket från många andra finländares. Så jag försökte ”lugna” ner mig lite. Att förstå förväntningar, krav och anpassa sig till arbetsmiljön är ibland lite utmanande på multikulturella arbetsplatser där alla har olika bakgrund. 

Nu ska jag återgå till min pole pole position på soffan. Försöker bli kvitt min förkylning. Senare ikväll ska jag på en koreansk dansföreställning. Alltså jag älskar verkligen hur mångkulturellt Dar es Salaam är. För mig är det en lyx att kunna ha så många vänner från så många olika länder i en och samma stad. Så det blir koreansk dans med japanska och tanzaniaska kompisar. 

torsdag 11 maj 2017 - 14:44

Torsdagssvammel från en soffa

Jag har lyckats med det jag trodde var fullkomligt omöjligt i Dar es Salaam. Jag har blivit förkyld. Hur är det möjligt? Jag ligger på soffan med yllestrumpor och scarf. Har aldrig någonsin tidigare använt någondera i den här staden där man konstant svettas. Ofta ligger jag inte ens på soffan hemma för att det är FÖR VARMT. Nu regnar det för n:e dagen i sträck. I morse var det 24 grader och jag frös. Jag har aldrig upplevt 24 grader i Dar tidigare. Rena rama vintern. Men antar man inte får klaga på vädret när det snöar i Finland. 

regn 1

Tidigare idag var jag hos massören för att få styr på alla mina kroppsdelar som ger upp. Jag seglade igår på kvällen och det tyckte inte heller min kropp om. Det är ingen champagnesegling vi håller på med (så där som jag föreställer mig att finlandssvensk yachtsegling är?), utan tävlingssegling på små hobie cats. Man måste liksom jobba hårt under ett pass. Är det inte min rygg, så är det mina lår eller knän som gnäller. Alltså är jag 70 år?

Hjälper knappast att jag har ett afrikaformat blåmärke, minst lika stort som kontinenten, på mitt knä från förut. Men vem orkar ligga stilla på soffan tills alla blåmärken och muskler återhämtat sig?!? Nåja, tydligen borde man (jag) ha lite bättre tålamod. Du är inte 20 längre tyckte min massör. Hen får det att låta som att jag är nära pensionsålder, men jag är bara 30. Det är ju ingenting. 

Hoppas finnrexin och netflix-chill fixar det här. Regnperiod betyder också malariaperiod och då vill man inte ha dåligt immunförsvar. Finnrexin är annars den där ena grejen man inte flyttar utomlands utan. En ständig följeslagare runtvärlden. Just nu håller jag på med en lista över saker vi måste köpa i Europa i sommar. Typ; solkräm, seglingskor, osthyvel. Visst hittar man en hel del här, men ofta av dålig kvalitet och dyrt för att det är importerat och marknaden är begränsad.

Shoppinghysterin som finns i Europa är man totalt distanserad från. Det är så skönt. Jag hatar verkligen materialismen och att äga en massa saker. Jag får nog av att springa upp och ner på Alexandersgatan i Helsingfors en gång om året för att handla det vi behöver, men inte hittar här. I Henriksdal har jag ännu saker i lådor som jag packade ner 2010 när jag flyttade till Frankrike. Snacka om att man alltid har mer saker än man behöver. I Elfenbenskusten hade jag en säng, ett bord och några stolar. En gasspis och ett kylskåp. That's it. Överlevde hur bra som helst. 

Men nu ska jag sova. 

 

 

 

 

onsdag 10 maj 2017 - 11:16

Talar ni om krig, föräldrars barndom och annat?

Jag läser Tuula Karjalainens biografi om Tove Jansson och det väcker så många tankar. Som hur ung och osäker Tove var en gång, hur krigsdrabbat och fattigt Finland var, hur kriget påverkade alla, hur delat Finland var efter inbördeskriget och hur homosexualitet var så förbjudet (liksom det är i det land jag nu bor i). Samt, hur lätt jag ignorerar allt som skett innan jag föddes. 

För mig har Tove alltid varit den där framgångsrika författaren och konstnären. Den modiga. Den smarta. Men som för alla är vägen lång och krokig. Tove var deprimerad, kämpade med förhållanden, sin sexualitet och fick utstå kritik. Att vara ung under krigsåren med familj och vänner vid fronten, hujedamej så svårt det måste ha varit. Efterkrigstiden och den fattigdom och splittrning den innebar kan inte heller ha varit lätt. 

Efter att jag själv har jobbat med post-konfliktfrågor, med att försöka stärka social tillit och samverkan i en delad nation upplever jag att jag förstår pikkulite bättre hur Finland en gång mått. Vilken prestation att ta oss dit vi är idag. En gång i tiden var matbrist ett reellt faktum i Finland. Folk anklagades för krigsbrott och folk försökte fly från sin bakgrund. Det här har jag ju vetat, men ack så ofta jag inte tänker på det. 

Tove är född bara några år innan min farfar var född. Krig var en stor del av även hans och min farmors liv, men tänk så lite jag talade om det med dem. Det är som att jag totalt ignorerat att det fanns ett liv innan mig. Så himla egoistiskt av mig, eller var kriget och känslor de medförde för svårt att tala om? Har ni talat/talar ni om kriget med era far- och morföräldrar?

Samma tanke hade jag förra sommaren när jag tittade på bilder från min mammas ungdom. Tänk att hon hade ett liv innan jag fanns och tänk så lite jag vet om det. Jag kommer ihåg hur hon uppmuntrade mig och min bror att ta ut allt av studietiden. Nåja, nu när jag sett hennes bilder förstår jag ju varför hon sa det. Men jag kan känna en sorg i det att vi aldrig hann tala om varför. Känner ni till era föräldrars liv innan ni fanns till?

Jag är inte säker på vad jag vill säga. Kanske att vi borde tala mer om förritiden för att förstå nutiden, förbättra framtiden och för att bättre förstå och uppskatta varandra. Kan vi våga tala mer om svåra saker? Känner någon annan än jag ett behov av det här, eller är det bara en del av min sorgeprocess. Själv ångrar jag nu när det är försent att jag inte frågade alla de där frågorna av min mamma, farmor, farfar och mormor. Nu har Tove boken försett mig med även fler för evigt obesvarade frågor.

tisdag 9 maj 2017 - 08:44

Obekväm och bekväm i ny kultur

Jag kommer ihåg när jag först flyttade till Tanzania hur obekväm jag var med det mesta. Allt var annorlunda. Hur och vad du äter, hur du åker buss, hur du köper frukt. Jag var så van med att veta exakt hur allt fungerade. Tar man spårvagnen i Helsingfors eller metron i Paris kollar man linjekartan. Man tar reda på saker utan att involvera en annan person, förutom kanske google. Här är det annorlunda. Man frågar sig fram. Finnen i mig var obekväm med att inte veta, med att fråga. Det kändes som att allt jag gjorde åt min energi. 

Jag var obekväm med alla blickar och rop. Jag var obekväm med att vara annorlunda än alla andra sekunden jag satt min fot utanför mitt hus. Det gick inte att spela med och låtsas smälta in. Min hudfärg kommunicerade annat. För första gången i mitt liv förstod jag hur det är att vara annorlunda och inte passa in. Jag förstod inte heller den här strävan efter att känna att jag måste passa in och veta hur allt fungerar, den bara fanns där.

vattenfallNaturen i både Elfenbenskusten (på bilden) och Tanzania har varit tillflyktsorter för mig när jag behövt en paus från allt. Så otroligt vackert. 

Nu bor jag ändå i en kultur som rätt långt accepterar mig och min närvaro. Där min hudfärg associeras med något positivt. Att komma in i ett nytt samhälle och inte ha de förutsättningarna måste vara 1000 gånger värre. Jag bor också i en social kultur där det är lätt att fråga om råd och hjälp. Där folk är oerhört hjälpsamma. Jag tror kanske inte att det skulle vara lika lätt att komma till Finland och vara bortkommen. 

När jag flyttade till Elfenbenskusten var jag bättre förberedd, trodde jag. Jag visste under vilka förutsättningar jag skulle leva. Ensam vit europé i en liten stad på landsbygden. Inga ordentliga matbutiker betydde att mycket måste jag handla på marknaden. Alla kommer känna mig, jag kommer känna få. 

min gataPå väg hem från jobbet och "trafikstockning" på min gata i Man i Elfenbenskusten. Mitt hus är det röda på höger sida. 

GrannarMina grannar. Även jag handtvättade mina kläder i Elfenbenskusten. Eller inte jag, utan Christel som jobbade för mig. 

Duktig flicka som jag är hade jag orimliga krav på mig själv. Jag ville vara bra på att leva på den afrikanska landsbygden. Jag måste kunna pruta bra, jag ville känna mig bekväm med att gå på marknaden, jag ville klara av att själv handla alla mina möbler med snickaren och hitta rätt kylskåpsförsäljare osv. Jag ville kunna köra bil som alla andra, en körstil som är totalt motsatsen till den finska. 

MancentrumMan centrum och marknad. Här försökte jag passa in. Snacka om att misslyckas. Fast bilkörningen blev jag bra på.

Men allt kändes som ett sjuhelvetes projekt. Jag förstod inte helt deras franska och jag kände konstant att jag inte fick ett bra pris. Jag kände mig misslyckad. Snälla kollegor fanns där för att hjälpa mig om mitt ego bara hade klarat av att säga att det är okej att inte veta allt. Kom ihåg Sandra, allt är annorlunda än hemma. Inget IKEA, inget Citymarket, inget Stocka, inga system att lita på.

MarknadLite annat än Stockas grönsaksdisk, men här handlade jag mina grönsaker i Man och ute i byarna under jobbresor. 

Nu har jag nått en punkt där jag känner mig bekväm med det mesta som är annorlunda och kan navigera rätt bra i den djungeln. Jag ber om hjälp. Jag är okej med att andra fixar saker för mig. Som österbottning med en starkt inrotad "kan själv" mentalitet har det varit svårt att acceptera det. 

Det är inte lätt att flytta till en kultur så olik ens egen. Men för mig har spänningen och utmaningen det medfört gjort att jag trivats och lärt mig navigera. Jag har pressat mig själv något oerhört. Jag har lärt känna mig själv så mycket bättre. Jag har insett hur finsk jag är på vissa områden och hur bra jag passar in på andra. Jag har lärt mig acceptera att sådan är jag och det är helt okej. Men nyckeln har ändå varit alla hjälpsamma människor jag lärt mig så mycket av. Det är det som behövs för en lyckad integrationsprocess. 

busSa jag att ALLT är annorlunda? Buss i Man i Elfenbenskusten. 

måndag 8 maj 2017 - 19:13

La France en Marche?

Det är minsann ett spännande år i en politiknörds liv. Varje dag känns det som att man får hålla andan för att EU ska överleva. Nu har vi lyckats köpa mer tid i Holland i valet för någon månad sedan och desamma gjorde vi igår i Frankrike när nykomlingen Emmanuel Macron vann presidentvalet över högerextremisten Marine Le Pen.

Jag diggar Frankrike. Efter att ha bott där följer jag med ett extra öga vad som pågår där. Jag upplever att jag är närmare den franska kulturen som också avspeglades mycket i Elfenbenskusten än den brittiska, som jag träffar på en del här. Jag gillar helt klart vin&ost mer än fish&chips. I sommar ska jag igen strosa på Paris gator och jag ser så mycket framemot det. Dricka vin, gå vilse i Montematre och äta falafel i Marais. 

Det finns flera faktorer som gör det här valet exceptionellt intressant.

1. Inget av de två traditionella partierna tog sig till andra omgång. Det här valet och den här valrörelsen har rört om rejält i det franska politiska systemet. Det säger något om hur de stora partierna inte lyckats reformera sig eller lyssnat på väljare. Macron är inte Trump, men även han profilerar sig som ett alternativ till eliten. (Ironiskt nog är att både Macron å Trump egentligen kan ses som elit…)

2. Le Pen fick 11 miljoner röster. 11 miljoner som tror på ett högerextermistiskt/populistiskt (eller vad man nu vill kalla det) parti. Hon gör ett bra val. Hon mer än fördubblar antalet röster om man jämför med hennes far för 20 år sedan. Vi har köpt fem år, men Front Nationale är en aktör att räkna med. 

3. Emmanuel Macron är ung och hans parti En Marche ännu yngre. Blir så spännande att se hur hans regering kommer se ut. Och hur kommer En Marche att klara av riksdagsvalet om några veckor som ett så nytt parti. Macron behöver representation i riksdagen för att få igenom sin politik. Hittills har ju En Marche väldigt mycket varit en enmansrörelse.

4. Valdeltagande var lågt. Många röstade inte och hur många röstade på Macron för att blocka Le Pen? Hur stort är stödet för Macron? Det lär vi väl se i riksdagsvalet. Frankrike är hur som helst väldigt delat och hur Macron ska lyckas förena fransmännen blir intressant att se. Vi har lyckats mota Olle i grind, men en stor grupp runtom i europa stödjer fortfarande högerexterema rörelser. 

Med det sagt är jag själv grymt nöjd med en så pro-EU president i Frankrike. Det är värt champagne, om jag bara hade något här hemma. 

Det var dagens politik. Men det finns många fler inressanta val på kommande det här året. Tyskland, Storbritannien, Kongo DRC (om där någonsin hålls ett val eller om inbörderskiget förvärras), för att nämna några.