söndag 13 augusti 2017 - 15:36

Jobbnyheter

Med den här utsikten och klassisk musik i öronen så är det inte så farligt att tillbringa den här söndagen med jobb. Väntar nu på högvatten så jag kan avsluta arbetsdagen med ett dopp. Jag jobbar för att kunna börja jobba imorgon. FÖR JAG HAR NÄMLIGEN FÅTT NYTT JOBB. FEST!

20813453 10154613427695047 1176062266 o

Men jag måste få alla konsultuppdrag klara innan det. Frilanslivet det senaste året har varit intressant, utmanande, men också ensamt och aningen stressigt med tanke på all osäkerhet det medfört. Samtidigt så himla befriande. När kan man annars ta två månader ledigt och hänga i Finland, dyka på fredag eftermiddagar eller sitta vid stranden och jobba? 

Men jag saknade kollegor. Jag saknade ett sammanhang. Jag ville ha ett jobb som bättre möjliggör att jag kan stanna i Tanzania. Alternativet var jobb i annat land. Så jag har sökt jobb nu en tid. Gud i himmelen så frustrerande det var när man konstant ska utvärdera och sälja sig själv. Fick kasta och stampa på den finska jantelagen rätt ordentligt. Å sen alla nej, alla kansken och alla hopp som gått i kras. Det är så fruktansvärt svårt att förstå eller övertyga sig själv om att allt ordnar sig när man är nere i den djupaste av ansökningavgrunder. Å till sist, håhå att försöka förklara sitt CV och sina erfarenheter på en ny arbetsmarknad. 

Nu är jag ute på andra sidan med en helt ny erfarenhet. Min förståelse för arbetslösa och den hopplöshet den situationen kan innebära är en helt annan. Det är tungt att söka jobb. Det tar tid. Det är ett jobb i sig. Ett riktigt skitjobb, men som till sist resulterar i något riktigt riktigt bra. Det är så skönt att vara ute på andra sidan nu. Det finns ingen bättre söndagskänsla än den när man ser framemot att börja ett nytt jobb. 

onsdag 9 augusti 2017 - 17:44

Idag var jag ambulans - just another day in TZ

Hej från världens centrum Dodoma, eller i alla fall Tanzanias centrum. Här är så torrt och dammigt att det känns som att hela jag är täckt med en millimeter med damm. Påminner mycket om Man-tiden. Där det var så mycket damm på min gata att en gång när jag kom hem från semester hade jag ett flera millimeter tjockt sandtäcke på golvet och inget vatten. Jag tror att mina lungor fortfarande återhämtar sig från den natten. Jag hade ju inget annat val än att sova i dammet. Uäk. 

Men idag hände en hemsk sak. Vår taxichaufför körde på en full cyklist som vinglade ut på vägen mitt framför oss från ingenstans. Jag var helt säker han var död med tanke på hur det small. Till all tur verkade det inte så allvarligt och vi förde honom till sjukhuset. Jag var aningen skärrad när jag tio minuter senare försökte vara skärpt och inleda ett möte. Jag vet ju hur uruslig sjukvården är i det här landet. Blir man allvarligt skadad är ens chanser att överleva minimala. Här körde vi också patienten själva till sjukhuset. Ingen ambulans. 

Man möter så många tragiska människoöden, men samtidigt så glada människor. Det här låter äckligt stereotypiskt. Sterotypen kring att afrikaner är så lyckliga med det lilla de har och så vidare. Nå, så kanske det är för om man inte känner till alla alternativ så har man väl ingen aning heller om vad man saknar. Det handlar väl om att göra det bästa av situationen och att lycka ligger i mer än resurser.

Själv försöker jag vänja mig vid att igen vara omringad av fattigdom. Vänja mig vid barnen som tigger på gatan och som med sorsna ögon tittar på mig genom bilfönstret medan jag själv är på väg till flygfältet, båtklubben eller något annat sjukt lyxigt. Eller mannen som saknar händer som snällt visar upp sina armar i hopp om en slant. Det går ju inte att vänja sig vid det, men jag kan inte heller rädda alla. Så är det bara och än hur hemskt det känns tittar jag ofta bort, liksom resten av världen gör med den här kontinenten. 

tisdag 8 augusti 2017 - 10:50

Nytt blogginlägg

På tal om att allt inte alltid går så fort framåt här. Jag började jobba igår efter min två-månaders (självbetalda, alltså noll lön) semester. (Hurra för frilansjobb...). Det gick ju bra. Idag är det nämligen nationell helgdag i Tanzania. Vi firar alla jordbrukare. Är inte det fint så säg. Men den lutheran som jag är (höh, hör inte ens till kyrkan men arbetsmoralen sitter kvar) så ska jag flyga (sån miljöbov men en bussresa dit tar för länge, 11h) till Tanzanias huvudstad Dodoma idag medan alla andra njuter av en ledig dag ute till sjöss på segelbåtar eller hur nu andra firar dagen.

Huvudstad tänker ni, det låter ju flashigt. Nå, Dodoma är i centrala Tanzania, mitt ute i ingenstans och där finns ingenting, förutom parlamentet, vattenbrist och en pizzeria. Och inte att förglömma, en tågstation dit det går ett tåg om dagen, om det alls kommer fram. I den regionen ska jag vara på jobb hela veckan. Men jag klagar inte. Jag tycker om att vara ute i fält eftersom man i Dar es Salaam så lätt blir distanserad från resten av Tanzania. Majoriteten av befolkningen lever i rurala områden.

Eftersom våra veckoslut är så oerhört spännande så kommer här också en kort rapport från senaste. Jag landade på torsdag. Åt indisk mat, lyckades inte göra min mage upprörd och sov sen mest hela kvällen. På fredag åt vi kanske världens största avocado till lunch, sen spelade jag candy crush medan Victor var och seglade. (I något skede ska jag börja göra något intellektuellt igen på min fritid). På lördag lyckades jag också ta mig ut på havet. Det var seglingstävling och nu har jag blåa knän och smalben. Jag och min seglingspartner vann inte. Om en månad så ska jag och Victor börja tävla tillsammans på samma båt. Det kan gå hursomhelst. På söndag samlade jag krafter hela dagen för ett kvällsim. Det är min nya kvällssysselsättning de kvällar det är högvatten. 

WhatsApp Image 2017 08 04 at 13.31.39Avocadosäsong <3 

Det var den rapporten. Nu ska jag åka till flygplatsen. Det innebär först en tur genom Dars trafikkaos. Håh!

måndag 7 augusti 2017 - 13:49

Att vänja sig

Jag tänkte skriva ett blogginlägg om saker man bör tänka på i Tanzania, men inte hemma. Som att ta med sig sin egna rakmaskin till barberaren för att inte riskeras att smittas av HIV/Aids, köra på vänster sida av vägen, inte promenera längs vägen med en väska, dricka kranvatten eller lita på polisen. Men nu blir listan så fruktansvärt kort när jag tänker på den, fast jag vet att den är längre.

I något skede blir man tydligen van med sådant som är så olikt. Som att vi håller på att förhandla ett hyreskontrakt för ett hus jag inte ens sett för att det är bättre att hyresvärden inte vet att det finns en mzungu (vit person) i den här familjen. Priser ska det förhandlas om konstant, och då är inte min hudfärg till min fördel. Sen ska jag nog få se huset innan vi skriver under, om vi nu kommer så långt. 

Vissa saker är så himla enkelt, som att bara va, chilla, ligga på stranden, medan mycket annat är lite mer komplicerat eller annorlunda. Vill man få något gjort ska man ringa och träffa människor. Den här veckan ska jag ut på fältarbete. Om jag vara i Finland skulle säkert en stor del av det jag ska göra kunna göras via e-post, men här är den personliga kontakten ännu oerhörd viktig. Det gör också förstås att saker och ting går framåt långsammare än hemma och det var nog en shock för mig när jag för första gången jobbade här nere för fem år sedan. 

20706884 10154598751780047 898357999 nKära Facebook påminde mig t.o.m. idag om vad jag gjorde för fem år sedan på dagen. Jag var hemma i Dar och störde mina huskompisar med att spela in TV. 

 

fredag 4 augusti 2017 - 08:05

Karibu Tanzania

I 19 år bodde jag i Henriksdal. För 12 år sedan flyttade jag. Sen dess har jag alltid undrat vad som riktigt är mitt hem. Sen dess har jag bott i sex olika städer i fem olika länder. Jag har minst sagt varit aningen vilsen med att identifiera mitt hem. Har man fötterna djupt rotat i sin hemby, men samtidigt är ute och flyger mest hela tiden blir det lätt så. Men det skapar också en känsla av att man borde/vill vara på flera ställen samtidigt. Henriksdal kommer säkert för alltid förbli mitt hem, fastän mitt hem egentligen just nu finns 8000km därifrån. Så då får man leva med två hem. Vad är nu bättre än det. 

IMG 0280

Vår ljuvliga trädgård i byn. Som man kan sakna den här platsen när man inte är där. Som man kan längta bort därifrån om man stannar för länge. 

Igår när jag landade i mitt andra hemland sa min tanzanska bänkgranne spontant "Karibu Tanzania" (Välkommen till Tanzania) till mig och italienaren som satt i samma rad. Jag blev lite extra varm i hjärtat för den hälsningen. Främst för att jag är så glad att just Tanzania är mitt andra hemland och att jag bor här nu och ingen annanstans. Jag ska dessutom inte bara bo här en månad eller två, jag ska bo här på obestämd tid och det är längesedan jag gjort ett sådant beslut i mitt liv. Ännu för några månader sedan fanns flytt för jobb i annat land med i planerna, men nu ser allt annorlunda ut. Jag lovar berätta mer när jag kan. 

De två små orden värmde också mitt hjärta för att jag älskar hur kommunikativa och trevliga tanzanier är. Jag har gått och stört mig på något i Finland under mina två månader där och insåg nu att det är just precis det här. Saknaden av spontana diskussioner. Att man hälsar på varandra, skämtar och skrattar tillsammans med främlingar. För någon vecka sedan var vi i hissen i Stockmann med Victor, som sin vana trogen drog något dåligt skämt. Responsen var tystnad i 7 våningar. Vi stod där som frågetecken och hade svårt att hålla oss för skratt. Finland är mig kärt, men den totala tystnaden klarar jag inte riktigt av.

20623746 10154590480870047 1051227623 oGatan utanför vår lägenhet. Jag tillbringade gårkvällen med att halvsova på soffan efter min 20h resa via Berlin och Abu Dhabi. Jag fick i alla fall se en majestetisk solnedgång. OCH jag har köpt en ny telefon. Mitt enda kriterium var en bra kamera, och där levererade verkligen Sony. Så nu kanske ni får se lite bättre kvalitetsbilder på denna blogg. 

lördag 29 juli 2017 - 10:00

Thrillerväder

Den här sommaren har jag insett hur mycket vi talar om väder i Finland. Hur många gånger per dag kollar man inte väderappen på telefonen med en suck, speciellt denna sommar. Men jag har fullständigt slutat att kolla väderleksrapporter. I Dar es Salaam är det mer eller mindre samma väder varje dag. Den enda gången det blir lite spännande och väderappen kommer fram är under regnperioden. 

Men igår small det till så att jag önskar att jag hade tittat på appen tidigare och sett åskvädret som drog in. Där låg jag på soffan och läste Kepler. Jag var mitt inne i tre mord och en stalker och tänkte flyga ur soffan när träden slog mot fönsterrutan och regnet öste ner. Sen for strömmen. Alltså, Kepler är ju oerhört bra. Med ljudeffekter blir det nästan för spännande. Sen vågade jag inte vara hemma mer och gick till grannen och spelade kort. Svansen mellan benen, eftersom jag dagen innan högt och ljudligt påstått att jag inte tycker att boken är så läskig. 

IMG 0296

Men stormen igår påminde mig om det regn- och åskväder vi ofta hade i Man i Elfenbenskusten. Först kom vinden, då visste man att snart drar det i gång. Så gick strömmen och där låg jag ensam i ett hus i mörkret och lyssnade på ovädret. Tänk att jag aldrig kände mig rädd då. Däremot var jag igår bombsäker på att ett träd kommer falla över huset vilken minut som helst. I min hemby där jag aldrig någonsin varit rädd. Byn som gjort att jag inte är ett dugg rädd för mörker. Byn som gett mig just den avgörande färdigheten som behövs för att klara sig på den afrikanska landsbygden. Neh, jag måste nog sluta läsa thriller böcker nu. 

 

 

fredag 28 juli 2017 - 17:53

Sommaren är kort

Lugnet lägger sig över Henriksdal (muahaha, som här någonsin skulle vara annat än lugnt.) Alla har åkt iväg och jag sitter ensam kvar i tystnaden och äter fem jordgubbar jag hittade i landet. Sorry familjen att jag åt hela årets skörd. Förritiden var det annat på denna ekogård. Då såldes det hundratals liter varje dag.

IMG 0283

Det var den Henriksdals-sommaren. Semestrar tar slut. Vardag tar vid. Alltid är man lika oförberedd, men ändå på något sätt så redo. Jag har ännu två dagar kvar här på hemgården innan jag söker mig söderut för kompishäng i Sibbo skärgård och sedan flyg till andra sidan ekvatorn. Jag har ingen aning om när jag igen kan tillbringa så här många veckor i ett sträck i Finland. Det känns som jag kom igår, men samtidigt är jag så redo för att åka hem.

IMG 0264Igår hade vi en dunderkväll på vår villa som avslutades med denna solnedgång och den obligatoriska solnedgångsfotosessionen. I början på veckan tittade jag på väderleksrapporten och såg att på torsdag blir det sommar. Textade några vänner som direkt hakade på erbjudandet om middag och bastu. Vädret levererade för förstå gången den här sommaren. När vi vandrade hem längs sandvägen efter en båttur iklädd flytvästar och med en öl i handen kände jag mig som 15 igen. Hur många gånger har man inte gjort precis just det. Diskussionerna om smått och stort och skratten som ekade längs med stranden. Det är i sådana stunder man önskar att Tanzania var lite närmare hem-hem än vad det är. 

IMG 0246Sommaren är kort och snart är det augusti. Men själv är jag mest månadsvill när jag inte haft årstider att följa de två senaste åren. Inte håller jag heller helt koll på veckodagar. Men åker snart hem till vintern som är varmare än den finska sommaren, så mycket vet jag. 

torsdag 27 juli 2017 - 11:33

Vänner på gatan - We see you

Den här sommaren har också handlat om att säga hej då till familjens vänner. Vänner med uppenbara asylskäl, men inte tillräckliga för Finland. Mord på familjemedlemmar, förföljelse, nej inget är tillräckligt för Finland. Vänner som nu är papperslösa utan rättigheter, men som en del politiker tycker vi ska kalla för olagliga fastän de inte gjort annat än fruktat för sitt liv, misst sin familj på kuppen, flytt och sökt asyl. Tyvärr i Finland och därför bor de nu på gatan i ett annat land. Jag känner en så oerhörd hjälplöshet gentemot det, och en frustration gentemot dem med makten i sina händer. Speciellt när man vet att just det här fallet inte är ett enskilt fall, utan att det finns flera likadana. 

Min kusin Lina startade för ett år sedan kampanjen We see you. En kampanj om mänskliga rättigheter och en bättre asylpolitik. Idag sommarpratar hon om empati, mod och inlevelse.  Hon, som på nära håll följt med vad som händer med asylpolitiken och migrationsverket i Finland, ger en inblick i hur det påverkar människorna som blir fast i det systemet. Spelpjäser ingen verkar bry sig om. Det är inga siffror i statistiken. Bakom varje nummer finns en person med känslor, framtidsdrömmar och oftast en oerhörd svår sorg. 

Över 50 miljoner människor är på flykt i världen idag. 22 miljoner lever i flyktingläger, resten är antingen på flykt inom sitt eget land eller asylsökanden. Samtidigt gör Europa och Finland allt för att inte ta ansvar. Västvärlden är inte en isolerad del av världen, utan en del som också bidragit till konflikter och kaos i bl.a. mellanöstern. Att nu ta ansvar, se människor i nöd och visa empati är det minsta man kan begära. Annars är allt snack om medmänsklighet, mänskliga rättigheter inte annat än hyckleri. 

Jag hoppas Linas sommarprat kan öppna ögonen bland många fler finländare. Finland skickar ut folk på gatan. Var är alla värderingar om solidaritet och jämlikhet då? Det är så uppenbart att människovärdet är så olika mycket värt. Kan vi snälla agera mer på det? Jag kan inte sitta stilla i min röda stuga på landet och isolera mig från det. Så hoppas fler lyssnar, gillar We see you, skickar mejl till politiker, blir vänner med en asylsökande, donerar pengar till papperslösa eller vad annat man nu vill göra. Snälla, make Finland great again!

 

tisdag 25 juli 2017 - 18:05

En stund av reflektioner

Plötsligt har jag en stund framför datorn, som varit övergiven en längre tid. I klassisk finsk sommaranda så har det varit mycket på gång precis hela tiden. Victors kommentar om finsk sommarsemester var: men alltså, ni är ju aldrig lediga. Det är något på gång precis hela tiden. Är det inte uthuset som ska målas, är det konserter och marknader man ska gå på. När har folk ledigt här? Å nu när jag tänker på det så har jag inte legat på soffan (solstolen kan man bara drömma om) med en bok i handen nästan på hela sommaren. Konsten att vara ledig är inte så lätt.

IMG 0062

Sommaren har varit alldeles ljuvlig. Under mina två månader i Europa har jag sovit i cirka 13 olika sängar. Kanske jag ännu lyckas få upp det till 14 stycken. Jag har yrat runt som en höna till höger och vänster i Finland och Europa, men samtidigt träffat och hängt med precis alla som är mig nära och som jag saknar på andra sidan ekvatorn. Det om något är vitkigt för mig. Idag har jag vaknat i Nykarleby, varit via Vasa och nu hemma igen. Igår var jag i Replot. Veckan innan var jag i Ekenäs, Helsingfors, Nykarleby och Henriksdal. Jag har också den här sommaren hängt i Haag, Bryssel, Paris, Orleans, Björneborg och Närpes. Det blir kanske ännu en sväng via Sibbo. 

IMG 0125I något skede var vi festklädda och glada på bröllop i Frankrike. Mitt hår var platt och fint, vilket aldrig sker i Dar där luftfuktigheten är så hög att om man är törstig är det bara att öppna munnen. 

Men sommaren har också varit omtumlande. En oss nära gick bort alldeles för tidigt och vi påmindes än en gång om hur plötsligt allt kan ta slut. Jag har varit ganska matt (och lite arg) och inte orkat med bl.a. sociala medier. Min mamma dog i cancer när jag var 19 år gammal. Jag var alldeles för ung för att kunna hantera eller acceptera det. Jag trodde att jag inte är lika arg längre över hur orättvist det var, men nu när cancern ryckt bort ännu en i min närhet märker jag att jag fortsättningsvis är lite arg, men främst oerhört ledsen.

Så fina människor som en dag är hur friska som helst och sen plötsligt inte finns längre. Alltid lika ofattbart. Den ekande tomheten de lämnar efter sig. Nu finns bara minnen kvar av dem. Men än hur ljusa och varma mina minnen av mamma är så kunde jag inte tänka på dem på många år. Jag ville inte acceptera att det var det enda som fanns kvar. Det var för svårt för mig. Först nu kan jag minnas igen och hitta tröst i dem. Nu kan jag gråta igen. 

Så den här sommaren har påmint mig om klyschan att livet är kort och att man ska fylla det med sådant man vill. När vänner funderar på att säga upp sig från jobbet för att de inte trivs är jag den första att stödja det. Man ska inte tillbringa sin tid med sådant man inte vill göra. Själv flyttade jag till Tanzania även om det innebar en oerhörd osäker jobbframtid för mig. Jag sa upp mig från FN för att jag ville vara i Tanzania, inte i Elfenbenskusten. Kanske inte vettigast för min plånbok, men absolut för min själ. Nu längtar jag efter att få åka hem igen nästa vecka. 

tisdag 11 juli 2017 - 09:35

Hej jag var i tidningen

God morgon världen! Jag njuter av långa och sena mornar. Av att vara nästan helt offline. Jag är så distanserad från det mesta att jag höll på att flyga av stolen när min kusin sa att jag var i tidningen i söndags. För jag kunde inte komma ihåg att en intervju gjorts med mig, men jag är med i serien 100 röster om Finland. Intervjun gjordes redan för en tid sedan, så därav min totala minnesförlust. 

Man kan undvika att läsa kommentarerna. Jag talar om mänskliga rättigheter och det får förstås alla troll att komma fram. Jag talar om asylpolitiken och mänskliga rättigheter för att jag upplever det skadar Finlandsbilden. Finland målar in sig i ett hörn i en global värld där ingen behöver oss, men vi behöver andra. Reser man utanför Europa märker man tydligen hur litet Finland är, samtidigt så har de som känner till Finland enbart en positiv bild av landet. Den linjen kunde vi fortsätta på. 

I övrigt har vi mest hängt i Henriksdal och Skaftung och gjort precis ingenting annat än sånt som hör den finska sommaren till. Det vill säga badat bastu, simmat och fotograferat solnedgångar. De dammiga gatorna i Dar känns märkligt avlägsna.

IMG 9958

IMG 9987

IMG 0001