måndag 24 april 2017 - 19:00

Beroendet.

Jag är inte beroende av mycket. Varken kaffe, cigaretter eller socker. Det jag dock är beroende av utmaningar och nya länder. Det hela började när jag flyttade till Frankrike för att studera ett år under studietiden. Jag stormtrivdes fastän jag kämpade enormt mycket med franskan. När jag flyttade hem till Finland visste jag att jag inte var klar med världen. Jag kände ett oerhört stort behov av att flytta utomlands igen. Finland kunde inte alls tillfredsställa mig längre. Det fanns så mycket jag ännu ville upptäcka och förstå i världen. Problemet är ju att det aldrig tar slut, utan snarare bara blir mer komplicerat ju mer man upptäcker. 

Jag sökte nya utmaningar som kunde ta mig ut i världen igen. Så plötsligt en grå novemberdag fick jag veta att jag fått en praktikplats i Bryssel för följande höst och någon månad senare fick jag en annan praktikplats i Tanzania för sommaren. Ni kan gissa varför mitt graduskrivande gick undan i raketfart. Tydligen hurja bra inspiration det här med utomlandsplaner, vilka gav mig en  deadline.

Men min första Tanzaniavistelse 2012 gjorde att inte bara Finland men också Europa började kännas tråkigt. Mitt nästa land måste vara något mer spännande. Så det blev, rejält oplanerat, Elfenbenskusten och ett postkonfilktområde ute på landsbygden. Tydligen finns det inga gränser för det här beroendet. Vad sker liksom till näst? Jag är nästan lite orolig för mig själv. Än så länge känns Tanzania iaf inte för tråkigt, bara ibland. 

Det här beroendet ledde också till en tävling med några vänner. En tävling om vem som besökt flest länder. Sjukt dyr hobby. Speciellt för mig som trivs på den här kontinenten där det kostar mer att flyga inrikes än det gör att ta sig frå ena sidan av Europa till den andra. Men har en hel del länder på min lista; Zambia, Zimbabwe, Malawi Senegal och så Congo DRC, men det får lugna ner sig där först. 

söndag 23 april 2017 - 20:26

Regnperiod

April ska vara den stora regnmånad här. Det regnar kanske inte helt tillräckligt, men ändå en hel del. 

PLUS

- Jag kan dricka ett glas rödvin, sitta på terassen och stirra på regn. (Favoritsysselsättning jag nog inte skulle ha haft tid med i Finland...)

- Jag kan låtsas som om det är höst. Har inte haft höst på en tid. Diggar.

- Jag kan använda jeans utan att svettas ihjäl.

- Och det bästa: bönderna, jordbruken hurrar. Mera mat till folket!

MINUS 

- Vi har inte haft el på ett dygn. Undrar hur osten i kylskåpet mår. Nästa investering: generator. 

- Vattnet i duschen är så kallt när solen inte värmer det. Vi har bara kallt vatten hemma. Nästa investering: vattenboilare. 

- Massor mera mygg = massor mera malaria. 

- Folks hus sköljs bort. 

- Trafikkaos med översvämmade vägar. Fler gropar på vägarna. Stackars bil. 

regn

fredag 21 april 2017 - 11:00

Fokus på förr i tiden

Vi diskuterade en intressant fråga igår med en kompis. Historia och betydelsen av att förstå historiska händelser för att kunna lära sig av olika system och utveckla andra. Diskussionen inom utvecklingssamarbetet handlar ofta om att lära sig av varandra. Fast vad som menas är förstås; lär er av oss i väst. Ofta presenteras fungerande system så som demokrati, civilsamhälle, utbildningsystem osv, genom att berätta om hur det görs i respektive land. 

I globala syd diskuteras det mycket om hur man ska utveckla institutioner, system och det enda och det andra. Ja det behövs. Ofta går det inte så bra. Vad som saknas är diskussionen om hur de system man önskar ska kopieras uppstod. Vad var de avgörande faktorerna. Varför fungerar dessa system i sin kontext och vad bidrog till det. Det går inte att kopiera ett system rätt och slätt, men om man förstår hur de uppkom bättre kanske man enklare kan lära sig något av det. 

Ta Finland som exempel. 100 år sedan var Finland ett urfattigt land. Jag läser som bäst Tuula Karjalainens bok Arbeta och älska om Tove Jansson. Jag har tänkt mycket på hur krig var så närvarande i hennes liv, vilket också var mina farföräldrars liv. Det glömmer jag ofta. Önskar att jag hade talat mer om det med dem innan de gick bort. Idag är Finland ett av världens rikaste länder. Vad skedde? Vi var ett land med djupa splittringar och inbördeskrig. Vad var de kritiska vändpunkterna som ledde till vår utveckling?

Pressen att själva leverera eftersom vi inte kunde motta bistånd från USA via Marshallhjälpen? Finsk sisu? De institutioner vi ärvde från Sverigetiden och kunde upprätthålla under Rysslandstiden? Allas lika rösträtt som infördes redan 1906? Jag har inte alls alla svar, men jag tror att vi kan söka många svar i historien till dagens utmaningar. Om vi vill ge andra tips, måste vi berätta om vilka faktorer som var avgörande.

Jag läser just nu Why Nations Fail av Daron Acemoglu and James A. Robinson. De diskuterar staters funktionsförmåga genom att se till historien och hur institutioner uppstått och vilka som lett till utveckling och vilka som lett till stagnation. Sen har jag From the ruins of empire av Pankaj Mishra på kö. Därför uppstod denna diskussion om historia. Jag hade nästan glömt hur mycket jag gillade historia i gymnasiet. Får fortsätta fundera på det här, men nu ska jag inleda veckoslutet med långlunch med en kompis. Sen en annan kompis förlovningskalas och efter det, who knows.

P.s. medan jag skrivit det här inlägget har jag dödat 10 mygg. Det är regnperiod och extra mycket malaria i farten. Men, jag har ju dödat dem innan det bitit mig. God bless Autan (bästa myggsprej) och finska mygg. De må vara många, men de bär inte på malaria.

onsdag 19 april 2017 - 17:00

Fiolin

I min presentation här på Seven Days sa jag att jag alltid sysslat med musik och saknar min fiol. Vad jag inte visste då var att det fanns personer i min omgivning som hade andra planer för mig.

Förra veckan fick jag ett samtal från Dubai:

"Sandra, you are not suppose to know this but Victor asked me to buy you a violin. But there are so many different sizes, which one do you use?".

Jag blev helt paff. Inte kan man ju köpa en fiol bara så där, tänkte jag.   

fiol

Nå nu är den här och jag har aldrig någonsin blivit så överraskad eller fått en så dyrbar och fin present. Hur slår man det? Osäker på att min överraskning klår det. Jag hade gett fel datum till Victor för min flytt till Tanzania för att överraska honom på hans födesledag. Där stod jag med Napue gin (det är nog nästan lika bra som en fiol, nästan...) i handen när han kom hem från jobbet. Han: borde inte du vara på jobb i Elfenbenskusten. Jag: nä, nu bor jag här. 

onsdag 19 april 2017 - 08:20

Den magiska hösten

Jag insåg att jag har inte presenterat mig själv så det är väl dags för det nu. Jag tror vi får börja från hösten 2015, eftersom det förklarar det mesta kring varför jag är där jag är. Ibland när man minst anar det så bara sker det saker heter det, och så var det verkligen den hösten. Lite overkligt nästan.

Spontan som jag är sveptes jag in i det ena och det andra med en fart utan dess like, även om jag redan hade det mesta jag behövde i mitt liv. Världens roligaste jobb som förbundssekreterare för Svensk Ungdom och bodde kungligt i ett kollektiv i Helsingfors. Min vardag var fylld av vänner, jobb och galej, men också av en konstant längtan till globala syd och till att jobba mer internationellt. 

Efter tre år på SU kände jag mig redo för nya utmaningar. Ungefär samma vecka den tanken gick genom mitt huvud fick jag ett e-post med en intresseförfrågan för ett jobb i FN:s fredsoperation i Elfenbenskusten. Jag trodde först det handlade om spam för jag hade inte sökt något jobb. Jag meddelade att jag var intresserad och vips var jag inne i en rekryteringsprocess. 

Som att inte det skulle ha varit tillräckligt så åkte jag i samma veva till Tanzania för att chilla på stranden och hänga med vänner. Fick inte alls vara i fred för där på min kompis poolparty träffade jag min nuvarande sambo. Plötsligt tillbringade jag min födelsedag på en ö utanför Dar es Salaam med Victor som sen dess blivit min bästa vän. Allt möjligt. Jag var ytterst förvirrad över allt som pågick för medan jag var i Tanzania hade jag också min arbetsintervju för Elfenbenskusten. 

Jag lyckades med något som jag är grymt stolt över. Även om jag inte hade talat franska på fyra år, klarade jag arbetsintervjun och två månader senare satt jag på ett flyg. Mitt liv var nerpackat i lådor i Helsingfors och jag var på väg med mina två väskor till Elfenbenskusten för att jobba som Civil Affairs Officer i en liten stad i västra Elfenbenskusten. Där jobbade jag med att stärka lokala myndigheter, civil samhället och med landkonflikter ute i byar. Så sjukt spännande och intressant jobb. Längtar ofta tillbaka, även om det var mycket utmanade att bo så långt borta från allt helt ensam. 

På flyget visste jag redan att jag kommer nog inte hem på en tid, även om mitt kontrakt bara var sju månader långt. Det förlängdes dock, men i något skede var jag och min sambo trötta på att pendla mellan Elfenbenskusten och Tanzania. Det räcker ändå 11h med flyg från Abidjan till Dar es Salaam och jag bodde 7h från Abidjan. Jag fick konsultuppdrag i Tanzania och sa upp mig. Packade igen mina två väskor och flyttade. Sen dess jobbar jag med lite olika uppdrag här, senast tillsammans med Rädda Barnen. Jag och Victor håller också på att starta upp ett socialt företag inom jordbrukssektorn, men det kräver ett helt eget inlägg. 

Jag har också ett annat projekt på gång som jag inte kan säga så mycket mer om än att det kommer kräva en hel del av mig och vårt privatliv. Så just nu försöker jag chilla så mycket som möjligt och njuta av att leva ett något så nära normalt liv, vilket man inte alltid kan när man jobbar med humanitära frågor och konfliktlösning. Plötsligt blir man placerad någonstans långt borta från allt. Därav alla strandbilder. Därav två månader ledigt i Finland i sommar. Hurra så jag ska njuta. 

Sandra hav

 

måndag 17 april 2017 - 11:52

Heim till byin - hoppas vi

Dagens prestation: sommarflygen till Finland är bokade. Hurra! Nu hoppas vi bara på att visumprocessen löper smidigt för min sambo. Själv är jag en så himla priviligierad världsmedborgare som sällan haft problem med visum, även om jag mest rört mig utanför Europa. Att leva med ett finskt pass är ett privilegium på många sätt och vis. Visste ni att vi kan resa utan visum eller köpa det på gränsen till över 170 länder (!).

Att leva med en icke-vit, icke-europé ger perspektiv på vilka fördelar som kommer med vissa pass framom andra. Men snälla, låt oss fira sommar i min hemby Henriksdal. Det finns ingen bättre plats på jorden (iaf i juni och juli). Sen åker vi hem igen för vi har kommit framtill att det nog är enklare för oss att leva här än i Europa för tillfället. Europa känns som en svår plats för någon som inte passar in i vithetsnormen.

Vi försöker vara så toleranta och öppna i Europa, men i självaverket är det svårt för någon som inte passar in att leva där. I Tanzania lever många kulturer sida vid sida och det blir extra tydligt i Dar es Salaam. Lutheraner, katoliker, ortodoxa, muslimer, hinduer. Tanzanier med indiskt ursprung, tanzanier, européer etc. etc. Så himla mångkulturellt och det gillar jag verkligen med Dar.

 

DarHär ett urgammalt foto på mig från 2012 när vi gjorde TV i Tanzania för Yle. Men det här är min stad <3 (Foto: Haldin Communication)

lördag 15 april 2017 - 13:52

Äkta midsommar

Jag är förvirrad. Det är äkta midsommar väder på påsken. Är det april eller juni? Gårdagen tillbringade vi på stranden. Hela dagen bar vi in stolar och bord under tak för att sedan bära ut dem igen. En aktivitet jag förknippar med finsk midsommar. Där stod vi också i ösregn och spelade beachvolley, men det finns inga dåliga kläder och så vidare. 

dimma

Det är alltså regnperiod här. För att vara ärlig så myser jag. Äntligen lite svalare väder. Idag hade jag t.o.m. på mig leggings. När hände det senast? Förra sommaren i Finland kanske. Vädret påminner väldigt mycket om en varm men regnig sommar i Finland. Är också så himla glad för varje regndroppe som kommer för att bönderna behöver det. Här har inte regnat ordentligt på länge. Jag är inte säker på att det regnar tillräckligt nu heller. 

Wholeinthewall kopia

Stranden vi hade tänkt hänga på hade dock sjölts bort. Här brukade jag lapa sol nästan varje söndag när jag bodde här 2012. Nu är stranden borta. Havet tar och ger helt enkelt och vi fick söka oss någon annanstans. Till all tur finns det oändligt med stränder att välja från så vi överlevde.

Bland annat det här paradiset ligger en timme från vårt hem.

Strand

Det är tur att vi har många härliga och händiga vänner. Jag önskar så innerligt att jag var en person som skulle tycka om att planera och fixa mat, en som var händig och som gillade att fixa med strand- och campingutrustning. Men varken jag eller min sambo Victor är säreldes bra på sånt. Vi tar en strandhandduk under armen och åker iväg och sen när vi är där kommer på att "ah, det är ganska mycket sol här, borde jag ha tagit med min UV-blus, ah snacks skulle ha varit trevlit osv...". Vi är liksom lite väl spontana. 

Camping

 

Idag ligger jag på soffan och tittar på regn. En av mina favoritsysselsättningar det med. Glad Påsk! 

torsdag 13 april 2017 - 11:51

The påsklista

Någon sa att det är påsk? Jag har noll koll. Det finns ingenting här som jag kopplar till påsk. På julen var det likadant. Jag kunde inte förstå att det var jul i 30 graders värme, även om min kompis hämtade sill och glögg. Så i min värld har det varken varit jul eller påsk de två senaste åren. Bra att Sevendays påminner mig om påsken med sin påsklista

När någon säger "påsk", tänker jag: Vårväder, tulpaner och på den påsken under studietiden när jag låtsade ta mina studier på allvar. Jag stannade i Åbo för att skriva kandidatavhandling i stället för att åka heim till byin. Jag vet inte vem jag försökte lura. Jag såg några säsonger av Grey’s Anatomy eftersom min hjärna inte klarade av annat den påsken. Jag och en kompis tyckte nämligen att långfredag behöver man fira med champagne. Kandidat blev jag ändå några veckor senare. (Tänk hur mycket man kunde stressa för en liten kandidatavhandling. Så inte värt det. Så chilla ni alla som är i det här stadiet av er utbildning. Varken kandi eller gradu är så farligt som alla får det att låta som...)

Jag firar påsken för att: chilla! Egentligen firar jag nog inte påsk. När jag jobbade i Finland verkade påsken alltid komma super lägligt. Fyra dagar ledigt i rad var jag verkligen inte van med. Jobbade som en dåre, ibland en månad i sträck utan en dag ledigt. Afrika har lärt mig att chilla mer.

Det bästa påskgodiset är: Jag älskar ju karamellfärgade ohälsosamma godis och speciellt de där små äggformade som jag inte har en aning om vad de heter på riktigt.

Mitt påskpynt ska vara: vad är påskpynt eller pynt överhuvudtaget? Måla ägg brukar vi dock göra.

Det sämsta med påsken är: För mycket fokus på CHOKLAD (precis som på julen), ge mig annat godis tack. Varför ska choklad vara kopplat till varje högtid? 

Det bästa med påsken är: Att det finns så få måsten och traditioner koppplade till påsk. Älskar när man får göra vad man vill. Det får man förstås alltid, men det känns som det är lättare att våga vägra traditioner på påsk än t.ex. jul. 

Min åsikt om påskhäxor: Har inte sett en på år och dag, men diggade massor själv när jag var barn att klä ut mig. 

Det här är min påsktradition: Resa. Fast i år ska vi inte resa längre än till södra stränderna utan för Dar es Salaam för en dag och segla ut till en sandbank en annan dag.Tydligen är strandhäng min nya påsktradition för jag gjorde det samma i fjol i Sassandra i Elfenbenskusten. 

onsdag 12 april 2017 - 11:30

Shopping bland västvärldens second hand kläder

Igår besökte jag Kariakoo som är himmelriket för en del och helvetet för andra. Själv tycker jag det är någonstans där mittemellan. Det finns en hel del människor jag aldrig skulle ta med mig dit med rädsla för att de skulle bli avskräckta från att någonsin sätta sin fot i Tanzania igen. Där är mycket människor i rörelse och aningen rojsigt. Dessutom får man var och varannan minut höra "Mzungu" (vit person) ropas efter en. Intressant hur okej alla tycker det är här att ropa det. 

Kariakoo är Dar es Salaams största marknad och stället på jorden där du hittar ingenting och allting. Det som inte finns i Kariakoo existerar nog inte, tror jag. Själv var jag på jakt efter ett par silver sandaler. De jag vill ha fanns förstås inte, men köpte ett par andra efter hårt prutande. 

IMG 2

Kariakoo är också stället på jorden där mängder av second hand kläder från Europa hittas. En stor del av de kläder vi i väst donerar till välgörarande ändamål säljs på marknader här. Det kanske ni inte vill höra, men så är det. Årligen importeras second hand kläder för kring 300$ miljoner dollar till Östafrika och det ödelägger förstås den inhemska klädindustrin.

Afrika behöver inte mat eller kläder från Europa. Afrika behöver utveckla sitt eget jordbruk. Här kunde produceras mat för hela kontinenten och andra kontinenter därtill. Likaså behövs inte västvärldens använda kläder. Här, där ingen industralisering ännu skett, behövs industriutveckling. East African Community (lite som EU men mindre integrerat och för Tanzania, Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi och Sydsudan) föreslog till och med förra året att införa ett förbud mot import av kläder. 

 

kariakoo

Jag konstaterade i någotskede under min lilla shoppingtur att man kan bli van med det mesta, även att handla på marknader i Afrika. Jag har alltid känt mig så påtittad, påropad och lite bortkommen och inte helt gillat det. Känt att jag inte hör hemma här och att folk lurar mig på grund av min dåliga prutningsförmåga. Men när jag bodde i Elfenbenskusten bodde jag i en så liten stad, Man, att jag måste handla det mesta på marknaden. Så nu kan jag navigera ganska bra på sånahär ställen och trivs nästan.

Efter min lilla shoppingtur hoppade jag på en Daladala. Att åka Daladala, de lokala bussarna, är ett annat äventyr som nästan kräver ett helt eget inlägg. När jag bodde här 2012 och var en fattig praktikant åkte jag daladala hela tiden. Jag kunde navigera rätt bra i systemet utan linjekartor. Nu har jag ofta bil och har totalt tappat min Daladala navigeringsförmåga, insåg jag. Men i en social kultur behövs inte så många linjekartor, det är bara att fråga runt vilken buss man ska på och hem kom jag. 

Sandra Bild42

tisdag 11 april 2017 - 10:33

Vegetarianen & köttbenet

IMG 1387

 

Det känns som att den här bloggen är lite drastisk. Från liv och död till att ta bildoskulden men det här köttbenet. Men jag kom att tänka på den här gåvan jag fick en gång i Elfenbenskusten av en byäldste när jag såg dokumentären om kött, Food Choices, igår. Ibland blir det bara fel, för jag är ju vegetarian, men hur skulle en byälsdte i en liten by i västra Elfenbenskusten veta det, eller än mer förstå det. Att få en gåva av hen (fast nästan alltid en man) är en oerhört fin sak. Man kan ju bara inte: Merci beaucoup, mais je suis vegetarian till en bychef som är den viktigaste personen i grannskapet. 

Så ja, det är ibland lite kämpigt att vara vegetarian här. När jag är ute på fältarbete i rurala områden täcks jag nästan inte ens säga att jag är det. Det är en lyx att kunna välja sin diet. Jag jobbade nyligen med ett projekt om näringsrik mat. De flesta ute i byarna, där majoriteten av befolkningen bor, har låg om nästan ingen kunskap alls om näringsrik mat. Dessutom gör den pågående torkan det oumbärligt svårt för bönder. Så det känns liksom lite fel att stå där och säga nej tack till kött när många enbart har råd med ett mål mat per dag.

Back to Food Choices. Den handlar om våra matval och dess inverkan på vår hälsa och miljö. Jag har haft ett sånt miljöfokus att jag först NU (sent ska tydligen inte bara syndaren vakna…) förstår varför jag alltid fått bra resultat i hälsotest, även om jag inte hör till dem som motionerar särdeles mycket. Hade liksom inte förstått att en växtbaserad diet har så stor inverkan på ens hälsa.

För nio år sedan drog jag ner på mitt köttätande och blev sen sist och slutligen 99% vegetarian. För att vara ärlig var det inte så mycket på grund av djurens rätt (även om jag tycker det är viktigt!), utan mest av miljöskäl. Därav 99 % för viltkött äter jag ännu och ibland ekologiskt kött, och så något kycklingben nu som då när jag rör mig i rurala områden här och det inte finns annat.

Jag vet inte varför jag alltid känner att jag måste förklara så mycket kring mina matval bara för att de är varken  är 100% vegetariska eller 100% köttbaserade. Tycker världen skulle vara en bättre plats om inte allt var så absolut. Nu känns det som att förväntningarna är att du är antingen 100% vegetarian eller sen inte alls. Men folk verkar alltid vilja ha en förklaring till hur jag kan äta kött om jag är vegetarian. Kanske flexitarian är vad jag är. Tycker fler kunde vara det för vår planets skull.