onsdag 10 maj 2017 - 11:16

Talar ni om krig, föräldrars barndom och annat?

Jag läser Tuula Karjalainens biografi om Tove Jansson och det väcker så många tankar. Som hur ung och osäker Tove var en gång, hur krigsdrabbat och fattigt Finland var, hur kriget påverkade alla, hur delat Finland var efter inbördeskriget och hur homosexualitet var så förbjudet (liksom det är i det land jag nu bor i). Samt, hur lätt jag ignorerar allt som skett innan jag föddes. 

För mig har Tove alltid varit den där framgångsrika författaren och konstnären. Den modiga. Den smarta. Men som för alla är vägen lång och krokig. Tove var deprimerad, kämpade med förhållanden, sin sexualitet och fick utstå kritik. Att vara ung under krigsåren med familj och vänner vid fronten, hujedamej så svårt det måste ha varit. Efterkrigstiden och den fattigdom och splittrning den innebar kan inte heller ha varit lätt. 

Efter att jag själv har jobbat med post-konfliktfrågor, med att försöka stärka social tillit och samverkan i en delad nation upplever jag att jag förstår pikkulite bättre hur Finland en gång mått. Vilken prestation att ta oss dit vi är idag. En gång i tiden var matbrist ett reellt faktum i Finland. Folk anklagades för krigsbrott och folk försökte fly från sin bakgrund. Det här har jag ju vetat, men ack så ofta jag inte tänker på det. 

Tove är född bara några år innan min farfar var född. Krig var en stor del av även hans och min farmors liv, men tänk så lite jag talade om det med dem. Det är som att jag totalt ignorerat att det fanns ett liv innan mig. Så himla egoistiskt av mig, eller var kriget och känslor de medförde för svårt att tala om? Har ni talat/talar ni om kriget med era far- och morföräldrar?

Samma tanke hade jag förra sommaren när jag tittade på bilder från min mammas ungdom. Tänk att hon hade ett liv innan jag fanns och tänk så lite jag vet om det. Jag kommer ihåg hur hon uppmuntrade mig och min bror att ta ut allt av studietiden. Nåja, nu när jag sett hennes bilder förstår jag ju varför hon sa det. Men jag kan känna en sorg i det att vi aldrig hann tala om varför. Känner ni till era föräldrars liv innan ni fanns till?

Jag är inte säker på vad jag vill säga. Kanske att vi borde tala mer om förritiden för att förstå nutiden, förbättra framtiden och för att bättre förstå och uppskatta varandra. Kan vi våga tala mer om svåra saker? Känner någon annan än jag ett behov av det här, eller är det bara en del av min sorgeprocess. Själv ångrar jag nu när det är försent att jag inte frågade alla de där frågorna av min mamma, farmor, farfar och mormor. Nu har Tove boken försett mig med även fler för evigt obesvarade frågor.

tisdag 9 maj 2017 - 08:44

Obekväm och bekväm i ny kultur

Jag kommer ihåg när jag först flyttade till Tanzania hur obekväm jag var med det mesta. Allt var annorlunda. Hur och vad du äter, hur du åker buss, hur du köper frukt. Jag var så van med att veta exakt hur allt fungerade. Tar man spårvagnen i Helsingfors eller metron i Paris kollar man linjekartan. Man tar reda på saker utan att involvera en annan person, förutom kanske google. Här är det annorlunda. Man frågar sig fram. Finnen i mig var obekväm med att inte veta, med att fråga. Det kändes som att allt jag gjorde åt min energi. 

Jag var obekväm med alla blickar och rop. Jag var obekväm med att vara annorlunda än alla andra sekunden jag satt min fot utanför mitt hus. Det gick inte att spela med och låtsas smälta in. Min hudfärg kommunicerade annat. För första gången i mitt liv förstod jag hur det är att vara annorlunda och inte passa in. Jag förstod inte heller den här strävan efter att känna att jag måste passa in och veta hur allt fungerar, den bara fanns där.

vattenfallNaturen i både Elfenbenskusten (på bilden) och Tanzania har varit tillflyktsorter för mig när jag behövt en paus från allt. Så otroligt vackert. 

Nu bor jag ändå i en kultur som rätt långt accepterar mig och min närvaro. Där min hudfärg associeras med något positivt. Att komma in i ett nytt samhälle och inte ha de förutsättningarna måste vara 1000 gånger värre. Jag bor också i en social kultur där det är lätt att fråga om råd och hjälp. Där folk är oerhört hjälpsamma. Jag tror kanske inte att det skulle vara lika lätt att komma till Finland och vara bortkommen. 

När jag flyttade till Elfenbenskusten var jag bättre förberedd, trodde jag. Jag visste under vilka förutsättningar jag skulle leva. Ensam vit europé i en liten stad på landsbygden. Inga ordentliga matbutiker betydde att mycket måste jag handla på marknaden. Alla kommer känna mig, jag kommer känna få. 

min gataPå väg hem från jobbet och "trafikstockning" på min gata i Man i Elfenbenskusten. Mitt hus är det röda på höger sida. 

GrannarMina grannar. Även jag handtvättade mina kläder i Elfenbenskusten. Eller inte jag, utan Christel som jobbade för mig. 

Duktig flicka som jag är hade jag orimliga krav på mig själv. Jag ville vara bra på att leva på den afrikanska landsbygden. Jag måste kunna pruta bra, jag ville känna mig bekväm med att gå på marknaden, jag ville klara av att själv handla alla mina möbler med snickaren och hitta rätt kylskåpsförsäljare osv. Jag ville kunna köra bil som alla andra, en körstil som är totalt motsatsen till den finska. 

MancentrumMan centrum och marknad. Här försökte jag passa in. Snacka om att misslyckas. Fast bilkörningen blev jag bra på.

Men allt kändes som ett sjuhelvetes projekt. Jag förstod inte helt deras franska och jag kände konstant att jag inte fick ett bra pris. Jag kände mig misslyckad. Snälla kollegor fanns där för att hjälpa mig om mitt ego bara hade klarat av att säga att det är okej att inte veta allt. Kom ihåg Sandra, allt är annorlunda än hemma. Inget IKEA, inget Citymarket, inget Stocka, inga system att lita på.

MarknadLite annat än Stockas grönsaksdisk, men här handlade jag mina grönsaker i Man och ute i byarna under jobbresor. 

Nu har jag nått en punkt där jag känner mig bekväm med det mesta som är annorlunda och kan navigera rätt bra i den djungeln. Jag ber om hjälp. Jag är okej med att andra fixar saker för mig. Som österbottning med en starkt inrotad "kan själv" mentalitet har det varit svårt att acceptera det. 

Det är inte lätt att flytta till en kultur så olik ens egen. Men för mig har spänningen och utmaningen det medfört gjort att jag trivats och lärt mig navigera. Jag har pressat mig själv något oerhört. Jag har lärt känna mig själv så mycket bättre. Jag har insett hur finsk jag är på vissa områden och hur bra jag passar in på andra. Jag har lärt mig acceptera att sådan är jag och det är helt okej. Men nyckeln har ändå varit alla hjälpsamma människor jag lärt mig så mycket av. Det är det som behövs för en lyckad integrationsprocess. 

busSa jag att ALLT är annorlunda? Buss i Man i Elfenbenskusten. 

måndag 8 maj 2017 - 19:13

La France en Marche?

Det är minsann ett spännande år i en politiknörds liv. Varje dag känns det som att man får hålla andan för att EU ska överleva. Nu har vi lyckats köpa mer tid i Holland i valet för någon månad sedan och desamma gjorde vi igår i Frankrike när nykomlingen Emmanuel Macron vann presidentvalet över högerextremisten Marine Le Pen.

Jag diggar Frankrike. Efter att ha bott där följer jag med ett extra öga vad som pågår där. Jag upplever att jag är närmare den franska kulturen som också avspeglades mycket i Elfenbenskusten än den brittiska, som jag träffar på en del här. Jag gillar helt klart vin&ost mer än fish&chips. I sommar ska jag igen strosa på Paris gator och jag ser så mycket framemot det. Dricka vin, gå vilse i Montematre och äta falafel i Marais. 

Det finns flera faktorer som gör det här valet exceptionellt intressant.

1. Inget av de två traditionella partierna tog sig till andra omgång. Det här valet och den här valrörelsen har rört om rejält i det franska politiska systemet. Det säger något om hur de stora partierna inte lyckats reformera sig eller lyssnat på väljare. Macron är inte Trump, men även han profilerar sig som ett alternativ till eliten. (Ironiskt nog är att både Macron å Trump egentligen kan ses som elit…)

2. Le Pen fick 11 miljoner röster. 11 miljoner som tror på ett högerextermistiskt/populistiskt (eller vad man nu vill kalla det) parti. Hon gör ett bra val. Hon mer än fördubblar antalet röster om man jämför med hennes far för 20 år sedan. Vi har köpt fem år, men Front Nationale är en aktör att räkna med. 

3. Emmanuel Macron är ung och hans parti En Marche ännu yngre. Blir så spännande att se hur hans regering kommer se ut. Och hur kommer En Marche att klara av riksdagsvalet om några veckor som ett så nytt parti. Macron behöver representation i riksdagen för att få igenom sin politik. Hittills har ju En Marche väldigt mycket varit en enmansrörelse.

4. Valdeltagande var lågt. Många röstade inte och hur många röstade på Macron för att blocka Le Pen? Hur stort är stödet för Macron? Det lär vi väl se i riksdagsvalet. Frankrike är hur som helst väldigt delat och hur Macron ska lyckas förena fransmännen blir intressant att se. Vi har lyckats mota Olle i grind, men en stor grupp runtom i europa stödjer fortfarande högerexterema rörelser. 

Med det sagt är jag själv grymt nöjd med en så pro-EU president i Frankrike. Det är värt champagne, om jag bara hade något här hemma. 

Det var dagens politik. Men det finns många fler inressanta val på kommande det här året. Tyskland, Storbritannien, Kongo DRC (om där någonsin hålls ett val eller om inbörderskiget förvärras), för att nämna några.  

måndag 8 maj 2017 - 09:14

El- och lårproblem

Jag har haft ett SoMe/datorfritt veckoslut. Det har verkligen inget att göra med tidigare inlägg om mera lugn och ro, utan mer med elproblem och sträckt lår. Känner i övrigt inte så stort behov av att ha internätpauser för har lyckats minimera min tid på olika forum ganska okej. Jag är inte längre 24/7 online. Åtminstone känns det inte så. 

På lördag var det Nordic Sports Day. Jag sprang och sprang tills mitt framlår tog stryk och sa sluta Sandra, du är inte i så bra skick som du tror. Jag fick sätta mig på bänken och heja mitt i innebandyfinalen. Så besiviken. Efter fotboll och innebandy har jag nu äkta finska sommarben med sisådär 15 blåmärken. Vi är så få finländare i Tanzania (Tack nu ba regeringen för alla biståndsnedsäkrningar) så några få måste spela alla sporter, medan enbart svenskarnas hejarklack är större än hela det finska laget. Med finsk sisu som strategi blev det ändå en andra plats. (Å ja, Sverige vann). 

Igår hade vi (igen!) elproblem och var utan el hela, halva dagen. Förstås hade jag inte laddat mina apparater som dog en efter den andra. Det här elproblemet händer om och om igen. Speciellt när det regnar mycket. Vi blev så sjukt störda och nu har vi bestämt oss för att flytta, eftersom problemet är huset, inte eltillförelsen. Det här är också en bra tidpunkt för flytt, eftersom man kan se vilka hus/lägenheter som tar skada under regnperioden och vilka som inte gör det. Man vill ju undvika att ha en sjö i sitt kök till exempel. 

Nu hade jag förstås kunnat knäppa en bild av hur jag försöker lura världen hur sportig jag är, (är i själva verket ganska lat), men det gjorde jag förstås inte. Min enda bild från lördagen är från takterassen där vi firade vårt silver. Ni ser mina prioriteringar. Sjukt fin utsikt över Dar, fast det ser ni förstås inte på den här bilden (alltså mega failure. Ska bli en bättre fotograf). Terassen rekommenderas varmt, om nu någon av mina läsare råkar ha vägarna förbi här och vill dansa. Dessutom, det går också alldeles utmärkt att dansa på ett ben, insåg jag. 

IMG 8981

onsdag 3 maj 2017 - 09:56

Flytta till Afrika och bota trötthet

Peppe skrev bra om trötthet och prestationssamhälle här om dagen. Jag ska erkänna en sak. Sedan jag flyttade från västvärlden och bort från vår kultur och alla förväntningar och prestationskrav den medför är jag inte längre lika trött. Jag är inte lika hård mot mig själv och jag kan äntligen njuta av att göra precis ingenting.

Det tog en tid, mer än ett år eller så, och det var inte en lätt process, men nu är jag där. Nu förstår jag bättre vad beroende handlar om. Vi är beroende av att prestera. Idag har jag inte ens en gnutta dåligt samvete över att stundvis inte göra något. Jag trivs så himla bra med att ha det så. Ibland får jag återfall. Mår skit och känner av alla ”måsten” som någon annan än jag skapade. Men för varje återfall kommer jag allt snabbare över det.

Jag måste medge att jag jobbade som en dåre i Finland och levde knappast ett väldigt normalt liv. Jobbar man konstant både veckodagar och veckoslut blir man trött. Nu jobbar jag mindre och har inget normalt 8-4 förvärvsarbete, men även medan jag var inne i FN systemet kände jag inte av samma press som i Finland. Och för mig har det aldrig varit mitt jobb som gjort mig trött.

Jag tror en av orsakerna är att jag inte kan läsa den här kulturens förväntningar på mig eller bryr mig särdeles mycket om dem. De flesta förväntar sig förstås pengar, bra jobb och utbildning av en vit person. Så mycket förstår jag och dessa förväntningar är inget jag upplever att jag behöver leva upp till eller förstärka. Tvärtemot nästan. 

Jag har också insett att det är lyx att flytta någonstans och inte känna av alla måsten. Så är ju fallet verkligen inte för alla invandrare som kommer till Finland. Huj vilka krav vi har på dem att anpassa sig till alla måsten och prestera. Leva som exempel ur en lärobok. 

Men, det här innebär inte att jag inte längre vill prestera, göra bra ifrån mig, lyckas, göra karriär och allt det där. Jag jobbar fortfarande hårt och presterar kanske mer än jag behöver. Men jag har insett att det finns annat man kan göra än ägna hela sitt liv åt att fundera på ”måsten”. Kanske jag har hittat den magiska balansen. Det betyder inte heller att jag inte längre vill göra saker. Jag kan bara bättre välja själv vad jag vill göra och inte låta andra (as in the almighty samhälle) göra det för mig.

Så gott folk, vad lär vi oss av detta. Det behövs inga självhjälpskurser eller meditation, flytta till Afrika. Välkomna! Jag är nämligen inte säker på om jag skulle kunna leva så här hemma. Kulturen pressar en så hårt. Hatten av till alla som klarar av det. Sen är väl utmaningen att hålla den där balansen. Just nu finns det många faktorer i mitt liv som underlättar det för mig. Vad sker när någon av faktorerna ändrar. Det blir spännande. 

DSC 0034Men jag var också mycket glad i själen i Finland och älskade mitt jobb. Det är inte bara ens jobb som ställer krav på en, det är kulturen, allt runt omkring en. Hur blev det så? 

tisdag 2 maj 2017 - 21:13

Marknadsdansin à la Dar

Bra live musik är något jag kan sakna oerhört mycket här. Att gå på en konsert. Se ett bra band. Drömmer om festivaler. Om att dansa till något annat än den lokala Bongo Flava musiken. Nåja, i söndags på vappen skedde det. Holländarna firade sin kung och jag fick dansa. Tack. 

IMG 8897 1

En trumpetist i bandet och den här (ex)-trumpetisten var såld.

Orange Party är årets fest i Dar es Salaam. I alla fall för all utlänningar. Det var ungefär som att vara på marknadsdansin på Kristinestads sommarmarknad. Alla är där. Alla känner alla. Musik spelas i ett stortält med dålig akustik. Vem bryr sig? Öronpropparna har man förstås glömt hemma. Folk svettas. Folk dricker. Folk dansar. Folk skrattar. Alla i Dar verkar svältfödda på just det här; live musik och dans. Jag var nöjd att vara i Dar, men känna mig som hemma i Kstad. Dessutom, jag kommer att vara i Kstad i sommar så får liksom gå på marknadsdans två gånger. Huh. 

IMG 8898

Alla klär sig i orange, förutom sådana som tycker om att alltid göra annorlunda. Ungefär som en fem-åring (antar jag?). 

Det var en bra vapp som innehöll noll vapptraditioner. Inte ens en droppe skumppa. Jag som alltid varit ett stor fan av vappen saknade inte snöslasket överhuvudtaget. Allt har kanske sin tid. För något år sedan var vappen något jag verkligen inte ville missa. Likaså en jul i Finland. Nu har jag inte firat någondera på två år. Ej heller midsommar. Men juli i Finland. Det kan ingen ta ifrån mig. J'arrive! 

 

P.s. vi vann över svenskarna. Final på lördag. 

tisdag 2 maj 2017 - 14:08

Måndag på en tisdag

Känslan när man glömt spara sitt Political Economy Analysis ramverk man jobbat på hela morgonen och word låser sig. Och inte bare en gång, utan två så att jag inte hinner spara den återskapade filen som sen är puts väck. Den känslan. Den fruktansvärda påminnelsen om hur dålig jag är på att spara dokument i tid. Jag kan inte ens skylla på någon annan än mig själv, och word då förstås. Det är så mycket måndag idag fastän det är tisdag. 

Det finns inget mer störande än att göra samma jobb två gånger, speciellt när man inte ens vet om man får betalt för det. Jag håller på och skriver en hel drös av offerter. Livet som frilanskonsult i den här branschen ser ut ungefär så här:

1. Skriva offerter som inkluderar budgeter, planer, analytiska ramverk och det ena och det andra. 

2. Vänta på besked. Gå på intervju. Få uppdrag och gå till punkt 3. Eller sen få ett nej och gå tillbaka till punkt 1. 

3. Jobba sjukt intensivt med olika uppdrag och samtidigt jobba med punkt 1. 

4. Chilla och jobba med punkt 1. 

Just nu är jag väldigt mycket på punkt 4. Chilla. Lyckades idag efter ett veckoslut fyllt av festligheter återgå till punkt 1. Ska försöka komma över min dokumentförlust nu och fortsätta jobba. Världen går ju faktiskt inte under av ett dokument.  

Det var dagens rapport från mitt liv. Jag hoppas det räcker med negativa besked och händelser för idag. Förhoppningsvis är kvoten fylld och att vi om någon timme vinner över det svenska innbandylaget i kvällens drabbning. Den här veckan är det Nordic Sports Day i Tanzania där de nordiska länerna tävlar sinsemellan i olika grenar. Det finns ju inget viktigare än att vinna över Sverige i typ allt. Även om de flesta undrar varför jag inte spelar med Sverige eftersom jag talar svenska. Finlandssvenskarna må vara världens mest priviligerade minoritet, men värst kända är vi inte. Inte ens i norden. Konstigt nog. 

söndag 30 april 2017 - 16:00

Grattis mamma!

File 000 1

Idag skulle min mamma ha fyllt 64 år. För mig känns det aningen overkligt att man kan ha en mamma i den åldern. Nu är ju 64 år ingenting och jag önskar att allas mammor blev mycket äldre än så. För mig tog mammaåren slut för 11 år sedan. Hon var den finaste och mest omtänksamma av mammor. Att inte kunna ha en vuxenrelation till henne sörjer jag varje dag.

Det senaste året har jag saknat min mamma något alldeles fruktansvärt mycket. Jag vet inte varför det kom nu. Det blir inte alltid lättare med åren. Det går i vågor. Kanske jag nu vågar acceptera och känna efter mer. Kanske jag nu vågar vara arg över hur orättvist det är. Kanske jag nu vågar minnas glada och mörka stunder utan att det gör för ont.

Min mamma är min stora förebild och hon har motiverat mig att leva fullt ut och våga ännu lite mer. Hon var en fighter med ett stort hjärta. För mig blev hennes död en påminnelse om att livet är för kort för att tjabbla bort, för kort för att skjuta upp. 

Ta hand om er!

söndag 30 april 2017 - 11:32

Lyxliv hemma och här

Det här verkar vara min nya lördagssysselsättning. Dricka rödvin och se på regn i stället för att vara ute och segla, vilket normalt sker varje lördag. (Ni kanske inte ser det på den här bilden men det där är indiska oceanen). 

File 001Jag har lyckats kryssa i den sista finlandssvenska boxen som saknades för mig. Jag har nämligen börjat segla. Undrar om man får något pris när alla boxar är fulla? Igår regnadet det dock för mycket, men idag skiner solen så det blir vappsegling senare. 

Någon kanske undrar om det inte känns märkligt att leva ett "glamoröst" seglingsliv i ett land med så utbredd fattigdom. Att sitta på en lyxyacht medan fiskaren i sin lilla träkanot med trasigt segel åker förbi och ber till Gud om att han överlever nattens fisketur och att havet inte ska äta upp honom. 

Om Tanzania lärt mig någonting så är det att förstå hur ojämlikheten i världen ser ut. Hur otroligt ojämlikt resurserna är fördelade. Här lever jag ett likadant medelklassliv som hemma i Finland, men på någotvis klassas det mer som ett lyxliv än det gör hemma. Åtminstone definerade jag det som så till en början. Normala saker som varmt vatten kändes som en himla lyx. (Nu har jag i och för sig bara bott i en lägenhet någonsin i Tanzania med varmt vatten). 

Sen insåg jag att jag lever inte alls annorlunda eller mer lyxigt än hemma. Det är hemma som från början är lyx, men det tänker jag sällan på. Allt som finns i din och min vardag är lyx och den lyxen finns också här. Min vardag ser ut som en hel del tanzaniers i den övre medelklassen. Ojämlikhet blir tydligt när världens rikaste och fattigaste lever på samma gata.

Jag går inte runt med dåligt samvete över mitt liv. Jag vet att många har världsångest och så även jag. Nyckeln för mig är att försöka förstå vad som upprätthåller ojämlikheten och vad man kan göra åt det, samt att inte fastna i min cirklar utan försöka förstå även andras vardag. Utöver det försöker jag väl leva så hållbart som möjligt och göra sådant jag kan i min vardag för en mer hållbar och jämlik värld. 

fredag 28 april 2017 - 10:01

Love is in the air

Jag hade först inte tänkt göra kärlekslistan. Jag är inte så värst romantisk av mig och för att vara ärlig har jag släppt in kärlek i mitt liv först de senaste åren. Innan det var jag för rädd. För rädd för att förlora ännu en kär. Så hemskt egentligen. Men fredagen till ära, here we go:

Då känner jag mig kärleksfull: När man tillför lek i vardagen. Som igår när vi gick i matbutiken hand i hand och marscherade till hyllan med grönsaker och bara ignorerar alla blickar.

Tre saker jag älskar: Ost, rågbröd och sill (hm, jag tror jag saknar finsk mat).

Det bästa med kärleken är: Den är aldrig konstant likadan. Den lever och förändras. Den tar och ger och du upptäcker en hel drös av känslor du inte visste att du hade. Man lär känna sig själv bättre.

Det dåliga med kärleken är: Att det tar så sjukt när man förlorar någon nära. Så många i min närmaste familj har gått bort alldeles för tidigt. Det gjorde mig rädd för att våga släppa fram känslor och framförallt låta någon komma nära in på mig. Också det beroende kärlek kan skapa till någon annan. Det gör mig livrädd. Tror att man enbart kan vara lycklig i ett förhållande om man först kan göra sig själv lycklig.

Just nu är jag kär i: Victor

Min bästa kärlekslåt: Det här var svårt. Sysslar med musik, men lyssnar sällan. Kanske någon av Florence + the Machine låtar bara för att vi spelar hennes musik så ofta hemma på högvolym. Hon ger så mycket energi och matlagning blir så mycket roligare.

Så här känns det att vara kär: Pirret och glädjen. Känslan av att man kan vara sig själv till 100% och ingen som dömer en.

En person jag vill skicka kärlek åt: Släkt och vänner. Det här känns ungefär lika kreativt som när jag var 10 år och nu som då ringde till radion till något av önskeprogrammen och hälsade åt släkt och vänner. (Ja, det här var vår hobby. Önskade alltid att de skulle spela min kusins låt.). Men när man bor långt borta från dem så saaaaknar man dem jääääättemycket. Skickar röksignaler med kärlek.

victorsandra