fredag 25 augusti 2017 - 17:00

Bubblan

Bubblor kommer ofta upp i diskussioner nuförtiden. Det är så himla lätt att bli fast i en och jag lever minst lika mycket i en som alla andra. När jag för typ två år sedan åkte från Finland till Tanzania på semester för att träffa vänner var min stora chock inte alls den att jag träffade Victor, utan att min bubbla plötsligt sprack. Jag var så övertygad om att jag inte lever i en bubbla, men plötsligt blev jag påmind om världen utanför Finland och Europa (som då var min bubbla). Plötsligt var diskussionerna och agendan en helt annan och jag var inte alls på kartan längre.

Jag minns att jag nästa blev lite arg på mig själv. Hur hade jag kunnat ignorera världen utanför och då speciellt globala syd. På flyget hem gjorde jag ett beslut. Jag ska tillbaka till bubblan i globala syd. När jag landade i Köpenhamn, dit jag skulle på jobbresa, damp ett epost ner i min inkorg om att jag fått jobb i Elfenbenskusten. Aldrig någonsin har en tanke verkställts så snabbt tidigare i mitt liv.

Nå, nu har problematiken svängt. Nu lever jag väldigt mycket i en bubbla i globala syd. Jag försöker mitt yttersta att följa med vad som sker i Europa och Finland, men om jag ska vara ärlig är mitt fokus någon helt annanstans. Istället för att bli upprörd över vasajouren, blir jag arg för att ett lerras som dödar 600 människor i Sierra Leone får noll uppmärksamhet internationellt eller när en terroristattack i Burkina Faso går nästan helt obemärkt förbi.

Så min bubbla är en helt annan nu och jag vet inte riktigt hur jag ska kombinera de båda bubblorna på bästa sätt. På ett sätt hjälper bloggen mig. Den påminner mig om livet utanför Tanzania, men samtidigt ger den mig möjlighet att reflektera över just min Tanzaniabubbla. En bubbla som är så annorlunda än mina tidigare bubblor. En bubbla som också är så annorlunda än den bubbla majoriteten här ändå lever i. Men huvudsaken är väl kanske ändå att man inser att man lever i en bubbla. På den punkten har jag i alla fall gjort framsteg och det är väl kanske steg 1. Så nu går jag på fredagsdrink i min bubbla.

21124718 10154641233930047 1374021236 o

torsdag 24 augusti 2017 - 22:39

På tal om barn

Jag må hänga med brittiska ministrar (okej, jag har hängt med en den här veckan) och andra high-level typer på mitt jobb, men vad jag gillar absolut mest är att jobba med unga och energiska typer som den här ungdomsgruppen. 

21122953 10154641134940047 1443232699 oAlltför många unga tjejer blir mammor alltför tidigt här och kan då inte avsluta sin skolgång. Nu är det till och med förbjudet för tonårstjejer som får barn att återvända till skolan. Som att det nu skulle vara deras fel att de blir gravida i allt för ung ålder...gah.

Med den här gruppen jobbar vi med sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter och familjeplanering. För att unga ska ha makt över sina liv och ta aktiva beslut om när de vill och inte vill ha barn. En sån självklarhet för de flesta av oss, men inte för marginaliserade unga tjejer här. 

21081748 10154641134000047 1935716530 o

Sen lär de mig också det här med att ta selfies. Min blick säger allt om hur bekväm och van jag är med selfies...

Men på tal om barn. Varje gång man sätter foten utanför norden så inser man vilken lyx det är att bli förälder där. I Tanzania är föräldraledigheten tre månader för mammor, för pappor så vet jag faktiskt inte. Så flera av mina kollegor har tre-månaders babyn hemma och ibland måste de åka hem och amma. Så annorlunda, men det verkar inte gå så stor nöd på varken mina kollegor eller deras babyn. 

tisdag 22 augusti 2017 - 20:52

Jag utmanar dig!

Nu ska vi tala rasism. För jag blir så arg när jag läser om killen med utländskt utseende (men som är född och uppvuxen i Finland) blir ombedd att byta tågvagn för att folk tror han är en terrorist och har en bomd i väskan. Eller som i somras när vi steg ur tågvagnen i Karis och möttes av en full finsk man som tyckte det är helt okej att ropa en ramsa med n-ordet efter oss. Till all tur kan ju inte Victor finska så hela incidenten gick helt honom förbi, men jag kokade inombords.

Vi är många som levt i en bubbla i Finland. I en bubbla där rasism inte existerar. Rasism har varit något jag tidigare naivt trott är otänkbart i Finland. Det passar liksom inte in i vår värdegrund. NÅ. Jag hade FEL. Ju fler vänner med utländskt påbrå jag får i Finland, desto mer börjar jag förstå att utanför ens egen bekväma vithetsbubbla så pyser det. 

Men alla män med utländskt utseende är inte terrorister. Det är inte så att man föds med vissa egenskaper för att man råkar ha en viss hudfärg. Hudfärg är en färg. Det är inte huden eller ens skägg som gör en kapabel att tänka eller inte. Det är inte huden som skickar ut signaler till en att utföra olika saker. Det är omständigheter som skapar ojämlikhet och skillnader. Det är omständigheter som formar en som person. 

Problem uppstår när omstänigheter gör att en viss folkgrupp blir systematiskt mer utsatt än andra. När ens omständigheter begränsar en i stället för att ge möjligheter, såsom i Finland. Då skapas stereotyper om att alla med samma bakgrund, hudfärg och kultur är likadana. Alla mörkhyade är analfabeter och alla med mellanöstern utseende terrorister. Nå att det inte är så skulle ju vilken finländare som helst vara kapabel att inse om viljan fanns och om man skulle ha vänner från olika kulturer. Jag tror nämligen att det stora problemet här är okunskap och rädsla för något okänt. Den rädslan kan vi minska genom möten. 

Finländare behöver fler utländska vänner. Handen upp alla som umgås multi-kulturellet i Finland? Om man frågade hela den finska befolkningen skulle ganska få händer lyftas, tror jag. Så kan vi föreslå en ny utmaning, efter att vi nu räddat blomkålen. "Skaffa vänner med annan bakgrund än dig själv - utmaningen". På köpet kommer du lära dig absolut mest om just dig själv. Behöver du hjälp med match-making, så hjälper jag gärna till. 

 

tisdag 22 augusti 2017 - 08:03

Morgonritualen

Innan jag springer iväg på jobb eller rättare sagt hoppar in i en tuctuc som kör mig till jobbet, ska jag ge mitt bästa tips på hur man går pigg och alert till jobbet. Det är inte kaffe. Jag dricker inte kaffe, men jag duschar varje morgon i kallt vatten och jag börjar bli expert på den här pinan. 

Gör så här: 

1. Sätt på duschen MEN stig för guds skull inte in i den. Ditt hjärta kan få en shock. 

2. Stå vid sidan av duschen och sätt ditt huvud snabbt under vattnet (vi har ingen handdusch så det gör det hela lite mer komplicerat). 

3. Sprätta snabbt lite vatten på din kropp och stäng sedan av duschen. 

4. Applicera schampoo och duschtvål. Inte för mycket. Du ska ju ha ur det också. 

5. På med vattnet igen. Och det är nu du inser att du inte längre kan komma undan vattnet. Det finns ingen utväg. Så snabbt in under duschen. 1 minut max. Se till att få bort all tvål och sen ut snabbare än katten. 

6. Belöna dig själv med att spela candy crusch och ligga på soffan (Jaaa, jag hinner ligga på soffan på morgonen för jag stiger frivilligt upp ur sängen 6-tiden!!! Är jag vuxen nu?). 

Det är vinter i Tanzania, så det gör den här hela morgonprocessen lite mer utmanande än vanligt. Vanligtvis har ju solen värmt upp vårt vatten som finns i en svart tank på taket. Men nu är kvällar och morgnar lite kalla. Så där kring 20 grader. Huh. Vi kunde också köpa en varmvattenberedare, men varför göra livet lätt för sig...

söndag 20 augusti 2017 - 21:31

What a week

Den här veckan var kaos: 

Jag började på nytt jobb. Trivs som fisken i vattnet. Organisationen är som Kalles Kaviar på knäckebröd, passar mig alltså alldeles utmärkt. (höhö, har Kalles kaviar i kylen och svenskt knäckebröd får man i butiken(!). Borde kanske fira med det). Jag jobbar nu som Senior Investments and Partnership Manager på Restless Development. Alltså alla dessa titlar! Men rollen passar mig så bra. Jobbar med strategisk ledning, program utveckling och finansiering. Vilken härlig känsla att vara tillbaka på en arbetsplats där man verkligen brinner fullt ut för vad vi gör. Vi jobbar med ungdomsledd utveckling och har projekt kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, ungas plats på arbetsmarknaden och unga i politiken. 60 % av Tanzanias befolkning är under 25, så jobb finns det. 

Samtidigt dog 18 personer i en terroristattack i Burkina Faso, långt över 300 människor sköljdes bort i leran i Sierra Leone och kring 200 i Kongo till följd av kraftiga regnskurar (tack nu bara klimatförändringen). En sen natt mördades en av afrikas mest kända anti-tjuvjakt personer bara en kilometer från vårt hem. Så just när man tänkte att kanske det räcker för den här veckan så nås man av nyheten om knivattacken i kära Åbo. Nej nej nej. Plötsligt är det ens vänner och familj som kan vara bland offren. (Oj, glömde Barcelona på min lista.) 

Jag har svårt att greppa det, som alltid när det kommer nära in på. I fjol förlorade vi en kollega i en terroristattack i Elfenbenskusten. Det kändes bara så absurt och märkligt. Hur en dag på stranden slutade i en tragedi, liksom en tur på Åbotorg i fredags. Vilken shock det måste vara för alla nära och kära. All styrka åt dem och en eloge åt alla fina typer som grep in och försökte göra sitt bästa för att hjälpa.

Att jobba med frågor för att motverka ungas radikalisering känns viktigare än någonsin. Det jobbet behövs hemma liksom här. Liksom vår förmåga att inte bli rädda. Åbo måste återerövras (tack för alla bilder på Åbobor som gör just det), på samma sätt som vi måste åka till Grand Bassam igen efter attacken i fjol för att bevisa för oss själva att vi inte är rädda. På samma sätt som jag åkte till jobbet varje dag förra sommaren med vetskapen om att det fanns ett terrorhot mot just precis min arbetsplats. 

Nu vill jag ha en ny vecka. En finare vecka. 

 

söndag 13 augusti 2017 - 15:36

Jobbnyheter

Med den här utsikten och klassisk musik i öronen så är det inte så farligt att tillbringa den här söndagen med jobb. Väntar nu på högvatten så jag kan avsluta arbetsdagen med ett dopp. Jag jobbar för att kunna börja jobba imorgon. FÖR JAG HAR NÄMLIGEN FÅTT NYTT JOBB. FEST!

20813453 10154613427695047 1176062266 o

Men jag måste få alla konsultuppdrag klara innan det. Frilanslivet det senaste året har varit intressant, utmanande, men också ensamt och aningen stressigt med tanke på all osäkerhet det medfört. Samtidigt så himla befriande. När kan man annars ta två månader ledigt och hänga i Finland, dyka på fredag eftermiddagar eller sitta vid stranden och jobba? 

Men jag saknade kollegor. Jag saknade ett sammanhang. Jag ville ha ett jobb som bättre möjliggör att jag kan stanna i Tanzania. Alternativet var jobb i annat land. Så jag har sökt jobb nu en tid. Gud i himmelen så frustrerande det var när man konstant ska utvärdera och sälja sig själv. Fick kasta och stampa på den finska jantelagen rätt ordentligt. Å sen alla nej, alla kansken och alla hopp som gått i kras. Det är så fruktansvärt svårt att förstå eller övertyga sig själv om att allt ordnar sig när man är nere i den djupaste av ansökningavgrunder. Å till sist, håhå att försöka förklara sitt CV och sina erfarenheter på en ny arbetsmarknad. 

Nu är jag ute på andra sidan med en helt ny erfarenhet. Min förståelse för arbetslösa och den hopplöshet den situationen kan innebära är en helt annan. Det är tungt att söka jobb. Det tar tid. Det är ett jobb i sig. Ett riktigt skitjobb, men som till sist resulterar i något riktigt riktigt bra. Det är så skönt att vara ute på andra sidan nu. Det finns ingen bättre söndagskänsla än den när man ser framemot att börja ett nytt jobb. 

onsdag 9 augusti 2017 - 17:44

Idag var jag ambulans - just another day in TZ

Hej från världens centrum Dodoma, eller i alla fall Tanzanias centrum. Här är så torrt och dammigt att det känns som att hela jag är täckt med en millimeter med damm. Påminner mycket om Man-tiden. Där det var så mycket damm på min gata att en gång när jag kom hem från semester hade jag ett flera millimeter tjockt sandtäcke på golvet och inget vatten. Jag tror att mina lungor fortfarande återhämtar sig från den natten. Jag hade ju inget annat val än att sova i dammet. Uäk. 

Men idag hände en hemsk sak. Vår taxichaufför körde på en full cyklist som vinglade ut på vägen mitt framför oss från ingenstans. Jag var helt säker han var död med tanke på hur det small. Till all tur verkade det inte så allvarligt och vi förde honom till sjukhuset. Jag var aningen skärrad när jag tio minuter senare försökte vara skärpt och inleda ett möte. Jag vet ju hur uruslig sjukvården är i det här landet. Blir man allvarligt skadad är ens chanser att överleva minimala. Här körde vi också patienten själva till sjukhuset. Ingen ambulans. 

Man möter så många tragiska människoöden, men samtidigt så glada människor. Det här låter äckligt stereotypiskt. Sterotypen kring att afrikaner är så lyckliga med det lilla de har och så vidare. Nå, så kanske det är för om man inte känner till alla alternativ så har man väl ingen aning heller om vad man saknar. Det handlar väl om att göra det bästa av situationen och att lycka ligger i mer än resurser.

Själv försöker jag vänja mig vid att igen vara omringad av fattigdom. Vänja mig vid barnen som tigger på gatan och som med sorsna ögon tittar på mig genom bilfönstret medan jag själv är på väg till flygfältet, båtklubben eller något annat sjukt lyxigt. Eller mannen som saknar händer som snällt visar upp sina armar i hopp om en slant. Det går ju inte att vänja sig vid det, men jag kan inte heller rädda alla. Så är det bara och än hur hemskt det känns tittar jag ofta bort, liksom resten av världen gör med den här kontinenten. 

tisdag 8 augusti 2017 - 10:50

Nytt blogginlägg

På tal om att allt inte alltid går så fort framåt här. Jag började jobba igår efter min två-månaders (självbetalda, alltså noll lön) semester. (Hurra för frilansjobb...). Det gick ju bra. Idag är det nämligen nationell helgdag i Tanzania. Vi firar alla jordbrukare. Är inte det fint så säg. Men den lutheran som jag är (höh, hör inte ens till kyrkan men arbetsmoralen sitter kvar) så ska jag flyga (sån miljöbov men en bussresa dit tar för länge, 11h) till Tanzanias huvudstad Dodoma idag medan alla andra njuter av en ledig dag ute till sjöss på segelbåtar eller hur nu andra firar dagen.

Huvudstad tänker ni, det låter ju flashigt. Nå, Dodoma är i centrala Tanzania, mitt ute i ingenstans och där finns ingenting, förutom parlamentet, vattenbrist och en pizzeria. Och inte att förglömma, en tågstation dit det går ett tåg om dagen, om det alls kommer fram. I den regionen ska jag vara på jobb hela veckan. Men jag klagar inte. Jag tycker om att vara ute i fält eftersom man i Dar es Salaam så lätt blir distanserad från resten av Tanzania. Majoriteten av befolkningen lever i rurala områden.

Eftersom våra veckoslut är så oerhört spännande så kommer här också en kort rapport från senaste. Jag landade på torsdag. Åt indisk mat, lyckades inte göra min mage upprörd och sov sen mest hela kvällen. På fredag åt vi kanske världens största avocado till lunch, sen spelade jag candy crush medan Victor var och seglade. (I något skede ska jag börja göra något intellektuellt igen på min fritid). På lördag lyckades jag också ta mig ut på havet. Det var seglingstävling och nu har jag blåa knän och smalben. Jag och min seglingspartner vann inte. Om en månad så ska jag och Victor börja tävla tillsammans på samma båt. Det kan gå hursomhelst. På söndag samlade jag krafter hela dagen för ett kvällsim. Det är min nya kvällssysselsättning de kvällar det är högvatten. 

WhatsApp Image 2017 08 04 at 13.31.39Avocadosäsong <3 

Det var den rapporten. Nu ska jag åka till flygplatsen. Det innebär först en tur genom Dars trafikkaos. Håh!

måndag 7 augusti 2017 - 13:49

Att vänja sig

Jag tänkte skriva ett blogginlägg om saker man bör tänka på i Tanzania, men inte hemma. Som att ta med sig sin egna rakmaskin till barberaren för att inte riskeras att smittas av HIV/Aids, köra på vänster sida av vägen, inte promenera längs vägen med en väska, dricka kranvatten eller lita på polisen. Men nu blir listan så fruktansvärt kort när jag tänker på den, fast jag vet att den är längre.

I något skede blir man tydligen van med sådant som är så olikt. Som att vi håller på att förhandla ett hyreskontrakt för ett hus jag inte ens sett för att det är bättre att hyresvärden inte vet att det finns en mzungu (vit person) i den här familjen. Priser ska det förhandlas om konstant, och då är inte min hudfärg till min fördel. Sen ska jag nog få se huset innan vi skriver under, om vi nu kommer så långt. 

Vissa saker är så himla enkelt, som att bara va, chilla, ligga på stranden, medan mycket annat är lite mer komplicerat eller annorlunda. Vill man få något gjort ska man ringa och träffa människor. Den här veckan ska jag ut på fältarbete. Om jag vara i Finland skulle säkert en stor del av det jag ska göra kunna göras via e-post, men här är den personliga kontakten ännu oerhörd viktig. Det gör också förstås att saker och ting går framåt långsammare än hemma och det var nog en shock för mig när jag för första gången jobbade här nere för fem år sedan. 

20706884 10154598751780047 898357999 nKära Facebook påminde mig t.o.m. idag om vad jag gjorde för fem år sedan på dagen. Jag var hemma i Dar och störde mina huskompisar med att spela in TV. 

 

fredag 4 augusti 2017 - 08:05

Karibu Tanzania

I 19 år bodde jag i Henriksdal. För 12 år sedan flyttade jag. Sen dess har jag alltid undrat vad som riktigt är mitt hem. Sen dess har jag bott i sex olika städer i fem olika länder. Jag har minst sagt varit aningen vilsen med att identifiera mitt hem. Har man fötterna djupt rotat i sin hemby, men samtidigt är ute och flyger mest hela tiden blir det lätt så. Men det skapar också en känsla av att man borde/vill vara på flera ställen samtidigt. Henriksdal kommer säkert för alltid förbli mitt hem, fastän mitt hem egentligen just nu finns 8000km därifrån. Så då får man leva med två hem. Vad är nu bättre än det. 

IMG 0280

Vår ljuvliga trädgård i byn. Som man kan sakna den här platsen när man inte är där. Som man kan längta bort därifrån om man stannar för länge. 

Igår när jag landade i mitt andra hemland sa min tanzanska bänkgranne spontant "Karibu Tanzania" (Välkommen till Tanzania) till mig och italienaren som satt i samma rad. Jag blev lite extra varm i hjärtat för den hälsningen. Främst för att jag är så glad att just Tanzania är mitt andra hemland och att jag bor här nu och ingen annanstans. Jag ska dessutom inte bara bo här en månad eller två, jag ska bo här på obestämd tid och det är längesedan jag gjort ett sådant beslut i mitt liv. Ännu för några månader sedan fanns flytt för jobb i annat land med i planerna, men nu ser allt annorlunda ut. Jag lovar berätta mer när jag kan. 

De två små orden värmde också mitt hjärta för att jag älskar hur kommunikativa och trevliga tanzanier är. Jag har gått och stört mig på något i Finland under mina två månader där och insåg nu att det är just precis det här. Saknaden av spontana diskussioner. Att man hälsar på varandra, skämtar och skrattar tillsammans med främlingar. För någon vecka sedan var vi i hissen i Stockmann med Victor, som sin vana trogen drog något dåligt skämt. Responsen var tystnad i 7 våningar. Vi stod där som frågetecken och hade svårt att hålla oss för skratt. Finland är mig kärt, men den totala tystnaden klarar jag inte riktigt av.

20623746 10154590480870047 1051227623 oGatan utanför vår lägenhet. Jag tillbringade gårkvällen med att halvsova på soffan efter min 20h resa via Berlin och Abu Dhabi. Jag fick i alla fall se en majestetisk solnedgång. OCH jag har köpt en ny telefon. Mitt enda kriterium var en bra kamera, och där levererade verkligen Sony. Så nu kanske ni får se lite bättre kvalitetsbilder på denna blogg.