Visa inlägg taggade med 'tanzania'

söndag 21 maj 2017 - 21:00

Varför bor jag här?

Tre orsaker 

Diskussioner! Det finns så många samhällsfrågor/problem att diskutera och fundera på. Det innebär att man hela tiden för intressanta diskussioner om samhällsutveckling. För en samhällsvetare är det drömmen. Många pusselbitar finns inte, andra är halvfärdiga och många har annan form än i Finland. Ibland är det frustrerande att försöka lägga pusslet, andra dagar mest lärorikt. Idag låg vi på soffan och funderade på om man kan förändra ett korruptsystem eller om hela systemet först måste krasha, vilket betyder ökad osäkerhet. Korruption är som cancer. När den väl är där, oj så svårt att bota den och bli friskförklarad. 

Människor! Man träffar så många spännande människor med intressanta livshistorier från alla delar av världen. Lika spännande som jag tycker det är att höra om vänners uppväxt runtom i Afrika och andra delar av världen som ex-pat barn, tycker de det är att höra om min uppväxt i en liten by på landsbygden i Finland. Alla är lika förvirrade över hur jag hamnat här. Det är jag själv också ibland. 

Solen! Jag mår så bra av att inte behöva vara frustrerad över vädret. Här är bra väder i princip varje dag. Jag kan glida runt i flipflops från tidig morgon till sen kväll. Jag behöver inte släpa runt på en massa kläder i väskan ifall det blir kallt. (Jag brukar vara så frustrerad i Finland när man ska ut en sommarkväll å har handväskan full av kläder...). Jag kan gå till stranden när jag vill. Ibland tänker jag att jag lever i den finska semesterdrömmen: sol och turkost havsvatten.

tisdag 16 maj 2017 - 15:04

Haraka haraka haina baraka

Haraka haraka haina baraka fast, fast, no blessing. (Kuriosa: baraka är en hänvisning till Barac Obama, som då tydligen ses som en välsignelse.) Det här uttrycket lärde jag mig idag på min swahilikurs. Min lärare sa att han snabbt går igenom den här grammatiken, men poängterade sedan att egentligen är det ju ”haraka haraka haina baraka” som gäller.

Det beskriver Tanzania bra. Ibland är allt långsammare än långsammast. Pole pole, som betyder långsamt, var det första jag lärde mig på swahili. Jag hade varit i landet i fem minuter då. Här utmanas verkligen ens egen livsstil anammad i Norden där tidseffektivitet är a och o. Där man konstant ska jobba hårt. Min lärare tittade på mig med stora ögon när jag sa; jag har tre veckor innan jag ska på resa. Kan jag köra en intensivkurs med 4h swahili per dag tills jag åker. Han nickade.

Vill man jobba och bo här så måste man förstå att så här är det och navigera därefter. Men man (läs jag) är så van med kravet på att leverera 24/7. När jag var på ett arbetsuppdrag undrade min tanzaniska kollega om vi verkligen ska göra 20 intervjuer på sju dagar i två olika regioner? Jag nickade. Vi jobbade häcken av oss, reste land och rike runt, samlade in det material vi behövde, åkte hem, skrev rapport.

IMG 7001 1

 

Märkte även på jobbet i Elfenbenskusten att min definition på att jobba hårt skiljde sig från mina kollegors. Jag gjorde enkelt tio gånger mer än dem och tyckte att det var en helt normal arbetstakt. Insåg att man som en sådan person lätt blir utnyttjad (akta er), samt att jag kanske har en aningen tokig definition på normal arbetstakt. Tänker mig dock att den inte skiljer sig så mycket från många andra finländares. Så jag försökte ”lugna” ner mig lite. Att förstå förväntningar, krav och anpassa sig till arbetsmiljön är ibland lite utmanande på multikulturella arbetsplatser där alla har olika bakgrund. 

Nu ska jag återgå till min pole pole position på soffan. Försöker bli kvitt min förkylning. Senare ikväll ska jag på en koreansk dansföreställning. Alltså jag älskar verkligen hur mångkulturellt Dar es Salaam är. För mig är det en lyx att kunna ha så många vänner från så många olika länder i en och samma stad. Så det blir koreansk dans med japanska och tanzaniaska kompisar. 

tisdag 9 maj 2017 - 08:44

Obekväm och bekväm i ny kultur

Jag kommer ihåg när jag först flyttade till Tanzania hur obekväm jag var med det mesta. Allt var annorlunda. Hur och vad du äter, hur du åker buss, hur du köper frukt. Jag var så van med att veta exakt hur allt fungerade. Tar man spårvagnen i Helsingfors eller metron i Paris kollar man linjekartan. Man tar reda på saker utan att involvera en annan person, förutom kanske google. Här är det annorlunda. Man frågar sig fram. Finnen i mig var obekväm med att inte veta, med att fråga. Det kändes som att allt jag gjorde åt min energi. 

Jag var obekväm med alla blickar och rop. Jag var obekväm med att vara annorlunda än alla andra sekunden jag satt min fot utanför mitt hus. Det gick inte att spela med och låtsas smälta in. Min hudfärg kommunicerade annat. För första gången i mitt liv förstod jag hur det är att vara annorlunda och inte passa in. Jag förstod inte heller den här strävan efter att känna att jag måste passa in och veta hur allt fungerar, den bara fanns där.

vattenfallNaturen i både Elfenbenskusten (på bilden) och Tanzania har varit tillflyktsorter för mig när jag behövt en paus från allt. Så otroligt vackert. 

Nu bor jag ändå i en kultur som rätt långt accepterar mig och min närvaro. Där min hudfärg associeras med något positivt. Att komma in i ett nytt samhälle och inte ha de förutsättningarna måste vara 1000 gånger värre. Jag bor också i en social kultur där det är lätt att fråga om råd och hjälp. Där folk är oerhört hjälpsamma. Jag tror kanske inte att det skulle vara lika lätt att komma till Finland och vara bortkommen. 

När jag flyttade till Elfenbenskusten var jag bättre förberedd, trodde jag. Jag visste under vilka förutsättningar jag skulle leva. Ensam vit europé i en liten stad på landsbygden. Inga ordentliga matbutiker betydde att mycket måste jag handla på marknaden. Alla kommer känna mig, jag kommer känna få. 

min gataPå väg hem från jobbet och "trafikstockning" på min gata i Man i Elfenbenskusten. Mitt hus är det röda på höger sida. 

GrannarMina grannar. Även jag handtvättade mina kläder i Elfenbenskusten. Eller inte jag, utan Christel som jobbade för mig. 

Duktig flicka som jag är hade jag orimliga krav på mig själv. Jag ville vara bra på att leva på den afrikanska landsbygden. Jag måste kunna pruta bra, jag ville känna mig bekväm med att gå på marknaden, jag ville klara av att själv handla alla mina möbler med snickaren och hitta rätt kylskåpsförsäljare osv. Jag ville kunna köra bil som alla andra, en körstil som är totalt motsatsen till den finska. 

MancentrumMan centrum och marknad. Här försökte jag passa in. Snacka om att misslyckas. Fast bilkörningen blev jag bra på.

Men allt kändes som ett sjuhelvetes projekt. Jag förstod inte helt deras franska och jag kände konstant att jag inte fick ett bra pris. Jag kände mig misslyckad. Snälla kollegor fanns där för att hjälpa mig om mitt ego bara hade klarat av att säga att det är okej att inte veta allt. Kom ihåg Sandra, allt är annorlunda än hemma. Inget IKEA, inget Citymarket, inget Stocka, inga system att lita på.

MarknadLite annat än Stockas grönsaksdisk, men här handlade jag mina grönsaker i Man och ute i byarna under jobbresor. 

Nu har jag nått en punkt där jag känner mig bekväm med det mesta som är annorlunda och kan navigera rätt bra i den djungeln. Jag ber om hjälp. Jag är okej med att andra fixar saker för mig. Som österbottning med en starkt inrotad "kan själv" mentalitet har det varit svårt att acceptera det. 

Det är inte lätt att flytta till en kultur så olik ens egen. Men för mig har spänningen och utmaningen det medfört gjort att jag trivats och lärt mig navigera. Jag har pressat mig själv något oerhört. Jag har lärt känna mig själv så mycket bättre. Jag har insett hur finsk jag är på vissa områden och hur bra jag passar in på andra. Jag har lärt mig acceptera att sådan är jag och det är helt okej. Men nyckeln har ändå varit alla hjälpsamma människor jag lärt mig så mycket av. Det är det som behövs för en lyckad integrationsprocess. 

busSa jag att ALLT är annorlunda? Buss i Man i Elfenbenskusten. 

söndag 30 april 2017 - 11:32

Lyxliv hemma och här

Det här verkar vara min nya lördagssysselsättning. Dricka rödvin och se på regn i stället för att vara ute och segla, vilket normalt sker varje lördag. (Ni kanske inte ser det på den här bilden men det där är indiska oceanen). 

File 001Jag har lyckats kryssa i den sista finlandssvenska boxen som saknades för mig. Jag har nämligen börjat segla. Undrar om man får något pris när alla boxar är fulla? Igår regnadet det dock för mycket, men idag skiner solen så det blir vappsegling senare. 

Någon kanske undrar om det inte känns märkligt att leva ett "glamoröst" seglingsliv i ett land med så utbredd fattigdom. Att sitta på en lyxyacht medan fiskaren i sin lilla träkanot med trasigt segel åker förbi och ber till Gud om att han överlever nattens fisketur och att havet inte ska äta upp honom. 

Om Tanzania lärt mig någonting så är det att förstå hur ojämlikheten i världen ser ut. Hur otroligt ojämlikt resurserna är fördelade. Här lever jag ett likadant medelklassliv som hemma i Finland, men på någotvis klassas det mer som ett lyxliv än det gör hemma. Åtminstone definerade jag det som så till en början. Normala saker som varmt vatten kändes som en himla lyx. (Nu har jag i och för sig bara bott i en lägenhet någonsin i Tanzania med varmt vatten). 

Sen insåg jag att jag lever inte alls annorlunda eller mer lyxigt än hemma. Det är hemma som från början är lyx, men det tänker jag sällan på. Allt som finns i din och min vardag är lyx och den lyxen finns också här. Min vardag ser ut som en hel del tanzaniers i den övre medelklassen. Ojämlikhet blir tydligt när världens rikaste och fattigaste lever på samma gata.

Jag går inte runt med dåligt samvete över mitt liv. Jag vet att många har världsångest och så även jag. Nyckeln för mig är att försöka förstå vad som upprätthåller ojämlikheten och vad man kan göra åt det, samt att inte fastna i min cirklar utan försöka förstå även andras vardag. Utöver det försöker jag väl leva så hållbart som möjligt och göra sådant jag kan i min vardag för en mer hållbar och jämlik värld. 

söndag 23 april 2017 - 20:26

Regnperiod

April ska vara den stora regnmånad här. Det regnar kanske inte helt tillräckligt, men ändå en hel del. 

PLUS

- Jag kan dricka ett glas rödvin, sitta på terassen och stirra på regn. (Favoritsysselsättning jag nog inte skulle ha haft tid med i Finland...)

- Jag kan låtsas som om det är höst. Har inte haft höst på en tid. Diggar.

- Jag kan använda jeans utan att svettas ihjäl.

- Och det bästa: bönderna, jordbruken hurrar. Mera mat till folket!

MINUS 

- Vi har inte haft el på ett dygn. Undrar hur osten i kylskåpet mår. Nästa investering: generator. 

- Vattnet i duschen är så kallt när solen inte värmer det. Vi har bara kallt vatten hemma. Nästa investering: vattenboilare. 

- Massor mera mygg = massor mera malaria. 

- Folks hus sköljs bort. 

- Trafikkaos med översvämmade vägar. Fler gropar på vägarna. Stackars bil. 

regn

måndag 17 april 2017 - 11:52

Heim till byin - hoppas vi

Dagens prestation: sommarflygen till Finland är bokade. Hurra! Nu hoppas vi bara på att visumprocessen löper smidigt för min sambo. Själv är jag en så himla priviligierad världsmedborgare som sällan haft problem med visum, även om jag mest rört mig utanför Europa. Att leva med ett finskt pass är ett privilegium på många sätt och vis. Visste ni att vi kan resa utan visum eller köpa det på gränsen till över 170 länder (!).

Att leva med en icke-vit, icke-europé ger perspektiv på vilka fördelar som kommer med vissa pass framom andra. Men snälla, låt oss fira sommar i min hemby Henriksdal. Det finns ingen bättre plats på jorden (iaf i juni och juli). Sen åker vi hem igen för vi har kommit framtill att det nog är enklare för oss att leva här än i Europa för tillfället. Europa känns som en svår plats för någon som inte passar in i vithetsnormen.

Vi försöker vara så toleranta och öppna i Europa, men i självaverket är det svårt för någon som inte passar in att leva där. I Tanzania lever många kulturer sida vid sida och det blir extra tydligt i Dar es Salaam. Lutheraner, katoliker, ortodoxa, muslimer, hinduer. Tanzanier med indiskt ursprung, tanzanier, européer etc. etc. Så himla mångkulturellt och det gillar jag verkligen med Dar.

 

DarHär ett urgammalt foto på mig från 2012 när vi gjorde TV i Tanzania för Yle. Men det här är min stad <3 (Foto: Haldin Communication)

lördag 15 april 2017 - 13:52

Äkta midsommar

Jag är förvirrad. Det är äkta midsommar väder på påsken. Är det april eller juni? Gårdagen tillbringade vi på stranden. Hela dagen bar vi in stolar och bord under tak för att sedan bära ut dem igen. En aktivitet jag förknippar med finsk midsommar. Där stod vi också i ösregn och spelade beachvolley, men det finns inga dåliga kläder och så vidare. 

dimma

Det är alltså regnperiod här. För att vara ärlig så myser jag. Äntligen lite svalare väder. Idag hade jag t.o.m. på mig leggings. När hände det senast? Förra sommaren i Finland kanske. Vädret påminner väldigt mycket om en varm men regnig sommar i Finland. Är också så himla glad för varje regndroppe som kommer för att bönderna behöver det. Här har inte regnat ordentligt på länge. Jag är inte säker på att det regnar tillräckligt nu heller. 

Wholeinthewall kopia

Stranden vi hade tänkt hänga på hade dock sjölts bort. Här brukade jag lapa sol nästan varje söndag när jag bodde här 2012. Nu är stranden borta. Havet tar och ger helt enkelt och vi fick söka oss någon annanstans. Till all tur finns det oändligt med stränder att välja från så vi överlevde.

Bland annat det här paradiset ligger en timme från vårt hem.

Strand

Det är tur att vi har många härliga och händiga vänner. Jag önskar så innerligt att jag var en person som skulle tycka om att planera och fixa mat, en som var händig och som gillade att fixa med strand- och campingutrustning. Men varken jag eller min sambo Victor är säreldes bra på sånt. Vi tar en strandhandduk under armen och åker iväg och sen när vi är där kommer på att "ah, det är ganska mycket sol här, borde jag ha tagit med min UV-blus, ah snacks skulle ha varit trevlit osv...". Vi är liksom lite väl spontana. 

Camping

 

Idag ligger jag på soffan och tittar på regn. En av mina favoritsysselsättningar det med. Glad Påsk! 

måndag 10 april 2017 - 11:01

Liv & död

Det har varit ett par omtumlande dagar. Ens känslor har åkt berg – och dalbana i många omgångar. Stockholm, Syrien och kommunalval (sjukt bra resultat för alla mina typer! Så glad!). Och så blir jag så berörd av #openstockholm och den kärlek som ges som svar till terrorn. Men mest har mina tankar varit med alla dem som inte får den kärleken.

Ibland känns det som att jag är omringad av död. Låter hemskt, men i ett land med låg medelålder dör människor hela tiden. En natt föll en man ner från taket på vårt hus och dog. Fruktansvärt. Där låg han på marken ännu när jag vaknade. Ingen ambulans. Ingen chans att räddas. En annan dag läste jag i en liten notis i tidningen om en bussolycka där 40 människor dog och en annan dag om en gruvolycka som krävt många människoliv. Andra dagar är det människor, främst kvinnor, som dödats på grund av att de misstänkts för att vara häxor. Det är fruktansvärt, men det får så lite uppmärksamhet. Händelser som på andra ställen i världen skulle skapa rubriker internationellt.

Människoliv är värda så litet här sa min granne till mig när vi diskuterade fallet som hände på vårt tak och varför utredningen lagts ner, även om det fanns misstankar för brott. Min f.d kollega från Kongo DRC konstaterade en dag att folk i östra Kongo har slutat bry sig om att människor dödas. Det sker för ofta. Det här tänker jag på varje gång det sker något i Europa, nu senast i Stockholm. Jag tycker förstås det som skedde på Drottninggatan var fruktansvärt. Jag blir så arg över terrorismens framfart. Jag vet hur svårt det är att missta de aldra närmaste och mina tankar är med de drabbade. På fel plast vid fel tillfälle.

Jag förstår också alla reaktioner. Det är nära en själv. Det är en attack på vårt samhälle. När jag bodde Elfenbenskusten utsattes landet för en terroristattack och en av våra kollegor dog. Andra vänner befann sig på stranden där det skedde. Det var overkligt. Det var nära. Jag kröp ner under täcket och läste Sommarboken av Tove Jansson och drömde mig bort till en finare värld. Även om hennes vardag var fylld av krig, något vi kanske ofta glömmer.

Jag är inte säker på vad jag vill säga. Kanske att jag önskar att reaktionen på alla bussolyckor, terrordåd och våldsamheter skulle få lika mycket uppmärksamhet där det sker som det får i Sverige. Att alla skulle följa svenskarnas exempel. Att dödsfall inte skulle normaliseras i en liten notis. Att alla liv var värda lika mycket.

Jag förstår också att omständigheterna är olika, och det är väl det som jag i grund och botten är upprörd över. Det är ojämlikhet som skapar förutsättningar för terror och att människoliv värderas så olika. Det får mig att gå sönder och det får mig att aldrig sluta jobba för en jämlikare värld. Varje dag ser jag hur människoliv är olika värda. Varje dag påminns jag därför också om vikten av att värna om det system vi har hemma och att välkomna andra in i det. Därför också sjukt glad över att partier som gör det gick framåt i valet.

 

Ta hand om varandra! Ta hand on Norden! Tack #openstockholm!

måndag 10 april 2017 - 08:00

Hej från långt bort i stan

Såja, nu är jag lite lugnare. Det finns mycket bedrövelse i denna värld, men denna blogg ska också handla om annat. Om livet långt borta hemifrån i Tanzania i Östafrika, som blivit mitt andra hem. Här kan det ibland vara precis som hemma och fem minuter senare något helt annat.

Ibland hittar man sig själv i såna bisarra situationer. Ibland tuggandes på ett torrt kycklingben i byns enda restaurang sittandes på en söndrig blå platsstol och man tänker ”so much for being a vegetarian”. Allt detta medan allas blickar är rikatde på en som den enda vita personen i omårdet. Då plötsligt förstår man hur det känns att ha en annan hudfärg än majoriteten. Det påminns jag om varje dag.

Att bo här är som att leva i en mix av 100 olika vardagar. För alla plaststolar är inte trasiga. Runt hörnet kan du plötsligt hitta ett fem stjärnigt hotell med en champagnebar. Dagligen påminns jag om mina privilegier i detta land där världens rikaste och fattigaste människor bor, men där bara 15,3% har tillgång till el.

Själv lever jag väl ett ganska normalt "svenssonliv", om man bortser från bristen på barn, 8-4 jobb och husmorskunskaper. Jag bor i Dar es Salaam, fem minuter från stranden med turkost vatten och svettas varje stund jag inte befinner mig under en AC. För tillfället jobbar jag som frilanskonsult främst med genusfrågor, samt håller på att bygga upp ett socialt företag inom jordbrukssektorn.

Jag har en tendens att flytta ganska mycket, och bodde innan i Elfenbenskusten i Västafrika. Nu försöker jag febrilt skapa ett liv med lite mindre flytt och fler rutiner, men får se hur det går. Hittills har jag lyckats spela innebandy och hockey nästan varje vecka sedan jag i september förra året flyttade tillbaka hit. Förra veckan kokade jag mat hela två gånger och bakade två pajer. Får se vad som händer till näst.

Jag hoppas via bloggen kunna föra Östafrika lite närmare hem, och hem lite närmare Östafrika. Välkommen med.