Visa inlägg taggade med 'tove jansson'

onsdag 10 maj 2017 - 11:16

Talar ni om krig, föräldrars barndom och annat?

Jag läser Tuula Karjalainens biografi om Tove Jansson och det väcker så många tankar. Som hur ung och osäker Tove var en gång, hur krigsdrabbat och fattigt Finland var, hur kriget påverkade alla, hur delat Finland var efter inbördeskriget och hur homosexualitet var så förbjudet (liksom det är i det land jag nu bor i). Samt, hur lätt jag ignorerar allt som skett innan jag föddes. 

För mig har Tove alltid varit den där framgångsrika författaren och konstnären. Den modiga. Den smarta. Men som för alla är vägen lång och krokig. Tove var deprimerad, kämpade med förhållanden, sin sexualitet och fick utstå kritik. Att vara ung under krigsåren med familj och vänner vid fronten, hujedamej så svårt det måste ha varit. Efterkrigstiden och den fattigdom och splittrning den innebar kan inte heller ha varit lätt. 

Efter att jag själv har jobbat med post-konfliktfrågor, med att försöka stärka social tillit och samverkan i en delad nation upplever jag att jag förstår pikkulite bättre hur Finland en gång mått. Vilken prestation att ta oss dit vi är idag. En gång i tiden var matbrist ett reellt faktum i Finland. Folk anklagades för krigsbrott och folk försökte fly från sin bakgrund. Det här har jag ju vetat, men ack så ofta jag inte tänker på det. 

Tove är född bara några år innan min farfar var född. Krig var en stor del av även hans och min farmors liv, men tänk så lite jag talade om det med dem. Det är som att jag totalt ignorerat att det fanns ett liv innan mig. Så himla egoistiskt av mig, eller var kriget och känslor de medförde för svårt att tala om? Har ni talat/talar ni om kriget med era far- och morföräldrar?

Samma tanke hade jag förra sommaren när jag tittade på bilder från min mammas ungdom. Tänk att hon hade ett liv innan jag fanns och tänk så lite jag vet om det. Jag kommer ihåg hur hon uppmuntrade mig och min bror att ta ut allt av studietiden. Nåja, nu när jag sett hennes bilder förstår jag ju varför hon sa det. Men jag kan känna en sorg i det att vi aldrig hann tala om varför. Känner ni till era föräldrars liv innan ni fanns till?

Jag är inte säker på vad jag vill säga. Kanske att vi borde tala mer om förritiden för att förstå nutiden, förbättra framtiden och för att bättre förstå och uppskatta varandra. Kan vi våga tala mer om svåra saker? Känner någon annan än jag ett behov av det här, eller är det bara en del av min sorgeprocess. Själv ångrar jag nu när det är försent att jag inte frågade alla de där frågorna av min mamma, farmor, farfar och mormor. Nu har Tove boken försett mig med även fler för evigt obesvarade frågor.