Talar ni om krig, föräldrars barndom och annat?

onsdag 10 maj 2017 - 11:16 | 2 Kommentarer

Jag läser Tuula Karjalainens biografi om Tove Jansson och det väcker så många tankar. Som hur ung och osäker Tove var en gång, hur krigsdrabbat och fattigt Finland var, hur kriget påverkade alla, hur delat Finland var efter inbördeskriget och hur homosexualitet var så förbjudet (liksom det är i det land jag nu bor i). Samt, hur lätt jag ignorerar allt som skett innan jag föddes. 

För mig har Tove alltid varit den där framgångsrika författaren och konstnären. Den modiga. Den smarta. Men som för alla är vägen lång och krokig. Tove var deprimerad, kämpade med förhållanden, sin sexualitet och fick utstå kritik. Att vara ung under krigsåren med familj och vänner vid fronten, hujedamej så svårt det måste ha varit. Efterkrigstiden och den fattigdom och splittrning den innebar kan inte heller ha varit lätt. 

Efter att jag själv har jobbat med post-konfliktfrågor, med att försöka stärka social tillit och samverkan i en delad nation upplever jag att jag förstår pikkulite bättre hur Finland en gång mått. Vilken prestation att ta oss dit vi är idag. En gång i tiden var matbrist ett reellt faktum i Finland. Folk anklagades för krigsbrott och folk försökte fly från sin bakgrund. Det här har jag ju vetat, men ack så ofta jag inte tänker på det. 

Tove är född bara några år innan min farfar var född. Krig var en stor del av även hans och min farmors liv, men tänk så lite jag talade om det med dem. Det är som att jag totalt ignorerat att det fanns ett liv innan mig. Så himla egoistiskt av mig, eller var kriget och känslor de medförde för svårt att tala om? Har ni talat/talar ni om kriget med era far- och morföräldrar?

Samma tanke hade jag förra sommaren när jag tittade på bilder från min mammas ungdom. Tänk att hon hade ett liv innan jag fanns och tänk så lite jag vet om det. Jag kommer ihåg hur hon uppmuntrade mig och min bror att ta ut allt av studietiden. Nåja, nu när jag sett hennes bilder förstår jag ju varför hon sa det. Men jag kan känna en sorg i det att vi aldrig hann tala om varför. Känner ni till era föräldrars liv innan ni fanns till?

Jag är inte säker på vad jag vill säga. Kanske att vi borde tala mer om förritiden för att förstå nutiden, förbättra framtiden och för att bättre förstå och uppskatta varandra. Kan vi våga tala mer om svåra saker? Känner någon annan än jag ett behov av det här, eller är det bara en del av min sorgeprocess. Själv ångrar jag nu när det är försent att jag inte frågade alla de där frågorna av min mamma, farmor, farfar och mormor. Nu har Tove boken försett mig med även fler för evigt obesvarade frågor.

Taggar:

2

Kommentarer

  • Jessica

    10.05.2017 16:56 (4 månader sen)

    Jag tycker mina föräldrars och far- och morföräldrars historia är så himla intressant och jag har diskuterat mycket med dem. Men intresset har ju kommit med åldern, efter att jag själv fått barn, så jag har ju inte hunnit fråga mor-och farföräldrar själva eftersom de hann dö innan intresset kom. Sen har jag ju jobbat med gamla i 10 år och har blivit van (och intresserad) av historia och många berättar så gärna. Min mamma (född 1943) och min pappa (född 1939) har ju själva upplevt också en del. Min pappa tex var krigsbarn i Sverige. Han blev shippad ensam som 4-åring till en helt ny familj och stannade där i två år. När han kom tillbaka hade hans pappa dött i kriget. Går inte att förstå känslorna där. Både från min pappas håll (han talar ogärna om dem) och från min fammos håll (tänk att behöva skicka bort sitt barn i den åldern). Ryser. Men min pappa har kontakt med sverigefamiljen och vi har besökt dem. Min farmor hann dock berätta om tiden vid inbördeskriget innan hon dog. Hon var arbetare och på de rödas sida och hon berättade hur hon brukade springa till källaren och gömma sig när de vita kom. Min mamma sen igen föddes på en fästning, fanns på en ö utanför porkala udd, där min morfar var stationerad som militär överbefälhavare. Och då Finland förlora kriget och hamnade ge bort porkala udd hamnade alla flytta därifrån. Det är ett stort svart hål i min mammas släkt. Hela stora släkten både i porkala och alla hamnade snabbt ta sitt pick och pack och fly. När de fick tillbaka porkala, några tiotals års senare, och de fick komma hem igen var alla husen blåmålade och förstörda. Än idag ryser mamma när hon ser blåmålade hus. Det sitter hårt i ryggmärgen. Men annars pratar jag och mamma rätt mycket om hennes liv före mig, alla jobb hon haft, pojkvänner, flyttar genom tiderna. Mycket man inte var medveten om som yngre men nu förstår man att hon, eller ja båda, haft ett jätteintressant liv före mig och mina syskon.

    • Sandra Grindgärds

      11.05.2017 07:48 (4 månader sen)

      Så spännande familj du har, men så svåra upplevelser också. Jag kan tänka mig att som krigsbarn var det både svårt att åka till Sverige och sen komma tillbaka. Allt det här var ju verkligen inte alls så längesedan. Vi har också talat om kriget och jag vet var min farfar var stationerad och så, jag kanske bara själv varit för ung när de diskussionerna fördes för att verkligen förstå. Det var mer diskussioner om vad som hände än hur det kändes. Blir lätt så.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.