Världsprematurdagen 2016: Ett kärleksbrev till prematurvården i Finland

torsdag 17 november 2016 - 16:39 | 12 Kommentarer

Jag hade bestämt mig för att inte publicera det här inlägget, men så skrev Caroline om ämnet och jag hakar på. Så idag på internationella prematurdagen ska jag avvika från bloggens tema och skriva ett öppet tack till alla de fantastiska människor som vårdade min lilla familj under fyra månader 2014-2015.

För exakt två år sedan upplevde jag den värsta veckan någonsin. Sex veckor tidigare hade vår son fötts i graviditetsvecka 23 och vi befann oss på sjukhus. Just den här veckan för två år sen kollapsade Lennis lungor och det bestämdes att det var dags att stänga hans ductus-artär genom en operation. Allt slutade gott och vi har idag en frisk två-åring. Men den internationella prematurdagen 17.11 kommer alltid att väcka dessa minnen av rädsla, sorg, skam, och framför allt tacksamhet.

Tacksamhet för att vi lever i ett land där det finns resurser att vårda för tidigt födda barn och där det finns experter på prematurvård. Tacksamhet till läkarna - Liisa, Rakel, Hanna, Kalle, Samuli, Emmi, Asta, Leena - som varit så inkluderande och visat oss föräldrar respekt. Tacksamhet till sköterskorna som gett trygghet och hopp och så mycket av sig själva. Laura, Jenni, Maiju, Noora, Kaisa, Helena, Carina, Susanna, Heli, Linda, Tony, och alla de som jag inte minns namnet på. Som den söta praktikanten från K-stad (så skönt att få prata sin egen dialekt en stund). Och jag måste nämna den unga anestesiläkaren som räddade livet på Lenni efter ett "litet" missöde.

prematurvard spira 2

Sköterskorna som orkat med alla mina tårar, som pratat med mig om tröst, glädje och alldagliga saker, och förstått att vara tysta då jag behövt det. Som skrev brev till oss och tog foton då vi inte var där. Som tog hand om hela min lilla familj.

För mindre än 10 år sen fick inte föräldrarna på samma sätt som nu delta i vården av små prematurer. Föräldrarna hade besökstider. Jag vet inte vad det hade blivit av oss om det hade varit så än idag. Jag förstår att det blir ett stort tillägg i sköterskornas redan krävande arbete, men det moraliska stödet och all uppmuntran de ger är värt mer än guld. Att vi fick följa med och delta i vården och alla beslut som togs gjorde oss trygga i vår föräldraroll redan från början.

En vecka före Lenni blev hemskriven sa jag att jag vägrar ta hem honom utan syrgasflaska och saturationsmätare. Då dagen kom nöjde jag mig med ett andningslarm. Efter fem dagar hemma lämnade vi tillbaka det. Vi visste att vår son var stark, för vi hade själva deltagit i vården och sett honom utvecklas dag för dag. Utan den föräldranära vården hade situationen varit en helt annan.

Alla prematurföräldrar har olika erfarenheter av den där första tiden. Men jag hoppas att det är många fler än vi som har bra minnen från sjukhustiden.

prematurvard spira 1

Ur min dagbok 19.11.2014:

"En riktig skitvecka är det, men samtidigt en vecka full med kärlek. Det känns motstridigt och förvirrande. Det är nog så då det bästa som hänt och det värsta som hänt kraschar in i varandra. Men att skratta genom tårarna är en av de mest fantastiska känslorna ändå."

Styrka till alla som just nu befinner sig på sjukhus med barn, och kärlek till alla er som tar hand om dem.

 

PS: Om jag hade hört till typ majoriteten av svenskfinland som följde med då Linn Jung bloggade om sin graviditet och för tidiga födsel, hade jag kanske haft bättre koll då det var dags för mig. Men man ska inte behöva läsa på nätet för att ha koll. Jag hoppas innerligt att mödrarådgivningarna ska bli bättre på att prata om prematuritet. Det är trots allt nästan 6 % av barnen i Finland som föds för tidigt. 1 barn av 125 föds som "pikkukeskonen", d.v.s. mindre än 1500 g.

PS2: Här kan ni läsa om då jag (nästan) helt oväntat blev mamma. Jag länkar också till samma artikel som Caroline där Heidi Grandell-Sonck skriver exakt hur det är att få en prematur.

Taggar:

Kategorier:

Familj

12

Kommentarer

  • Linn Jung

    17.11.2016 17:18 (7 månader sen)

    Ah, vad SÖT han är på första bilden! Fastnade på ordet "skam" i din berättelse. På vilket sätt kommer skam in i din bild? Berätta gäng mer om du orkar! Blir så nyfiken!

    • Nina Överholm

      17.11.2016 18:20 (7 månader sen)

      Åh, på första bilden äter han själv för första gången. Då var han 8-9 veckor och såg redan ut som en riktig minibebis ;) Jag tänkte faktiskt lämna bort ordet skam, just för att det kanske behöver en förklaring. Kort sagt är det skammen över att jag som kvinna inte fattade vad som var på gång i min kropp då han var på väg. Också skammen över att jag inte klarade av att producera mjölk så att jag kunde amma honom. Jag förstår att det inte finns nån orsak till att känna den där skammen, men jag har ändå svårt att lämna känslan.


  • Nååro

    17.11.2016 18:42 (7 månader sen)

    Va roligt att få läsa om någon som har varit i samma situation som en själv☺är nu jusst på sjukhus med min dotter som är född i v. 30, nu är hon i v. 37.tipsade sköterskorna på avdelningen att läsa ditt inlägg, de blev nog glada :D

    • Nina Överholm

      17.11.2016 21:37 (7 månader sen)

      Va roligt att du tipsade dem! Jag håller tummarna för er och skickar styrka.


  • Sandra Neuman

    17.11.2016 21:12 (7 månader sen)

    Oj pyttelilla Lenni <3 Fastän både Leon och Milli är födda som prematurer så är det ingenting jämför med pytteprematurer. De är så småå!

    • Nina Överholm

      17.11.2016 21:38 (7 månader sen)

      Ja man förstår ju inte före man sett och hållit i en. Jag har tänkt på er idag också :)


  • Kitty

    17.11.2016 21:33 (7 månader sen)

    Det är helt fantastiskt vilken vård det finns i vårt land i dag! Jag är så tacksam att ni och Lenni fick den vård och stöd som behövdes i situationen! Minns att jag grät när du berättade att Lenni redan var född, 4 månader innan bf! Jag var lycklig över att han kommit till världen och fått de finaste föräldrar han kan få, samtidigt som det skar i mitt hjärta av sorg, eftersom jag visste att en svår tid var framför er, en resa att få komma hem. Som ni längtat efter att få bli en familj. Och titta på Lenni nu! En sån härlig kille ni har! Full av glädje och energi! Kramar till er! / Kitty

    • Nina Överholm

      17.11.2016 21:39 (7 månader sen)

      Kram och tack Kitty <3


  • michaela

    17.11.2016 22:42 (7 månader sen)

    Vilket fint inlägg och all lycka till er och fina Lenni! Kan berätta att skammen över att inte ha mjölk att ge sitt barn även finns fast bebisen är fullgången... Med vår första dotter gjorde det så ont, så ont att jag inte hade mat åt henne, all påtryckning från rådgivningen, all förväntan man själv byggt upp... Men med vår andra dotter visste jag ju hur det kan gå och där finns ingen skam eller olust, hon ammade 3 veckor helamning sen var det totalvägran och flaskan som gällde!


  • Caroline Eriksson

    18.11.2016 06:29 (7 månader sen)

    Jag skickade PM åt dig på facebook :) Tack för att du blev inspirerad att dela med dig av din egen historia, för det är så viktigt att den blir hörd. <3


  • Milla

    18.11.2016 15:14 (7 månader sen)

    En sån stark berättelse, och allt ni har fått gå igenom och vara med om är jag säker på att har gjort både er och hela familjen starkare! Både ni och Lenni är riktiga kämpar som tog er genom den svåra tiden, och det var fantastiskt att höra dig berätta om er lilla kille som idag är frisk och pigg som vilken liten kille i den åldern som helst! ?? Är själv för tidigt född och det kanske gör att jag berörs ännu mer av Lennis historia. Vilken tur att allt gått framåt och vi idag har denna fantastiska vård som kan ta hand om och hjälpa alla pyttebebisar som kommer till världen! ?

    • Nina Överholm

      18.11.2016 15:20 (7 månader sen)

      Det har absolut gjort oss starkare och upplevelsen påminner mig ständigt om att inte ta någonting för givet. Det är helt fantastiskt vad det gått framåt! Och roligt att höra att det gick bra för dig.


Skriv kommentar