Sofies header

Vårt hjärtbarn

Skrivet av Sofie Sergelius 16.10.2019 | 9 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Jag vet inte var jag ska börja, eller ens hur jag ska börja. Det att bloggen tystnat och jag försvunnit från alla sociala medier under de senaste månaderna är som de flesta säkert vid det här laget misstänkt på grund av att jag och min man fått en son... och att allt inte varit okej. Alla andra postar lyckliga bilder på sin nyfödda bebis och skriver hur hela familjen mår bra, hur dom är så lyckliga, att dom nu sluppit hem. I nästan tre dygn trodde även vi att allt var bra. Att vår perfekta lilla pojke snart skulle slippa hem med oss. Att vi kunde gå in i det alla kallar bebibubblan. Men så blev det inte för vår del. Vi råkade ut för det som alla föräldrar fruktar: vår bebis var svårt sjuk. Han hade hjärtfel. Utan ingrepp skulle han dö.

Nu har jag skrivit på den här texten i flera veckor och orden ville till en början inte riktigt flöda. Jag har skrivit i flera etapper och ibland måste arbeta mig igenom de allra tyngsta delarna. Vissa bitar har tagit längre att skriva just på grund av att jag blivit så upprörd att jag måste ta en paus med skrivandet och fortsätta en annan dag istället. Mina tankar är fortfarande en enda röra. Försöker fortfarande förstå att det här verkligen hände just mig och Erik. Att vi är föräldrar till ett hjärtbarn.

Det är jobbigt att berätta såhär på ett allmänt forum om allt som hänt under de senaste månaderna, speciellt det som hände genast första månaden efter förlossningen. Att skriva ner allt det här är svårt, men jag känner att det är nödvändigt. Vi har fått prata med flera krisarbetare och psykologer och det har hjälpt en hel del, men att få skriva ner allt känns som det sista steget i min sorgeprocess. En orsak till att jag överhuvudtaget kan skriva ner allt det som hände är att vi nu har en levande pojke här hemma. Världens sötaste lilla gubbe som snart är 3 månader gammal. En pojke som bara hade en lite annorlunda början på sitt liv. Men som min pappa sa: ” bättre att ha en svår början på ett bra liv än en bra början på ett svårt liv”.

Narbild hand

Jag skriver det här delvis till mig själv, för att inte glömma, och delvis till andra som går igenom någonting liknande. Till föräldrar vars barn fötts med hjärtfel och som söker stöd. Till anhöriga som inte vet hur de ska reagera. Till vänner som inte vet vad de ska säga. Till vår son då han börjar fråga varför han ständigt måste springa hos läkaren och varför han har ett långt ärr som löper ner längs med hans sternum. Jag visar inga bilder på hans ansikte eftersom han inte ännu har en egen åsikt om det, och bilder på utrymmen i sjukhuset är sekretessbelagda. Det här blev långt, men det kändes inte rätt att dela upp texten i flera bitar. Jag har försökt dela upp inlägget i stycken, men det är ganska tung läsning. Ber om ursäkt på förhand.

För oss började hela mardrömmen efter att vår son fötts i vecka 40+5. Den dagen vi trodde att vi skulle slippa hem blev den absolut värsta dagen i våra liv.

Eliot föddes den 24.7.2019 klockan 17.43 efter en lång och svår förlossning. Det tog 17 timmar och 58 minuter. Hela förlossningen är nästan helt borta för min del, troligen på grund av allt som hände efteråt. Men svårt var det, så mycket kommer jag ihåg. Jag fick fyra epiduralinjektioner. Och det står i förlossningsberättelsen vi fick från sjukhuset att det var en krävande förlossning eftersom bjudningen var fel (han hade roterat så att huvudet var uppåt). Han var en stor pojke med sina 4375 g och 52 cm, men hans storlek som kändes lite väl jobbig under förlossningen skulle visa sig vara en tur i oturen. Hjärtat på en bebis är ungefär lika stor som den egna knytnäven. Större barn = större hjärta.

Då han föddes fick jag inte genast honom i famnen eftersom hans andning rossla och dom måste suga bort lite slem från mun och näsa. I samma veva tog dom och lyssna och hjärtat. Allt lät riktigt fint, precis som det låtit under hela min graviditet. En stark puls, en stark pojke. Inget bi-ljud. Hans första matning gick som ur en lärobok. Jag minns att jag skrattade och sa högt åt Erik att tur att ammandet går så här enkelt och vi i alla fall inte att behöva oroa oss över den biten. En naturbegåvning var consensus. Vi skåla med varsitt glas saft över det att vi nu blivit föräldrar. Tänka sig. Förälder. Helt sjukt! Förlossningen som varit svår, och där det slutligen varit två läkare och tre barnmorskor närvarande, kändes som ett minne blott. Barnläkaren hade kollat på honom och konstaterat att han är frisk och stark. Han fick utmärkta Apgar poäng. Vi förstod verkligen inte att något var allvarligt fel.

Vår lilla familj som nyligen gått från två till tre flyttades sent på onsdag kväll över till BB. Jag var dödstrött, hade inte sovit en blund på närmare 36 timmar. Erik gick hem till natten och jag och Eliot stannade kvar på sjukhuset. En av mina vänner hade gett mig tipset att verkligen använda mig av all hjälp man kan få på sjukhuset och ringa på alarmklockan för minsta lilla sak. Jag var utmattad och ville sova men Eliot börja gråta. Jag ringde på klockan och en barnmorska kom och tog honom en stund för att jag skulle få sova. Det här är en situation som senare gett mig PTSD. Det här var nämligen enda natten som jag skulle ha kunde ha haft honom i sängen med mig. Varje gång jag tänker tillbaka just på det här ögonblicket kan jag inte förstå att jag frivilligt lät någon ta min bebis ifrån mig. Det kunde ha varit enda natten någonsin jag fått spendera med honom. Vad är jag för mamma som släpper sitt barn? Men jag kunde inte veta. Ingen visste.

 


 

Första tecknet på att allt inte var okej var att Eliot vägra äta följande morgon. Han som ätit så otroligt fint från bröstet då han föddes orka nu inte ta tag. Barnmorskan kolla att han var lite gul, det vill säga hade ett lite väl högt bilirubinvärde. Kanske gulheten var en orsak till att han inte orkar äta? Jag fick ge modersmjölksersättning med en pipett eftersom han inte orka suga. Men det skulle säkert fixa sig nästa dag. Han var säkert bara trött. Det är tungt och traumatiskt att födas.

Andra tecknet på att något var fel notera min pappa då mina föräldrar, som kört upp från Helsingfors och skulle bo hos oss den första veckan med vår nya bebis, kom för att träffa sitt första barnbarn. Han frågade om bebisar ska andas sådär? Eliot flåsa lite men so what? Han var säkert bara glad över att träffa sina morföräldrar! Men ja han andades faktiskt ganska snabbt och ytligt. Kanske bebisar helt enkelt andas så när dom är nyfödda? Han hade ju flåsat sen födseln, det kan väll inte vara så ovanligt?

Men ätandet blev inte bättre. Han orka inte. All energi såg ut att gå till att andas. Bilirubinen mättes en gång till och nu hade den stigit och han måste påbörja ljusterapi. Det torka ut honom ännu mera vilket igen ledde till att ätande inte blev bättre, trodde jag. Jag fick fortsätta mata honom med ersättning. Kände mig otroligt misslyckad.

Då bilirubinvärdena inte gått neråt efter ett dygn i blåljus kom en läkare för att se på honom. Mina föräldrar var just då och hälsa på igen. Vi stod och fundera på vad vi ville äta när vi slipper hem från sjukhuset. Jag önskade mig sushi. Läkaren kom och nappade tag i mig och Erik där vi stod i korridoren med mina föräldrar. Vi gick tillbaka till vårt rum och Eliot lades på skötbordet. Läkaren började med att fråga om andningen varit så här ytlig sedan Eliot föddes? Jag svara att ja det har den varit. Var det inte normalt? Jag började bli orolig.

Läkaren undersökte Eliot i vad som kändes som en evighet. Han lyssna på hjärtat och hörde ett bi-ljud. Han såg min oro och sa att det är helt vanligt att man hör ett bi-ljud på ett spädbarn, hans son hade också det. Det brukar gå över av sig själv.  Men eftersom Eliots bilirubinvärden inte sjunkit och hans aptit var borta skulle vi flyttas till barnens intensivavdelning. Läkaren försökte känna efter en puls vid Eliots ljumske och nämnde att ifall man inte känner pulsen där kan det tyda på fel i hjärtat eftersom blodet inte cirkulerar korrekt. Han nämnde det liksom lite i förbifarten, sådär som man brukar slänga ur sig det absolut värsta bara för att allt som kommer efteråt inte ska låta så farligt. Det var vad jag nu i efterhand kommer ihåg första gången som ordet hjärtfel sades högt.

Det var nu fredagen den 26.7 som vi flyttades upp till barnens intensiv, även kallad Keskola. Jag blev utskriven eftersom jag inte längre var på sjukhuset som föderska. Nu var vi där med Eliot som patient. Vi fick ett rum där det även fanns en extra säng så att Erik också kunde spendera natten på sjukhuset. Det tyckte vi var trevligt, att vi skulle få spendera vår första natt tillsammans som en familj. Första, och sista på en lång stund.

Läkaren börja med att kalla in en till läkare som sedan sökte efter Eliots puls. Hon hittade en svag puls och var lite orolig över hans ytliga andning. För att han skulle ha lättare att andas fick han tillsatt syre genom en slang som kallas för happi-viikset (syregrimma på svenska). Dom undra högt ifall hans andningssvårigheter kunde bero på att han svalt fostervatten? Det lät trovärdigt, barnläkaren i förlossningssalen hade sugit bort slem ur mun och näsa på honom då han föddes. Hans lungor röntgades och de såg lite fuktiga ut. Dom misstänkte att det kunde röra sig om lunginflammation. För att vara på den säkra sidan skulle Eliot få en antibiotikakur och nästa dag skulle sjukhusets biträdande överläkare komma och göra ett ultraljud på hjärtat. Bara för säkerhets skull.

På intensiven fick Eliot inte sova i samma säng som mig. Han låg fortfarande på en blåljusbricka och hade en till blåljuslampa ovanför sin säng. Eftersom han hade svårt att äta måste läkarna lägga in en sond, även kallad näsmagslang, som såg till att han fick den näring han behövde. Nu hade han både tillsatt syre och en näsmagslang. Jag var irriterad över att vi inte redan fått gå hem med honom, mina föräldrar var ju hemma hos oss och vänta. Vi skulle äta sushi! Jag ville hem och bort från sjukhuset.

Natten var lång och jag sov knappt alls, hade inte sovit ordentligt sedan måndag natt. Eliot matades vid det här laget enbart genom näsmagslangen, men jag vägra tänka på att det kanske nu är frågan om något lite mera allvarligt än bilirubin. Hjärtfel spökade i mina tankar. Men sådant händer inte mig. Det händer inte oss. Bara andra människor. Hjärnans sätt att skydda sig själv är att neka situationen.

Nästa dag, lördagen den 27.7 var den värsta dagen i både mitt och Eriks liv. Vi trodde att vi skulle slippa hem redan samma dag eller senast på söndag. Bilirubinen hade börjat gå ner och Eliot såg lite bättre ut även om andningen fortfarande var mycket ytlig. Jag tänkte att det säkert var antibiotikan som nu hjälpt samtidigt som näsmagslangen säkerställde att han fått mat i sig. Allt skulle reda ut sig.

På förmiddagen kom sjukhusets biträdande överläkare in till vårt rum och utförde ett ultraljud på Eliot. Det tog så länge att jag blev hungrig. Jag tänkte ändå att det säkert bara var en rutinkontroll och att jag då passar på att äta medan läkaren gör sitt. Erik satt ju ändå där med Eliot. Jag tog ett foto på situationen, en bild som just då såg så oskyldig ut. Igen skyddade jag mig själv med att tänka att dom nog bara är noggranna.

Medan jag fortfarande höll på att äta kom läkaren och sa att jag kan komma in i rummet så går hon igenom resultaten med oss. Jag satte mig ner i en fåtölj och Erik satt på sängen. Läkaren tog fram ett rutigt papper och började rita. Såhär ska ett hjärta se ut. Såhär ser Eliots hjärta ut.

Vi behövde inte precis vara läkare för att se att något var fel.

Aortan (den stora kroppspulsådern), som transporterar blodet från hjärtat till resten av kroppen, var mycket trång och gjorde en konstig krok. Det fanns ett stort hål mellan hjärtkamrarna. Det här rita hon på det rutiga pappret samtidigt som hon berätta vad det rörde sig om. Det blev tal om att vi kanske ska flyttas till Helsingfors. Hon skulle skicka över alla bilder till en barnkardiolog vid Nya barnsjukhuset i Mejlans som skulle ta ställning till vad vårt nästa steg skulle bli.

Jag förstod ingenting. Vid det här skedet blev det någon sort av stop i min hjärna. Jag kunde inte över huvud taget processa det hon sa och hur det sammanföll med bilden hon just ritat. Hon fortsatte med att förklara att aortan inte utvecklats korrekt och att blodet inte slipper att flöda som det ska. Eliot var ännu såpass nyfödd att hans egna blodomlopp inte ännu kommit igång. Foster använder nämligen inte sina lungor utan blodet leds förbi lungorna av ett blodkärl som kallas ductus arteriosus. Det här blodkärlet sluts i vanliga fall då bebin är cirka två dygn gammal och då börjar blodet flöda den rätta vägen genom hjärtat till lungorna och tillbaka. Det är först då aortan kommer i bruk.

Läkaren fortsatte med att berätta att alla barn föds med en öppen ductus som sedan i normala fall stängs då bebin är ett par dygn gammal. Det är på grund av det här som dom inte hörde ett bi-ljud då han föddes. Hans ductus var öppen då dom lyssna på hjärtat i förlossningssalen. Men skulle den nu stängas skulle Eliots hjärta skulle inte klara av det. Ifall hon tolkat ultraljudsbilderna korrekt hängde hans liv nu på att hans ductus hålls öppen. Vid det här laget hade jag totalt checkat ut. Jag vägra tro henne, men försökte lyssna på allt hon sa och följa med det hon berätta. Förstod inte ett ord. Jag koncentrerade mig på att koncentrera mig. Det var Erik som fråga vad allt det hon berätta betydde. Hon sa att ifall hon nu gjort rätt diagnos skulle det betyda en operation.

Först skulle dom i alla fall börja med att konsultera en barnkardiolog i Helsingfors. I något skede börja mina tårar rinna och jag lyfte bort Eliot ur hans säng fastän han var fast i en massa slangar och en syremask. Jag lade ner mig i min säng med honom innanför skjortan. Hud-mot-hud skulle ju fixa allting. En sjukskötare kom in rummet och lova meddela oss när dom fått besked från Helsingfors. Dom hade skickat bilderna och talade för tillfället i telefon med barnkardiologen. Erik ringde mina föräldrar och berätta vad som hänt. Tyvärr blev det två samtal eftersom pappa råkade vara i butiken. Sen måste han gå ner till aulan efter sin pappa och systrar som just kommit körande från Karleby för att se Eliot.  Erik hamna alltså berätta allt det som läkaren sagt åt oss tre gånger under loppet av ett par minuter. Den tredje gången förstod han allvaret.

Jag låg i sjukhussängen med Eliot i famnen under mina sjukhuskläder och grät då Eriks familj kom in genom dörren. Alla var i total chock. Läkaren kom tillbaka och sa att dom kallat en ambulans. Vi skulle så fort som möjligt iväg till Nya barnsjukhuset. Helsingfors hade bekräftat att det var akut. Eriks pappa och systrar som kommit in till vårt rum fick se Eliot i ett par minuter före skötaren kom in och sa att dom måste börja förbereda Eliot för ambulanstransporten. Han skulle sövas ner och intuberas. Jag hade sett tillräckligt med sjukhusserier för att veta vad det betydde. Och det var definitivt ingenting man vill se göras åt en nyfödd bebis. Dom tog honom ifrån mig. Han måste läggas ner i sin säng och flyttas till en annan sal på intensiven. Vid det här skedet tog jag ett par bilder på honom som jag lite undermedvetet trodde var de sista bilderna jag skulle ha på min son. Inte förstod jag det riktigt på det viset just då, men den tanken slog mig flera gånger under de kommande timmarna.

Vi skulle inte få åka med i ambulansen. Det fanns inte plats. Läkaren som gjort ultraljudet och en sjuksköterska skulle åka med honom. Vi kunde inte köra efter ambulansen heller eftersom dom skulle köra med sirenerna på. Varken Erik eller jag var i körskick och inte kunde vi sitta i ett tåg med andra människor. Tur nog var mina föräldrar i Vasa. Erik körde hem vår bil och packa något att ta med till Helsingfors varefter han kom gående tillbaka till sjukhuset. Mina föräldrar skulle sedan packa sina saker, stänga vår lägenhet och plocka upp mig och Erik från sjukhuset. Det sista min mamma hade gjort var att be en granne vattna våra blommor. Ingen visste hur länge vi skulle vara borta. Det blev mat i kylskåpet, disk i diskmaskinen och handduken som vi torkat barnvattnet med i tvättmaskinen.

  


 

Eliot flyttades in till sal 1 på intensiven och ett team med läkare och sjuksköterskor inkallades. Biträdande överläkaren bad alla presentera sig varefter hon dela ut uppgifter. Vem skulle ansvara för intuberingen, vem skulle administrera medicinerna, vem skulle anteckna doserna och vem skulle ansvara för instrumenten. I något skede, helt förvirrad, såg jag mig runt och börja räkna att vi nu var 12 personer inne i salen. Tre läkare, sju sjuksköterskor, jag och Erik. Alla visste vad dom skulle göra utom jag och Erik. Vi bara stod där och såg på. Hur absurt var det inte att en liten bebis på under fem kilo behöver 10 sjukvårdsproffs runt sig. Eliot fick en ordentlig cocktail med mediciner, av vilka jag i det här skedet enbart kände till morfin. Dom påbörja även något som kallas Prostivas. Den hade jag aldrig hört talas om.

Sjuksköterskan som skulle med i ambulansen fråga mig om jag vill sitta eller om jag vill ha lite saft. Det ville jag inte. Jag förstod inte alls varför hon titta på mig som hon gjorde, som om att jag skulle gå sönder vilken sekund som helst.  Allt var ju bra, det här var ett misstag. Dom är onödigt varsamma och vi ska bara försäkra oss i Helsingfors om att allt är bra med Eliot.

Sjuksköterskan sa att kanske är bäst att vi inte ser intuberingen och rekommendera att vi startar mot Helsingfors före ambulansen. Ambulansen skulle ändå köra förbi oss i något skede och ifall vi startar genast är vi snabbare framme på sjukhuset i Mejlans.

Hela bilvägen till Helsingfors kändes som en dålig dröm, luddig runt kanterna. Otydlig. Jag kunde inte ens sitta ännu på grund av mina stygn utan halvlåg i Eriks famn på baksätet. Det enda jag kunde tänka på var att hur det här kunde hända oss, samtidigt som jag nekade hela situationen. Det här händer bara andra människor, inte mig. Dom är säkert inkompetenta i Vasa och vi kommer att få en ursäkt för allt i Helsingfors. Jag ville inte godkänna situationen. Kunde inte godkänna det.

Utanför Tammerfors stannade vi vid en bensinstation eftersom jag skulle köpa batterier till min bröstpump. Den lilla elektroniska bärbara bröstpumpen jag köpt för att Erik ibland skulle kunna ge flaska, och som mamma plockat med sig då dom stängde vår lägenhet. Den var en konstig påminnelse om att vi faktiskt fått barn och att allt inte varit en dröm. Erik steg ut ur bilen och stanna och stirra mot vägen. Han hade tittat bakåt hela resan eftersom han inte ville missa ambulansen. Jag gick in för att köpa batterierna och just som jag kom ut till bilen hörde vi sirenerna. Får fortfarande riktigt kalla kårar nu då jag bara tänker på det. Kommer säkert aldrig höra en ambulans igen utan att tänka på just det tillfället då ambulansen kom med sirenerna tjutande. Stället vi stannat på var inte ännu vid motorvägen utan helt vanlig landsväg med 80:ans begränsning. Ambulansen kom säkert 130 km/h. Den bara ven förbi oss där vi stod. Det var så sjukt att stå där på parkeringsplatsen och se då vår bebis åker förbi i en ambulans. Vår nyfödda son som just blivit tre dygn gammal.

Vi kom fram till Nya barnsjukhuset i Mejlans ett par minuter före 21. Vi sprang in och upp till fjärde våningen för att se Eliot, som vi nu tvingats vara borta ifrån i över 5 timmar. Vi stod i föräldrarnas väntrum utanför intensiven och jag kommer ihåg att jag vid det här laget även var lite förbryllad över att jag var i ett väntrum för föräldrar. Är jag förälder? Hör vi verkligen hemma här? Allt var en dimma. Det enda vi kunde göra var vänta på att någon kommer och hämtar oss. Erik var mycket längre än mig i Kübler-Ross-modellens sorgens fem faser. Första steget är förnekelse (där jag befann mig), andra steget är ilska, tredje är förhandling, fjärde depression och femte acceptans. Erik var arg över att vi måste vänta på att få se vår son. Ett barn ska inte behöva vara borta från sina föräldrar.

 


 

Eliots officiella diagnos fick vi då vi slapp in till intensiven, rum 1 avdelning 4. Både en kardiolog och en anestesiläkare mötte oss och förklarade situationen. Vasa hade gjort helt rätt preliminär bedömning. Det enda jag egentligen kommer ihåg från situationen är att anestesiläkaren sa att vi ska skriva ner frågor vi har och att det är okej att vi frågar samma sak flera gånger, vi kommer nämligen troligen inte att komma ihåg det han nu berättar för oss. Bara cirka 13% av det han säger kommer att fastna. Igen koncentrerade jag mig så hårt på att lyssna på honom att jag inte kommer ihåg nästan något annat än det här om att de flesta inte kommer ihåg det som sägs vid det här tillfället. Det här med 13% är det jag kommer ihåg från den här diskussionen. Typiskt. Chocken var fortfarande total. Allt han berättade fick vi fråga om och om igen under veckans lopp.

Det läkaren berätta (som jag inte kommer ihåg men fått höra senare) var att Eliot har en kombination av HAA (hypoplastic aortic arch), CoA (coarctation of the aorta) och VSD (ventricle septum defect). Hans aorta är för smal, blir supertrång och gör en extra kurva (HAA + CoA) och han har ett stort hål mellan hjärtkamrarna (VSD). Dessa tre diagnoser går ofta hand i hand. Har du en kan du ha dom andra också. A package deal.  

I något skede fråga Erik vad våra alternativ är. Kan Eliots hjärta fixa sig av sig själv då han växer? Läkarens svar var det första riktigt ”rakt-på-sak” svaret vi fått sedan dom börja misstänka att något inte stod rätt till på torsdag kväll. Han sa nämligen Nej. Det går inte över av sig själv. Utan en operation kommer Eliot att dö. Det finns inga alternativ, han måste opereras.

Eliot skulle opereras under slutet av inkommande vecka. I det här skedet var det medicinen Prostivas, ett preparat för akutbehandling av nyfödda som är beroende av en öppen ductus arteriosus, som höll honom vid liv. Prostivas verkar genom att musklerna i kärlväggen ductus arteriosus slappnar av och därmed hålls öppna fram till operationen. Om hans ductus stängs är Eliot illa ute, men tur nog hade dom påbörjar Prostivas redan i Vasa. Deras snabba diagnos hade troligen räddat hans liv. På måndag skulle kirurgerna och kardiologerna ha ett möte där de går igenom hans fall och planerar operationen.

Nästa fråga som kom upp var naturligtvis hans prognos. Vad är hans odds?

Anestesiläkaren sa att då det kommer till medfödda hjärtsjukdomar är Eliots diagnos det man ska önska sig. Hans hjärtfel fixas oftast med endast en operation, som har både hög överlevnadsprocent och låg risk för framtida komplikationer. Han mena att få med hans hjärtfel behöver en till operation senare i livet. Kring 10% av alla med CoA (det akutaste av hans fel) kan behöva en korrigering, men den görs ofta med en katetring. Vi kommer naturligtvis även att gå på regelbundna kontroller med en kardiolog under resten av livet. Att gå på EKG, blodtrycksmätningar och ultraljud kommer att bli en del av vår vardag.

Då vi hörde läkaren säga att det här är lindrigt registrerade jag det knappt. Hur kan dom säga så när vi står bredvid min son som är kopplad till en hel hög med maskiner som håller honom vid liv? Hur täcks dom säga allt så lugnt! Först ett par veckor senare förstod jag vad läkaren menade. Det kunde ha varit mycket värre.

Jag fråga om det här är vanligt bland barn, ifall det finns många som har samma fel som han? Nej sa anestesiläkaren, men på Nya barnsjukhuset är det vanligt. Det fanns andra än Eliot som just nu väntade på att bli opererade, eller som återhämtade sig efter en operation. Tyvärr kunde sjukhuset naturligtvis inte ge ut någon info om dom här familjerna, men vi fick veta att vi inte är ensamma. För husets kirurger och kardiologer är Eliots hjärtfel något dom fixar som en dagkirurgisk operation ifall det inte finns skäl för en akut operation. Liknande operationer har gjorts av finska kirurger sedan 90-talet. Vad hände då med barn som fick den här diagnosen innan dom kunde operera liknande fel? Dom dog, var svaret.

 


 

I Finland föds det årligen cirka 550 barn med hjärtfel, det vill säga att kring 1% av alla bebisar som föds har ett eller annat fel i hjärtat. I vårt land är alla de svårare fallens vård koncentrerade till Helsingfors Nya barnsjukhus, där hela den sjätte våningen fokuserar på vård av barn med hjärtfel. Det utförs det årligen runt 330 hjärtoperationer vid Nya barnsjukhuset, av vilka 240 är öppen hjärtkirurgi (open-heart surgery). Av dessa utförs två tredjedelar på barn som är under 1 år gamla varav hälften dessutom är under en månad gamla.

Vid det här laget erbjöd dom oss krishjälp. Vi kunde få tala med sjukhusets präst (som under veckoslut är den som kommer och diskuterar med familjer i kris). Först vid det här skedet förstod jag helt på riktigt att det inte blivit någon fel diagnos. Att det här verkligen hände oss. Vårt barn har hjärtfel.

Eliot låg fortfarande djupt nersövd i den lilla baby-intensivsängen och besökstiden var länge sedan över. Läkaren rekommendera att vi går och vilar oss. Eliot kommer att behöva oss då han vaknar. Vi måste vara starka för hans skull. Besökstiderna på sjukhuset var mellan 6.00 och 22.00, men ingen skulle sparka ut oss om vi ville stanna. Dom rekommendera att vi kommer tillbaka på morgonen eftersom det var förbjudet att sova på intensiven ifall det under natten blir kris. Vi kunde ringa Eliots avdelning dygnet runt ifall vi ville. Bara för att säga gonatt om vi hade lust. Dom skulle ringa oss bara ifall han måste återupplivas.

Omtöcknade gick vi runt midnatt genom Mejlans mot Ronald McDonald stiftelsens hus. Stiftelsens har tre stora trähus nära Fölisön som är till för familjer i liknande situation som vi, familjer vars barn behandlas på barnsjukhuset. Familjer som inte vet när de kommer att slippa hem igen. Sjuksköterskan som åkte i ambulansen med Eliot hade ordnat ett rum åt oss. Allt vi hade med oss var väskan jag packat till sjukhuset, de kläder Erik snabbt plockat ihop åt sig och ett par klädesplagg min mamma slängt i en väska åt mig. Vi var på ett främmande ställe, i en främmande situation, i total chock.

 


 

Dagarna innan operationen var overkliga. Ibland var jag säker på att jag bara levde i en mardröm. Efter att ha gråtit mig till ”sömns” den första natten steg vi upp 6.00. En av dom första sakerna jag gjorde var meddela mina vänner som jag berättat åt att Eliot fötts att han har hjärtfel och att vi inte vill att någon tar kontakt. Efter det tog jag bort alla sociala medie-applikationer. Vi ville inte svara på några frågor, och jag är otroligt tacksam över att alla respektera vår önskan. Det skulle ha varit alldeles för tungt att måste tala om situationen med vänner i det här skedet. Jag radera alla appar just eftersom jag helt enkelt inte kunde se på då andra människors liv fortsatte som normalt.

Största delen av söndagen satt vi sedan bredvid Eliots säng medan han var nersövd. Rummen på intensiven var uppdelade så att ett rum bestod av fyra mindre avdelningar som hade en gemensam central. Alla avdelningar hade en patient med en egen sjuksköterska/sjukskötare. Han blev mycket bra omhändertagen dygnet runt, men ändå var det nästa omöjligt att ens gå och äta lunch.

En sjuksköterska skrev ett intyg åt oss så att vi kunde äta på sjukhusets kantin för personalpris under den kommande månaden. Det fanns även ett litet kök på intensiven som var till för föräldrarna där vi kunde koka kaffe och värma lite mat i mikron.  Om inte personalen skulle ha påmint oss om att äta och dricka kan det hända att vi inte skulle ha gjort det alls. Vi försökte alltid äta så fort som möjligt, men de första dagarna satt jag bara och grät i min mat vilket drog ut på tiden. Logiken sa att jag måste äta, men det verka bara inte gå till en början.

Medan vi på söndagen vänta på att Eliot skulle vakna fick vi tala med sjukhusets krisarbetare. Eliots egna sjukskötare för dagen fråga om han fick vara med under samtalet eftersom han ville förstå vår situation bättre. Till dem kunde vi nu berätta och tala om det som hänt för första gången. Det hjälpte lite att få ventilera. Ventilera och fundera på vad vi nu skulle göra. Det att Eliots sjukskötare för dagen var med var verkligen fint. Det krisarbetaren inte kunde svara på kunde sjukskötaren berätta om. Samma sjukskötare tog sedan då vi återvände till avdelningen vårt allra första familjefoto. Han såg även till att vi fick en remiss till Hartmans poli. Jag hade inte sovit på en vecka så dom ordna lite sömntabletter och lugnande åt oss. Så mycket brydde dom sig om oss, det är riktigt overkligt. Vi är båda evigt tacksamma speciellt till den här sjukskötaren. Han gjorde våra första olidliga dygn lite bättre.

På måndag bestämde kirurgerna att Eliot opereras fredagen den 2.8 då han är 9 dagar gammal. Operationer som denna försöker dom pricka in så att barnet är mellan 7 och 14 dagar gammal. Tydligen är det den optimala tidpunkten för just den här typen av operation. Barnet har hunnit anpassa sig till livet utanför livmodern, men har inte varit för länge fast i medicinen som håller hen vid liv. Kirurgen som skulle operera honom skulle komma och tala med oss på onsdag och kardiologen som skulle vara med under operationen skulle göra ett ultraljud på torsdag. Före det skulle dom ännu ultra hans hjärna och mage. Tyvärr är det nämligen så att ifall barnet har hjärtfel finns även risken att något är fel i hjärnan eller i tarmarna. Tur nog hitta dom inget i hans fall.

Då vi fick veta vad som komma skall kunde tankarna lite ta ikapp och vi kunde börja ordna med diverse praktiska arrangemang. Jag är en person som tycker om att göra listor, att planera och förbereda. Vi hade förberett ALLT inför Eliots ankomst. Det fanns mat i frysen och kylskåpet så att vi inte skulle behöva laga mat genast då vi kommer hem. Jag hade bokat kyrka och präst till hans dop. Mödrarådgivningen skulle komma på hembesök om ett par dagar. Alla hans kläder var tvättade, spjälsängen var bäddad och det fanns blöjor på skötbordet. Vi hade till och med köpt flyg till Spanien dit vi skulle fem veckor efter beräknat datum. Mina föräldrar, min bror och Eriks föräldrar skulle också sen komma dit för att spendera tid med oss och Eliot. Jag hade förberett allt, men nu kändes det som att faktumet att jag är en organiserad person var en dålig sak. Jag önskade att jag inte planerat eller förberett någonting alls.

Först skulle allt vi bokat avbokas. Vi måste få någon att gå till vår lägenhet och tömma kylskåpet, vi skulle avboka flygen och avboka dopet. Utöver det måste vi ringa försäkringsbolaget om alla kommande utgifter. Bara att meddela mödrarådgivningen att det inte kommer att bli ett hembesök kändes oöverkomligt till en början. Men allt måste göras.

Mitt humör var extremt labilt under hela veckan. Ibland kunde jag vara helt lugn och tänka att allt nog kommer att fixa sig för att sedan ett par minuter senare börja storgråta. Att öppna väskan och se hans kläder kunde söndra mig totalt. De gånger jag börja tänka på allt vi förberett hemma (de tvättade kläderna, den bäddade spjälsängen, hans vagn) bröt jag ihop och kunde inte fatta att det här var sant. Utan Erik skulle jag inte ha klarat av allt det här. Två gånger tänkte jag falla ihop ute på gatan då jag såg någon gå förbi med en barnvagn.

Erik kom på ett system för oss för att vi inte skulle bryta ihop stup i kvarten. Vi skulle ta en liten sak i taget och lägga upp mål för dagen eller mål bara för de kommande timmarna. Det kändes alldeles för stort att tänka på helheten med faktumet att Eliot låg på intensiven och skulle opereras fredagen den 2.8. Jag kände att jag inte skulle klara av att tänka på framtiden. En liten sak i taget blev åtminstone min räddning.

Ett mål var att vi nästa dag skulle få se mera av hans ögon. Att han skulle vara i sådant skick att han kunde hålla ögonen öppna kändes som ett bra mål, något vi kunde se fram emot. Ett annat mål var att få hålla honom i famnen igen. Och sedan att få mata honom med flaska. Små, små saker som nu kändes massiva. Dagarna flöt lite ihop, men vi överlevde på grund av vårt system. En sak i taget. Vi fick mata honom med flaska redan på söndag kväll och fick se hans ögon på måndag morgon.

IMG 20190728 185825

 


 

Bröstpumpen blev min bästa vän och värsta fiende. Medan Eliot låg på intensiven fanns det inte så mycket vi kunde göra eller påverka. Det jag kunde försöka påverka var att han ska få av min egen mjölk, och då fanns det inte så många andra alternativ än att pumpa. Sjukhuset har ett pumprum som låg uppe på sjätte våningen. Jag kunde inte tänka mig vara borta från Eliot längre än jag absolut måste så pumprummet var inte ett alternativ för mig. Min lilla bärbara pump blev min chans att stanna på intensiven med honom. Men att hålla mjölken igång var ingen lätt sak då jag höll på att gå sönder av stress, varken åt eller drack och sov cirka 3 timmar per natt. Jag skulle säkert ha gett upp men Erik lät inte mig. Han påminde mig ständigt om att pumpa. Ibland stod jag lutad mot väggen bakom Eliots säng och grät och pumpa. Ibland kom det mindre än 20 ml efter att jag pumpat i 30 minuter. Men så länge som det kommer ens ett par droppar tar bröstmjölken inte slut. Det är frågan om efterfrågan och utbud. Jag (med hjälp av Erik) tvinga mig själv att pumpa med 3–4 timmars mellanrum för att mjölken inte skulle ta slut.

Efter tre nätter i Mäkkärihuset flytta vi till mina föräldrar som åkte iväg till vår sommarstuga för att vi skulle få vara ensamma. Vi gjorde upp ett system med mina föräldrar: jag ringer dem, dom kontaktar inte oss. Vi avskärma oss helt från omvärlden. Genomsnittligt satt vi cirka 13 timmar per dag på intensiven och vänta på att Eliot skulle vara vaken. Den tiden gick mest åt till att titta på Eliot och tala med läkare och sjukskötare.

Dagarna innan operationen var det bara under ett tillfälle som var läkarna oroliga, och det var då en nattskötare noterade att Eliot inte använder sin högra hand. I värsta fall tyder det på ett neurologiskt fel, och det måste dom utreda innan operationen. En neurolog kom och såg på honom, men konstaterade som tur att felet med armen såg ut att vara fysiologiskt. En fysioterapeut bekräfta teorin och misstänkte först Erbs pares (en paralys orsakad av kompression under födseln). Efter att ha gått igenom en del övningar med Eliot konstaterade fysioterapeuten att den kanske ändå är frågan om att Eliot brutit nyckelbenet under förlossningen. Det skulle dom inte göra något åt, det fick läka av sig själv. Jag var bara tacksam över att det inte var frågan om fel i hjärnan. Hjärtfel var redan mera än jag klara av.

På onsdag kom kirurgen Jukka Salminen och berätta hur Eliots operation skulle gå till. Alla större hjärtoperationer kräver ett samarbete mellan flera olika specialister från flera olika ämnesområden. Hjärtkirurgerna utför operationen i samarbete med kardiologer, anestesiläkare och -skötare, och personalen på intensivavdelningen. Dom skulle fixa alla tre fel under en och samma operation. Eliots kroppstemperatur skulle sänkas till 28 grader och han skulle kopplas till en hjärt- och lungmaskin som skulle sköta om syresättningen till hjärnan. Dom skulle öppna bröstkorgen och hans hjärta skulle stängas av. Aortan (HAA och CoA) skulle repareras med en vävnadslapp som bestod av donerad lungvävnad där hans 3 centimeter i diameter tjocka aorta skulle skäras upp och utvidgas. Sedan skulle hålet i hans hjärta lappas med en bit teflon. Operationen skulle ta mellan 4 till 6 timmar, men det fanns ingen garanti på att det skulle gå så fort. ”Ei ole takarajaa” sa han, med vilket han mena att ifall något går snett så kan operationen dra ut på tiden. Kirurgen skulle ringa oss då operationen var utförd och kardiologen kontrollerat resultatet. Han, och alla skötare på intensiven, rekommendera att vi inte är på sjukhuset medan Eliot opereras. ”Hitta på något roligt som får er att sluta se på klockan”. Yeah right, lycka till.

Dagarna innan operationen var Eliot aktiv, vaken och energisk. Det var svårt att förstå att det var en medicin som höll honom vid liv. Under dom här dagarna satt vi med honom på intensiven och gick bort bara för att äta lunch och för att sova. Jag och Erik måste påminna varandra att dricka, och det var ofta sjukskötaren som påminde oss om att vi måste äta och sova. Eliot låg på intensiven från lördag till tisdag då han flyttades till intensivövervakningen (samma upplägg som intensiven men en sjukskötare per två patienter).

Operationsdagen kom och den hade vi sett fram emot. Operationen betydde att livet igen skulle gå vidare. Fram tills nu hade vi levt i ett sorts limbo. Vi åkte redan 6.30 till sjukhuset för att få vara med Eliot ända fram tills att dom rulla iväg honom till operationssalen klockan 8.00. Han var vaken och ville vara social då läkarna kom. Vi stod och såg på då dom knuffa iväg honom. Han såg bara intresserat på läkaren och sög på sin tutt. En av läkarna sa att vi ska förvänta oss kirurgens samtal ungefär klockan 15. Känslan att se honom bli iväg skuffad till operationssalen går inte att förklara. Det var en lättnad samtidigt som det kändes som om mitt hjärta gått i tusen bitar.

Vi åkte tillbaka hem till mina föräldrar där jag tog en sömntablett och sov i nästan fem timmar. Erik hade legat på soffan och stirrat på klockan, och min mamma berätta att hon och pappa också bara stirrat på klockan. Att sova var nog det smartaste valet här. Sömnmedicinerna fungera i små doser även som lugnande, men jag tog en hel tablett.

Kirurgen ringde 14.30 då vi stod i hissen på väg tillbaka till lägenheten efter att ha hämtat lunch. Han gick rakt på sak och sa att operationen lyckats. Allt hade gått helt enligt plan och alla i operationssalen var nöjda med resultatet. Jag börja gråta. Vi ringde våra föräldrar som fick rapportera vidare till övriga familjen. Vi måste vänta på att han skulle flyttas tillbaka till intensiven varefter kunde vi gå och hälsa på. Han skulle hållas nersövd i ett par dagar, men vi fick vara där med honom under tiden.

Det var hjärtskärande att se honom efter operationen. Vi som tyckt att han varit kopplad till många sladdar innan fick en riktig chock nu. Ett stort sår löpte ner längs med han sternum, två sårdränage gick in under såret (för att tömma överflödig vätska), han var kopplad till en pacemaker och närmare 10 olika mediciner gick in i tre olika kanyler. Ingen borde behöva se sitt barn i det skicket. Men vår son var vid liv, och det var vi otroligt tacksamma för.

IMG 20190802 165954

Första dygnet efter operationen är den mest kritiska tiden. Det berätta dom inte åt oss. Smart. Jag skulle inte ha kunnat lämna hans sida om dom sagt det. Han skulle hållas nersövd i ett par dygn för säkerhets skull, och sedan vara på intensiven i drygt en veckan innan han skulle flyttas upp till sjätte våningens bäddavdelning för barn med hjärtsjukdomar.

Eftersom han var nersövd och operationen gått bra ville vi fira. Iklädd i mjukisbyxor gick vi till Vapiano i Kaisaniemi. Där slog det mig hur sjukt det var att vi som splitternya föräldrar med en 9 dagar gammal son sitter en fredag kväll på Vapiano. Helt sjukt.

 


 

Erik berätta senare hur han gick igenom alla sorgens fem faser: Han berätta att han förnekat situationen fram tills att vi såg ambulansen köra förbi oss utanför Tammerfors. Han blev arg medan vi måste vänta på att en sköterska hämtar oss från föräldrarnas väntrum. Han försökte förhandla med läkaren då vi fick den slutgiltiga diagnosen. Depressionen pågick från det att vi fick höra att det nu var frågan om hjärtfel nästan ända fram tills att Eliot opererades. Acceptansen kom egentligen då läkaren sa att det inte finns andra alternativ än en operation. Jag var mycket mera fram-och-tillbaka med mina känslor. Hur man hanterar sorg är unikt hos varje människa. Jag fick höra att utåt sett såg det ut som om att jag var den av oss som var mera sansad under den här krisen, men verkligheten är att jag inte skulle ha överlevt utan Eriks stöd.

Eliot väcktes två dagar efter operationen. Allt gick bra ända fram tills att dom avsluta morfinet. Dom hade minskat på mängden under en lång tid så han borde inte ha fått abstinensbesvär. Tyvärr fick han det ändå. Det var hemskt att se då han som två veckor gammal led av läkemedelsabstinens. Men även det gick över.

Efter operationen måste vi lägga upp nya mål igen. Något vi kunde se fram emot. Att få amma honom blev ett stort mål, och vi hade jobbat så hårt på att min mjölk inte skulle ta slut. Vi förstod att det inte skulle bli enkelt, men vi ville försöka. Jag fortsatte med pumpandet.

Medan han låg på intensiven blev han klart uttråkad eftersom han börja leka läkare. Han drog själv ut sladdarna på pacemakern (läkaren kom sen och sa att lika så bra, dom skulle ändå ha tagit bort dem snart), två kanyler (det var lite synd eftersom dom måste sticka nya i honom) och katetern (den skulle dom också ha tagit bort så småningom, ingen skada skedd). Såhär i efterhand tycker vi att det är roligt att han själv ”bestämde” sig för att inte vara kopplad till alla möjliga sladdar mera.

Sex dagar efter operationen flyttade han till bäddavdelningen där vi sedan var i en vecka. Här kunde jag och Erik turas om med att sova i rummet med honom (det fanns en soffa vi fick sova på), men eftersom bebisar oftast inte får ett eget rum fanns det en annan bebis i rummet med honom. Det var ganska tunga nätter då den andra bebisen grät ganska mycket. Eliot grät också ibland, men han hade tappat rösten. En nerv som hör ihop med våra stämband går under aortan, och tydligen hade den tagit skada under operationen eftersom Eliot inte fick ljud ur sig. Vi kunde se hur hans mun var öppen och tungan darra. Inte ett knyst. Han hade nog annars ljud för sig, det var bara skriket som saknades. Även det gick över och där en fem veckor efter operationen kom hans röst tillbaka.

Efter tre veckor i Helsingfors flyttades vi till Vasa Centralsjukhus. Orsaken till att vi inte ännu kunde gå hem var att Eliot inte ännu orka äta själv och måste få samla kraft innan han kunde lämna sjukhuslivet bakom sig. Under en veckas tid fick vi bo i ett av intensivens familjerum där dagarna gick åt till att få honom att äta från bröstet. Vi öva och öva. Exakt fyra veckor efter att Eliot föddes fick vi åka hem eftersom han sakta men säkert börjat gå upp i vikt och vi kunde lägga mindre och mindre mängder mjölk genom slangen. Näsmagslangen och en vätskedrivande medicin var allt som kom hem med oss, all annan medicinering hade avslutats. Ytterligare en vecka fick vi besök av hemsjukvården som sedan efter att han orka äta enbart från bröstet kunde ta bort näsmagslangen.

Efter att Eliot blev sju veckor gammal har vi i princip kunnat leva ett vanligt bebisliv. Sex veckor efter operationen kunde vi börja lyfta honom under armarna vilket verkligen underlättat. De första 10 veckorna undvek vi alla sorters samlingar av människor eftersom han är extra känslig mot alla möjliga infektioner. Vi kan inte lämna landet på fem månader och ifall han blir sjuk inom sex månader måste han få en antibiotikakur. Utöver det går vi på kontroller med jämna mellanrum. Följande kontroll är nu i mitten av november och ifall allt ser lika bra ut som det gjorde under slutet av september kommer vi att gå allt mera sällan på kontroll.

Hur bra bild jag nu än målar upp av situationen är jag mycket medveten om att Eliot inte är out of the woods. Vi kommer att gå på kontroller med honom resten av livet. Han kanske någon dag måste opereras på nytt. Men det lönar sig inte för oss att tänka på det. Vi ska fokusera på det positiva: Eliot lever och kommer troligen att kunna leva ett helt normalt liv. Då det kommer till hjärtfel kan jag nu i efterhand hålla med det anestesiläkaren sa första dagen på intensiven om att Eliots hjärtfel hör till de fel som man önskar sig. Det kunde ha varit så otroligt mycket värre, även om vi då inte kunde se det.

Under de första och värsta dagarna hjälpte det mig att läsa om liknande diagnoser och fall i olika vetenskapliga dokument, blogginlägg och nyhetsartiklar. Alla fall är unika men mig tröstade det att läsa om dem som allt gått bra för. Där familjen nu lever ett alldeles normalt liv. Jag hoppas att någon som befinner sig i en liknande situation får hjälp av det här. Att gå med i Facebook gruppen Sydänlapsen vanhemmat har hjälpt i efterhand, men ifall jag vetat om den tidigare kunde just den här gruppen med människor i samma situation hjälpt mig bearbeta min rädsla. Att dumpa något så här stort på släkt och vänner går helt enkelt inte. Det är inte rätt mot dem.

Jag och Erik är sjukt tacksamma över all vård vi fått och hur otroligt bra Eliot och vi blivit bemötta på sjukhuset. Utan snabbt agerande i Vasa skulle han inte ha haft en chans, och utan den otroliga personalen i Helsingfors skulle han inte nu ligga i sin spjälsäng och sova. Vi står verkligen i skuld till alla sjukskötare och sjuksköterskor, läkare, psykologer och fysioterapeuter som hjälpt Eliot. Vilken lottovinst det är att vara född i Finland med världens ledande kardiologer och kirurger för barn. Vi bor verkligen i ett välfärdssamhälle, hur kliché det här än låter.

Eliot och mamma pa lande

PS. Vi kommer aldrig mera klaga på skatter eller FPA.


Förberedelser inför bebin

Skrivet av Sofie Sergelius 16.07.2019

Kategorier:
Taggar:

De som känner mig vet att jag tycker om listor. Och listor på saker som ska göras och köpas före bebin kommer har jag gjort i massor och mängder.  I dag är det 3 dagar kvar till beräknat och jag har just dragit ett sträck över det sista som jag ville ha gjort före han kommer: lagat en stor sats kycklingsås att frysa ner.  Nu är det bara att vänta på att vår lilla älskling bestämmer sig för att han är klar att möta världen. Oj gud det där lät lite cringe-aktigt. Helt samma, bara han föds nu så småningom. Tänker INTE gå över tid. No way. 

Vad har jag då haft på mina To-Do listor? De tänkte jag presentera här, kanske någon av de förberedande listorna hjälper någon i samma situation :) 

Boende

Vi köpte radhuslägenhet i maj och har sedan dess försökt få allt i skick. Förra veckoslutet fick vi äntligen det sista under kontroll. Vi har bytt golv och väggar i hela övre våningen och skaffat helt nya möbler. Målet var att få kämppän i skick före han kommer, eller nåh hela övre våningen med vårt sovrum och hans rum. Badrummet fixa Erik klart på söndag så nu är till och med det klart inför bebin. 

Kost

Hur kan jag underlätta vardagen för oss sedan då bebin har fötts? Jo genom att förbereda både frys, kyl och skafferi inför hans ankomst. Jag sökte efter en del meal-prep listor på Pinterest och hittade fast vad. Lättast är det att tillreda enkla färdiga maträtter som det bara är att frysa ner i portioner och sedan tina upp. Sedan kan man bra frysa ner färdigt marinerat kött (kyckling i det här fallet) som sedan snabbt steks och serveras med snabbris. Och för att amningen ska gå bra måste man få i sig tillräckligt med energi så då gjorde jag färdiga smoothie-packs med olika frukt- och bärkombinationer. Enda som behövs för en färdig smoothie är att slänga påsen i en blender och tillsätta vätska.

Marinerad kyckling. Jag gjorde 6 olika sorters marinad till 6 påsar med 300 gram kyckling. Dom är det sedan bara att tina upp och steka och servera med önskvärda kolhydrater.

Marinerad kyckling 2

Smoothie-packs (tillsätt bara vätska). Enkla färdiga frysförpackningar med färdigt skurna smoothie ingredienser (många med havregryn och krossade linfrön som sägs vara bra för ammande mammor). Enda som behövs är vätskan, ja och honung eller annat sötning ifall jag får fiilis för det.

 

Aprikoshavre smoothie prep

Aprikos-havre smoothie

Tropisk smoothie prep

Tropisk smoothie

 

Mellanmål.  Har köpt en hög med färdiga enkla mellanmål såsom riskakor, Elovena mellanmålskex och proteinbars.

Nöt- och fruktblandningar. Köpte en mängd med nötter (mandlar, cashew och valnötter) och en hel hop med torkad frukt (bl.a. russin, tranbär, plommon och aprikoser) som jag sedan blandat ihop i olika färdiga blandningar Jag la även till lite pumpafrön och kokoschips jag hade i skåpet. Tanken är att ifall jag inte hunnit äta så kan jag snabbt nappa en färdig energiportion (jag har packat in dem i små mingrip påsar, cirka 50 g per påse). 

Dahl. Den super enkla och goda Indiska linsgrytan, som du hittar recept på HÄR har jag fryst ner i 300 g portioner. Snabbt och lätt att tina upp och sen servera med ris eller som det är.

Snabbris. Ifall det kommer en mycket lat dag emot så köpte jag även färdiga Uncle Bens smaksatta 2-minuters rispåsar för 2 personer. Lättare än så blir det nog inte. Dom har en massa olika smaker sm jag tänkte att kan passa bra bland annat med den marinerade kycklingen.

Snabbnudlar. För dom allra lataste dagarna, need I say more?

Itkukana portioner. Hanna Gullichsen hade ett recept på en enkel kycklingsås, som jag nu lite slipat på så den passar vår smak. Jag gjorde en enorm sats med 1 kg kyckling som jag nu i dag fryst ner i färdiga portioner. 

 Itkukana main

Bebins rum

Allt som till en början behövs till bebins rum, nu då vi har en lägenhet som möjliggjort att han får eget rum from the start. 

Spjällsäng med madrass. Vi fick ärva Eriks gamla säng och så köpte vi bara en ny madrass.

Skötbord med underlag. Vi köpte en ordentlig byrå där skötbordet ryms på och alla hans saker ryms in.

Fåtölj och fotpall. Bra ställe att amma, eller bara sitta och se på honom.

 Crib

Hälsa och välbefinnande

Saker som egentligen bara är för mig och Erik. Man måste ju komma ihåg att det här är sista dagarna vi är på tumis. Det jag ville hinna med under mammaledigheten innan bebin kommer är:

Frissa. Kommer troligen inte att ha tid att fixa håret på en tid framöver så bäst att passa på nu.

Date night. Samma sak som med frissan, bäst att passa på att gå ut och äta medan man ännu kan.

 

IMG 20190712 180152

Pre-opening av HEJM. Rekommenderar surdegssmörgåsen med nötkött och rabarber-ros läsken

 

Movie night. Nu har vi sett igenom en hel hop med filmer och serier. Vi köpte till och med en TV till sovrummet för att riktigt kunna njuta och ta det lugnt dom här två sista veckorna när det bara är vi två. 

Mamma fotografering. Jag ville gärna ha bra bilder innan det är dags att föda, så Anna tog helt super fina foton på oss ett par veckor sedan.

799A0113

Post-partum (efter förlossningen)

Lika som med maten så lär det vara fiffigt att vara förberedd på hur det kommer att vara efter förlossningen. Jag hitta bra tips på nätet om vad det lönar sig att införskaffa innan bebin kommer så att man inte genast dagen efter behöver springa till butiken.

Bindor. Lär behövas de närmaste dagarna efter förlossningen.

Intim våtservetter. Läste att WC-papper kommer att kännas som sandpapper, så bättre att använda våtservetter.

Panadol 1g. Lär behövas av diverse skäl, och lika så bra att se till att det finns före behovet uppstår.

 Hygienartiklar

Amning

Vad behövs för att amningen ska gå smidigt? Vet inte, har inte gjort det förr men vissa saker verkar logiska att skaffa på förhand, och det som saknas går alltid att införskaffa senare.

Amningsdyna. Köpte en billig en från IKEA, just in case you know.

Bröstpump. Vi tog genast en elektrisk. Jag läste mycket om hur en elektrisk dessutom kan hjälpa till med mjölkproduktionen ifall man har problem. Jollyroom hade dessutom REA så köpte den som verka ha vunnit flest test.

Snacks och vattenflaska. Det lär vara tungt att amma och man behöver både energi och vätska, då är det bra att ha lätta snacks och en vattenflaska bredvid sig.

Lanolinolja. Ofarligt för bebin, sätts alltså på spruckna bröstvårtor. 

Amningsskydd. Både tvättbara och engångsskydd kom med i mammalådan så jag köpte bara lite extra ifall det råkar behövas.

 

Amningskorg

Allt till amningen: snacks, vattenflaska, tillbehör och bröstpump

 

Övrigt viktigt

Vad behövs "på riktigt" och vad är bara en extra lyx? Svårt att veta, men följande saker listade vi som viktiga:

Ordentlig vagn. Vi är extremt bortskämda. Eriks mamma ville köpa vagnen åt oss och hon hade fått prova på någon arbetskompis vagn och tyckte vi sku ta en likadan, så vi kolla inte ens på andra vagnar. Men vad jag nu senare förstått så är det en super fin vagn vi nu fått. Både snygg och praktisk.

Barnvagn

Skötväska. Eftersom vi nu har en snygg vagn tänkte jag att lika så bra köpa en ryggsäck som matchar. Blev är från Amazon. Nu väntar vagnen och väskan på bebins ankomst nere i källaren.

Baby badkar (plus allt som behövs för badandet av en bebis). Prisma hade billiga badkar, så satsa hela 17€ på en med muminfigurer på.

Ett par uppsättningar kläder (storlek 56-68). Även om mammalådan hade massor med bra så har vi köpt ett par uppsättningar bodyn, byxor och pipon. 

Mammalådan. Måste nämna den helt skilt ännu eftersom den hade så sjukt bra grejer. Lönar sig definitivt att ta den istället för pengarna när det gäller första barnet i alla fall.

En hel hög med filtar och trasor.  Kan tydligen inte ha för många av dem. 

Manduka. Den fick vi faktiskt snällt nog låna. Vi tänkte att vi säkert behöver en att bära honom i sen då vi ska till Spanien. Många köper bärsjalar, men jag tror det kan bli alldeles för hett för honom i en sådan då vi ska vara i Spanien redan från slutet av augusti. 

Manduka

Våtservetter, talk och zinkkräm. Sånt som behövs för att byta blöja har jag hört. 

Blöjroskis. Fanns även det på REA, en som tydligen inte ska lukta. Vet inte om det är nödvändig men eftersom vi har hans rum och toaletten på andra våningen kan det vara bra att ha ett ställe att sätta blöjor ifall vi inte varje dag med ett par timmar mellanrum vill springa ut på gården till roskisarna.

 

Fun to have

Annat roligt men inte så viktigt som vi skaffat på förhand. Jag innostu lite här i ett skede och beställde fast vad både från Etsy och från PoshPeanut. Men nu då jag har allt så tycker jag nog det var värt det :) Och första mjukisen skaffa mamma åt oss.

Baby milestone cards. Beställde dom här från Tyskland. Hittade tyvärr inga på svenska som jag sku ha villa ha. Engelska får nu fungera.

Baby moments

Mobil och en ställning till den. Mobilen hitta jag via Etsy och den kom från Ukraina, medan ställningen fanns på Vaunu-Aitta.

Laama mobil

Flera uppsättningar lakan. Beställde fina lama-lakan från London, och köpte vanliga från IKEA.

En swaddle set. Också från London i samma motiv som lakanet och överdraget till skötbordet.

En skallra. Kunde inte motstå den här sötnosen. Etsy igen, och även den från Ukraina men av en annan person.

Skallra

Leksak till barnvagnen. Ännu ett Etsy fynd, från en tredje person i Ukraina. Dom verkar kunna det här med hantverk i Ukraina. Billigt och sjukt fint! Syns på bilden på vagnen.

Första mjukisdjuret. Mamma beställde den här flera månader sedan från Peru. Den är handstickad och det fina är att pengarna från varje docka går till 10 måltider till barn i nöd. 

Elliott

Baby böcker. Köpte två par olika böcker: en helt vanlig vauva-kirja där vi under hans första år kan dokumentera sådant som första ord, vikt, personlighet etc. Den andra är lite mera omfattande, en bok som man ger barnet då han/hon flyttar hemifrån typ. Där skriver jag lite mera om hur det kändes att vänta honom, vad vi tänkte då vi fick veta att två blir tre etc. 

 IMG 20190625 145831

Jaa-aa. Det var mina listor. Har nu lämnat bort en massa extra som bara hade med kämppäns renovering att göra (såsom att vi bytt alla väggar, lagt in nytt golv, målat fönster etc.). Det har varit otroligt mycket på gång sedan typ maj så det känns nu bra att börja ha allt under kontroll. Inte kan man ju vara helt klar inför den kommande förändringen med att få barn, men ganska bra tycker jag vi nu börjar ha det. Hela 3 dagar innan due-date that is. Har till och med bokat in hans dop, bara så att det säkert blir av innan vi åker.

Finns det något jag missat med mina förberedelser, eller något som är extremt onödigt som jag inte fattat, släng gärna in en kommentar här :) Tycker det är så roligt då man via bloggen kan få feedback och nya idéer :). Ciao for now, och hoppas att vår lilla pojke sku bestämma sig för att dyka upp förr hellre än senare. 


Min sanning om att vara gravid

Skrivet av Sofie Sergelius 26.06.2019 | 4 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Det var en tid sedan jag senast bloggat och det var verkligen inte meningen att det skulle ta så här länge. Jag har nämligen kämpat med ett dilemma: ska jag skriva personliga saker på bloggen då jag valt att ha en matblogg? Kan jag blanda det privata med min valda nisch? Svar (efter flera månader): ja. 

En orsak till att jag nu valt att blogga är att jag tycker det är viktigt att man pratar om hur svår en graviditet kan vara. Inte bara det att jag inte alls haft ork att blogga om mat, som nu fallit från typ prio nummer 1 till prio nummer 15 isch. Under det senaste halvåret har jag inte njutit av att laga mat som förr. Först var det illamåendet och apatin som tog mig, sen då orken kom tillbaka var jag hela tiden så hungrig att jag inte orka fundera på vad vi ska äta bara det gick snabbt. Och nu då den tredje trimestern lider mot sitt slut har jag splitter nya krämpor som tagit bort min matlagningsentusiasm: carpal tunnel, dvs karpaltunnelsyndrom. Min högra hand är ständigt avdomnad och värker som bara den. Värst är det på natten då den håller mig vaken. För den som inte hört om karpaltunnel så beskrivs det som följande:

Under graviditeten kan det nämligen uppstå ett ökat tryck på den stora nerven på grund av att det samlas mer vätska i kroppens vävnader till följd av att kroppens vätskebalans påverkas av obalans i hormonerna. 

Trycket på nerven orsakar störande symtom som domningar, stickningar och värk i fingrarna. Symtomen uppkommer särskilt nattetid eftersom man oftast sover med armen i horisontellt läge och handleden lätt neråtböjd vilket ger försämrad cirkulation och ökad svullnad i tunneln.

Yey liksom. Men okay min plan var nu inte att skriva ett inlägg där jag bara klagar, utan gå lite in på det som ingen (i alla fall som jag känner) talar om: hur jobbigt det är att vara gravid.

Det har på senare tid blivit okay att tala om hur svårt och jobbigt det kan vara att bli gravid, men inget om hur det sedan är. Jo jag vet att man inte ska jämföra dom två sakerna, att inte bli gravid är mycket tyngre men jag tycker ändå att man kunde få tala om hur jobbigt det hela med att vara gravid kan vara. Det är ingen dans på rosor för de flesta skulle jag tro, men den vanligaste responsen på frågan "hur mår du" är "bara bra!" eller "helt okay". Jag har kört på "helt okay" sen början. Det jag egentligen vill säga är "det här är perseest". 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte haft det lätt, men inte så jobbigt som flera andra haft. Däremot kan man inte alltid jämföra sig mot andra, bara mot sig själv och den känslan jag haft under de senaste 8 månaderna sedan jag fick veta att jag är gravid och illamåendet kom igång är att det här inte är roligt över huvudtaget. Jag mådde illa och blev sjukskriven men blev aldrig insydd på sjukhus. Mitt hemoglobin föll till 93 men jag orkade ändå jobba och remppa hemma (vi fixar upp en radhuslägenhet). Efter att jag blivit mammaledig den 10.6 har vi fått övre våningen i skick och även kunnat dra oss till lande (sommarstugan) för en vecka för att komma bort från allt som har med renovering att göra. All remppa har gjort att jag haft en del sammandragningar då jag överansträngt mig (och stup i kvarten glömmer att jag inte ska lyfta tunga saker eller klättra upp en en stege och spackla hörn i taket). På allt det här har jag inte sovit ordentligt sedan april. Ja och under varma dagar blir mina fötter stora som en elefants.

Det nyaste problemet, karpaltunnel, är förjävligt det med. Ni vet då handen domnat och det sticker till som små myror i handen? Den känslan har jag konstant förutom på natten då det lilla stickandet blir till en tryckande värk som strålar ner för hela armen. Enda jag kan göra är stiga upp och sitta eller stå tills det går över och sedan hoppas att jag somnar snabbt innan det kommer tillbaka. Men igen så kunde det vara värre.

Som jag sa vill jag inte bara klaga nu, det är ju slutresultatet som är hela poängen med graviditeten. Jag vill bara säga högt att du inte ska känna dig dålig över att graviditeten inte är så härlig som mången säger. Ja det är super roligt då bebin sparkar och reagerar på yttre ljud, och att dekorera sovrum och planera framtiden med en liten bebis är alldeles härligt. Men själva graviditeten kunde ta och se sig.

Det enda jag kan tipsa om är att våga säga att "nej jag orkar inte", ge sig själv lite mera slack och tycka det är helt okay att spendera en hel lördag på soffan med Netflix eller en bok som inte har något med bebislivet att göra. 

Jag tala just en lång stund med en av mina bästa vänner om hur det är att vara gravid. Hon säger saker helt rakt ut utan att försköna (vilket hon sa att kan få okända att flämta till då hon högt uttrycker sin åsikt typ i telefon), men inte ens hon hade berättat hur fittigt det kan vara att vara gravid. Nu då vi tala höll hon med om att de flesta förskönar upplevelsen och säger att allt är bra utåt, men gråter hemma i tystnad. Alla graviditeter är olika, men jag har svårt att tro att typ ALLA som bloggar och instagrammar om graviditet och småbarnsliv har det så bra som dom säger att dom har det. Kan inte någon inflytelserik lyfta katten på bordet?

Att vara gravid kan vara härligt, men för en stor del är det ett helvete man bara måste uthärda. Att ha en söt liten bebis är det finaste som finns, men att under de första månaderna faktiskt vara fastlimmad i en annan kropp kan få även den mest stabila personen att gå i kras. För att inte tala om hur man kanske i nuläge vågar säga att förlossningen är tung, men ingenting om hur det sedan är att gå hem med ett litet liv som helt på riktigt är fullständigt hjälplös. Jag är ingen pessimist, skulle i de flesta fall kalla mig för en naiv optimist/realist, men jag håller på att få något fel då ingen vill tala om hur jobbigt den här tiden kan vara. Jag har valt att bli gravid och skaffa familj och tänker satsa helt fullt på det, men en kort försiktig varning om hur det kan vara kunde ha hjälpt mig till en början då jag kände mig helt oduglig som människa. Illamåendet tänkte knäcka mig och sen höll orken på att bara lämna min kropp. Och nu den här jävla högra handen. Ett varningens ord kunde ha gjort en enorm skillnad i alla fall för mig då jag tyckte att jag är världens sämsta person som inte ens klarar något så naturligt som en graviditet. Ja skenet kan bedra, även jag har fejkat hur mycket som helst för nära och kära. Att det inte är så tungt, att jag nog orkar. 

Och jo nu har jag klagat en del på graviditeten, men samtidigt är jag super förväntansfull inför framtiden då vi får vår lilla bebis. Allt kommer att vara värt det in the end. Så för att avsluta med god ton delar jag här ett par preview bilder från min graviditetsfotografering som Anna Riska tog på mig. Där var jag, min man Erik, hon och 95 miljoner myggor. Och som med det mesta man delar på sociala medier så syns det inte att vi mellan varven hoppa omkring och slog bort myggor (ja på bilden med Erik ser man ju ett myggbett på hans arm. Tror han eventuellt är lite allergisk). Ännu en vecka senare har jag stora sår på mina ben som kom från att ha donerat blod till myggorna i Västervik. Skenet kan bedra så otroligt och bakom lyckliga bilder kan det finnas en person som bara vill att allt ska vara över. Men så får man väl inte säga? Säger det i alla fall: jag kan inte vänta på att den här graviditeten är över! 

Graviditetsfotografering Sergelius profil

64926741 2282244808534652 2941841766405373952 n

65087080 197932911127777 426479360455737344 n

 


Foodly x Sevendays = Sant

Skrivet av Sofie Sergelius 04.04.2019

Kategorier:

I dag smällde det: Foodly och Sevendays slogs ihop till en och samma lifestyle sida, nu med en helt egen recept del. Var det oförväntat? Kanske, kanske inte. 

För den som inte är bekant med mig från Foodly, allow me to introduce myself. Jag heter Sofie Sergelius, Helsingforsare som sedan 6 år tillbaka bor i Vasa. Gift med Erik och är för tillfället 25 veckor gravid med vår son. Arbetar på HSS Media på B2C sidan med den digitala kundresan. Tidigare projektchef för Foodly.fi. I det här inlägget tänkte jag kort reflektera kring denna sammanslagning av Foodly och Sevendays, lite med insider syn på det hela.

SEVENDAYS X FOODLY

Allting började faktiskt redan förra hösten med att vi börja fundera på en helt ny sajthelhet för HSS Media. Ambitionsnivån var hög. Vi gjorde upp tidtabeller, skrev både konceptbeskrivningar och projektplaner. Vi gjorde upp en ny grafisk form och funderade på nya namn. Men sen kom verkligheten emot. Vi hade ju redan två etablerade sidor som vi kunde köra ihop istället för att börja bygga upp ett helt nytt koncept. I oktober presenterade jag våra alternativ för vår ledning där det sedan bestämdes att Foodly + Sevendays = Sant. Det var i samma väva som jag fick mitt nya arbetserbjudande, att leda större projekt inom företaget (inlägget om mina nya arbetsuppgifter går att läsa här.). Då blev det även självklart att det är Julia som ansvarar för vår sajtsammanslagning. Och hon har jobbat med projektet sedan dess och gjort ett fantastiskt jobb! Det har inte varit något enkelt jobb att koordinera kan jag tänka mig.

Men nu finns hela gamla Foodly inne under Sevendays 2.0! De som besökt bägge sidor tidigare noterar att det är Foodlys layout men Sevendays funktionaliteter. En bra kombination, tycker jag. Nytt och fräscht med nya sidor och bloggare att bekanta sig med.

Hur känner jag mig nu då min "bebis" inte finns som en egen helhet mera? Foodly var ju min, det jag jobbat för och med i 2 års tid. Ett arbete jag stortrivdes med från dag 1. Sajten och arbetet blev en del av min identitet (känns det som). Nu är jag inte längre projektchef för Foodly, bara helt vanlig innehållsproducent vid behov. Foodly kommer ju inte att försvinna från våra tidningar bara för att vi slog ihop sidorna. Allt fortsätter som vanligt fram till sommaren, varefter det kommer en del förändringar på grund av att jag blir mammaledig.

Konstigt nog är jag inte värst sentimental gällande faktumet att Foodly.fi inte längre används. Det var roligt så länge som det varade och var smart att ha en egen sajt. Sen fick jag ju nya arbetsuppgifter som jag roligt nog trivs ännu bättre med. Nu har jag egentligen det bästa av två världar där jag för det första får göra recept då det passar men inte längre  behöver jobba med alla de dagliga administrativa processer som hör till att driva en sajt. För det andra får jag leda ett annat enormt projekt på B2C sidan, där det synligaste utåt är all marknadsföring för HSS Medias, både redaktionellt och sälj. Igen kan jag konstatera att jag har en otroligt tur. Faktiskt samma sak som jag konstaterade då vi lanserade Foodly 2017 (vilket du kan läsa om här). 

Det var trevligt så länge som det varade, annat kan jag inte säga. Jag älskade varje minut. Från och med nu är jag en helt vanlig bloggare här på nya Sevendays. Och jag är jätte glad över att blogga här speciellt nu då jag snart blir på mammaledigt och säkert kommer att behöva ett utlopp för mina tankar. För den som inte läst min blogg tidigare: välkommen! Som under Foodly.fi kommer jag även i fortsättningen blogga mest recept på allt mellan himmel och jord. Kanske det blir lite mera annat än bara recept i framtiden, ja får se hur mitt liv ser ut med bebin. Men nu ska jag bara njuta av att få följa med allt fint som händer här på sajten. Until next time, ciao. 


Lyxiga chokladvåfflor

Skrivet av Sofie Sergelius 25.03.2019

Kategorier:
Taggar:

Chokladvåfflor med extra mycket choklad och smulade kexbitar är den perfekta frukosten i dag då det är internationella våffeldagen.  Jag kunde inte välja vilken fyllning som skulle på så det blev två olika sorter: banan + jordnötssmör och jordgubb + mascarpone + citronmelissa. Rekommenderar båda två. 

Vill du prova på något annat våffelrecept? Kolla in alla mina våffelrecept genom att klicka HÄR.

Chokladvafflor nara

LYXIGA CHOKLADVÅFFLOR

1 dl havremjöl
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 msk socker
0,5 dl kakaopulver
2 st ägg
3 dl mjölk
50 g smält smör
80 g mörk blockchoklad 
2 st dominokex

Tillbehör 1:

jordgubbar
vispad mascarpone
citronmelissa
smulade dominokex

Tillbehör 2:

skivad banan
jordnötssmör
lönnsirap

Blanda ihop mjöl med bakpulver, socker och kakaopulver.
Tillsätt ägg och mjölk. Vispa till en jämn smet. Tillsätt det svala smöret.
Hacka chokladen i små bitar och smula sönder dominokex. Vänd ner i smeten. 
Värm våffeljärnet och pensla med lite smör så att våfflorna inte fastnar i järnet.
Grädda våfflorna i 5-8 minuter beroende på järnet. Servera våfflorna önskade tillbehör.

Chokladvafflor main


Karibiska bananbollar

Skrivet av Sofie Sergelius 17.03.2019

Kategorier:

Restmatlagning har varit Foodlys tema för veckan och i dagens recept använde jag upp lite av allt gammalt jag hitta hemma. Börjar med det enklaste: hade fyra stycken bananer som sätt sina bästa dagar. I vanliga fall blir det till bananbröd men nu hade jag inte alls sug för det. Jag hade egentligen fiilis för Pisang Goreng - Indonesiska/Malaysiska friterade bananer, men mina bananer var alldeles för mogna för att användas som så.

Efter att ha googlat runt lite stötte jag på ett recept på Karibiska friterade bananbollar som krävde super mogna bananer. Perfekt! Dessutom hade jag lite vetemjöl, en "God knows when" öppnad grahamsmjölspåse, en flaska ryposolja som stått i skåpet sen förra maj samt farinsocker som börjat bli lite stelt. Exakt det som behövs till det här receptet alltså! 

Bananbollarna är dessutom veganskt, vilket gör det till ett trevligt alternativ inför Valborg för dem som inte äter vanliga munkar. Tips tips :)

Karibiska bananbollar sked andra

KARIBISKA BANANBOLLAR

4 riktigt mogna bananer

1,5 dl grahamsmjöl

2 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

3 tsk farinsocker

1 tsk malen muskotnöt

2 krm vaniljpulver

0,5 tsk salt

1 liter rypsolja till fritering

florsocker

 

Mosa bananerna med hjälp av en gaffel i en beredningsskål. Tillsätt mjöl, bakpulver och farinsocker och rör om.

Rör ner muskotnöt, vanilj och salt. Låt smeten jäsa i 10 minuter.

Häll oljan i en tjockbottnad kastrull och hetta upp till 180 grader (använd en termometer för bästa resultat).

Klicka cirka 1,5 matskeds stora smetbitar i oljan, bara ett par i taget, och fritera i cirka 5 minuter. Lyft bort det friterade bollarna ur oljan med en hållslev och låt rinna av på hushållspapper.

Upprepa tills all smet är använd. Pudra över lite florsocker och servera bananbollarna varma med lönnsirap och glass enligt egen smak.

Karibiska bananbollar bred


Blir det en flicka eller en pojke?

Skrivet av Sofie Sergelius 13.03.2019

Kategorier:

Den här veckan har vi bloggare haft take-over på Foodlys instagram konto och jag hade min dag på måndag. Det var riktigt kiva att visa en liten "bakom kulisserna" på mitt liv. Jag brukar inte hemskt ofta vara personlig på bloggen, men ibland är det helt roligt. Speciellt en dag som måndagen då jag och Erik var på andra ultraljudet. Vi fick veta könet och jag lova återkomma med ett inlägg om vår bebis.

Vecka 22 valdNu syns verkligen magen. PS. Det där är mitt naturliga hår. Om jag inte fönar eller borstar håret efter tvätt så är det råddigt som fan. Borde kanske övergå mot en mera naturlig look då bebin kommer.

Viktigaste först: allt var bra med bebin ♥ 350 g, alla organ på plats och mycket aktiv. Bebin vakna mitt under ultraljudet, som dom brukar göra, och efter det var det jätte svårt att se mera eftersom den inte alls sluta röra på sig :) gulle. Huvudsaker är ju att alla är hälsosamma. 

Orsaken till dagens inlägg är att berätta ifall det är en flicka eller pojke? Jag satt upp en fråga på insta och där blev fördelningen såhär:

IMG 20190313 184634 756

Majoriteten gissa att det är en flicka. Då jag fick veta att jag är gravid såg jag faktiskt en liten flicka framför mig. Men sen hade jag en dröm att det var en pojke och efter det var det faktiskt ingen skillnad. Erik tycker lika, han hade ingen skillnad, han vill ha en av båda oavsett ordning. Vad blev det nu? JO i juli ska vi få en lite pojke! Och det syntes nog extremt tydligt :) vi såg det i ultran även innan skötaren sa det. Och jag blev nog super glad! Jag tror att jag lite hoppats på en pojke. Nu återstår det bara att bestämma namn. Helt sjukt svårt! Vi har så olika smak gällande förnamn. Erik tycker om traditionella namn och jag lutar lite mera mot namn som inte finns som namnsdag i Finland. Men vi får sen se. Vi har två namn på bordet, och flera på lager. Kanske vi bara måste se hur han sen ser ut för att kunna bestämma namnet.

En annan sak jag tänkte nämna i det här inlägget är att min blogg inte kommer att bli en "mammablogg" i framtiden. Främsta orsaken är att vi bestämt att vi inte ska lägga ut bilder på vårt barn på internet. Det får han själv ta ställning till då han vuxit upp. Jag skulle inte vara så nöjd om mina föräldrar skulle ha publicerat en massa bilder på mig som bebis. Alla gör på sitt sätt, men vi har bestämt att han inte ska synas på sociala medier/bloggar. Bådas familjer håller med, och jag har flera kompisar som gjort samma val. Så bilden från ultraljudet är näst-sista bilden på hans ansikte jag kommer att publicera. Vi kom överens att vi då han fötts publicerar en bild på honom and that's it. 

Vad tycker du? Är det en bra plan att inte publicera bilder på sitt barn, eller är det bara löjligt att försöka undvika? Hör gärna andras åsikter :) 


Glutenfri ugnspannkaka

Skrivet av Sofie Sergelius 10.03.2019

Kategorier:
Taggar:

Pannkaka är något vi sällan tillreder hemma. Nu då jag tänker på saken kanske jag aldrig gjort pannkaka annat än i skolan? Hur som helst råkade jag på en bild på pannkaka via Facebook här om dagen och fick helt sjukt lust att laga en. Vårt vetemjöl var nästan slut så jag tänkte att varför inte prova på en glutenfri variant? Jag har massor ed glutenfria mjölsorter i skåpet som skulle vara bra att använda upp innan vi flyttar. Det blev en enkel glutenfri pannkaka gjord på havremjöl och rismjöl som smakade just som jag önskade att den skulle. 

Glutenfri pannkaka hog

Ugnspannkaka passar både till frukost, som dessert eller varför inte till middag om man väljer att lämna bort sockret och serverar pannkakan med en salt röra istället.

GLUTENFRI UGNSPANNKAKA

4 ägg

8 dl mjölk

4 dl havremjöl

1 dl rismjöl

1 tsk bakpulver

0,5 tsk salt

2 krm vaniljpulver

2 msk socker

Blåbär, vaniljglass, lönnsirap och sylt till servering

 

Värm ugnen till 225 grader. Klä ett bakplåtspapper på en ugnsplåt.

Vispa ihop ägg och mjölk i en stor beredningsskål. 

Rör ihop mjölsorterna med bakpulvret, saltet och vaniljpulvret.

Vispa ner lite i taget av mjölblandningen i mjölkblandningen med hjälp av en elvisp. Vispa ordentligt tills smeten skummar.

Häll smeten på ugnsplåten och grädda i mitten av ugnen i 30 minuter. Låt pannkakan svalna.

Servera med bär, glass, sirap och sylt enligt egen smak. Jag använde hjortronsylt och det passa riktigt bra.

 

Glutenfri pannkaka main


Kanderad blodapelsin

Skrivet av Sofie Sergelius 07.03.2019

Kategorier:

Blodapelsiner är ännu i säsong och jag har helt dille på dem även i år. Det kan ju ha något med graviditeten att göra (är även tokig i blodgrape just nu) eller sen är det helt enkelt bara så att blodapelsin alltid i fantastiskt då det är i säsong. Det här receptet fungerar inte bara för att kandera blodapelsin, du kan naturligtvis även prova på andra citrusfrukter såsom vanlig apelsin, citron, lime eller grape. 

Kanderad blodapelsin main

KANDERAD BLODAPELSIN

4 blodapelsiner

5 dl vatten

3,5 dl socker

1 dl florsocker

100 g mörk choklad

 

Skär blodapelsinerna i skivor.

Koka upp vatten och socker i en traktörpanna eller en kastrull. Rör om tills sockret lösts upp.

Sänk värmen och tillsätt apelsinskivorna och låt sjuda på medelvärme i 45-60 minuter.

Lyft bort apelsinskivorna och placera på ett bakplåtspapper.

Värm ugnen till 70 grader. Torka apelsinskivorna i mitten av ugnen i 2 timmar. Ta ut skivorna ur ugnen och låt svalna. Puddra över lite florsocker på båda sidorna av alla skivor.

Smält chokladen i vattenbad eller i mikro. Doppa apelsinskivorna i chokladen, ställ på ett bakplåtspapper och lyft in i kylskåpet för att stelna.

 

Kanderad blodapelsin


Hemgjord mandelmassa

Skrivet av Sofie Sergelius 05.03.2019

Kategorier:

Har du någon gång lagat mandelmassa hemma? Det hade inte jag, men efter att ha fått en riktigt god mandelmassa i en fastlagsbulle från Sweet Vaasa ville jag också göra en egen mandelmassa! Dessutom är det löjligt enkelt, jag fattar inte hur jag inte tidigare tänk på att laga egen. Den färdiga mandelmassan håller dessutom två veckor i kallt (väl inpackad i färskfolie naturligtvis). Hemgjord mandelmassa main

HEMGJORD MANDELMASSA

150 g skalade mandlar

2 dl florsocker

1 krm vaniljpulver (eller kardemumma)

3-5 msk vatten

placera mandlar, florsocker och vaniljpulver i en matberedare och kör på medelhastighet i cirka 8 minuter. Tillsätt lite vatten i taget tills det bildats en önskvärd konsistens på din mandelmassa.

Linda in mandelmassan i färskfolie och förvara i kylskåp.

Tips 1: du kan även tillsätta en droppe bittermandelarom ifall du vill.

Tips 2: Vill du göra en snabbvariant kan du byta ut de hela mandlarna mot mandelmjöl.

Hemgjord mandelmassa bred