Sofies header

Visa alla inlägg skrivna juni 2019

Min sanning om att vara gravid

Skrivet av Sofie Sergelius 26.06.2019 | 4 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Det var en tid sedan jag senast bloggat och det var verkligen inte meningen att det skulle ta så här länge. Jag har nämligen kämpat med ett dilemma: ska jag skriva personliga saker på bloggen då jag valt att ha en matblogg? Kan jag blanda det privata med min valda nisch? Svar (efter flera månader): ja. 

En orsak till att jag nu valt att blogga är att jag tycker det är viktigt att man pratar om hur svår en graviditet kan vara. Inte bara det att jag inte alls haft ork att blogga om mat, som nu fallit från typ prio nummer 1 till prio nummer 15 isch. Under det senaste halvåret har jag inte njutit av att laga mat som förr. Först var det illamåendet och apatin som tog mig, sen då orken kom tillbaka var jag hela tiden så hungrig att jag inte orka fundera på vad vi ska äta bara det gick snabbt. Och nu då den tredje trimestern lider mot sitt slut har jag splitter nya krämpor som tagit bort min matlagningsentusiasm: carpal tunnel, dvs karpaltunnelsyndrom. Min högra hand är ständigt avdomnad och värker som bara den. Värst är det på natten då den håller mig vaken. För den som inte hört om karpaltunnel så beskrivs det som följande:

Under graviditeten kan det nämligen uppstå ett ökat tryck på den stora nerven på grund av att det samlas mer vätska i kroppens vävnader till följd av att kroppens vätskebalans påverkas av obalans i hormonerna. 

Trycket på nerven orsakar störande symtom som domningar, stickningar och värk i fingrarna. Symtomen uppkommer särskilt nattetid eftersom man oftast sover med armen i horisontellt läge och handleden lätt neråtböjd vilket ger försämrad cirkulation och ökad svullnad i tunneln.

Yey liksom. Men okay min plan var nu inte att skriva ett inlägg där jag bara klagar, utan gå lite in på det som ingen (i alla fall som jag känner) talar om: hur jobbigt det är att vara gravid.

Det har på senare tid blivit okay att tala om hur svårt och jobbigt det kan vara att bli gravid, men inget om hur det sedan är. Jo jag vet att man inte ska jämföra dom två sakerna, att inte bli gravid är mycket tyngre men jag tycker ändå att man kunde få tala om hur jobbigt det hela med att vara gravid kan vara. Det är ingen dans på rosor för de flesta skulle jag tro, men den vanligaste responsen på frågan "hur mår du" är "bara bra!" eller "helt okay". Jag har kört på "helt okay" sen början. Det jag egentligen vill säga är "det här är perseest". 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte haft det lätt, men inte så jobbigt som flera andra haft. Däremot kan man inte alltid jämföra sig mot andra, bara mot sig själv och den känslan jag haft under de senaste 8 månaderna sedan jag fick veta att jag är gravid och illamåendet kom igång är att det här inte är roligt över huvudtaget. Jag mådde illa och blev sjukskriven men blev aldrig insydd på sjukhus. Mitt hemoglobin föll till 93 men jag orkade ändå jobba och remppa hemma (vi fixar upp en radhuslägenhet). Efter att jag blivit mammaledig den 10.6 har vi fått övre våningen i skick och även kunnat dra oss till lande (sommarstugan) för en vecka för att komma bort från allt som har med renovering att göra. All remppa har gjort att jag haft en del sammandragningar då jag överansträngt mig (och stup i kvarten glömmer att jag inte ska lyfta tunga saker eller klättra upp en en stege och spackla hörn i taket). På allt det här har jag inte sovit ordentligt sedan april. Ja och under varma dagar blir mina fötter stora som en elefants.

Det nyaste problemet, karpaltunnel, är förjävligt det med. Ni vet då handen domnat och det sticker till som små myror i handen? Den känslan har jag konstant förutom på natten då det lilla stickandet blir till en tryckande värk som strålar ner för hela armen. Enda jag kan göra är stiga upp och sitta eller stå tills det går över och sedan hoppas att jag somnar snabbt innan det kommer tillbaka. Men igen så kunde det vara värre.

Som jag sa vill jag inte bara klaga nu, det är ju slutresultatet som är hela poängen med graviditeten. Jag vill bara säga högt att du inte ska känna dig dålig över att graviditeten inte är så härlig som mången säger. Ja det är super roligt då bebin sparkar och reagerar på yttre ljud, och att dekorera sovrum och planera framtiden med en liten bebis är alldeles härligt. Men själva graviditeten kunde ta och se sig.

Det enda jag kan tipsa om är att våga säga att "nej jag orkar inte", ge sig själv lite mera slack och tycka det är helt okay att spendera en hel lördag på soffan med Netflix eller en bok som inte har något med bebislivet att göra. 

Jag tala just en lång stund med en av mina bästa vänner om hur det är att vara gravid. Hon säger saker helt rakt ut utan att försköna (vilket hon sa att kan få okända att flämta till då hon högt uttrycker sin åsikt typ i telefon), men inte ens hon hade berättat hur fittigt det kan vara att vara gravid. Nu då vi tala höll hon med om att de flesta förskönar upplevelsen och säger att allt är bra utåt, men gråter hemma i tystnad. Alla graviditeter är olika, men jag har svårt att tro att typ ALLA som bloggar och instagrammar om graviditet och småbarnsliv har det så bra som dom säger att dom har det. Kan inte någon inflytelserik lyfta katten på bordet?

Att vara gravid kan vara härligt, men för en stor del är det ett helvete man bara måste uthärda. Att ha en söt liten bebis är det finaste som finns, men att under de första månaderna faktiskt vara fastlimmad i en annan kropp kan få även den mest stabila personen att gå i kras. För att inte tala om hur man kanske i nuläge vågar säga att förlossningen är tung, men ingenting om hur det sedan är att gå hem med ett litet liv som helt på riktigt är fullständigt hjälplös. Jag är ingen pessimist, skulle i de flesta fall kalla mig för en naiv optimist/realist, men jag håller på att få något fel då ingen vill tala om hur jobbigt den här tiden kan vara. Jag har valt att bli gravid och skaffa familj och tänker satsa helt fullt på det, men en kort försiktig varning om hur det kan vara kunde ha hjälpt mig till en början då jag kände mig helt oduglig som människa. Illamåendet tänkte knäcka mig och sen höll orken på att bara lämna min kropp. Och nu den här jävla högra handen. Ett varningens ord kunde ha gjort en enorm skillnad i alla fall för mig då jag tyckte att jag är världens sämsta person som inte ens klarar något så naturligt som en graviditet. Ja skenet kan bedra, även jag har fejkat hur mycket som helst för nära och kära. Att det inte är så tungt, att jag nog orkar. 

Och jo nu har jag klagat en del på graviditeten, men samtidigt är jag super förväntansfull inför framtiden då vi får vår lilla bebis. Allt kommer att vara värt det in the end. Så för att avsluta med god ton delar jag här ett par preview bilder från min graviditetsfotografering som Anna Riska tog på mig. Där var jag, min man Erik, hon och 95 miljoner myggor. Och som med det mesta man delar på sociala medier så syns det inte att vi mellan varven hoppa omkring och slog bort myggor (ja på bilden med Erik ser man ju ett myggbett på hans arm. Tror han eventuellt är lite allergisk). Ännu en vecka senare har jag stora sår på mina ben som kom från att ha donerat blod till myggorna i Västervik. Skenet kan bedra så otroligt och bakom lyckliga bilder kan det finnas en person som bara vill att allt ska vara över. Men så får man väl inte säga? Säger det i alla fall: jag kan inte vänta på att den här graviditeten är över! 

Graviditetsfotografering Sergelius profil

64926741 2282244808534652 2941841766405373952 n

65087080 197932911127777 426479360455737344 n