Sofies header

Blir det en flicka eller en pojke?

Skrivet av Sofie Sergelius 13.03.2019

Kategorier:

Den här veckan har vi bloggare haft take-over på Foodlys instagram konto och jag hade min dag på måndag. Det var riktigt kiva att visa en liten "bakom kulisserna" på mitt liv. Jag brukar inte hemskt ofta vara personlig på bloggen, men ibland är det helt roligt. Speciellt en dag som måndagen då jag och Erik var på andra ultraljudet. Vi fick veta könet och jag lova återkomma med ett inlägg om vår bebis.

Vecka 22 valdNu syns verkligen magen. PS. Det där är mitt naturliga hår. Om jag inte fönar eller borstar håret efter tvätt så är det råddigt som fan. Borde kanske övergå mot en mera naturlig look då bebin kommer.

Viktigaste först: allt var bra med bebin ♥ 350 g, alla organ på plats och mycket aktiv. Bebin vakna mitt under ultraljudet, som dom brukar göra, och efter det var det jätte svårt att se mera eftersom den inte alls sluta röra på sig :) gulle. Huvudsaker är ju att alla är hälsosamma. 

Orsaken till dagens inlägg är att berätta ifall det är en flicka eller pojke? Jag satt upp en fråga på insta och där blev fördelningen såhär:

IMG 20190313 184634 756

Majoriteten gissa att det är en flicka. Då jag fick veta att jag är gravid såg jag faktiskt en liten flicka framför mig. Men sen hade jag en dröm att det var en pojke och efter det var det faktiskt ingen skillnad. Erik tycker lika, han hade ingen skillnad, han vill ha en av båda oavsett ordning. Vad blev det nu? JO i juli ska vi få en lite pojke! Och det syntes nog extremt tydligt :) vi såg det i ultran även innan skötaren sa det. Och jag blev nog super glad! Jag tror att jag lite hoppats på en pojke. Nu återstår det bara att bestämma namn. Helt sjukt svårt! Vi har så olika smak gällande förnamn. Erik tycker om traditionella namn och jag lutar lite mera mot namn som inte finns som namnsdag i Finland. Men vi får sen se. Vi har två namn på bordet, och flera på lager. Kanske vi bara måste se hur han sen ser ut för att kunna bestämma namnet.

En annan sak jag tänkte nämna i det här inlägget är att min blogg inte kommer att bli en "mammablogg" i framtiden. Främsta orsaken är att vi bestämt att vi inte ska lägga ut bilder på vårt barn på internet. Det får han själv ta ställning till då han vuxit upp. Jag skulle inte vara så nöjd om mina föräldrar skulle ha publicerat en massa bilder på mig som bebis. Alla gör på sitt sätt, men vi har bestämt att han inte ska synas på sociala medier/bloggar. Bådas familjer håller med, och jag har flera kompisar som gjort samma val. Så bilden från ultraljudet är näst-sista bilden på hans ansikte jag kommer att publicera. Vi kom överens att vi då han fötts publicerar en bild på honom and that's it. 

Vad tycker du? Är det en bra plan att inte publicera bilder på sitt barn, eller är det bara löjligt att försöka undvika? Hör gärna andras åsikter :) 


Ny rutin och ambitiösa framtidsplaner

Skrivet av Sofie Sergelius 04.03.2019 | 2 kommentar(er)

Kategorier:

Fredagen den 1.3 visade min app att jag nu är halvvägs i graviditeten. Finally!  Det betyder också att det är dags för en liten status uppdatering för den som är intresserad. Håll i hatten - det här blir ett långt inlägg.

Och om en vecka ska vi på vårt andra ultraljud. Varken Erik eller jag (eller resten av vår familj för den delen) kan inte vänta på att få veta om det är en flicka eller en pojke :) Allt känns säkert på riktigt real då vi får veta vilkendera det är. Det känns nämligen ännu ganska overkligt att vi ska få barn fastän bebin nu sparkar som en tokstolle dagligen. Det blir mera och mer verkligt varje dag som går, vilket betyder att flera planer och rutiner kommer in i vår vardag.

Screenshot 20190301 100541

Men en kort statuscheck innan jag går in på dagens tema. Mitt illamående/spyende har gått över (thank God) men jag är fortfarande trött hela tiden. Går i säng oskojjat klockan 20. Var vaken till 21.30 här om dagen och Erik va helt förvånad över att jag inte somnat sittande. Matlusten är tillbaka men jag orkar inte satsa lika mycket i köket just nu. Lite har jag kommit igång med bloggen igen och ett par recept till Vasabladets Påsk-tema har jag orkat fixa fram, men jag är inte ännu helt 100%. 

De flesta menar att man under andra trimestern mår som allra bäst. Men så känns det nog inte riktigt ännu för mig. Spyr inte men mår fortfarande illa varje dag. Ibland mera, ibland mindre. Jag är nu in i vecka 21 (20 +  3), det vill säga nästan den femte månaden. Nu syns graviditeten om jag har tighta kläder. Förra veckan börja arbetskompisar kommentera att man nog ser magen nu när dom nu vet att jag är gravid. Känner själv att jag fortfarande lite är på gränsen mellan "är hon lite fet?" eller "månne hon är gravid?". Jag hade (lite) hoppats på mammas gener (på henne syntes inget förrän i sjätte månaden). Sen igen är det helt roligt att det också syns så ser ingen snett på mig då jag äter som en häst.

Vecka 20 vald 2Vecka 20. Magen syns då jag putar med den :)

Vecka 21 valdVecka 21. Det börjar nog synas.

Som jag sa lagar jag mindre mat nu, vilket tyvärr lett till lite ohälsosammare vardagsvanor jag borde börja bryta för att inte bli en hippo. Att stå i köket och pyssla brukade vara min huvudsakliga hobby. Olika maträtter nästan dagligen men nu är den biten tillfälligt borta ur mitt liv. Om jag då inte står i köket såsom tidigare vad är det som nu tar upp min tid? Mitt inlägg i dag behandlar ambitiösa framtidplaner och en ny rutin, som naturligtvis har med bebin att göra. 

Då vi fick veta att vi väntar barn tog Erik genast fram Rick Beato på Youtube. Två år sedan börja Erik följa Beatos Youtube-kanal där han bland annat stötte på en video om hur Beatos son Dylan har Perfect Pitch, det vill säga perfekt tonöra. 

 

Beato hade spelat high information music åt sin son från och med att hans fru var fem månader gravid, vilket troligen lett till att utöver att Dylan är extremt musikalisk, har han även lätt för att lära sig nya språk. Enligt Beato kan man som vuxen inte utveckla perfect pitch. För den som inte är säker på vad perfect pitch är, så är det alltså konsten att höra toner felfritt. Tryck på en tangent på ett piano och säg utan att du ser vad du tryckt på vad det är för ton. Samma gäller accord. På Beatos Youtube finns coola videon där han testar Dylans hörsel genom att spela flera toner samtidigt, som Dylan sedan varje gång felfritt känner igen som C, Dis, Ais etc.

Musik är viktigt både för mig och Erik och vi tänkte att vi provar på Beatos metod, som han kallar Nuryl. Nuryl.com är resultatet av testet Beato utvecklade åt Dylan. Det är definitivt en rikedom att ha tonöra, för att inte tala om kunskapen att enkelt ta till sig nya språk. Men hur gör vi det här? Nuryl är egentligen en app man kan köpa och använda, men sist och slutligen är det frågan om att spela upp komplexa musikstycken (mycket klassiskt och jazz) med jämna mellanrum. Erik tyckte att han kan luska ut metoden själv med hjälp av alla videon Beato satt upp på sin kanal.

Vår (min) första nya dagliga rutin blev då att från och med vecka 16 varje kväll spela high information musik åt bebin. Vi har ett par stora hörlurar (som Erik haft som spelhörlurar till datorn) som vi kopplar en telefon i och spelar en Spotify spellista som Erik skapat just för det här ändamålet. Spellistan byts med en månads mellanrum. Jag ligger i soffan och läser eller ser på en serie medan bebin får lyssna på musik. En timme varje kväll. Inga undantag.

IMG 20190225 192930Magen syns nu inte lika mycket då jag ligger, men den är nog där.

 

IMG 20190225 193241Undrar hur hörlurarna ska passa då jag blir större?

Grejjen är också den att för att barnet sedan ska utveckla perfect pitch räcker det inte med att spela musik medan den är i magen. Under bebins 1 000 första dagar ska vi fortsätta med den här rutinen. Då ska vi dessutom aktivera bebin genom att själv vara med, dansa lite och nynna med de stycken vi kan. Vi ska alltså aktivt engagera bebin i musiken.

Vi vet inte om det här testet verkligen fungerar, men det skadar inte att prova. Det att jag under ett par månaders tid spelar musik åt magen och att vi sedan som familj lyssnar på musik är bara en positiv grejj som vi bägge skulle ångra ifall vi inte provade. Dessutom finns det flera studier kring de positiva sidorna av att spela musik åt magen. Slutresultatet får vi se först då barnet lär sig tala och uttrycka sig. Det är en lång process med definitivt värt det ifall försöket lyckas.

Hur är det med språk delen då? Dylan lärde sig fort flera språk, vilket vi också hoppas att kommer att var ett av utfallen från vårt test. Vad är poängen då, annat än the obvious att det är cool att tala flera språk. Det finns otaliga studier på hur en bebis hjärna absorberar information, och hur otroligt snabbt utvecklingen sker. Bland annat Patricia Kuhl, en tal- och hörsel professor vid University of Washington, är världskänd för sina studier angående språk och hjärnans utveckling hos unga barn. 

Kuhl is internationally recognized for her research on early language and brain development, and studies that show how young children learn. Kuhl’s work has played a major role in demonstrating how early exposure to language alters the brain. It has implications for critical periods in development, for bilingual education and reading readiness, for developmental disabilities involving language, and for research on computer understanding of speech.

I videon här nedan håller hon en TED Talk om hur ett barn har lätt för att lära sig flera språk då språket introduceras innan barnet fyller 1 år. Jag rekommenderar starkt att man tar sig en titt på hennes TED talk. Den förklarar bättre än jag kan göra i skrift utan att göra det här inlägget till en avhandling.

 

En mycket ambitiös plan vi har är att lära bebin förutom svenska och finska även engelska, spanska och tyska i ett tidigt skede. En spädbarns hjärna suger i sig information som en svamp under det första levnadsåret, och vi ska försöka dra maximal nytta av det. Engelska tror vi inte kommer att bli ett problem eftersom det dyker upp i vardagen, men spanska och tyskan då?

Vi har planer på att spendera ett par månader på hösten i Spanien och då kanske det skulle vara bra för oss att få in spanskan i sin naturliga miljö. Typ att vi bara använder spanska då vi talar med personer utanför familjen? Får se. Min tyska borde jag nu lite damma av och sedan börja läsa tyska barnböcker tillsammans med bebin. Jag tror att jag ska satsa på att läsa högt på tyska och spela tyska barnsånger. Erik får göra samma på spanska. Ambitiöst I know. Det är frågan om rutiner. Finska och svenska till vardags, spanska och tyska på veckoslut? 

Vi vill att vårt barn talar både finska och svenska hemma och det betyder att en av oss ska börja tala finska med bebin. Nu har vi bestämt att Erik talar finska och jag svenska. Vi har även försiktigt börjat med är byta språket från svenska till finska här hemma. Varför måste vi då byta det språk vi talar åt varan? Jo för att vi vill att barnet ska gå i svenska skolor så då måste vi omringa bebin med finska på alla andra sätt. Vi bor ändå i Finland och tycker det är otroligt viktigt att barnet lär sig båda språken hemma.

Vid mån om möjlighet skulle vi även gärna hitta en barnvakt i något skede som talar mandarin eller cantonesiska, men det måste vi se hur det löser sig. Oj herregud så mycket planer vi har. Jag kan tänka mig att folk tycker det är lite skrattretande hur naiva vi är. "Det kommer inte att gå som ni tänkt". Ja det kan jag nog hålla med, men att ha en plan är bättre än att ångra sig i efterhand.

Jag vet, jag vet. Det är sååå enkelt att ha en massa planer, strukturer och "regler" klara innan barnet föds. Det är en helt annan sak att sedan fullfölja allt som planerats. Men vi gör vårt bästa. Allt kommer inte att lyckas, men det skadar inte att prova.

En sak till vi tänkt att vi ska undvika är att ha mobiltelefonerna framme så att bebin ser. Det kan jag tänka mig kommer också att bli svårt :) Vi vet ju att om barnet ser något vi har vill den också har samma manicker. Det gäller naturligtvis också datorn och TVn. Hur många blivande föräldrar tänker som vi gör och får bara ge upp under vägen vet vi inte. Jag antar att en eller annat provat på något liknande. Eller?

Vi börjar nu med musiken och tre språk varefter vi får ta en dag i taget. Inte råkar någon ha förslag eller tips på hur vi borde göra? Eller har någon provat på något liknande?  


Två blir tre

Skrivet av Sofie Sergelius 15.02.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Det är verkligen dags för mitt andra inlägg om varför det varit tyst på bloggen. Det är ett inlägg som inte igen har något med mat att göra, vilket är ovanligt för mig. Men det finns en bra orsak.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg om nytt år, nya möjligheter (läs HÄR) fanns det en annan orsak till att jag inte bloggat på en tid. En del har säkert gissat vad det är frågan om. Jag och Erik väntar vårt första barn! I juli kommer vi att bli 3 :) Bilden här representerar Erik, mig och en blandning av oss. Kanske inte helt solklar pregnancy announcement bild men jag tyckte det var ett fiffigt/roligt sätt att berätta :)

Babyannouncement insta

 

ILLAMÅENDE BLIR MIN VARDAG

Nåh, orsaken till att jag inte bloggat på grund av att jag är gravid är att jag stått med huvudet i WC-byttan sedan slutet av november. I dag gick jag in i vecka 19 och har för första gången sett ljuset i ändan av tunneln. 

Morning sickness är mycket vanligt bland väntande mammor, fler än hälften av alla gravida kvinnor mår illa eller spyr. Och det här om att "bara" må illa på morgonen är ju nog en total myt. Vissa kan må dåligt på morgnarna och annars helt bra, andra som jag (och tusentals andra) mår illa 24/7. Vissa mår så dåligt att de inte kan äta, andra kan äta men spyr upp allt oavsett. Jag hade lite av båda. Det här jag haft är liksom helt löjligt.

Jag mådde helt okay på morgonen (men bara om jag åt något "snällt" såsom (max!) 25 gram Rice Krispies med en halv skivad banan), mådde sedan lite sämre efter lunch (lunchen fick inte vara något tungt, det måste vara en soppa, sallad eller en skiva bröd, --> helst surdeg utan pålägg), och spydde sedan galla efter kl 16.30. Varje. Dag. I flera månader.

Under första check-upen, då jag redan mått illa ett par veckor men inte ännu sett det värsta, gick jag såsom alla blivande mammor på blodprov. Reda då såg allt bra ut förutom att jag måste öka mitt saltintag. Gravida borde väl undvika salt egentligen? Då hade jag verkligen kämpat med att få i mig något salt eftersom det enda jag på riktigt vill/kan äta är färsk frukt. Honey Crunch äppel har räddat min tillvaro. Allt annat måste jag tvinga i mig och grät då det kom upp. Har förstört otaliga maträtter genom att spy upp dem ( ni vill säkert inte ha fler detaljer här). Det gick flera veckor då jag inte kunde komma ihåg när jag senast lyckades hålla en middag i magsäcken. Julafton var den värsta dagen för 2018 och jag spydde 8 gånger under dagens lopp. Really?

Efter de första 13 veckorna hade jag gått ner 5 kg. Då hade jag ändå med jämna mellanrum kunnat äta utan att spy. Det finns folk som inte kan äta något över huvud taget utan att spy, så på det viset hade jag tur även om jag ville dö varje kväll. Men eftersom jag ändå ibland kunde äta var det inget att oroa sig för.

Nu var tanken inte att börja klaga på min tillvaro, det är ju en fantastik nyhet att vänta barn! Och som sagt har många haft det värre än mig då de väntat. Nog är vi extremt glada över att vi ska få vårt första barn. Erik är over the moon, han har velat ha skidin i flera år även om jag inte tyckt att vi har någon panik. Inte för att jag ännu heller tycker att det va någon panik, men c'est la vie. Välkommet är det och bättre så att det kommer lite för fort än att det helt enkelt inte går. Det tar ont i hjärtat att tänka på alla som har svårt med att få barn. Det kan inte vara lätt. Så hur illa jag än mått så är jag tacksam över att vi i alla fall inte kämpat med just det här problemet. Och utöver det att jag spyr minst 3 gånger om dagen så är det inte så farligt att vara gravid. 

 

BERÄTTA FÖR FAMILJEN

Nu till det roliga: att berätta för hela familjen. Vi valde att göra det under julaftons afton eftersom mina föräldrar kommit från Helsingfors till Kokkola för att fira jul tillsammans med Eriks familj. I know, ganska ovanligt. Men mina föräldrar och Eriks föräldrar kommer super bra överens och vi ville verkligen berätta så att alla får veta samtidigt. 

Hur skulle vi då berätta åt föräldrarna att de kommer att få sitt första barnbarn? Pinterest to the rescue! Vi berättade genom julornament. Jag beställde två stycken vita julgransbollar med handskriven kaligrafi där det på bollen mina föräldrar fick stod "Mummi och Moffa 2019" och på Eriks föräldrars stod "Fammo och Faffa 2019". Eriks syster filma det hela :)

IMG 20181223 WA0000

Alla var super glada, vilket vi nog hade förväntat oss också. Även om dom alla redan visste/misstänkte. Hur kunde dom göra det? Jo för att jag tackat nej till en Gin Tonic då jag och Erik va på vårt lande med mina föräldrar den 15.12, och för att jag inte tog ett glas vin dagen vi kom till Eriks föräldrar (dagen innan vi berätta). Jag har aldrig varit en för att "spotta i glaset" vilket ledde till att så fort jag EN gång tackade nej hade hela familjen börjat spekulera. Jag fyller 30 om ett par dagar och Erik fyller 34 i maj. Det var inte precis oväntat att vi är där vi är nu. Det blir både mina föräldrars och Eriks föräldrars första barnbarn. Skidin kommer att blir sååååå bortskämd. 

 

VECKA 13 - DET BLIR VÄRRE

Tillbaka till varför bloggen lider av min graviditet. När jag gick in i vecka 13 blev plötsligt illamående värre. Istället för att bara oroa mig ifall jag lyckas hålla i mig en middag så gick det till att "hoppas jag kan dricka det här glaset med vatten". Så veckan 13 måste jag ta ett extra läkarbesök, vilket om jag är helt ärlig kändes som ett nedfall. Jag har inte världens högsta smärttröskel, men nog ska jag väl klara av att vara gravid utan att spy stup i kvarten, förlora all min energi och bara ligga på soffan/ i sängen och vara deprimerad? Gravidillamående är ingen sjukdom, det är helt naturligt! Men jag gick nu som sagt ändå till läkaren eftersom jag en dag suttit och stirrat på en av mina arbetsuppgifter och kunde inte alls förstå vad det var jag skulle göra. Jag försökte läsa ett mail men det tog mig hundra år att märka att jag öppnat word istället. Ni vet. 

Det läkaren sedan rekommendera, efter att min barnmorska först rekommenderat det så klart men jag ville inte tro det var så allvarligt, var två veckor av sängliggande. Men jag blir ju tokig tänkte jag! Hur ska jag kunna vara hemma i två hela veckor utan att jobba, gymma eller "leva". Men nu var det bara så att kroppen sa stopp. Jag hade ju de facto legat i soffan den senaste månaden men ändå kämpat mig genom jobbet. Fake it til you make it var min mantra. Jobba jobba jobba, hem och sova. Hade ändå inget liv sedan november. Men så fort jag insåg att läkaren  verkligen menade allvar, och att det andra alternativet var att sys in på sjukhuset och ligga en vecka på dropp, tog all min ork slut. Jag bara kollapsa och godkände att det kanske är bäst att ta hälsan först. 

I två veckor låg jag sedan hemma (15.1-27.1) och bara sov. Drack blodapelsinsaft och åt äpplen. Spydde och grät. Vid det här laget hade jag magrat 7 kg. Men jag kunde bara inte göra annat. Nu flera veckor senare ser jag äntligen ljuset. De två senaste veckorna har mitt illamående varit konstant, men jag har varken spytt eller känt mig som en zombie. Och levande död var precis det jag varit bara ett par veckor tidigare. Blek, spruckna läppar, urholkade kinder och blödande gommar. Allt trevligt alltså. Nu är det bättre och det enda jag vill göra är glömma hela december och januari. Eller nästan i alla fall.

 

VECKA 19 - DET VÄRSTA ÄR ÖVER

Som sagt gick jag i dag in i vecka 19 och mår för första gången så bra att vi vågar åka till Helsingfors för att träffa mina föräldrar och fira min kommande 30-års födelsedag, som är inkommande tisdag den 19.2 :) Och då tänkte jag att det passar att börja morgonen med att berätta dessa trevliga nyheter även för dem som råkar läsa min blogg. 

Det roligaste just nu är att jag har två kompisar i exakt samma situation (båda med beräknat datum i juni). Vi har alla ganska likadan inställning till det hela; vi tar det som det kommer. Jag vet inte om jag skulle klara av att bara hänga med folk som inte kan tala om annat än bebisar i det här skedet. Lite bebistal blir det ju nog, men nog är jag ju fortfarande mig själv? Enda samtalsämnet jag ännu vill undvika är mat, that's just too soon. Anyhoo -  Nu på lördag (imorgon) ska jag träffa Noora (en av mina vänner som också väntar sitt första barn) och vi ska gå lite i butiker och kolla på saker vi eventuellt kommer att behöva. Roligast är det ju att göra det här med någon som är gravid :) Vi kan jämföra mående, upplevelser och dela på tips. 

En annan rolig sak är att vi snart (om ett par veckor) ska på vår andra ultra! Dags att få reda på ifall det är en flicka eller en pojke. Kan inte vänta! Jag kände även första sparken (som en liten bubbla inne i magen) två veckor sedan och först då blev det liksom verkligt att this is happening, vi får barn. I have shit to do! Dags att åka och hälsa på familjen (äntligen) och börja förbereda för babyn. Men det var verkligen en lååång väg hit till dagens sinnesstämning. Nu är allt som sagt bättre, men lätt eller roligt har det inte varit. Hoppas andra trimestern verkligen är enklare, jag tycker nog jag är värd det. 

En till positiv sak som en av mina vänner berättade var att eftersom illamåendet varit aggressivt kommer själva förlossningen vara enkel. Hon mådde illa i 17 veckor och sa att alla andra krämpor var enkla att komma över efter illamåendet. Ont i ryggen? Näh, känns knappt. Förlossning? Bring it on, har sett värre! Nu tänker jag lita helt fullt på henne eftersom det får mig att må bättre. Inget annat kan vara lika hemskt som det jag haft hittills, eller va?

Nu ska jag jobba i ett par timmar innan det är dags att hoppa på tåget. Både jag och Erik fortsätter sedan arbeta på tåget, en verklig lyx då vi båda har jobb som möjliggör just det. Sen blir det pizza på Luca :) Det blir nog så roligt att bara hänga hemma med föräldrarna ett par dagar. Sen imorgon ska vi till Farang med hela familjen och på söndag blir det ett varv till Ikea. Och jag hoppas verkligen jag nu kan äta som en vanlig människa. Kanske lite mindre än jag är van vid men ändå kunna njuta av smakupplevelsen. 

En fråga innan jag avslutar det här extremt långa inlägget: ska jag i fortsättningen enbart hålla mig till mat eller ska jag blanda in lite familjeliv? Svara gärna i en kommentar :)

Tack för att du orkat läsa hela inlägget, det blev verkligen ganska långt. Until next time!

PS. dessutom tog vi och köpte en radhuslägenhet förra veckan! Det blev lite extempore men vi ville ha lite mera utrymme, just för att babyn kan ha eget rum och så att vi har ett extra gästrum då mina och Eriks föräldrar kommer och hälsar på. Nu ska vi alltså sälja lägenheten vi har på Klemetsögatan. Ifall någon är intresserad av en härligt ljus 64 kvm stor tvåa med bastu i Vasa centrum kan man maila mig :) Ciao!


Om att blogga om mat

Skrivet av Sofie Sergelius 09.03.2018

Kategorier:
Taggar:

20180309 162442 0001

I dagens Pohjalainen fanns en artikel om hur matbloggandet blir allt populärare och hur flera finländare redan kan livnära sig som bloggare. Knife to the heart liksom. Don't get me wrong, jag har den otroliga lyckan att verkligen arbeta med något jag älskar, och om jag får säga så själv, är rätt bra på. Men once again har jag fått komma till den slutsatsen att jag inte är en ledare utan en följare. Jag måste se någon göra något innan jag vågar ta steget. Jag jobbar på det och blir bättre på att lita på min instinkter allt mera. Ibland går det bra och ibland dåligt.

Då jag var på utbyte sex år sedan sa min mamma att jag borde blogga om mat i Indonesien, men jag tyckte inte det var en bra idé - ingen blogga ju om mat! Jaa exakt just därför, dom flesta som nu klarar sig bra som matbloggare började blogga just en fem-sex år sedan och har jobbat upp sig. Inte för att jag säger att jag skulle kunna livnära mig som bloggare även om jag börjat då tanken slog mig första gången. Men jag kunde inte ta steget då eftersom jag inte trodde på konceptet som jag gör idag. Om man är tillräckligt duktig, ambitiös och villig kan man klara sig i allt man verkligen älskar, det tror jag stenhårt på. 

I nuläge bloggar jag ju om mat på min fritid, men jobbar med allt annat som har med mat att göra på dagarna - lucky me :) Tanken bara slog mig då jag läste artikeln att jag kunde ha trott på mig själv och börjat blogga redan då eftersom jag verkligen njuter av processen. Nu är jag äldre och klokare (isch) och vet vad jag vill i livet. Och tänker även i fortsättningen jobba hårt för att nå mina mål. I slutändan handlar det om kärleken för mat och matlagning. Nåja, det här var nu bara lite fredagstankar - carry on.

20180309 162816 0001