IMG 8337

Visa inlägg taggade med 'coronapandemin'

Jag var en coronastudent

Skrivet av Aida Lax 29.07.2021

Taggar:

Corona här, corona där. Snabbt blev man trött på pandemin, men idag lever den med sin ständiga närvaro. Munskyddet plockas automatiskt med då det ska göras ett besök på stan. Händerna avger den där starka lukten av handsprit, utan att man varit medvetet närvarande då detta doserades. Huvudvärk kom att bli ett vardagligt fenomen då skolan överflyttades till datorformat. Jag slutar här, men kunde fortsätta i all evighet. Följande inlägg handlar om min upplevelse av gymnasietiden under en pågående pandemi, eftersom tidsperioden haft sina toppar och dalar. 

Min gymnasietid fick sin start hösten 2018. I dessa tider visste vi nada om ett virus och om en pandemi som kom att förändra våra liv på många plan. Domedagen kom i december år 2019, när coronaviruset hade fått sin start. Spekulationerna om virusets "sista förbrukningsdag" tog aldrig slut, eftersom viruset var så färskt och okänt. Och dessa distansstudier som kom att bli något centralt i och med pandemin: konceptet var här för att stanna. När jag i skrivande stund tänker tillbaka på min gymnasietid är jag väldigt tacksam över att distansstudierna som jag upplevde gick förvånansvärt bra för mig, eftersom denna typ av studier ju upplevs olika från person till person. Är man som jag, mera introvert än extrovert, var det ibland skönt att få studera hemifrån (men, den sociala biten är trots allt superviktigt för mig). Bekvämt var det ju också då man kunde delta i lektionerna iförd mjukisbyxor och ylletröja, men ganska snabbt började man känna sig väldigt nött. 

Och sedan kom den stora kollapsen. Den som fick mig att må otroligt dåligt. Jag pratar år 2020, vinter samt vår. 

Samhället stängde ned, fysiska kontakter begränsades och livslusten försvann. Aldrig i mitt liv hade jag känt mig så instängd och hindrad som jag gjorde då. Fysisk motion och den sociala biten saknades ibland helt, och det psykiska måendet vill jag nästan inte ens tala om. Om morgnarna var måendet stabilt, men då förmiddag övergick till eftermiddag och dagsljus till mörker började en tyngd trycka över mig, sakta men säkert. Jag kommer ihåg tidsperioden som extra grå och slaskig - man visste tidvis inte om det regnade snö eller vatten. Det var liksom flera diffusa skiftningar mellan vinter och vår. 

Och den där väntan som alla måste tampas med. Det handlade om en vecka eller en månad i taget innan myndigheter meddelade om nya rekommendationer vad gäller ansiktsmask, nedstängningar samt andra begränsningar. Man hade några förväntningar innan domen anlände, men ibland upplevde jag dessa förväntningar som sådana, att de inte uppfylldes. Då stod känslor som besvikelse och vrede framme på spelplan, men samtidigt kände jag lättnad eftersom förändringarna skulle ge mera positiva resultat och därmed ett mera öppet och fritt samhälle.

IMG 1403

Gator sopas och tvättas, solen ger en värmande känsla och termometern börjar försiktigt toppa +10 grader. Det nalkas sommarlov. Nu visste jag inte riktigt om det var sant, för vi hade ju önskat klasskamraterna en skön sommar via Zoom, men var läsåret slut sådär bara? Skulle vi inte välkomna sommarlovet sjungandes till psalmen Den blomstertid nu kommer? Dagarna under dessa distansstudier hade flutit ihop och hela skolterminen i sin helhet kändes som en enda rörig och trög soppa. Sommarlovet fick inte alls den ordentliga start som den brukar få. 

Att vara anpassbar är en god egenskap som kom att vara en central del av pandemin. Var man inte en höjdare på att vara det från förut blev det aktuellt att närma sig den egenskapen nu. Är det något som pandemin fört med sig till mig så är det just detta: flexibilitet. En dag gällde en rekommendation, en annan dag en annan. En stor del ovisshet har också smugit sig fram och tillbaka under den sista delen av gymnasietiden. Det skiftades ofta mellan närstudier och distansstudier, och då man börjat med endera av alternativen blev det småningom en kvick vändning till det andra. Vid ett tillfälle var det osäkert om vi abiturienter alls skulle få avlägga studentexamen i våras på grund av pandemin. Planer om att få uppleva allt det roliga i gymnasiet gick i kras, och datorn här hemma blev så gott som ens nya bästa vän. Sorgligt, men sant. 

AfterlightImage 15

Men jag fullbordade, kom i mål, besegrade. Det ordnades dimission den 5.6.2021 i fysisk närvaro (läs: fysisk!) och familjen och bekanta fick följa med detta via livesändning. Senare under dagen träffades vi med den allra närmsta släkten samt med andra bekanta i vår trädgård, och på kvällskvisten åt vi god middag på Strampen tillsammans med hela årskursen. Vädret bjöd på sol och värme, precis så som vi hade beställt det.

Jag tenderar att inte förstå stora livshändelser samma dag som dessa inträffar. Istället sjunker händelserna in först efter några veckor, månader eller till och med år. Så än idag kan jag inte riktigt begripa att jag faktiskt är en av studenterna som dimitterades från Vasa Övningsskolas gymnasium. Världens bästa gymnasium om du frågar mig. Ett tufft år innebar ännu mer tufft arbete. Än idag pustar jag ut efter denna hektiska period, men ser den samtidigt som en lärorik samt innovativ en. Det var inte alltid lätt att se ljuset i tunneln. Men nu har jag bevisat för mig själv att det visst var möjligt att, trots flera distansperioder som gav känslor av instängdhet och hopplöshet, få vita mössan på huvudet. Om viljan finns, fixar man det.