onsdag 22 november 2017 - 18:00

Faktaresistens

Jag är otroligt rörd över alla kommentarer och meddelanden och möten jag haft de senaste dagarna. Så mycket kärlek! 

 

"Du gör skillnad!". "Alltså ni va såå bra!". "Det behövs fler som ni".

 

Jag har fått meddelanden från alla möjliga håll om hur folk ser upp till oss som vågar skilja oss från mängden och leva vår egen sanning. Unga, gamla, vänner, okända. Tack till er! Jag borde antagligen också rikta ett tack till er som visar er rätta sida. Ni gör det mycket lättare för mig. Ni är inte många, men tack ändå.

 

"Djupt chockad över din medeltida propaganda för gift

tar jag nu bort dig som vän på FB".

 

Jaha. Tack för hjälpen! Det är mycket enklare när folk själv öppnar dörren och går ut. Jag fick också ett meddelande av en Yle reporter. Han skriver till mig att OBS debatt skall göra ett program imorgon om sk "faktaresistens" utgående från silverdebatten i Spotlight. Han undrar om jag vill vara med och diskutera vad man kan lita på. Jag tittar på meddelandet flera gånger. Är det här ett skämt? Har personen alls någon empati? Har han alls följt med debatten? Att han inte läser min blogg verkar självklart, men jag blir faktiskt osäker på om det är ett practical joke. Efter de senaste dagarnas turbulens känns meddelandet som ett hån. 

Jag förutsätter dock att Yles reporter är så pass seriös att frågan är allvarlig. Jag hinner inte kolla upp om OBS debatt faktiskt skall handla om faktaresistens imorgon. Jag svarar honom snabbt. Eftersom jag eventuellt kommer att nämnas i programmet, att jag inte deltar trots att jag blivit tillfrågad, meddelar jag nu på förhand varför. Det handlar inte om att jag inte tror på vetenskap. För det gör jag. Neutral, opartisk vetenskap. Det handlar om så mycket mer än så. Nedan mitt svar till honom:

 

------

Hej!

Tack för förfrågan om att delta i Obs debatt och diskutera ”faktaresistens”.

Ett mycket intressant ämne. Speciellt om ni faktiskt tar upp forskningsfusk och hur pengar och egna agendan i många fall bidrar till resultatet i olika undersökningar. Tag gärna upp boken ”Forskningsfusket” och ”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet” i programmet. Då får de experter ni antagligen bjuder in något att ta ställning till.

Jag har dock en känsla av att faktaresistens i det här fallet vinklas så att vi som deltog i Spotlight utmålas som ”faktaresistenta”. Att vi inte vet vad forskning är, hur den går till och hur man ska tolka den. Att vi på något sätt är vetenskapsimmuna. Att vi baserar våra åsikter på något vi googlat fram en sen kväll och något vi eventuellt hört att någon tyckt någonstans någon gång. Att vi helt enkelt är ganska dumma, bloggande hemmamammor. Foliehattar, med ett allmänt vedertaget skällsord.

Personligen är jag varken vetenskapsimmun eller hemmamamma. Jag har en universitetsexamen i marknadsföring, i vilken ingick en hel del forskningsmetodik. Jag vet alltså en hel del om hur forskning går till – medicinsk forskningsmetodik har jag läst mig in på under många år helt frivilligt på fritiden – och jag vet också en hel del om hur man får fram sitt budskap och hur man kan vinkla det till sin fördel. På gott och ont. Jag har en hel del tankar om detta, med andra ord.

Men – eftersom jag sett hur både Yle och samhället behandlat Carolina och mig efter Spotlight tänker jag vara förnuftig denna gång. Vi har blivit kränkta i Yles sociala medier – utan att någon ingripit (bortsett från de artiklar Annvi Gardberg administrerat), vi har blivit kränkta av Yle, Yle X3M hånar Carolina och mig på Instagram och pratar fint om att förebygga mobbning, men är lika mobbande själva. De målar ut alla som dricker silvervatten som idioter och påstår att vi har varit skator i vårt förra liv. Är det faktiskt detta våra skattepengar skall gå till? Att Yles ungdomslyssnare skall lära sig hur man mobbar andra? Det känns som att många, kanske t.om. Yle själva är resistenta mot den här faktan?

Vi har även blivit hotade och påhoppade efter programmet och det är ingenting vi orkar med i någon större grad.

Personligen håller jag på att återhämta mig från en utbrändhet, och liksom alla andra är även vi helt vanliga människor med utvecklat känslo- och tankeregister.

Jag tackar denna gång nej.

med vänlig hälsning,

----

 

Efter att jag haft kontakt med honom via mail hinner jag söka upp programmet i Arenan.

"Varför litar vi inte på vetenskapen? Vetenskapen är helt överens om att så kallat silvervatten är giftigt. Trots det ger en del mänskor silvervatten till och med till sina små barn. Obs debatt diskuterar så kallad faktaresistens.".

 

Naturligtvis var min känsla rätt. Väldigt vinklat innan det ens är filmat. Jag har en högt utvecklad intuition och en medialitet under utveckling. Jag vet när man skall tacka ja, och när det lönar sig att backa. Återstår att se hur morgondagens diskussion utvecklas. Jag hoppas att de hittar någon som är villig att delta som "foliehatt". Och jag hoppas de diskuterar forskningsfusk och analylserar den biten - varför det lönar sig att vara kritisk till forskning. Och varför det finns forskning som tyder på att något är bra samtidigt som en annan forskning visar motsatsen. Men redan ingressen tyder ju på att det sistnämnda knappast kommer diskuteras.

 

Skulle programmet handlat om människors lika värde - oavsett livsfilosofi eller åsikter - då kunde jag ha övervägt ett deltagande. Med betydligt längre betänketid än 24 timmar. Det är något jag brinner för. Hur vi måste kunna leva tillsammans och respektera varandra trots att vi tänker olika. Hur vaccinkritiker, silverdrickare och läkare måste klara av att gå förbi fina titlar och statusar och inse att alla människor är lika mycket värda och att alla människor skall bemötas med respekt. Att vårt sätt att möta varandra och att våra medmänniskors människovärde inte handlar om vilken skola vi gått i, vilken titel vi har eller vilken status. Att vi måste sluta hata och börja älska, eller åtminstone bara sluta hata. Att vi rentav kan lära varandra något och vidga våra vyer. Jag är dock inte så säker på att det ämnet är något som intresserar Yle. 

måndag 20 november 2017 - 09:00

Efter Spotlight

När jag fick frågan om att vara med i Spotlight och berätta om hur jag använder kolloidalt silver funderade jag ganska länge. Jag hade några kriterier för att delta. Jag ville inte vara ensam, och jag ville gärna att de skulle filma någon som tillverkar själva. Eftersom jag visste att man blir en måltavla för folks aggressioner behöver man fundera en lång stund på vad man ger sig in på. Speciellt med en utbrändhet i ryggen. ”Var försiktig, Yle kommer att få dig att framstå som en idiot”, var varningarna innan. ”De kommer att vinkla programmet till din nackdel”.

Carolina Beijar och jag funderade alltså ett tag på vad vi ville säga, vilka frågor vi ville ta upp och vad vi ville undvika. Intervjun gick bra, och Annvi Gardberg och hennes kollega var mycket professionella och trevliga. Både före, under och efter inspelningen. Detta inlägg handlar inte om henne.

Eftersom programmet är kort klipptes vår långa intervju ner till några minuter. En helt ok helhet. I mitt tycke lämnade ändå många viktiga saker bort. Bland annat hur vi kom i kontakt med kolloidalt silver och varför vi använder det.

Personligen tvekade jag många år innan jag vågade prova. Jag var mycket skeptisk – som man naturligtvis bör vara – och trodde absolut inte det skulle fungera. Men döm om min förvåning när jag insåg att det inte var humbug! Det stoppade magsjuka, det underlättade vid förkylning, det hjälpte mot öroninflammation, det fungerar vid sårvård..

Carolina bodde i ett mögelhus och fick ingen hjälp för sina symptom före hon blev rekommenderad kolloidalt silver.

 

ionosil

 

Vi diskuterade även forskningen. Det jag påpekade, som inte kom med i programmet, var att man dels påstår att forskningen visar på negativa effekter, men samtidigt säger man att det inte finns tillräcklig forskning om kolloidalt silver. Ganska motsägelsefullt, eller hur? Jag nämnde också WHO:s rekommendationer, och vilken mängd som är säker att inta, enligt dem. En organisation som enligt de allra flesta är seriös.

Det är bra med forskning, och den behövs. Neutral, opartisk forskning. Eftersom det sägs att det finns forskning som tyder på att människor tar skada av det undrar jag också var dessa människor finns? Endast i forskningsrapporterna, eller på riktigt? Trots att det nu då bevisligen gör stor skada har man inte kunnat hitta någon människa som de facto har tagit skada av kolloidalt silver. Borde man inte hitta någon?

Var finns anmälningarna till giftcentralen? Var finns alla blå-gråa människor? Var finns alla människor med skadade inre organ? Oerhört många människor använder kolloidalt silver, och det värsta jag hört talas om är att det inte gett någon effekt. Skulle forskningen stämma torde det finnas hundratals blå-gråa människor i Finland med skadade inre organ. För inte är det väl så att forskningen är missvisande? Eller att man tolkar den lite fritt?

 

I intervjun erbjöd Carolina och jag oss att vara försökspersoner för en inre undersökning – kolla gärna hur våra inre organ ser ut! Vi vill också veta! Erbjudandet står kvar. Ni behöver inte använda möss - använd oss! Jag är säker på att många andra också skulle ställa upp.

Efter programmet kom känslostormar och aggressioner mot oss som deltog i programmet, och mot silveranvändare överlag. Trots att det är helt frivilligt att hälla i sig precis vad man vill. Carolina utmålas som en barnamördare och den sämsta mamman genom tiderna. Ursäkta? Hon är en alldeles utmärkt mamma. Hon är varm, omtänksam och lyhörd. Hon sätter sin dotter i främsta rummet och Freja kunde inte ha en bättre mamma. Att hon utmålas som en fara för sin dotter är skrattretande. Har ni alla missat nyheten om pappan som på riktigt tog livet av sitt barn i södra Finland? Har ni missat alla våldsamma, rusmedelsberoende föräldrar som lämnar sina barn vind för våg? Har ni missat att alltför många barn omhändertas årligen? Har ert omdöme om bra versus dåliga föräldrar helt svikit er?

 

linda carolina4

 

Jag har inte följt debatterna på Yles nät- eller Facebooksidor, och tänker inte göra det. Det jag däremot blivit informerad om är att alla kommentarer som inte kränker silveranvändare censureras och tas bort direkt. Framför allt på Svenska Yle Nyheters FB-sida. Väldigt många har meddelat mig detta. Oavsett hur sakligt och neutralt de kommenterat tas detta bort. Min mammas kommentarer, mina vänners kommentarer, Anders Sultans inlägg med vetenskapliga länkar… Eftersom jag inte har följt debatterna själv tänker jag inte heller delta i dem. Jag antar att även min rätt att uttala mig skulle censureras. Annvi Gardberg är den enda som inte tillåtit påhopp på oss i debatten. Tack för det!

Lågt, Yle. Mycket lågt. Det här trodde jag inte om Finland. Eller ja, inget förvånar mig visserligen, men jag trodde inte vi var så här diktatoriska i ett modernt samhälle. Jag var beredd på att programmet skulle vinklas emot oss, och det kan jag ta. Men jag förutsatte att debatten som följde skulle bli mer nyanserad. Det skulle vara intressant med en debatt där alla sidor får komma fram. Även efter programmet.

Carolina och jag är två av de modigaste människorna i Svenskfinland för tillfället. Vi har ställt oss upp mot experter och förklarat varför vi vågar gå emot den allmänt rådande opinionen. Många skulle inte ens övervägt delta. Många tackade nej. Vi tackade ja. Många har tackat oss, många ser upp till vårt mod. Många applåderar vårt framträdande tyst hemma i stugorna. Vi har varit ett språkrör för de som måhända har en större självbevarelsedrift än vi. Och våra vänner tillåts inte ens delta i debatten.

 

Skärpning Yle!

Och så går ni omkring och funderar varför det är så svårt att få folk att prata om kontroversiella ämnen i nationell tv.

Se er i spegeln!

onsdag 15 november 2017 - 12:00

Spotlight

Det kom några gissningar på ämnet jag ska diskutera i Spotlight! Ingen gissade rätt, tyvärr. Nu finns ju redan rubriken på Yle Arenan så det är ingen hemlighet längre.

Jag vill dock kommentera gissningar om vacciner och tvångsvaccination. Jag har många åsikter om tvång och medicinering. Jag kanske återkommer till dem senare. Men som samhällsklimatet i den frågan är idag torde man vara antingen dumdristig eller självmordsbenägen om man väljer att diskutera det i nationell tv.

 

linda carolina2

 

Det räcker med att försynt ifrågasätta vacciners säkerhet eller tvångsmedicinering av friska individer för att få igång de mest högljudda debattörerna. Man blir direkt idiotförklarad, omyndigförklarad och i många fall slutar det hela med önskan om död till den (eller dens barn) som vågat yttra sig avvikande i frågan. Hyvä Suomi! Debattklimatet i vårt land är på en seriös nivå (ironi). Min energi räcker inte till för sånt trams och därför kommer jag fortfarande tacka nej till dylika frågor. För ja, jag blir tillfrågad. Men jag vill inte. Jag är utrustad med en stor portion självbevarelsedrift och dessutom är vacciner inget jag brinner för i nuläget.

 

Det jag däremot kommer diskutera, som känns betydligt roligare är...

 

...kolloidalt silver!

 

Kontroversiellt men ändå allmänt accepterat och flitigt använt av både vanligt folk och sjukvårdspersonal. Jag ser fram emot hur programmet har klippts och det innehåll jag inte ännu känner till. På söndag morgon kan du se avsnittet på YleArenan.

 

Kommentera gärna nedan om du har sett programmet!

fredag 10 november 2017 - 17:00

Snart...

...i en TV nära dig. Kolla in Spotlight på Arenan 19.11. och i YleFem 21.11.

För några veckor sedan träffades Carolina Beijar och jag hemma hos henne för att delta i en dokumentär. Jag blev uppringd av Annvi Gardberg på Spotlight och funderade faktiskt ett tag innan jag tackade ja.  Jag har aldrig blivit filmad på det här sättet förut. Men det var faktiskt roligt! Carolina och jag traskade runt hemma hos henne med mikrofoner i tröjan och kände oss lite konstgjorda till en början. Men jag tror att det kan bli riktigt bra! Vi har läst igenom manuskriptet och det ser lovande ut!

Ämnet? Ni får ha tålamod.. Så mycket kan jag säga att det är ett ämne jag diskuterat i bloggen.

 

Kanske vi ska ta en gissningstävling - den som inte redan vet och vill gissa får delta! Jag publicerar sedan era svar i början på nästa vecka. Om ingen vill gissa kan jag ju låtsas glömma att publicera svaren - och vill nån gissa så blir det intressant att se vilket "alternativt ämne" ni tror att jag vill prata om i nationell tv!

 

Frågan lyder: Vad kommer Spotlight handla om 21.11.?

 

linda carolina2

linda carolina3

linda carolina1

måndag 30 oktober 2017 - 16:00

Hur man sorterar avfall

*** Inlägget är ett kommersiellt samarbete med Stormossen ***

 

 

Sophantering låter kanske inte särskilt spännande. Dock är det en stor del av vår vardag – i Finland producerar vi 400 kg avfall per person och år! Det är mer än 1 kg per dag!

Vi på Sevendays blev inbjudna på ett besök till Stormossen senaste vecka. Jag hade inga speciella förväntningar. Min enda erfarenhet av och kunskap om Stormossen är de få gånger jag fört dit problemavfall och mer skrymmande bråte. Jag har också vid några tillfällen köpt fyllnadsjord där. Servicen har alltid varit smidig och snabb, och jag har alltid varit nöjd efteråt. Hela Stormossens verksamhet har dock varit en grå zon, och även om jag inte visste vad jag kunde förvänta mig var jag lite nyfiken. I onsdags trotsade några hugade bloggare den annalkande snöstormen och träffades där för en presentation och rundtur på området. Jag hade med min äldsta dotter som såg fram emot besöket! Hon var dock inte den yngsta deltagaren.

 

stormossen bjudning

stormossen bebis

 

Vi togs emot av kommunikationschef Nina Lindman och rådgivningsansvariga Ira Kekarainen. Stormossens kontor är välkomnande och snyggt och jag fick känslan av att det här är en bra arbetsplats. Nina och Ira är båda verkligen rätt kvinnor på rätt plats. Väldigt engagerade och inspirerande! Ira berättade att miljövård är hennes passion, och genom detta jobb gör hon vad hon kan för att bidra till en bättre miljö. Ni som läser min blogg regelbundet förstår säkert att jag kände rätt stor samhörighet med damerna!

 

stormossen ninaNina Lindman

 

stormossen iraIra Kekarainen

 

Vårt besök inleddes med en presentation av företaget och en allmän diskussion om avfallshantering. Stormossen finns i min hemby Kvevlax och är en pionjär inom avfallshantering. Stormossen var faktiskt i tiderna den andra i sitt slag i hela Europa! Företaget är naturligt nog måna om människan och miljön och vill upprätthålla en hållbar utveckling. Idag har företaget 40 anställda och rådgivarna träffar 10.000 personer varje år! Det är mäktigt! De besöker regelbundet bla skolor och berättar om avfallshantering. Mycket bra, tycker jag! Det är viktigt att barnen från början får lära sig att ta hand om miljön på bästa sätt.

Jag blev mäkta imponerad när Ira berättade att Stormossen återvinner 98,4% av allt avfall! Det ni! Motsvarande summa för hela Finland är drygt 75%. En tredjedel av Vasa stads fjärrvärme är återvunnet brännbart avfall. Ni som bor i Vasatrakten kan inte heller ha undgått att Vasa stads bussar går på biogas. Det är återvunnet bioavfall, alltså matrester! I Vasa stad går 12 bussar på biogas, vilket är 80% miljövänligare än bensin. På en tank kan man köra närmare 500 km. En del av bioavfallet blir kompostjord – den jord vi har använt som fyllnadsjord i gräsmattan.

Personligen är jag ganska fascinerad av zero waste – dvs att inte alls producera avfall. För drygt ett år sedan höll jag en föreläsning och workshop om det på Arbis. Zero waste är verkligen utmanande och svårt för de flesta att få att fungera i praktiken. Därför tycker jag det är så bra att det avfall man ändå producerar kan återvinnas på ett vettigt sätt!

Men – det finns fortfarande problem. I höghus och bostäder med fler än 5 lägenheter har man numera ett mycket utvecklat sopsorteringssystem. Tyvärr följer inte alla detta. En fjärdedel (!) av allt brännbart avfall är bioavfall som hamnat fel. Det här kanske inte upplevs som något stort problem för den enskilda individen, men problemet uppstår vid återvinningen. Eftersom matresterna är blöta går det inte lika bra att bränna avfallet. Ja ni vet, som då man försöker tända påskbrasan i störtregn. Det blir helt enkelt inte speciellt bra! Det leder också till att avfallet ger mindre energi! Den där win-win-effekten avtar. Du blir av med avfallet – men det ger inte tillbaka så mycket som det kunde.

Egnahemshus kommer lättare undan. Kan man tycka. De skall i nuläget sortera bioavfall som brännbart avfall. Jag tycker inte det är en så bra idé. Man kan beställa ett fyrfackskärl och sortera likadant som höghusen! Bra va? Jag har redan undersökt möjligheten att beställa ett sånt hem till oss! Du som gör det får dessutom rabatt på ekoavgiften!

Ira och Nina hade en utmaning till oss – vi fick varsin skräppåse med avfall och skulle sortera det rätt. Jag som känner mig rätt miljömedveten blev lite osäker på hur bra min kunskap egentligen är. Tack och lov var dottern med och kunde instruera. Hon har fått ta del av ovannämnda information i skolan.

 

stormossen julia

- När man vill veta om en sak är av plast kan man skrynkla ihop den och se om den lämnar ihopskrynklad eller inte, informerar hon mig. Lämnar den ihopskrynklad kan det vara aluminium. Går den inte att skrynkla ihop är det plast, och går att bränna.

Just det! Ganska enkelt!

 

stormossen skrap

stormossen sortera 4

stormossen sortera 2

Vi var ganska duktiga på att sortera rätt. Bortsett från en punkt. Aluminium. Visste ni att alla lock till grynostburkar, gräddfil, joghurtburkar och liknande faktiskt är aluminium? Hur många av er har sorterat det i metallåtervinningen? Jag är ganska säker på att de flesta har slängt det med det brännbara avfallet utan att blinka. Jag har också gjort mig skyldig till det. Vad är problemet med att smyga ner ett aluminiumlock i det brännbara avfallet då?

 

stormossen metallAluminium! Det återvinns med metall!

 

Jo, när aluminium blir varmt smälter det. Det täpper till lufthål i avfallshögen och gör att syret inte slipper till lika bra, vilket i sin tur gör att det inte brinner så bra! Jämför med matresterna!

Den andra saken som fick oss att häpna var glassortering! Visste du att dricksglas och kaffekoppar inte får sorteras med återvinningsbart glas? Det är endast förpackningsglas – som ofta har ett lock! - som får sättas i glasåtervinningen! Locket i sin tur går i metallåtervinningen. Varför är det såhär då? Även här har jag gjort mig skyldig till denna förseelse. Dricksglas har en annan smältpunkt än förpackningsglas, och därför skall de sorteras skilt. Dricksglas skall faktiskt sorteras med det brännbara avfallet. De kan krossas och släpper inte ut farliga kemikalier. Glaskrosset kan sedan användas i fyllnadsmaterial på säkra ställen, tex under parkeringar.

 

stormossen glasBarnmatsburkar hör till glasåtervinningen!

 

Det är inte alltid så självklart hur saker och ting skall sorteras. Men det finns hjälp att få! Om du har en smartphone kan du ladda ner Stormossens app! Jag vill inte ha speciellt många onödiga appar i min telefon – men denna har jag nu laddat ner. I appen kan du skriva in din kundkortsnummer och slipper papperskortet när du för skräp till Stormossen. Har du inget kundkort? Du kan be om det nästa gång du för skräp till Stormossen! Med kortet får du föra skräp gratis 6 gånger per år! I appen kan du även söka ett ord, tex ”skosnöre” och ser direkt hur du skall sopsortera det. Otroligt behändigt! Appen har idag redan 4000 användare. Samma information kan du söka på hemsidan här.

 

stormossen app

 

Besöket på Stormossen inklusive rundtur i deras anläggningar var oerhört intressant och lärorikt! De gör ett viktigt jobb med rådgivning och omtanke om miljön!

 

stormossen inne 2

stormossen inneHär ska man inte vara höjdrädd! Jag var skräckslagen, men hölls på benen!

 

Till sist – viktigaste frågan till dig som läser – har du sorterat söndriga dricksglas och gräddfilslock rätt hittills?

 

Fotograf: Anna Riska

onsdag 25 oktober 2017 - 17:00

Tips inför medial rådgivning

Vilket stort intresse det finns för medial rådgivning! Tack för alla mail och kontakter jag fått efter mitt senaste inlägg!

Efter det inlägget har jag faktiskt gått ytterligare en gång till ett medium. Efter första besöket dök det upp många frågor, och jag hade redan för ett år sedan ställt mig i kö för att få träffa ett av Sveriges mest kända medier, Benny Rosenqvist, bekant från tidningen Nära. Eftersom Benny inte är så ofta i Finland kände jag att jag måste ta tillfället i akt, även om det kom ganska snart efter förra mötet. Jag skall dock medge att jag var lite fundersam över om det skulle komma någon ny information av värde. Tänkte nästan avboka i sista stund – för att en stund senare ta mitt förnuft till fånga. Jag fick en stark känsla av att jag kan få svar på vissa frågor om jag går till honom.

Wow. Jag ångrar absolut ingenting. Vilket möte. Han satte fingret på så specifika saker att jag var helt stum. Vi diskuterade tidigare liv och framtiden. Det jag uppskattade mest med detta möte, förutom hans oerhörda kompetens och träffsäkerhet, var hans brutala ärlighet. Han försökte inte försköna det han såg på något sätt, utan sa rakt ut som det är. Vissa saker sa han precis så som jag tänkt – men aldrig sagt högt åt någon. Även han bekräftade min medialitet och berättade i detalj hur den är nu och hur den kommer att utvecklas. Han berättade om min livsväg (det val man anses ha gjort innan man kommer till detta liv, de utmaningar man ska lära sig hantera) och om min hälsostatus. Han berättade i detalj om min utbrändhet men konstaterade att min kropp för övrigt är ”jättefrisk”. Det tillskriver vi min giftfria livsstil.

 

vagBild: Pixabay

 

Eftersom det nu finns ett stort intresse för detta tänkte jag ge lite råd för att man skall få ut så mycket som möjligt av sitt besök hos ett medium. Mina råd är följande:

1. Fundera noga vem du går till. Det finns oseriösa människor överallt. Kolla gärna upp referenser av andra som varit hos samma medium. Smakar det så kostar det. Ingen jobbar gratis. Det ska man inte heller göra, oavsett om man jobbar med en gåva eller en inlärd kunskap. Allas tid är värdefull. Alla har räkningar att betala. Alla sätter ner tid på dig. Kolla ändå att det är en seriös person som får dina pengar.

2. Fundera över syftet med ditt möte! Vad vill du ha ut av det? Vill du få kontakt med någon som gått över till andra sidan, vill du se tidigare liv, vill du fundera över framtiden? Hurudan vägledning behöver du? Eller vill du bara gå annars bara.

3. Om du har ett specifikt mål med ditt möte – skriv ner frågor! Skriv även följdfrågor. Skriv ner frågorna i prioritetsordning. En viss fråga kan leda till många följdfrågor, så ställ de viktigaste frågorna först för att hinna åtminstone med dem ifall mediet har en begränsad tid bokad för dig.

4. Anteckna svaren, eller åtminstone stödpunkter för minnet! Mediet är en kanal till dina vägledare. Det är inte säkert att hen minns senare vad hen sagt. Du glömmer själv också eftersom det kan komma så mycket information.

5. Låt mediet läsa av dig och din situation. Berätta inte så mycket själv. Det känns bättre för en själv att ha fått svaren utan att ha gett ledande information.

6. Till sist – är du beredd att höra svaren? Du kanske inte får de svar du velat ha, du kan få veta något som påverkar dig starkt, du kan få höra saker som totalt ändrar din syn på vissa saker. Men i huvudsak får du bekräftelse på det du vet – men kanske inte vill se på riktigt – och det i sig kan vara bra att förbereda sig på.

 

 

fredag 1 september 2017 - 18:00

Mitt möte med ett medium

Det finns en grupp människor jag har väldigt hög respekt för. Som jag är lite smått avundsjuk på eftersom de har något jag också velat ha. Människor jag aldrig skulle kunna ljuga för, eftersom jag fått för mig att de direkt skulle genomskåda mig. Dessa är medium, mediala vägledare, människor som ser lite mer än oss vanliga dödliga. Människor som har en kontakt med andra energier än de flesta av oss. Människor som kan tala med de döda.

Jag har ju själv alltid varit intresserad av detta område – andar, energier, livet efter döden.. Och i min värld är det ingen tvekan om att detta är verkligt. Det har alltid funnits med som en naturlig del i mitt liv. Jag har haft vissa upplevelser som gjort att jag hoppats att jag också har en gåva. Upplevelser som kommit för att jag varit för nyfiken för att inte testa på att öppna upp mig för andevärlden. Jag tänkte att det värsta som kan hända är att inget händer. Fast samtidigt har jag avfärdat det med att jag nog bara inbillat mig. Kanske velat vara lite märkvärdig. Jag blev också lite rädd. Försökte stänga av, så som jag läst att man gör. Det finns flera i min släkt som har denna gåva. Ser saker vi andra inte ser. Vet saker. Är sådana där människor som man inte vill ljuga för, eftersom de ändå vet.

 

andlig 3

Bild från Pixabay

 

Jag har länge tänkt att det kunde vara intressant att gå till någon som är duktig på detta, men aldrig haft något konkret behov och därmed inte känt att jag velat boka tid. Jag har aldrig haft behov av att ta kontakt med någon på andra sidan, vilket jag ansåg borde vara huvudsyftet med ett möte. I somras stötte jag dock på en mycket duktig medial kvinna här i Österbotten. Jag hade hört mycket bra om henne. Jag bokade en tid flera veckor framåt. Under tiden hann jag ångra mig flera gånger, vad var liksom syftet med att gå till ett medium för mig? Jag kände inget akut behov av kontakt till någon på andra sidan, jag hade inga specifika frågor, jag kände mest att jag annars bara ville gå. Samma dag höll det på att strula till sig med barnvakt, men det ordnade sig. Jag fick en känsla av att det nog är meningen att jag ska dit.

Jag hade absolut inga förväntningar eftersom jag inte har någon erfarenhet från förut. Jag var helt neutral på det planet. När jag kom dit satte jag mig ner och kände mig lite dum. Vad gjorde jag här? Visste inte riktigt hur jag skulle sitta. Men kände mig ändå rätt avslappnad. Hon började med att berätta vad hon såg/kände om mig som person. Hon berättade vidare om min sambo, mina föräldrar, mina morföräldrar och mina svärföräldrar. Jag kände hur energier strömmade upp genom kroppen. Ibland blev jag varm, ibland avtog det. För att komma tillbaks en stund senare. Det var en väldigt kraftfull energi i rummet.

 

andlig

Bild från Pixabay

 

Det hon berättade var detaljer ingen kan veta. Ibland satt jag helt stum, ibland bekräftade jag med ”ja, exakt sådär är det”. Så gott som allt hon sa stämde överens. Det var inte bara hon som sa det, utan saker hon berättade var direkta budskap från andra sidan. Jag som varit lite rädd för dessa kontakter kände mig helt trygg. Det var helt naturligt att min morfar var med i rummet. Varför skulle han inte vara det liksom? Att han gav vägledning till mig var det mest naturliga just då.

Rent fysiskt påverkade detta mig mycket. Jag blev yr av all energi och kände mig smått snurrig när vi var klara. Det var mycket skratt och lite gråt. Det finns många starka känslor och bilder som stannat kvar efter vårt möte häromkvällen. Det var intressant att se hur ett medium arbetar, hur hela situationen går till. Jag kommer absolut att gå igen. Efteråt har det dykt upp många frågor som jag känner att jag vill ha svar på. Saker som jag inte kom på att fråga, eller hade tid med under min timme med mediet.

Det allra viktigaste budskapet för mig personligen var hennes bekräftelse på att jag är medial. Jag har bara stängt av min förmåga i barndomen. Hon berättade om en situation som ledde till min första kontakt med andra sidan, att jag blev rädd för det jag såg och därför stängde av min gåva. Denna händelse har jag förträngt. Jag minns ingenting av det. Bilden av det hon berättade snurrar ändå på i mitt inre, som att det söker efter händelsen i det förflutna och försöker ta fram den igen. Jag pratade med min mamma om situationen som föranledde kontakten. Hon bekräftade att det mediet berättade hade hänt när jag var 3-4 år. Jag fick även bekräftelse på att jag inte är den enda i min familj som är medial.

 

andlig 5

Bild från Pixabay

 

Att få denna vetskap var inte alls skrämmande. Jag är inte längre rädd, mer nyfiken. Som att en ny värld öppnar sig. Som att hela jag är ett energifält som vibrerar med en ännu högre frekvens. Så känns det rent fysiskt. Vad jag skall göra med detta återstår att se. Jag kommer garanterat utveckla förmågan. Om det är så som jag trott, att människor med en medial gåva genomskådar lögner så stämmer det in på mig. Så gott som alltid känner jag om en människa ljuger för mig. Jag låtsas inte om det, för att inte genera den andra. Ibland skulle jag dock vilja ifrågasätta lögnen. Ytterligare bekräftade hon det som jag länge vetat, att jag känner av andra människors energier. Att jag drar dem till mig. Detta är inte alltid en rolig egenskap. Det är inte alltid lätt att veta vilka som är ens egna och vilka som är andras känslor. Man kan säkert lära sig att hantera detta.

Jag vill påstå att detta första möte satte en viktig boll i rullning för min framtida utveckling. Kanske helt avgörande för min framtid. Det var en mycket omtumlande händelse och jag är otroligt glad att jag fick chansen att uppleva detta.

 

Har du någon erfarenhet av medial vägledning?

lördag 26 augusti 2017 - 09:00

Att prestera under press - mitt bältesprov

Jag har tidigare skrivit att det här är året när jag börjar uppfylla mina drömmar. En dröm som under våren tog fotfäste i mig var att försöka mig på att nå en högre gradering inom karaten. Eller egentligen var det min sambo som pushade. Som den huvudinstruktör i vår förening han är har jag stort förtroende för honom. Han kan vara ganska krävande, men ansåg att jag visst kan klara av detta. Visserligen kan det vara knepigt att dels ha en parrelation och dels en lärare-elev-relation, men för det mesta har det fungerat bra utan några söndrade tallrikar. Trots att vi båda är väldigt envisa. Hehe.

När min förening bytte organisation i vintras ändrades mycket. Bland annat graderingssystemet. Från att tidigare ha haft ett system där man bedöms enligt subjektiva framsteg, utan att ha några specifika målsättningar eller krav på teknisk kunskap hade vi nu antagit ett system med väldigt specifika krav på teknisk kunskap. Ibland tyckte jag det tidigare systemet var bra, man behövde aldrig bevisa något specifikt, utan blev graderad som en överraskning om de som hade rätten att gradera ansåg att man hade gått framåt. Lite smått diffust och med stor risk för ojämlikhet och orättvisa. 

Därför valde vi att ändra system, för att få genomskinliga krav på vad som krävs, lika för alla. Offentliga krav till allas kännedom. Många gånger under våren har jag velat ge upp. Vi har tränat hemma, jag och sambon, vi har tränat på träningarna, vi har tränat i nöd och lust. Eftersom graderingssystemet var helt nytt krävde det mer av oss nu i början. Vissa krav kom från vår organisation World Combat Association, vissa krav kom från oss själva. En kombination av många saker. Tidigare var det skönt att inte behöva prestera under press, men samtidigt ansåg vi att om man är på en högre nivå inom karate och inte klarar av press när man utför sina tekniker, hur bra är man då? Vi som tränar karate inriktad på praktiskt självförsvar måste kunna hantera stress. Ingen verklig hotfull situation är stressfri.

Den 21 juli var det dags. Vi hämtade vår coach Iain Abernethy från flygfältet. Och jag kan garantera er att jag gick på toaletten många gånger innan det försenade flyget kom. Min kropp är inte helt i skick efter utbrändheten, min stresstålighet är låg - och ändå valde jag att första gången i mitt liv försöka prestera något framför en av världens främsta praktiskt inriktade karateexperter. Min sambo upplyste mig några dagar innan Iain kom att "du vet väl att han har varit tävlingsdomare i karate". Jag hade ignorerat det, trots att jag visste att jag läst det innan. Jag kunde ha skitit på mig där och då. Jag blev om möjligt ännu mer nervös. Nu är det visserligen inte tävlingskarate vi sysslar med, men jag insåg att han kommer att fokusera väldigt mycket på detaljer.

Vad pinsamt om jag inte skulle klara det! Så mycket tid jag tagit av mina egna elever för att träna inför detta. Vilken skam inför både dem och mig själv. Vi hade en vanlig träning före själva bältesprovet. Jag minns ingenting av den. Jag minns bara att jag kollade på klockan och tänkte att hjälp, nu är det snart vår tur. Min inre monolog handlade om att andas, ta det lugnt, du har tränat avslappning i över 20 år, du kan det här. Jag var dock medveten om att min höft strejkade, jag kunde inte gå ner så djupt som jag ville i positionerna, jag var fortfarande osäker på vissa hopp jag borde utföra i katan (rörelsemönster), jag var rädd att få blackout i de förutbestämda rörelserna jag skulle göra. Jag var rädd. Min puls skenade iväg i 200 (kändes det som). Jag har aldrig blivit bedömd på detta sätt förut, jag visste inte hur noggrann Iain är, eftersom detta var första provet för oss. Jag visste bara att han underkänner om det behövs. Han är ingen "pjasare". 

 

8471Jag började med tre avancerade katan. I det här skedet var jag glad åt att komma ihåg mönstret, men kände att min kropp inte riktigt samarbetade på alla plan. Ignorerade det där och då. 

 

8472

8476

Sedan övergick vi till den praktiska delen av teknikerna i katan. 

 

8483

8485

..För att i ett senare skede övergå till sk live training. Oförutbestämda attacker från olika håll. Utmanande, men här började det hela ändå kännas lite mer avslappnat och rentav roligt! 

 

8484..för att sedan övergå i något som blev mycket pinsamt. Jag halkade! Gör om detta om ni kan, hehe. Nåväl. "Even monkeys can fall out of trees". Jag steg upp och fortsatte. Nästan som om inget hade hänt. Precis som man skall. 

 

8489

8498

 

Sedan var det dags för "sanningens minut" - dvs feedback. Jag kände att jag gjort min del av bältesprovet under våra 45-60 minuter så bra jag kunde. Jag kunde ha förbättrat vissa saker, jag kunde ha tvingat min låsta höft i bättre positioner. Nja, det kanske jag inte kunnat, men jag skulle ha velat. Jag är mycket medveten om min egen kompetens, och vet mina brister. Under de mer konditionskrävande passen kände jag stundvis att "jag dör!". "Jag kan inte andas längre, mina lungor sprängs!". Dock ville jag inte vara en mes, eller quitter, och berättade inget åt Iain om min reducerade fysiska förmåga. Ville inte hitta på bortförklaringar, utan gjorde det bästa jag kunde i den stunden. Jag var faktiskt rädd att han skulle underkänna mig. Ni vet - jag är perfektionist. 

Han är mycket saklig, poängterade saker som gick fel, och saker som gick bra. Men på ett väldigt positivt och pedagogiskt sätt. Jag insåg att han studerade detaljer mer än jag var beredd på. Det var ett verkligt seriöst test och jag är stolt över att ha fått bli bedömd av honom.

 

Till slut sa han åt mig: "When I look at you I see a good 2nd Dan". 

 

2. Dan är alltså andra graden på svarta bältet som jag testade för. Jag var så stolt över mig själv. Att kort tid efter en utbrändhet ha klarat av detta fysiska prov, och den hårda mentala press det innebar. Jag skulle ha kunnat hoppa upp i famnen på honom, men lät till all lycka bli. Inom kampsport är det väldigt vanligt att fokusera på vad man gör fel. Själv försöker jag vara en annorlunda pedagog till mina elever, och hitta det positiva istället. Framhäva vad eleverna gör bra, och hur de kan lyckas. Jag har känt vår nuvarande coach Iain drygt ett år. Jag är otroligt imponerad över hans pedagogik. Han fokuserar mycket på det man gör bra, och är inte rädd att använda superlativ - då det behövs.

Att han ärligt ansåg att jag inte bara är värd andra graden, utan dessutom är bra på den nivån - det hörni, var något av det bästa som hände mig på hela sommaren. 

 

8111

fredag 25 augusti 2017 - 19:40

Om fetma och fettfritt

Det är sällan jag blir upprörd numera. Jag försöker undvika sådana situationer som gör mig upprörd, eftersom det för det mesta inte är värt att lägga energi på sånt. Jag har blivit ganska duktig på det. Lite sådär "bättre fly än illa fäkta". Med illa fäkta menar jag inte att jag inte skulle kunna hantera en irriterande situation, utan det att jag börjar må så dåligt av den. Min kropp och mitt psyke tar stryk. Jag väljer helt enkelt mer med omsorg vad jag lägger min energi på.

De senaste dagarna har jag dock blivit upprörd. Jag har medvetet valt att låta det påverka mig. Ni har väl inte missat nyheten om att många kommuner nu anser att fettfri mjölk är det bästa för växande kroppar. Skolor och daghem har börjat servera fettfri mjölk till maten istället för den normalfeta mjölken i blåa paket. Ja, jag vet att kommunerna får stöd för att köpa in viss mat, jag vet också att kommunerna själva kan bestämma vad de serverar.

Det är sådana här gånger en promille av mig kan vakna till och ångra att jag inte ställde upp i kommunalvalet denna period. En större del av mig inser att jag inte har energi att ge i dylika frågor för tillfället. Däremot tänker jag skriva om det idag.

Det är så urbota dumt! Året är 2017, vi har gått framåt på många plan, medvetenheten om hälsa och ohälsa är aktuellare än någonsin, och tilltron till myndigheterna har ökat. Eller nej, nu överdriver jag. Men förhoppningen om att de skulle tagit del av modern forskning fanns där. Så kommer denna kalldusch. 

 

mjolkBild från Pixabay.

 

"Barn blir allt fetare". Ja, det kan säkert ligga något i det. Så långt håller jag med. Lösningen? Jo - vi börjar servera dem fettfri mjölk! Vi tar bort fettet och så löser sig problemen! Det är här min puls börjar accelerera.

Snälla. Har vi strandat år 1982 på denna front? När jag växte upp fanns det inget som hette fettfri mjölk. I bästa fall drack man mjölk direkt från kossorna, vanligt smör, grädde och naturligt feta produkter. Jag blev aldrig överviktig. Min hjärna mådde bra och jag mådde bra. Liksom alla mina jämnåriga. Väldigt få var överviktiga då. 

Sen kom lightprodukterna och fettfritt blask. I samma veva blir barn allt fetare. Och då ska vi mata i dem ännu mer skräp! Mindre fett, mer konstgjord mat. Fettfri mjölk, light hit och dit, margarin och andra syntetiska "produkter som är jämförbara med livsmedel". 

Därtill kom oändligt med tv-kanaler, barnkanaler, Netflix, spel, plattor och smarttelefoner, ännu mera skärmar och godishyllorna bokstavligen exploderar av allt nytt sockerstint som livsmedelsindustrin pumpar ut. Yoghurtar med "ännu mindre tillsatt socker" - kollar du innehållsförteckningen är det redan 12% - och det är enormt mycket socker. 

Det som gör mig så upprörd är inte faktumet att barn blir fetare, utan att det helt på riktigt finns människor som tycks vara ärligt övertygade om att allt detta är fettets fel! Och att lösningen är att mata i barn en massa onaturliga substanser. Barn som behöver naturligt fett, både för hjärnans och kroppens utveckling. Naturen är smart. Om det vore så att barn inte skall ha fett, då vore inte modersmjölken något av det fetaste som finns. Då skulle modersmjölken vara en lightversion med 10 onaturliga ingredienser.

Det är verkligen oroande att människor med makt inte inser att det är allt det andra som gör barnen fetare än tidigare! Avsaknad av motion, alltför mycket skärmar och sötsaker. Mat utan fett mättar inte på samma sätt. Det ger inte samma näring. Det leder till att både vuxna och barn måste äta något annat. Hungern triggar igång sötsuget, sötsakerna triggar igång sockerberoendet och kroppen blir trött när blodsockerfallet träder in efter en stund. Barn leker inte ute på samma sätt som förut. Skolor skall sammanslås, barn åker taxi eller buss till skolan. Barnen är ute en stund på rasten, åker hem med bussen, sätter sig framför valfri skärm, byter skärm några gånger under kvällen, chattar med kompisar via skärmen istället för att träffas på gården, tuggar i sig några kex, går och lägger sig. 

 

Det är väl inte bara jag som känner mig klarsynt i den här frågan?

 

 

 

 

tisdag 4 juli 2017 - 17:00

"Folk var inte utbrända förut.."

Ibland kan man råka höra någon eller delta i en diskussion där någon förundras (i många fall skeptiskt) till varför så många är utbrända nuförtiden och varför folk inte blev det tidigare. Lite sådär med mellan-raderna-tankarna att är det nu riktigt på riktigt folk är sjuka eller är det nån modefluga som folk gärna hoppar på för att få göra något roligare än att jobba. Det är tyvärr väldigt vanliga tankar, jag fick t.om. höra det själv om min egen situation när jag var sjukskriven och längst nere i träsket. Ironiskt nog av andra sjukskrivna.

Jag har också hört läkare och HR-folk som ansett att man inte borde bli sjukskriven om man inte är utbränd pga jobbet. Det finns alltså en hel del oroväckande tankar om detta i omlopp, och det är väldigt skrämmande. Speciellt eftersom folk som blir utbrända – för ja, tyvärr är det ett riktigt tillstånd, en riktig sjukdom – inte ens får en korrekt diagnos. För i Finland kan man inte vara utbränd, man kan bara vara deprimerad eller ”anpassningsstörd”. Anpassningsstörd känns som ett hån. Nedvärderande och skuldbeläggande. ”Det är dig det är fel på, det är du som är störd! Eget fel!”

 

oro

Bild från Pixabay

 

Jag hade lite svårt i början att förstå varför de ansåg jag var anpassningsstörd. Visserligen har jag lite svårt med att placera mig i fack överlag, men det hade inte så mycket med detta att göra. Eller hade det? Kanske det var därför jag blev sjuk? För att jag inte passar in överallt? För att jag går min egen väg och ibland skiljer mig från massan? Var det mitt eget fel? Skulle jag ha mått bra om jag slutat vara mig själv och tagit på mig en av samhället mer accepterad roll? Hade jag missförstått mina symptom som varenda ett kunde prickas av på utmattningsdiagnostiken? Den rikssvenska. I Sverige kan man vara utbränd. Helt lagligt. Vi är efter – som vanligt. Tankarna var många den första veckan – tills jag fick veta att de gav mig denna diagnos för min egen skull. För att jag skulle få ersättning under sjukskrivningen. Men eftersom diagnosen är felaktig är det också svårt att få rätt rehabilitering. Jag är ändå helt nöjd med min situation idag.

Men tillbaka till utbränd förr och nu. Jag har, liksom många andra, funderat en hel del på det här, och skall delge er några tankar om detta idag. Jag är inte helt säker på att folk inte var utbrända förut. Sjukdomar med psykiska inslag har länge varit tabubelagda. Lite skamfyllda. För den drabbade. Alla pratar inte högt om dem. Det skulle jag inte heller ha gjort om jag inte känt ett så starkt behov av att informera, då jag förstod att det finns enorma kunskapsluckor om denna diagnos. Jag tror ändå att utmattning är en välfärdssjukdom, faktiskt. Jag tror att det kan ligga något i att det inte fanns i samma utsträckning förut. Och med förut menar jag ungefär 50 år tillbaka i tiden. Eller kanske bara 30. Men det har inget med modefluga att göra. Det handlar kanske dels om att det är lättare att söka hjälp idag. Och att folk lever längre nu. Vi hinner gå igenom mycket mera. Men roten till det onda finns nog ändå mitt ibland oss. I samhället.

Vi lever i ett prestationssamhälle där resultat och effektivitet är nyckelord. Är du inte effektiv eller resultatinriktad hör du inte riktigt hemma – någonstans. Det finns otroliga möjligheter att vara både effektiv och resultatinriktad. Inte bara i arbetslivet utan även privat. I arbetslivet – de flesta branscher – gör idag en människa det flera personer gjorde för decennier sedan. Bara de senaste tio åren har arbetstakten ökat enormt på många ställen.

I privatlivet är det likadant. Det finns otroligt många stressfaktorer och fenomen som får en människa att må dåligt. Det handlar även här om att vara effektiv och prestera.

 

hus2

Bild från Pixabay

 

Ditt hem skall vara välstädat, vackert och störst i byn. Ju större desto bättre. 200 kvm är för noviser. Du är skuldsatt upp över öronen och varje större utgift orsakar trauma flera månader framåt. Fina bilder av hemmet flashas på Instagram och Facebook. Det finns alltid någon som har ett större, finare, bättre hem – svårt att inte känna ångest. Förut var det vanligt att man bodde kvar i en del av barndomshemmet när man gifte sig och fick barn. Kanske byggdes huset om så att två familjer fick plats. Inget konstigt med det. Helt otänkbart idag.

Dina barn ska ha rätt hobbyn, och du ska vara en engagerad förälder. Det räcker inte längre med att spela lite boll på gården eller dansa framför spegeln för skojs skull. Barnen skall redan från små delta i tävlingar, cuper och utlandsresor. För att detta skall lyckas skall det skjutsas hit och dit, det skall säljas papper och shampon, det skall bakas, det ska jobbas på talko. Helst skall du också vara tränare för gänget. Detta blir lätt ett heltidsjobb.

 

kalenderBild från Pixabay

 

Själv borde du också vara aktiv överallt. Ju mer desto bättre. Det är föräldraföreningar, det är familjens hobbyn, det är egna hobbyn, det är samhällsengagemang. Det finns så mycket man borde vara med på. För att liksom räknas. Utöver det borde du också hinna med någon form av självförverkligande. Efter allt detta borde du gå en avslappningskurs och studera mindfulness, och när du äntligen fått det inprickat i kalendern har din hjärna gått på högvarv och du kommer inte ens ihåg vilken kurs du skulle gå eller varför.

Eftersom du har ett konto på både Instagram och Facebook, och sju andra sociala media – vilket du måste ha, annars är du en outsider – måste du ständigt uppdatera dessa. Bilder av din lyckade vardag, dina fina bakverk, ditt nystädade hem, dina barns fina betyg, dina egna prestationer.. Ju mer desto bättre. Ju fler likes desto bättre mår du. Tror du. Alla vill bli omtyckta, och det finns otroliga möjligheter att nå ut till folk och få erkännande för det man gör eller det man har idag. Vilket naturligtvis inte bara behöver vara negativt. Men det kan lätt bli. 

Då jag växte upp fanns inget internet. Jag klarade mig rätt bra trots att jag inte var online på något som inte fanns dygnet runt. Kände ingen stor press på att kolla vad andra gjorde eller ägde. Man hade ingen koll på andras egendom om man inte besökt deras hem. Mindre stress över att tvingas prestera. Jag drömde om nya kläder till skolstarten. Att få känna sig lite ny och fräsch en gång per år. Både vid skolstart och skolfotot. Hur man såg ut de andra dagarna har världen glömt. Det är inte heller dokumenterat på speciellt många ställen. Tack och lov.

 

brevBild från Pixabay

 

Du förväntas vara anträffbar inom loppet av 10 sekunder, eller säg en minut. Du har en smarttelefon med nätuppkoppling och förväntas svara på meddelanden direkt. Spelar ingen roll om du sover, sitter på vessan, är i skolan eller på träning. Du skall alltid finnas där – för vem som än behöver dig. På direkten. När jag var 10 år hade jag brevvänner. Ingen chat, inga sms. Det gick snabbt när man fick svar på ett brev inom två veckor. Två veckor! Att vänta på brev var roligt. Ingen panik om det någon gång räckte hela tre veckor. Har en person idag inte hört av sig inom en vecka är hen anmäld försvunnen, och skallgång inledd.

Allt ska gå fort! Allt ska ske nu! Impulser kommer från alla håll, måste hänga med i det och det, och miljontals intryck skall bearbetas varje dag.

 

Är det konstigt att hjärnan blir trött?

Är det konstigt att vi känner press på att vi inte duger?

Är det konstigt att vi sliter ihjäl oss för att imponera på människor som vi egentligen fullständigt struntar i?

 

Det är inte konstigt. Det är så samhället ser ut idag. På något sätt måste vi foga oss till utvecklingen. Anses det. Jag skulle vilja påstå att utmattning är en pandemi idag. Det smittar inte, men samhället gör oss sjuka. Och samhället är vi. Det är bara vi som kan ändra denna trend.

 

Vill vi göra det? Är vi redo? Vågar vi återgå till slow-living?

Vågar du testa att vara offline under din semester?