Att prestera under press - mitt bältesprov

lördag 26 augusti 2017 - 09:00 | 2 Kommentarer

Jag har tidigare skrivit att det här är året när jag börjar uppfylla mina drömmar. En dröm som under våren tog fotfäste i mig var att försöka mig på att nå en högre gradering inom karaten. Eller egentligen var det min sambo som pushade. Som den huvudinstruktör i vår förening han är har jag stort förtroende för honom. Han kan vara ganska krävande, men ansåg att jag visst kan klara av detta. Visserligen kan det vara knepigt att dels ha en parrelation och dels en lärare-elev-relation, men för det mesta har det fungerat bra utan några söndrade tallrikar. Trots att vi båda är väldigt envisa. Hehe.

När min förening bytte organisation i vintras ändrades mycket. Bland annat graderingssystemet. Från att tidigare ha haft ett system där man bedöms enligt subjektiva framsteg, utan att ha några specifika målsättningar eller krav på teknisk kunskap hade vi nu antagit ett system med väldigt specifika krav på teknisk kunskap. Ibland tyckte jag det tidigare systemet var bra, man behövde aldrig bevisa något specifikt, utan blev graderad som en överraskning om de som hade rätten att gradera ansåg att man hade gått framåt. Lite smått diffust och med stor risk för ojämlikhet och orättvisa. 

Därför valde vi att ändra system, för att få genomskinliga krav på vad som krävs, lika för alla. Offentliga krav till allas kännedom. Många gånger under våren har jag velat ge upp. Vi har tränat hemma, jag och sambon, vi har tränat på träningarna, vi har tränat i nöd och lust. Eftersom graderingssystemet var helt nytt krävde det mer av oss nu i början. Vissa krav kom från vår organisation World Combat Association, vissa krav kom från oss själva. En kombination av många saker. Tidigare var det skönt att inte behöva prestera under press, men samtidigt ansåg vi att om man är på en högre nivå inom karate och inte klarar av press när man utför sina tekniker, hur bra är man då? Vi som tränar karate inriktad på praktiskt självförsvar måste kunna hantera stress. Ingen verklig hotfull situation är stressfri.

Den 21 juli var det dags. Vi hämtade vår coach Iain Abernethy från flygfältet. Och jag kan garantera er att jag gick på toaletten många gånger innan det försenade flyget kom. Min kropp är inte helt i skick efter utbrändheten, min stresstålighet är låg - och ändå valde jag att första gången i mitt liv försöka prestera något framför en av världens främsta praktiskt inriktade karateexperter. Min sambo upplyste mig några dagar innan Iain kom att "du vet väl att han har varit tävlingsdomare i karate". Jag hade ignorerat det, trots att jag visste att jag läst det innan. Jag kunde ha skitit på mig där och då. Jag blev om möjligt ännu mer nervös. Nu är det visserligen inte tävlingskarate vi sysslar med, men jag insåg att han kommer att fokusera väldigt mycket på detaljer.

Vad pinsamt om jag inte skulle klara det! Så mycket tid jag tagit av mina egna elever för att träna inför detta. Vilken skam inför både dem och mig själv. Vi hade en vanlig träning före själva bältesprovet. Jag minns ingenting av den. Jag minns bara att jag kollade på klockan och tänkte att hjälp, nu är det snart vår tur. Min inre monolog handlade om att andas, ta det lugnt, du har tränat avslappning i över 20 år, du kan det här. Jag var dock medveten om att min höft strejkade, jag kunde inte gå ner så djupt som jag ville i positionerna, jag var fortfarande osäker på vissa hopp jag borde utföra i katan (rörelsemönster), jag var rädd att få blackout i de förutbestämda rörelserna jag skulle göra. Jag var rädd. Min puls skenade iväg i 200 (kändes det som). Jag har aldrig blivit bedömd på detta sätt förut, jag visste inte hur noggrann Iain är, eftersom detta var första provet för oss. Jag visste bara att han underkänner om det behövs. Han är ingen "pjasare". 

 

8471Jag började med tre avancerade katan. I det här skedet var jag glad åt att komma ihåg mönstret, men kände att min kropp inte riktigt samarbetade på alla plan. Ignorerade det där och då. 

 

8472

8476

Sedan övergick vi till den praktiska delen av teknikerna i katan. 

 

8483

8485

..För att i ett senare skede övergå till sk live training. Oförutbestämda attacker från olika håll. Utmanande, men här började det hela ändå kännas lite mer avslappnat och rentav roligt! 

 

8484..för att sedan övergå i något som blev mycket pinsamt. Jag halkade! Gör om detta om ni kan, hehe. Nåväl. "Even monkeys can fall out of trees". Jag steg upp och fortsatte. Nästan som om inget hade hänt. Precis som man skall. 

 

8489

8498

 

Sedan var det dags för "sanningens minut" - dvs feedback. Jag kände att jag gjort min del av bältesprovet under våra 45-60 minuter så bra jag kunde. Jag kunde ha förbättrat vissa saker, jag kunde ha tvingat min låsta höft i bättre positioner. Nja, det kanske jag inte kunnat, men jag skulle ha velat. Jag är mycket medveten om min egen kompetens, och vet mina brister. Under de mer konditionskrävande passen kände jag stundvis att "jag dör!". "Jag kan inte andas längre, mina lungor sprängs!". Dock ville jag inte vara en mes, eller quitter, och berättade inget åt Iain om min reducerade fysiska förmåga. Ville inte hitta på bortförklaringar, utan gjorde det bästa jag kunde i den stunden. Jag var faktiskt rädd att han skulle underkänna mig. Ni vet - jag är perfektionist. 

Han är mycket saklig, poängterade saker som gick fel, och saker som gick bra. Men på ett väldigt positivt och pedagogiskt sätt. Jag insåg att han studerade detaljer mer än jag var beredd på. Det var ett verkligt seriöst test och jag är stolt över att ha fått bli bedömd av honom.

 

Till slut sa han åt mig: "When I look at you I see a good 2nd Dan". 

 

2. Dan är alltså andra graden på svarta bältet som jag testade för. Jag var så stolt över mig själv. Att kort tid efter en utbrändhet ha klarat av detta fysiska prov, och den hårda mentala press det innebar. Jag skulle ha kunnat hoppa upp i famnen på honom, men lät till all lycka bli. Inom kampsport är det väldigt vanligt att fokusera på vad man gör fel. Själv försöker jag vara en annorlunda pedagog till mina elever, och hitta det positiva istället. Framhäva vad eleverna gör bra, och hur de kan lyckas. Jag har känt vår nuvarande coach Iain drygt ett år. Jag är otroligt imponerad över hans pedagogik. Han fokuserar mycket på det man gör bra, och är inte rädd att använda superlativ - då det behövs.

Att han ärligt ansåg att jag inte bara är värd andra graden, utan dessutom är bra på den nivån - det hörni, var något av det bästa som hände mig på hela sommaren. 

 

8111

Taggar:

2

Kommentarer

  • A

    26.08.2017 17:26 (3 månader sen)

    Grattis!!

    • Linda Holm

      26.08.2017 20:39 (3 månader sen)

      Tack!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.